landkrabba

Imorgon skall jag på den första föräldraträffen. Jag vet inte hur många andra par som ingår i den. Vid inskrivningen sa barnmorskan att de brukade tussa ihop par i samma område med BF ungefär samtidigt. Tycker inte att jag ser så många gravida i mina hoods så det kanske blir en liten grupp? Jag börjar bli lite nervös och pirrig inför träffen. För det första måste jag gå själv på den då min sambo fortfarande är nordväst om Shetlandsöarna och även om man har rätt till föräldraledigt för utbildningar så står inte rederiet med helikoptertransport tur och retur Kalmar. Dock passade det så bra att han kan vara med på resterande tre träffar så jag ska inte klaga.

Jag undrar vad det kommer vara för andra människor där. Hur de andra paren är. Jag är rädd för att de ska tycka vi är lite knasiga som inte köpt en enda pryl till bebisen. Jag är rädd för att de ska tycka att jag verkar ointresserad som inte läst på någonting om förlossningen och allt som rör den. Men mest rädd är jag för att få den obligatoriska frågan som följer när jag berättar att min fästman är sjöman. Hur ska du klara dig?

Frågan är inte hur jag ska klara mig. Frågan är hur han ska klara sig. Jag är medveten om att jag kommer vara ensamstående mamma halva året men andra halvan är ju sambon närvarande 24/7. Mammor har klarat sig själva i alla tider och visst kommer det säkert bli tufft att sköta allt själv i början men jag kommer klara mig. Nemas problemas. Men hur ska killen klara av att vara ifrån sitt barn halva året?

Jag har arbetat med flera män till sjöss som har barn. Nästan alla de yngre berättar att de reagerat och blivit irriterad på när den frågan ställts till kvinnan, hur ska du klara dig? Jag har seglat med en man som inte kunde öppna filerna som frun bifogade på deras barn. Han sa att saknaden gjorde alldeles för ont. Jag har seglat med flera män som berättat om hur deras barn inte känt igen dem när de kommit hem från sjön, även om de jobbar korta skift på en månad. Jag har seglat med asiatiska män som åkt hemifrån strax efter barnet varit nyfött och kommit hem åtta, nio månader senare. Eller de som mönstrat på strax innan barnet föddes och kommit hem till ett barn som kan krypa. Frågan är hur dessa män klarar sig?

Idag är det lätt med kommunikationen. Internet finns på de allra flesta fartyg även om det är av varierande kvalitet. Program som Skype fungerar inte på grund av bandbredden men vanlig chat och mail fungerar oftast finfint. Det är lätt att ha en direktkommunikation via satellittelefon eller chat som sagt. Det måste ha varit värre förr. När man skickade brev från fjärran hamnar. När fruarna skrev brev till sina sjömän och breven kom fram flera månader senare. Jag kan få tag på min sambo när som helst. Han är bara ett telefonsamtal eller mail bort. Men det är ändå ingen fysisk närvaro.

Som kvinna och man är vi säkra i vår relation. Den är trygg och stabil och visst är det jobbigt att vara ifrån varandra fyra veckor men tiden går snabbt och vi har bägge lärt oss att leva med saknaden. Jag undrar hur det kommer bli med en ny familjemedlem. Jag misstänker att saknaden efter sitt barn är helt annorlunda från den saknad vi känner idag. Dock är jag helt övertygad om att det ordnar sig. Det är ingen idé att tänka på det här nu. En sak är dock säker. Det är inte sjömansänkorna det är synd om. Det är inte frågan om de klarar sig. För det gör de.

Just nu är jag åter så glad och tacksam över att jag är en strandad landkrabba. Fick igår veta att fartyget jag arbetade på fram till i somras har råkat ut för ett rätt allvarlig incident. Allt gick bra med besättning, last och miljö och det verkar inte ha blivit allt för stora skador på fartyget. Men det kunde gått illa. Riktigt illa. Jag har bara sett diverse Facebook-konversationer om händelsen så jag vet inte exakt vad som hänt men jag är väldigt glad över att jag inte var med.

När jag gick iland i somras trodde jag att mitt rastlösa sjömanshjärta skulle göra sig påmint. Döm av min förvåning när det istället började klappa i takt med övriga världen och allt jag kände var lugn, lycka och harmoni. De gånger jag verkligen längtat ut till sjöss är lätträknade. De får plats på ena handens fingrar. Att sakna de långa ledigheterna samt lönen som var ett par snäpp bättre än det CSN erbjuder är en annan sak. Jag har aldrig ångrat mitt beslut, att börja plugga igen, och det känns bra. Jag känner mig hemma nu.

Jag har alltid trott att jag varit en rätt rotlös människa. Jag har insett att så inte är fallet. Jag har rotat mig rätt rejält nu och det kommer inte att gå särskilt enkelt att flytta på mig. Jag har en trygg plats på jorden och här tänker jag stanna så länge jag vill. När jag var yngre trodde jag att jag gillade resandet, flängandet, flaxandet och att ständigt vara på väg. Efter ett par år i yrket insåg jag att jag mådde dåligt av det. Jag behövde inte vara på väg. Jag ville inte vara på väg. Allt jag ville var att ha ett liv hemma. På land. Det har jag idag. Och jag kunde inte ens i min vildaste fantasi ana att det skulle bli så här bra!

Då var det ny vecka igen och den här veckan verkar riktigt lovande. Mycket kul som kommer hända. Idag är väl en ganska vanlig dag med eftermiddagsföreläsning och inte så mycket mer. Imorgon blir det fika med en av mina bästa vänner som jag inte träffat på tio veckor, första barnmorskebesöket sedan inskrivningen samt start av föräldrautbildning. Sent, sent på onsdag kväll kommer förhoppningsvis mannen i huset hem efter fyra veckor i Nordsjön. Torsdagen skall ägnas åt mys med mannen samt shopping med söta A. The Body Shop har kundklubbsdag och goodiebags har utlovats till de som handlar. Och sen är det ju helg! Veckorna går snabbt nu...

Var ju som sagt på Korpens tipspromenad och motionsbingo tidigare i förmiddags. Hur tipspromenaden gick behöver vi ju inte tala om men för första gången vann jag på motionsbingon. Man fick välja mellan 30 kronor i cash, en Bingolott eller två Sverigelotter. Jag valde två Sverigelotter och vann 25 kronor på den ena! En liten summa som inte ens täckte deltagaravgiften på 30 kronor men jag blev så löjligt glad ändå! Jag vinner aldrig något men det hänger nog ihop med att jag inte spelar särskilt ofta...

Nyss vaknat och solen tittar fram bakom den annars rätt tunga och grå molnen. Har precis ätit min älskade rågflingegröt och ska göra mig i ordning för det nästintill obligatoriska söndagsnöjet; Korpens Tipspromenad och Motionsbingo! Varje söndag är det tipspromenad i grönområdet inte allt för långt där vi bor. Min sambo och jag brukar gå den. Söta A och hennes sambo brukar gå den. Idag ska jag testa mina kunskaper tillsammans med dem. Tyvärr kan vi aldrig göra något ihop alla fyra. Söta A's sambo är också sjöman och han och min sambo går om varandra exakt på dagen. Min sambo kommer hem på onsdag. A's sambo åker på onsdag. Min sambo är hemma fyra veckor. A's sambo är ute fyra veckor. Sen åker min sambo igen och ni kan ju gissa vem som kommer hem?

Jag tycker det är trevligt att ge något till värden/värdinnan när man är bortbjuden (läs: jag tycker om att få saker av mina gäster) Det behöver inte vara något märkvärdigt. En flaska vin, ett paket servetter, ett blockljus, en bukett blommor, en påse te... Alltid har man något hemma om man hastigt och lustigt skall iväg på bjudning. För en bakgalning som mig innebär ju detta självkart att jag bakat något till värdinnan. Då tiden var knapp körde jag på ett säkert kort, kolasnittar!

Ikväll ska jag på fest. Faktum är att det är den första riktiga festen sedan jag blev gravid och det känns konstigt. Det där med att vara nykter på fest är inte riktigt min grej. Missförstå mig inte, jag skulle aldrig kunna dricka något nu under graviditeten men det känns ändå lite konstigt. När jag var yngre var jag ute och festade mycket och ofta. Jag jobbade som bartender på sjöbefälstudenternas pub Sjösjukan. En bar där personalen ofta var mer berusad än gästerna... Även jag blev äldre och växte upp och de där vilda utekvällarna och efterfesterna byttes mot mysiga middagar med mycket vin.

Självklart har jag gått på fest eller ut på krogen och varit nykter förr men jag tycker inte att det är kul. I början på kvällen är det väl ingen skillnad men ju mer klockan blir desto större blir gapet mellan de som dricker alkohol och de som inte gör det. Man känner sig helt enkelt lite smartare...

Ikväll är det en hemmafest. Jag vet inte hur stor men det kommer vara en del folk jag aldrig träffat innan och en del bekanta ansikten. Det ska sjungas Singstar och dricka bål. Jag har köpt en flaska med ICA's äpplecider. Jag tror inte att värdinnan tänkt på att jag inte dricker något. Jag känner mig rätt löjlig som ens funderar på det här, att det känns konstigt att gå på fest nykter...

En timmes promenad i ett snålblåsigt Kalmar fungerade som terapi för min lite lätt överaktiva hjärna. Alla jobbiga tankar ersattes med positiva och jag börjar klart och tydligt se hur jag vill att vårt liv skall se ut. Om det blir så är ju en annan sak. Är det något jag lärt mig så är det att inte planera allt för mycket. Jag vet att människor i vår närhet kommer tycka att vi gör lite konstiga saker men vi kommer göra saker och ting på vårt sätt och det kommer bli så bra. Jag bara vet det.

Idag är dagen som jag längtat efter hela veckan! Lördag. Och jag ska äta hotellfrukost! Så lyxigt och gott! Det har varit bestämt sedan länge att vi i vårt lilla tjejgäng skulle göra det men igår bangade några ur för de skulle dricka vin och sjunga Singstar som igår. Det var bland annat en av de saker som gjorde mig väldigt ledsen. Men en av tjejerna, hon som brukar benämnas söta A, är lika kvällstrött och morgonpigg som mig (och hon är inte ens gravid!) så vi ska mötas om 45 minuter.

Jag känner för att vara sådär tjejig och skrika till allt och alla och ingenting:
- Det är ingen som förstår mig!

För grejen är, det är ingen som förstår mig. Eller tror man bara det när man tror att ingen förstår en?

Jag kan antingen skriva ett inlägg till om hur synd det är om mig och hur ensam jag är och bla bla bla eller så kan jag gå och lägga mig och vakna imorgon som den vanliga glada Anna. Jag gör det sista. Godnatt.

Jag försöker formulera ett inlägg men det går inge bra. Jag skriver. Och raderar. Skriver igen. Och raderar på nytt. Jag är lite deppig och försöker få fram varför. Det är svårt. Speciellt eftersom jag inte vet varför. Jag är ingen drama-queen. Jag är rätt jämn i mitt humör. Så gott som alltid glad och positiv och det är väldigt lätt att göra mig ännu gladare. Ett par snälla ord, en kram, en blomma, en kaka. Vad som helst kan göra min dag. Därför tycker jag att det kan vara lite jobbigt och påfrestande att falla ner i ett deppträsk och gråta för allt och inget utan att riktigt fatta varför.

Jag har förstått att jag hittills kommit lindrigt undan när det gäller hormoner och humörsvängningar. Mina hormoner har visat sig genom att jag vill baka i tid och otid. Me like. Hellre det än att explodera eller börja gråta över minsta lilla. Sen kommer det dagar, som idag, då jag befinner mig i det där deppträsket. Det började med ett telefonsamtal med en person som gjorde mig lite sur. Det fortsatte med ett sms från en kompis som inte visste om hon kunde komma på vår frukostdejt imorgon eftersom hon skule dricka vin ikväll. Där någonstans började jag känna mig som världens ensammaste människa och saknaden efter min älskade sambo blev hundra gånger värre. Får man som kvinna i Sverige 2011 säga att man behöver en man? Rättelse. Jag behöver inte en man. Jag behöver min man. Han kommer hem i mitten på nästa vecka. Allt känns lite lättare när jag har hans axel att gråta mot, snora ner och lämna svarta mascarafläckar på.

Träningspasset idag var ovanligt jobbigt. Cyklade som vanligt i drygt en halvtimme och körde sen mitt styrkeprogram. Brukar alltid avsluta med lite övningar på pilatesbollen och stå i planka för att stärka de inre magmusklerna men idag gick det inte. Det tog helt stopp. Kroppen var slut och all energi borta. Insåg att kroppen fungerar nog inte som vanligt, även om jag fortfarande känne rmig precis som vanligt. Ska se till att äta bättre innan nästa pass på gymmet och sänka vikterna på några av övningarna. Dock känns träningen bra i kroppen, det var bara det att energin tog slut och det kändes som om jag gick i slow motion till omklädningsrummet...

Nu är jag tillbaks på banan igen efter en spicy nudelwok. Har tre tvättmaskiner igång och funderar på vad som är roligast, städa eller plugga. Något säger mig att det lutar åt det första. Förstår inte varför allt annat är så mycket roligare än just studierna, speciellt när jag tycker att det är intressant? När jag väl kommer igång brukar det inte vara några problem men jag har ofta väldiga problem med just det, att komma igång. Sitta såpass länge att jag kommer in i kurslitteraturen och ämnena den behandlar...

Fredag. Början på helgen. Yeah! Eller? Mitt schema har varit så slappt det sista och arbetsinsatsen som krävts för varje högskolepoäng har varit minimal så jag har mer eller mindre haft helg sen jag skrev kalkyleringstentan för sex, sju veckor sedan. Dagarna flyter ihop och jag gör ju inte överdrivet mycket så just nu är det ingen större skillnad på fredag ellerr tisdag. Möjligtvis att jag brukar kolla på ett par avsnitt mer av Sex And The City när det är helg...

Jag har tvättid idag mellan 12-17. Tvätta är en hushållssyssla som kräver minimal arbetsinsats ändå tycker jag att det känns så jobbigt. Och framförallt tråkigt.  I vår förra lägenhet hade vi egen tvättmaskin. Då körde vi en maskin då och en då. Jag tänkte inte så mycket på det. Nu kör jag oftast tre eller fyra maskiner på en tvättid. Det är mycket tråkigare. Mycket.

Funderar på att gå till gymmet innan det är dags att masa sig ner i källaren. Har inte varit där den här veckan. Det har bara blivit vattengympa, simning och promenader vilket jag tycker är helt okej men det vore ändå kul att gå dit en gång. Motivationen till styrketräningen går lite upp och ner. Känns inte lika kul när jag inte tränar för att bygga muskler och får/kan ta i för kung och fosterland. Saknar de tunga fria vikterna och tycker maskinerna känns töntiga och trista. Dock har jag fått en nytändning till vattengympan. Anser dock att huvudsaken just nu är att jag rör mig på något sätt sen får det bli som det blir.

I flera år har jag undvikit husmanskost. Det finns så mycket annan god, spännande och nytänkande mat där ute och jag har under en längre period varit mycket inne på matiga sallader och bönor. Sista månaderna har jag dock börjat uppskatta husman igen och kan ibland få ett fruktansvärt sug efter allt från köttfärslimpa till stekt sill. Nyss kom jag helt plötsligt på att jag ville ha rårakor. Tacksam mat att bli sugen på då middagen var klar på cirka tio minuter. Och så gott det blev! Rårakor ska jag definitivt göra snart igen! Någon som har förslag på vad man kan ha till mer än stekt bacon/fläsk eller creme fraiche med stenbitsrom?

Det var med stor spänning och nyfikenhet jag började prova kläderna som kom idag. Baddräkten var sådär. Satt helt okej över rumpa och mage men inte lika bra över bysten. Jag trodde inte att axelbanden var korsade i ryggen och jag trodde definitivt inte att den skulle vara så uringad. Den kommer säkert funka att simma i men jag tror inte att den lämpar sig så bra till vattenfympan då det blir en del hopp och skutt...

Nästa sak i påsen var en amningsbehå. Vet egentligen inte varför jag beställde den. Brösten läcker inte mjölk än och jag sover inte med behå men jag kommer ju behöva den tids nog så det var ju inte ett helt onödigt köp. Vad ska jag säga om den då? Det stod att den var mjuk. Och mjuk var den. Väldigt mjuk. Jag har rätt stor och tung byst och det kändes lite som att ha lite elastiskt tyg över boobsen, mer som skydd än som stöd. Känns som om tuttarna hänger vid knäna. Har ju hört att risken/chansen att bli gravid medan man ammar är väldigt liten och jag förstår varför, med denna kreation på lär det ju inte bli så mycket sexy time. Fast det är klart, man kan ju släcka lampan...

Tredje och sista saken i den lilla påsen var en top som jag blev mycket nöjd med. Den satt bra och detaljerna över axlar och nyckelben gjorde sig rätt bra. Om man pimpar till sig med lite smink, smycken och annat bling-bling blir den en rätt okej partytop.

Fick precis sms-avi att jag har ett DHL-paket att hämta! Antar att det är kläderna jag beställde från Lovely MAMA förra veckan. Hittade ju en baddräkt till kanonpris och slängde även ner en tröja och en amningsbehå i den virtuella shoppingkassen. Nu återstår att se om det passar... Jag är inte så haj på det här med att handla på nätet och drar mig alltid för det, just för att jag är rädd för att kläderna inte skall passa. Just nu befinner jag mig dessutom mitt emellan två storlekar vilket gör det lite extra spännande! Men jag tog den större storleken, jag lär ju knappast bli mindre... Och behå-storlekar ska vi inte prata på, speciellt inte när storlekstabellen såg ut så här:


I sms-avin stod det att paketet finns att hämta på ett utlämningsställe jag aldrig hört talas om. Kände inte igen vare sig butiksnamnet eller gatan. Kollade upp det på hitta.se och såg att stället ligger på helt andra sidan stan. Fram tills för en vecka sedan var ICA, 200 meter från där vi bor, utlämningsställe för brev och paket men inte längre. Så jag får helt enkelt ge mig ut på upptäcksfärd i Kalmar. Såg dock på kartan att utlämningsstället ligger farligt nära MAX. Lika bra att gå dit direkt efter lunchen och inte senare ikväll när hungern gör sig påmind...

Trots snöfall och nio minusgrader tänker jag få en försmak av sommaren idag. En kompis och jag ska äta caesarsallad till lunch. Det är min favoritsallad och sommartid hade jag kunnat leva på det. Finns det något godare än en sallad med perfekt dressing, massor med nyriven parmesan och ett glas vitt på en solig uteservering? Nu blir det ju vare sig vin eller uteservering men det ska nog gå bra ändå!

Efter en lång överläggning med mig själv och lite snabbt chattande med sambon bestämde jag mig för att gå till vattengympan trots allt. Jag gnällde för sambon. Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte! var ganska exakt de ord jag skrev. Han sa att jag fick göra som jag ville. Jag tyckte han var dum. Det hade varit effektivare om han skrev något i stil med "lyft ditt växande arsle ur soffan nu!" Sambon tyckte jag var taskig mot mig själv och jag insåg att om det var han som skrev så hade jag sovit med min stora rosa nattskjorta på när han kommer hem och den är rysligt osexig. Bara nattmössan som saknas till den.

Väl i simhallen kändes allt så mycket bättre. Energin kom tillbaks och vattnet var nästan varmt. Varmare än tolv minusgrader i alla fall tack och lov! Efter passet kom instruktören fram till mig. Vi känner varandra mycket ytligt, kompis kompis och sådär. Hon sa att hon hade hållt ögonen på mig under passet och tyckte att jag var väldigt smidig. Jo man tackar! Förra veckan fick jag höra att jag hade en liten mage, den här veckan att jag var smidig. Tänk att jag förr i tiden haft sådan ångest för att gå till simhallen!

Jag hatar kroppkakor. Hata är ett starkt ord men det finns inget annat ord som beskriver den avsky jag känner inför denna maträtt. Första gången jag såg en kroppkaka var i Karlskrona 2003. Jag var jungman på ett fartyg och jag var iland för att handla godis, tamponger och andra förnödenheter. I ICAs kyldisk såg jag dessa små gråa bollar och jag undrade vad det var. Jag klämde och kände och tyckte att de såg ganska oaptitliga ut. Det dröjde ytterligare några år innan jag smakade på dessa hemska bollar.

I Småland i allmänhet och Öland i synnerhet är kroppkaketraditionen stark och det är det godaste folk vet. Jag förstår dom inte. Första gången jag smakade på kroppkakor var på en middag hos min sambos bror och dennes öländska flickvän. Jag och min sambo hade nyligen träffats och jag jobbade på att göra ett gott intryck inför släkten så jag tvingade i mig en kroppkaka. Efter det trodde dom ju att jag tyckte om det så vid kroppkakesammankomsterna försökte jag trycka i mig en kroppkaka och sen äta massor med knäckebröd. Det har även hänt att jag i obevakade ögonblick skjutit över min söndermosade kroppkaka på sambons tallrik. Detta var före jag blev gravid.


I höstas var jag inne på ICA en helt vanlig onsdag eftermiddag och det slutade med att jag fick rusa ut med handen för munnen. Varför? Jo, onsdagar är kroppkakedag på ICA och det står en dam där och säljer hemlagade kroppkakor ur en stor kastrull. Det stinker i hela affären. Jag har försökt att undvika ICA på onsdagar men idag glömde jag helt bort det. Lyckligtvis är jag bättre på att hantera lukter nu (eller om jag inte är lika känslig?) och har utvecklat en bra teknik för att slippa andas med näsan.

Jag är dock en obotlig optimist och försöker se positiva saker i precis allting. Det positiva med att gå runt på ICA illamående på grund av kroppkakestank? Jag köpte inget lösgodis! Godissuget försvann på nolltid! Jag kan ju tillägga att kroppkakedisken står farligt nära chips och lösgodis. Mycket strategisk placering...

Jag har sovit bra inatt. Och igår natt. Jag har fått solstrålar på näsan de sista dagarna. Jag har ätit bra. Jag har tränat sådär lite lagom. Ändå slocknade jag efter lunch som en klubbad säl och sov en timme på soffan. Jag vaknade för att jag var godissugen. Om jag hade haft något godis hemma hade jag garanterat gått upp, ätit det och sen somnat om. Det känns som om jag är hundra år. Alternativt att jag hade kunnat sova i hundra år till. Men just nu kan jag bara tänka på lösgodis. Jag överväger dock att försöka somna om för att sluta tänka på godis.

Imorse var min plan för dagen att skura hemmet. Då var det enda jag kunde tänka på hur gott det skulle lukta när golv och bänkar var torkade med Grumme Grönsåpa. Att kliva ur min lilla kokong och dra fram städprylarna finns inte på kartan just nu. Jag vet att kylen är skrämmande tom men att gå ner till ICA, nyvaken och med ett godissug som inte är av denna värld, känns inte som en bra idé. Eller? Sockret kanske får mig speedad? Såpass speedad att jag i alla fall hinner städa vår lilla toalett innan jag däckar igen? Och mitt upp i allt funderar jag på hur eller om jag orkar gå på kvällens vattengympa.

Jag vaknade pigg och utvilad även idag och blev så glad när jag såg klarblå himmel och strålande sol. Sen gjorde jag misstaget att kolla på termometern. - 14,9 grader! Hua! Ska gå till skolan om cirka en timme så jag tycker att den beryktade växthuseffekten kan slå till snart alternativt att någon kommer förbi och lämnar av en skoteroverall till mig. Jag är så trött på snön och kylan nu. Femton minusgrader i den marina klimat vi har här längs kusten är inte kul. Det är svinkallt och rått och vinden letar sig igenom de flesta kläder. Femton kalmaritiska grader motsvarar massor, massor, massor med norrländska grader. Så snälla Kung Bore, ta ditt pick och pack och stick nu. Jag vill inte veta av dig längre!

Blev en trevlig lunch i stan med min kära M och hennes lillebror. Brorsan hennes har flytt dödskylan i Norrland och är på en vecka semester på dessa sydliga breddgrader. Passade på att smita in på Indiska när jag ändå var i stan och hittade både det ena och andra. Jag älskar sjalar och tycker de är perfekta att piffa upp en rätt tråkig outfit med. Jeans och enfärgad top blir mycket snyggare med en färgglad sjal. Så att upptäcka att det var 20% rabatt på alla sjalar var ju inte en helt otrevligt. En turkos sak fick följa med hem liksom en somrig tunika med gott om plats för en växande mage!

Den nya kursen jag nu börjat läsa heter som sagt Arbetsliv och samhälle och trots kursstart och introduktion igår så vet jag inte riktigt vad den skall behandla. Har i alla fall fått en rätt intressant uppgift som går ut på att vi skall bilda grupper om fyra och i denna grupp skall varje deltagare läsa en av de fyra böcker som är obligatoriska för kursen och sen skriva referat samt recension på det. Det hela avslutas med inlämning och seminarie då de olika böckerna diskuteras och jämförs. Då de fyra böcker som skall användas är i "pocketboksformat" och inte "tegelstensformat" känns uppgiften inte allt för betungande.

Jag valde en bok som heter Mellan arbete och familj av Maria Stanfors. Den skall behandla hur relationen mellan arbete och familj förändrats i Sverige under det sista seklet samt hur detta har påverkat kvinnans roll, både på arbetsmarknaden och i hemmet. Jag fastnade direkt för denna då jag själv har en hel del erfarenhet från extremt mansdominerade yrken samt att jag i skrivande stund håller på att bilda familj.

Jag har bara läst inledningen hittills men jag tror att det kan bli intressant läsning och jag hoppas att jag kommer kunna relatera mycket till mig själv och den yrkeslivserfarenhet jag har. Dock känner jag redan nu att det kommer bli knivigt att skriva en recension på cirka 250 ord. Det är för få ord. Jag gillar att skriva och jag gillar definitivt när jag kan sätta teori i förhållande till mina egena erfarenheter. Mycket teori som man läser i skolan kan te sig oförstålig ända tills den dag då man står i den situation teorin behandlade. Jag minns mycket väl hur jag under sjökaptensutbildningen himlade med ögonen åt ledarskapskursen och jag minns ännu tydligare hur intressant jag tyckte att det blev när jag väl kom ut i en ledarskapsposition. Som den iakttagare jag är så älskade jag när nya besättningsmedlemmar mönstrade på och nya rollsökningsfaser inleddes utan att någon annan var medveten om vad som skedde. Faktum är att jag tyckte det var så intressant att jag gick iland och började läsa organisation och ledarskap på universitetet!

Ute snöar det fluffsnö och jag drar filten ännu närmare kroppen. Jag vaknade strax efter sju imorse, pigg och utvilad. Sovit nio timmar utan avbrott. Det trodde jag aldrig igår. Innan jag gick och lade mig använde Mini min urinblåsa som trampolin och tränade inför VM i akrobatik men h*n lugnade ner sig rätt bra när vi gick och lade oss, jag smorde in magen med mitt älskade kakaosmör och sjöng ett par vaggvisor. Imorse när jag vaknade var det kallt i sovrummet och utetemperaturen var åtta minusgrader. Fucking freeeezing! Klockan är halv tio nu och jag sitter fortfarande i soffan i morgonrock och fårskinnstofflor. Känner mig som en mentalpatient på rymmen. Dags att ta tag i sig själv kanske. Det är nog inte för mycket begärt att byta mentaloutfiten mot ett par jeans och en top samt spreja i lite fluffspray i håret... Kanske dra på ett lager med solpuder och lite mascara. Så får det bli.

Jag kan ingenting om fotboll. Absolut ingenting. Och jag kunde inte bry mig mindre. Men jag bor i Kalmar och bor man i Kalmar ska man bry sig om fotboll. Hey! Vi vann ju guld för något år sedan! (fråga mig inte när, jag trodde att det hade hänt en stor trafikolycka när poliser och brandbilar eskorterade bussen till Stortorget...) Hur som helst så är stadens stolthet, Kalmar FF, på träningsläger (?) på något ställe i Spanien som heter La Manga. Lokalradion rapporterar dagligen, likaså lokalpressen.

Det finns en spelare som heter Henrik Rydström. Jag vet inte vad han har för position i laget och jag vet inte riktigt vad han är känd för men han förknippas tydligen med FF och figurerar ofta i Fotbollsfruns blogg. Tror att det handlar om att han är kaxig, snygg och något om att han syr in sina shorts för att benen ska se snyggare ut. Ni hör ju själv vilken koll jag har!

Hur som helst. Denna Henrik Rydström bloggar för den lokala tidningen Barometern och det verkar som han gjort det ett tag. Men som allt annat som rör fotboll så har jag missat det. Jag kom in på hans blogg av en slump (okej, jag erkänner. Jag föll för rubriken Till sängs med Kalmar FF) och den var ju underhållande på sitt lilla vis. Vad sägs om det här inlägget? Eller det här? Och nej, ni behöver inte läsa texten. Det gjorde inte jag...

Tack för era tips på vad man kan göra med ett gäng överblivna champinjoner! I slutändan var det ICA som vann med det här receptet. Svamparna var väl inte magiska men det var väldigt gott och röran är ju lätt att variera med olika kryddor. Kan tänka mig att det passar bra med en bit stekt kyckling till!

Snälla hjälp mig! Ge mig inspiration! Jag har någostans mellan 300 och 400 gram champinjoner i kylen och jag har ingen aning om vad jag ska göra med dem! Soppa? Paj? Pastasås? Är det någon vänligt själ som har ett gott och inte allt för avancerat recept innehållande massor med champinjoner att dela med sig av?

Idag är det måndag och jag börjar en ny kurs vid Linnéuniversitetet där jag studerar. Kursen heter Arbetsliv och samhälle och jag har ingen aning om vad den handlar om. Låter sådär lite lagom flummigt. Me likey! Tror att det kommer handla mycket om organisation och varför samhället och arbetslivet ser ut som det gör idag. Men det är bara mina tankar. Jag har inte läst kursplanen. Jag har inte ens hämtat böckerna som legat hos Postombudet i stan i nästan en vecka!

Det är alltid lite spännande att börja en ny kurs, speciellt när man inte är det minsta förberedd. Inför den första kursen jag läste i höstas läste jag på allt material som lärarna hade lagt ut på vår studieportal. Hela första föreläsningen ägnade dom åt att gå igenom alla de slides jag studerat i detalj hemma. Likadant andra kursstarten. Och tredje. Det pratas så mycket om att vi elever skall, och måste, söka information på egen hand. På varje kursstart har det sagts att all nödvändig information finns på studieportalen. Sen står dom ändå och mal i två timmar om precis det som står på studieportalen!

Trots att degen inte betedde sig som jag ville och jag tillsatte en hel del mjöl extra så blev resultatet riktigt bra! Grova frallor med råg-, dinkel- och grahamsmjöl samt psylliumfrön. Har precis ätit en varm fralla med Bregott och Västerbottenost och det var så gott! Lite avskräckt av kladdandet blev jag men det ska nog inte dröja tolv år innan jag bakar bröd nästa gång (sist jag bakade med jäst var på hemkunskapen...) För om den här bakhysterin håller i sig är det nog bättre att baka grovt matbröd än att baka whoopie pies dagarna i ända... ;)

Jag har inte bakat något med jäst i den jag gick på högstadiet och hade hemkunsap. Fick dock ett ryck idag och ville baa bröd. Hittade ett recept i en kokbok och satte igång. Tillsatte alla ingredienser och det stod att man skulle bearbeta degen tills den var kladdfri. Min blev bara dock kladdigare och kladddigare och jag fick skrapa av degen från fingrarna med en kniv. Till slut gav jag upp. Nu står den på jäsning. Vi får se hur det går.

Min kära väninna A och jag hade ett litet kafferep tidigare i eftermiddags och provsmakade mina whoopiesar. A åker till Sälen imorgon bitti och missar därmed födelsedagskalaset med oss andra sjödamer. Är ett glatt gäng tjejer som pluggat/jobbat tillsammans som hänger ihop och det är inte ofta vi lyckas vara hemma samtidigt allihop. Nu ser det dock ut som vi under våren kommer kunna umgås en del alla fem vilket ska bli grymt kul. Även om jag får avstå det obligatoriska rödvinsfilosoferandet...

Hursomhelst, whoopie pies var det ja. Dessa små kakor blev underbart goda även om jag misstänker att de inte blev helt och hållet som de skulle. Men övning ger färdighet och det var inte sista gången jag bakade dessa. A gillade de gröna med mandelmassa bäst medan jag föredrog de med choklad och hon fick med sig en påse whoopiesar hem att knapra på i bilen upp till Sälen. Dessa kakor är väldigt lätta att variera med olika färger och smaker, både på själva kakan och fyllningen. Att de gröna blev lite platta och tråkiga beror nog på att jag rörde för mycket. Tillsatte grön karamellfärg sist av allt och fick röra rätt mycket för att det skulle blandas bra. Vore nog smartare att tillsätta den i början då det är helt okej att röra mycket. Som sagt, det var inte sista gången jag bakade dessa så resultatet kommer nog att bli bättre! Goda var de i alla fall och det var ett kul eftermiddagspyssel!

För någon vecka sedan blev jag varse om att det finns ett nytt, trendigt bakverk på marknaden. Enligt vissa bakbloggar är cupcakes såååå 2010 och nu är det whoopie pies som gäller. Jag hade aldrig hört talas om dom innan men bestämde mig för att testa att baka ett gäng. Recept hittade jag här men som ni ser så blev inte mina lika fina som hennes. Uppdatering - tänkte inte på att receptet till fyllningen inte stod i samma inlägg. Här finns det receptet!

Jag har alltid avskytt att cykla. Jag brukar vara nära en kollaps av tristess endast efter ett fåtal minuter men de sista veckorna har jag gett den där förbannade motionscykeln en chans. Och idag slog jag personligt rekord i inomhuscykling. 40 minuter på sadeln! Ni inbitna spinningfantaster fnissar nog lite men för mig var det stort. Jag har aldrig någonsin suttit på en cykel så länge och faktum är att det gick rätt bra också. Körde tio minuter uppvärmning, tjugo minuter väldigt lätt intervallträning och sen tio minuter nedvarvning. Soft. Tiden gick ganska fort och jag ska definitivt ge mig i kast med cykeln igen.

Just nu är cykling, simning och promenader, den konditionsträning som känns bäst. Jag saknar joggingen men har inte joggat sen i oktober då jag fick reda på att jag var gravid. Fysiskt fanns det väl inga hinder att springa under de första månaderna i graviditeten men det blev en psykisk spärr. Det kändes inte bra. Crosstrainern har länge varit en favorit men just nu känns det som om jag ska koka ihjäl om jag försöker mig på en halvtimme på den. Börjar verkligen känna av den ökade blodvolymen när jag tränar. Trodde min instruktör överdrev och skämtade när hon förvarnade mig om det för några veckor sedan men jag börjar tro på henne nu... Så det får bli cykling fram över. Det är inte så kul men jag och busungen i magen mår bra av det och det är det viktiga just nu!

Har inte varit på gymmet på två, tre veckor. Det börjar bli dags att gå dit... Förra veckan var jag förkyld och sjuk på riktigt. Den här veckan har jag bara skylt på att jag är snuvig. Men mina ursäkter börjar ta slut liksom alla kakor jag tryckt i mig så nu får det vara dags. Tänkte gå dit och känna hur det känns. Cykla en stund. Köra lite lätt styrketräning. Komma igång igen.

När jag väl är inne i gymmandet tycker jag att det är kul och går gärna dit. Jag tänker inte ens på att jag packar väskan och traskar iväg dit. När jag inte varit där på ett tag skjuts jag ett par år tillbaks i tiden och blir osäker och rädd. Jag är rädd för att dom andra ska titta på mig. Jag är rädd för att göra fel. Och med fel menar jag inte att jag är rädd för att skada mig utan rädd för att dom andra ska skratta åt mig. Jag är rädd för att dom andra ska undra vad det är för en fetknopp som är på deras gym.

Så vilka är dom andra? Har jag någonsin sett dom andra? Nej. Det har jag såklart inte. Inte i vuxen ålder men dessa tankar tror jag hänger kvar från barndomen, från tiden då jag alltid blev vald sist i brännboll och dessutom såg till att laget blev bränt för jag inte var tillräckligt snabb. Från tiden då jag i skolfotbollen alltid skyddade mig med händerna för jag var så bollrädd och det blev avblåst för hands eller vad det hette. Från tiden då jag skyllde på mensvärk för att slippa förödmjukelsen att komma sist i coopers test. Men finns dom andra på gymmet? Nej. Det gör dom ju så klart inte. Så nu packar jag väskan och går dit. Visserigen med bultande hjärta för även att jag vet att dom andra inte finns är jag rädd för dom. Men det kommer kännas bättre efteråt. Ja, det gör det.

För första gången någonsin har jag gjort egen pizza! Eller ja, pizza helt från grunden i alla fall. Jag har köpt sån där färdig pizzadeg på rulle men alltid varit missnöjd med resultatet men den här pizzan blev supergod! "Fuskade" och gjorde en deg på bakpulver, trots min bakhysteri är jag fortfarande lite rädd för att baka med jäst. Har inte gjor det sedan hemkunskapen... Öste på all världens grönsaker jag hittade i kylen och resultatet blev fantastiskt!

Har märkt de sista gångerna jag varit i simhallen att min bikini börjar bli lite väl liten. Det är ju inte bara magen som växer... När vi hoppade igår på vattengympan var jag lite nojjig för att boobisarna skulle skumpa ut så idag gjorde jag slag i saken och började leta nya badkläder på nätet. Jag har faktiskt aldrig handlat kläder på internet innan! Är alltid orolig för att det inte ska passa och tycker det blir så jobbigt att skicka tillbaks och så vidare så därför var idag första gången jag klickade i den där rutan lägg i kundkorgen.

Hittade en vanlig, tråkig svart baddräkt för 259 kronor. Det tyckte jag var alldeles lagom. Hittade varianter som var betydligt finare i både färg och form men eftersom jag numera är smålänning tar jag seden dit jag kommer och är snål. Vill inte betala flera hundralappar för ett badplagg jag bara kommer använda under resterande tid av graviditeten. Så det fick bli svart. Och tråkigt. Men billigt!

Jag har en väl inrotad vana. När jag kommer hem efter en tenta klär jag alltid av mig och går och lägger mig direkt. Vet inte när jag började med detta men det går säkert att härleda till tiden då jag var ung sjökaptensstudent i mina bästa år som gladerligen halsade öl även kvällen före tentor... Hur som helst så tycker jag att det är ruskigt skönt att bara få lägga sig i sängen och koppla bort allt. En tenta är en rätt stor psykisk urladdning med full koncentration så hjärnan är ofta lite bortkopplad när man kommer hem. Hur som helst så gjorde jag samma sak idag. Hoppade i säng vid elva och ställde ingen klocka. När jag sover på dagen vaknar jag alltid max en timme senare. Idag vaknade jag halv två. Och vet ni varför?

Nej, jag var inte kissnödig (även om det är det som får upp mig ur sängen nu för tiden)

Jag vaknade för jag var sugen på Mariekex med Nutella!
Efter lördag får det vara slut på bakandet. Det är illa när man börjar drömma om bakverk och får cravings i sömnen.

En stor tallrik gröt ligger i magen tillsammans med en balja te. Nu är det dags att packa ner arbetsrättslagstiftningen och ett par pennor i väskan och sticka iväg och få tentan avklarad. Är fortfarande lugn och tycker det känns bra, lite väl lugn för en som knappt öppnat böckerna. Men jag litar på magkänslan, den har ju fungerat förr!

Trevlig torsdag alla!

Det var några veckor sedan jag var på vattengympa men idag var det dags igen. Alltid när jag är där slås jag av hur kul det är och lovar mig själv att gå oftare. Tidigare har jag inte gått så ofta på grund av att styrketräning och intervallträning varit effektivare men nu ska jag verkligen försöka gå på ett eller två pass i veckan. Det var skönt att komma ner i vattnet och få känna sig viktlös och inte så klumpig som jag har börjat känna mig...


Hade dessutom ett spontanmöte med min instruktör. Träffade henne vid poolkanten och vi utvärderade snabbt mitt program. Tyckte att det var kul att hon kände igen mig, trots blött hår och bikini. Har bara träffat henne en gång. Innan har jag alltid gått till en manlig instruktör men när jag blev gravid och ville ha ett program anpassat efter det kändes det naturligare att prata med en tjej som själ fött barn. Jag tror att min förre instruktör hade varit fullt kapabel till att sätta ihop ett program men jag tror inte att han hade kunnat ge mig de råd och tips som min nya gjort...

Och så fick jag höra, för första gången i mitt liv, att jag har en liten mage... Jaja, det kanske inte är mer än rättvist att jag som varit stor och tjock hela livet kan få vara "liten" för en gångs skull? :)

Har precis anmält mig och sambon till en informationsträff på Försäkringskassan angående föräldrapenning. Jag har kollat en del på det på nätet och det ser inte så svårt ut. I alla fall inte om man är och jobbar som de flesta andra. Men vi är ju såklart inte som alla andra. Jag var sjöanställd av ett svenskt managementbolag, tog tjänstledigt för studier, fartyget jag arbetade på bytte manager och numera är jag anställd och tjänstledig från ett bolag med säte på Britiska Öarna. Att ha sjöinkomst är något som myndigheter är väldigt ovana vid och det ställer ofta till problem. Har tappat räkningen på de duster jag haft med CSN och Skattemyndigheten. Min sambo då. Ja, han är ju svensk medborgare men jobbar heltid i Norge, för ett norskt rederi och skattar därmed på andra sidan fjälltopparna. Även han har sjöinkomst. Hoppas att någon kan förklara och bena ut från vilka länder vi egentligen ska söka hjälp från!

Jag sitter här och funderar på att börja skicka kakor till mina nära och kära som bor på andra platser i landet och undrar hur man ska göra? Är det någon som har erfarenhet av att skicka kakor? Om man bakar till exempel småkakor och lägger i en hård burk och sen skickar det i ett sånt där vadderat kuvert, klarar de av transporten eller är det kaksmulor som kommer fram? Kan man skicka saker som ett paket och att Posten är mer rädd om det än ett brev? Kan i alla fall tänka mig att brev hanteras ganska tufft då det töms ner i säckar och omlastas på flera olika platser i landet... Har aldrig skickat något annat än just brev, innehållande papper, så jag har verkligen noll koll!

En egen variant av de kakor som jag kallar Fiffi-rutor. En chokladsockerkaka från en kokbok, glasyr från en annan och chokladströssel eftersom vår kokos tydligen gick ut 2007 (så mycket har jag bakat innan...) Glasyren är fortfarande kladdig men jag vill ju inget hellre än att skära upp den och se om den smakar så gott som den luktar! Perfekt att frysa in i portionsbitar och kunna ta fram vid behov.

Jag håller på i köket. Jag bakar en variant av en chokladkaka som jag tänkte förvandla til Fiffi-rutor, Snoddas, Kärleksmums, Mocka-rutor eller vad ni nu kallar dem. När jag är i köket lyssnar jag alltid på radio. Lokalradio. Radio P4 Kalmar. Eller lyssnar är fel ord, radion står på i bakgrunden och jag hör något ibland. Plötsligt hör jag en dam med tysk (?) brytning som säger:

- Jag gillar stora, härliga buskiga saker

Dom pratade tydligen om pelargonier.

Onsdag morgon och lika kallt och grått som dagarna innan. Fortfarande lika förkyld men jag är vid gott mod i alla fall. Låg länge var i sängen och myste. Buffade på den lill* i magen som buffade tillbaks. Kände de första små klena sparkarna på utsidan magen här om dagen. Min sambo kommer hem om först två veckor så då är nog inte bebis så klen längre :) Mysigt att ligga kvar i sängen på morgonen, är lite löjlig och pratar och sjunger för Mini men h*n verkar gilla det och det gör jag med!

Jag har aldrig gillat den klassiska svenska ärtsoppan men detta recept på grön ärtsoppa lockade mig direkt. Jag älskar gröna ärter och misstänkte att denna soppa skulle bli riktigt god och mycket riktigt! En soppa som var fräsh och otroligt lättlagad.

Jag vill ha en hobby. Jag behöver en hobby. Jag vill hitta något jag brinner för. Jag skulle vilja påstå att jag aldrig haft en ordentlig hobby. I såna där Mina Vänner-böcker man skrev i när man var liten skrev jag alltid saker i stil med umgås med kompisar, lyssna på musik och så vidare. Idrott var aldrig min grej. Jag var, och är, extremt bollrädd och ute på ön var det bara fotboll och innebandy som erbjöds för barn och ungdommar.

På fritiden idag så tränar jag en del, umgås med vänner och myser i hemmets lugna vrå. Jag är en yngre version av en gammal tant. Jag går gärna och lägger mig tidigt, jag utbyter recept med mina vänner och kan fastna i olika korsord och sudokus. Men inget av det känns som en hobby, ett intresse. Att träna är mer ett måste. Visst tycker jag att det är kul (för det mesta) men jag tycker inte att det är en hobby att simma två gånger i veckan, sitta en stund på en motionscykel och lyfta lite vikter. För vissa, mer inbitna motionärer, är säkert träningen en hobby men för mig känns det som sagt mer som ett måste, även om jag vill göra det. Förstår ni? Att uppge vänner som sin hobby känns inte helt okej heller. Att säga att det ställe man trivs bäst på är soffan är definitivt inte okej...

Efter att ha läst ett flertal bakbloggar har jag förstått att bakning verkar vara ett väldigt stort intresse hos många men jag frågar mig, vart ska jag göra av allt jag bakar i så fall? Jag kan inte äta bakverk varje dag. Jag vill inte äta bakverk varje dag. Och min bekantskapskrets är inte så stor att jag kan skänka bort massor med kakor heller. Men jag gillar verkligen att baa och skulle gärna utveckla mina talanger en aning. Att göra vackert dekorerade tårtor eller cupcakes vore kul!


Ett gansa nytt intresse för sambon och mig är geocaching och det är verkligen en perfekt hobby. Man kommer ut i naturen, får promenera och se vackra saker samtidigt som man har ett mål med promenerandet. Att hitta cachen. Problemet är dock att vi snart har hittat alla cachar i Kalmar och eftersom vi inte har någon bil är det svårt att ta sig vidare. Geocahing kommer definitivt bli ett återkommande inslag på våra framtida resor, oavsett om det bär av till Kanarieöarna eller Västkusten men det kan tyvärr inte bli en varje-dag-hobby.


Vad återstår då? Scrapbooking kanske? Eller lära mig att sticka. Hur tusan lär man sig det förresten? Jag har aldrig stickat något i hela mitt liv. Faktum är att jag var så kass i syslöjden att jag inte behövde vara där om jag inte ville. Ja, jag blev mer eller mindre utkörd. Brodera korsstygn kan jag faktiskt och tycker till och med att det kan vara lite kul men jag vill inte ha en massa broderier på väggarna och det känns omotiverande att brodera för att sen lägga i en låda. Om det inte vore för att jag är rätt hundrädd så hade jag kunnat tänka mig en liten Shetland Sheepdog att tävla i agility med. Men det funkar inte heller. Tyvärr är jag inte särksilt kreativ heller annars kunde jag ju köpt ett staffli och börjat måla. Men modern konst kan ju se ut lite hur som helst, det kanske vore något?

På väg mott en snabb pluggsession på bibblan. Hon jag brukar plugga med har klipptid vid elva så det blir bara ett par timmar men vi känner oss rätt lugna bägge två så det ska nog inte vara någon fara. Ska tenta 7,5 hp arbetsrätt på torsdag och det känns nästan lite för enkelt eftersom man får ha med sig lagboken. Arbetslagstiftningen är inte allt för tung och det är lätt att hitta i dem så jag tänker fortsätta ta det lugnt och ge järnet på torsdag... Sen blir det en underbar långhelg! Det är det bästa med att skriva tenta, dagarna från när man skrivit tentan tills nästa kurs börjar. Inga krav, inga måsten, inget dåligt samvete för att man gör allt annat än att plugga. Man är bara helt ledig!

14 februari. Valentines Day. Alla Hjärtans Dag. En dag på året som väcker så otroligt många minnen och känslor. Vissa minns rosutdelningen i skolan, en del med glädje andra med den ledsamhet det innebar att inte få någon ros. På min skola delades det aldrig ut rosor, däremot kunde vi skicka kort. Korten var billiga, kostade bara en krona styck vilket ledde till att man skickade hälsningar till allt och alla. Jag har fortfarande alla kort sparade i en skokartong hemma hos mamma och pappa. Andra minns hur de firat tidigare år. Kanske blev det en galen utekväll med tjejerna, kanske var det en romantisk middag, kanske till och med en förlovning.

Jag tycker Alla Hjärtans Dag är en ganska trevlig högtid. Visst, det är ett kommersiellt jippo och det blir lite för mycket med alla söta nallebjörnar som finns i vartenda skyltfönster men ändå. Jag gillar det. Man behöver inte gå på alla försäljningstrix. Det är en dag som går i romantikens tecken. Är man i ett förhållande tycker jag att en god middag och en bukett rosor livar upp en grå februaridag. Är man singel brukar dagen innebära en kul kväll med vännerna. Hur som helst tycker jag att det är lite kul. Även om jag inte är särskilt traditionell så tycker jag att man kan ta tillvara på högtider och skapa något eget av dem. Och en högtid i februari bör man ta extra mycket vara på. Vad finns det annars att fira i denna korta men trista månad?

I år är jag gräsänka denna dag. Förra året satt min sambo och jag på det underbart vackra glashotellet i Kosta. Vi njöt i spa-avdelningen och på kvällen intogs en god trerätters i den fina matsalen. I år blir inte ett dugg sämre. Min goda vännina T kommer över och vi ska äta spagetti, köttbullar och tomatsås. Lady&Lufsen. Till efterrätt tänkte jag bjuda på mina äpplemuffins med vaniljvisp. Det kommer bli en bra kväll.

Vad tror ni jag sysselsätter mig med en dag som denna då snön vräker ner?

Bakar!

Lite kul fakta om vad olika blommor betyder enligt Aftonbladet. Man skall alltså inte jubla om man får en bukett med brännässlor och ljung... (men det vette tusan om jag hade gjort det ändå!)

Jag tänkte bara meddela att jag går i ide nu. Det är väl vid det här dagset som björnar och andra djur som går i ide börjar fundera på om det är dags att vakna men jag är tvärtom. Jag var den som jublade allra högst när decimeter efter decimeter med snö föll i december. Jag köpte termobyxor, tefat och kängor. Jag hoppade och pulsade i snön och betedde mig som en barnunge. Två och en halv månad senare är det inte lika kul. Fem minusgrader, blåst och snö är vad som händer utanför mitt fönster. Nu drar jag ner persiennerna och bäddar ner mig under en filt i soffan!

Här om dagen hittade jag en alldeles underbar blogg. Systrarnas bakblogg. Jag hade ingen aning om hur många bak,- kak,- och tårtbloggar det finns! Det är livsfarligt för en som nyligen blivit bakfrälst... Har hela eftermiddagen suttit och kollat på olika recept och hittat ett gäng som jag ska testa inför mitt födelsedagskalas på lördag. Blir en liten tillställning med tre av mina närmsta tjejkompisar. Man får passa på när alla är hemma och på land samtidigt... Har lovat att bjuda på kafferep, funderar på att slå till med sju sorters kakor...

Hur som helst, inne hos Systrarna hittade jag ett recept på kolasnittar vilket tilltalade mig direkt. Jag minns kolasnittar från barndomens somrar på landet hos mormor och morfar i Södermanland. Mormor har alltid bakat mycket och till kvällsfika dukades det alltid upp saft, kanelbullar och underbart goda kolasnittar vid hammocken i trädgården... Så det var bara att slänga på sig förklädet och börja baka. Till en början var jag orolig att jag hade gjort något fel. Degen var rätt fast, nästan smulig, och smakade inte alls kola men resultatet blev underbart! För en gångs skull får jag hålla med min sambo, att kakorna var godare än degen. Normalt äter jag mer deg än kakor och doppar gärna slickepotten en extra gång i kaksmeten...

Jag sitter med hårtorken i frysen denna söndagseftermiddag. Jag borde plugga, tenta i arbetsrätt på torsdag men jag gör allt annat. Som att frosta av frysen. Fast frysen var verkligen i behov av en avfrostning så helt fel ute är jag inte. Arbetsrätten känns enkel. Skrämmande enkel. Vi har fyra timmar på oss att skriva en tenta med fem frågor och relevant lagstiftning är tillåten... Det ordnar sig.

Min hjärna vaknade inte samtidigt med mig imorse. Faktum är att den fortfarande är i dvala. Jag är trött och seg och skulle helst vilja dra för sovrumsgardinerna och låtsas att det är natt igen. Jag vet inte hur många blogginlägg jag påbörjat idag men jag kan inte skriva. Jag skriver och raderar, skriver och raderar. Jag återkommer när min hjärna vaknat.

Jag ska bara en morotskaka nästa helg hade jag tänkt. Eller rättare sagt morotscupcakes. Problemet är att jag vet inte vilket recept jag ska göra? Jag har aldrig tidigare gjort morotskaka och efter en snabb sökning på Google insåg jag att det finns lika många recept som det finns bagare... Leilas recept verkar ju väldigt populära överlag när man kollar runt bland bloggar och liknande, är det någon som testat hennes variant på morotskaka? Eller är det någon som har ett annat recept att dela med sig av?

Till lördagsmiddag idag blev det en imroviserad tråkig makaronilåda. Dock ganska god men det kändes trist att sitta och tugga på snabbmakaroner och kassler en lördag kväll. Gjorde en stor form så nu ska frysen fyllas. Jag behöver ha med mig matlåda till skolan någon dag varje vecka och ett dilemma jag har är just hur jag ska göra med grönsaker. Jag vare sig orkar eller har plats med två matlådor, en att micra och en med grönsaker så det blir oftast att jag struntar i grönsakerna de dagarna. Nu är problemet dock löst. Grönsakerna integrerades enkelt i makaronilådan; gröna ärtor, broccolli, morötter, tomater och gul lök.

Jag har funderat på när pojkar är för stora för att följa med sina mammor in i omklädningsrummet i simhallen? Jag förstår att det är väldigt individuellt men förr eller senare kommer ju en punkt då pojken helt enkelt är för stor. Det händer då och då att jag känner mig lite illa till mods i duschen och bastun just för att det är en pojke där som enligt mig borde klara sig själv. Idag var det en kvinna där med två pojkar. Jag är dålig på att uppskatta åldrar men den ena borde ha varit ungefär fem, sex år och den andra nio, tio. Det verkade inte vara något "fel" på den äldre pojken, han klarade sig själv. Jag tyckte att han var för stor för att vara med inne i damernas omklädningsrim. Han tittade på kvinnorna i omklädningsrummet på ett annat sätt än vad ett nyfiket litet barn. Är det någon annan som har tänkt på det här eller överreagerar jag?

Jag försökte tänka tillbaks på när jag var liten. Mamma tog aldrig med oss till simhallen då vi bodde lite off. Men vad jag minns så börjae man ha gympa i första klass och jag har inget minne av att gymnastikläraren var med i omklädningsrummet för att se att vi duschade och blev rena och fina...

Jag har en riktigt dålig kväll. Jag är rastlös men alldeles för lat och på för dåligt humör för att resa mig ur soffan. En bekant smsade och frågade om jag ville följa med ut. Ut på krogen. Jag har glömt vad krogen är och tackade nej. Jag är galet sugen på chips och lökdip. Ni känner inte mig så ni vet inte hur mycket jag älskar lökdip. Jag älskar älskar älskar lökdip. Det är något bland det godaste jag vet. Ute blåser det snöstorm. Riktig jävla snöstorm. Men inte ens lökdip kan få mig att gå till affären 300 meter härifrån. Så TV-snackset ikväll blev av en nyttigare karaktär.

Idag har det varit KARMA-dagen. KARMA står typ för Kalmars ArbetsMarknadsdagar eller något i stil med det och är en mässa då olika företag står i montrar och delar ut pennor och godis och studenter får chansen att lämna CV och nätverka lite. Då jag är förstaårsstudent och dessutom gravid kändes det inte aktuellt att lämna CV så min klasskompis och jag siktade på godisskålarna. Fick med oss varsin rätt rejäl goodie-bag hem. Om jag vore en mer rutinerad bloggerska borde jag ha lagt ut allt på sängen eller golvet och fotografera och visa er. Nu är jag inte rutinerad och allt jag har kvar är massor med papper ocn en full mage. Och fyra, fem pennor. Jag ska bättra mig till nästa år! ;)

Hade ställt klockan så jag skulle gå upp i god tid. Vaknade. Snoozade. Vaknade. Var pigg. Stängde av klockan. Vaknade 40 minuter senare. Inte så god tid mer. Heldag i skolan idag. Sen fredag kväll! Lutar åt hyrfilm och cider i champagneglas även denna fredag. Men jag klagar inte. Jag trivs förbaskat bra med mitt liv just nu! Bortsett från att jag har väldigt bråttom just nu...

Jag har haft en väldigt lindrig graviditet hittills men så är jag bara i 23e veckan också. Jag har inte känt något illamående, inga kramper i ben eller vader, humöret är som vanligt, inga cravings, hår och hy ser ut som vanligt, inga känningar av foglossning. Bortsett från en mage som växer och sparkarna jag känner så är det inget som gör att jag känner mig särskilt gravid. Dock blir jag trött på när människor skämtsamt frågar om jag verkligen är gravid. Flera har sagt det. De undrar om jag har mått mycket illa, om jag har halsbränna, om jag äter jord. När jag svarar nej på alla frågor så kommer frågan. Men är du verkligen gravid? Jag blir så irriterad. Räknas inte min graviditet för att den avviker från "den normala" på ett positivt sätt?

Min mamma mådde bra under bägge sina graviditeter. Med mig kände hon lite morgonillamående. Med brorsan var hon precis som vanligt. Hennes mage var dessutom så liten med honom att hon en månad innan förlossningen var på en begravning där hon hade på sig en vanlig kjol med gummiband runt knappen och många såg inte att hon var gravid! Kanske fortsätter den positiva trenden för mig? Kanske får jag havandeskapsförgiftning, blir inlagd för högt blodtryck och får sådan foglossning att jag behöver kryckor? Är jag mer gravid då än vad jag är nu?

Innan jag gick ner på stan läste jag lunchguiden och såg att en av stans absolut bästa restauranger hade stekt fläsk och löksås till lunch. Jag gillar normalt inte griskött men är löjligt förtjust i denna rätt. Jag lagar det aldrig själv dock då jag tycker att fläsket är ganska äckligt att ta i rått. Då restaurangen är en av de bästa i stan, och även en av de minsta, så brukar det alltid vara mycket folk men jag tänkte att det borde ju vara lugnt om jag kommer vid ett. Äta lunch ett, klippa sig halv två. Varför ta det lugnt liksom?

När jag kom till restaurangen var det knökfullt. Jag suckade djupt. Jag hade inte tid att leta upp något annat ställe jag ville äta på utan det fick bli ett besök på Gyllene Måsen. QP, minimorötter och Ramlösa. Det kunde ha varit värre. Men jag är fortfarande besviken över att jag inte fick mitt stekta fläsk som jag laddat för hela förmiddagen...

Jag hade vårkänslor igår. Jag hade på mig min nyaste, somrigaste, finaste kjol. Jag satt i soffan med balkongdörren öppen och njöt av solen som flödade in i vardagsrummet. Jag funderade på vilka blommor jag ska försöka odla på balkongen i år. Luktärtor är fina, de hade min mamma alltid på baksidan huset när vi var små. Körsbärstomater, absolut. Min kryddodling från förra året vill jag definitivt ta upp och utöka. Jag vill ha nästan som ett litet trädgårdsland. En stor, stor kruka där sallad och örter kan växa sida vid sida.

Men. Alltid detta men. Imorse vaknade jag pigg och glad och var rätt inställd på att gå en kortare promenad runt området vi bor i. Sen gjorde jag misstaget att kolla ut. Det snöar. Det har fallit några centimeter snö men det var tillräckligt mycket för att begrava mina planteringsdrömmar. Och även för att begrava mig under täcket. Väck mig när det blir vår!

Efter att ha varit förkyld, trött och hängig hela veckan känner jag i hela kroppen att nu vänder det! Jag hade tänkt att gå och simma i eftermiddags men drabbades av akut trötthet och somnade. När jag pratade med barnmorskan om träning sa hon att jag skulle lyssna på min kropp och göra det som kändes bra. I eftermiddags kändes det bra att sova. Nu ville dock min kropp baka kakor, hela köket doftar kardemumma och min nya cookie-jar har invigts. För om man bakar kakor, då måste väl förkylningen vara på väg bort?

Jag ska klippa mig imorgon eftermiddag. Jag är väldigt sugen på att färga min tråkiga råttfärgade utväxt som nästan ser grå ut men tänker avvakta till sommaren. Vet inte vart jag ska dra gränsen för vad som är farligt för Mini och inte men hårfärg känns som en ganska stark kemikalie. Ska fråga frisören hur det är med toningar. Blir håret allt för grått får jag väl vara kreativ med sjalar och hattar :)

Mitt hår är långt nu. Når ända ner till axlarna. Jag vet att många tjejer tycker att det är kort hår men jag har aldrig någonsin haft så långt hår och jag är så trött på det nu! Håret är ganska uppklippt och det är slitet och torrt trots att det inte var särskilt länge sen jag klippte mig. En del av mig vill klippa mig kort igen, gärna riktigt kort. Pojk-kort. Men kort grådassigt råttfärgaat hår känns inte så kul. Samt att jag hört flera skräckhistorier om att håret inte alls blir som man tänkt sig om man gör något radikalt med det under graviditeten. Å andra sidan kanske det är värt att testa, jag har alltid drömt om lockigt hår. Det här kanske är min chans... Annars får det bli att klippa av det till sommaren, perfekt att bara kunna dra i lite fudge och så är det klart. Något säger mig att jag inte kommer ha tid att stå en halvtimme framför spegeln varje morgon då...

Jag älskar leggings. När de blev moderna svor jag att jag aldrig skulle ta på mig ett par. De påminde om barndomens tights och långkalsonger. Endast någon månad senare var jag fast. Leggings är skönt och smidigt och perfekt för mig som verkligen hatar nylonstrumpor. Jag får rysningar bara jag tänker på att ta på mig ett par. Det är något med materialet. Jag vet inte. Men. Leggings är leggings. Leggings är inte byxor. Och som jag antyder i rubriken. Cover your ass!

Jag grejar i köket och har radion på. Det har jag alltid. Radio P4 Kalmar. Jag lyssnar sällan på vad dom säger. Radion är bara på i bakgrunden men ibland kommer ju uttalanden man hajar till av. Jag har ingen aning om vad repotaget handlade om eller vem mannen i fråga var men helt plötsligt hör jag någon säga på finfin kalmaritiska:

- Time is money. Eller tid är pengar som det betyder.

Och nej, nyheterna i Klartext hade inte börjat än.

Förkylningen håller sig kvar men jag ger inte upp. Till lunch blev det ännu en vitamin-chock. Snart ska jag väl ha skrämt bort åbäket?

Jag hade svårt att somna igår kväll och jag har drömt livligt under natten. Jag har drömt om förlossningen. Att det gjorde ont. På något konstigt sätt visste jag dock att det var en dröm för jag kände ingen som helst smärta. Jag bara visste att det gjorde ont. Jag köpte en bok igår Föda Barn - Timmarna du aldrig glömmer av Katerina Janouch. Jag har snart läst ut hela. Det var nog den som triggade igång drömmarna, innan har jag knappt ägnat förlossningen en tanke. Det är så långt fram i tiden. Vaknade flera gånger under natten. Hostade. Kände att magen och därmed bebis var kvar. Att h*n inte fötts och jag missat det... På morgonen drömde jag att bebis var född och var några veckor gammal. Sambon kom in på morgonen och väckte mig och ställde hårdliften i sängen. Bebis sov på mage och jag strök den över ryggen. Jag såg aldrig ansiktet men den hade en rosa body på sig... Jag har länge trott att vi väntar en pojke. Det är bara en känsla jag har. Men det börjar bli väldigt många drömmar nu innehållande rosa kläder, att vi shoppar dockvagnar och liknande. Hittills har jag inte sett bebis ansikte i någon dröm. Ej heller hört något namn. För min del spelar inte könet någon som helst roll. Från att ha varit rätt säker på att det är en pojke börjar jag tvivla. Försöker mina drömmar säga mig något? Eller kommer jag snart börja drömma om ljusblåa bodys och grävmaskiner i plast?

Jag blev intervjuad av en 25årig sjökaptesstudent idag. Killen i fråga skrev på sitt examensarbete och intervjuade slumpvis utvalda personer. Jag råkade bli en av dom. Jag har hittills deltagit i flera studier och tycker det är lika kul varje gång. Den här killen verkade väldigt ambitiös och ställde bra frågor. Arbetet handlade om motivation till studierna och arbetet som styrman. När jag tog examen kastade redarna jobb efter oss. Det var sådan brist på folk att ingen visste hur det skulle lösas. Två år senare fanns det inte ett jobb att få. Finanskrisen lamslog svensk sjöfart. Redarna valde att flagga ut, registrera sina fartyg i ett annat land och på det viset få en hel del skattefördelar. Bekvämlighetsflagg kallas det. När ett fartyg flaggas ut försvinner också kravet på att 25% av besättningen skall vara svensk. Svenska sjömän sades upp och asiatiska sjömän anställdes. Deras lön går inte att jämföra med vår. Redarna tjänade pengar och en svensk yrkeskår började sakta dö ut. Exakt hur illa läget är idag vet jag inte men det är tämligen dystert...

Jag minns min sista termin på sjöfartshögskolan. Jag var motiverad. Jag var ambitiös. Jag hade redan under utbildningen fått en anställning i det rederi jag ville jobba i. Det var inte bara jag som kände så. Jag tror att så gott som hela den årskullen, alla klasser, kände likadant. Vi hade drömmar, planer och mål. Att mina drömmar ändrades på vägen hör inte hit. Att jag valde att gå iland har inget med arbetsmarknadsläget att göra utan det är mer personliga skäl. Att jag inte trivdes med att vara borta. Samt att jag nu är gravid förstås. I slutet av intervjun, när killen och jag mest satt och ljög och berättade skrönor, säger han att han funderade på att utbilda sig till sjuksköterska. Han har inte ens avlagt sjökaptensexamen än. Han är fyra månader från att gå upp på scen och ta emot alla fina papper och certifikat. Och han funderar redan på en ny utbildning. Han var dock osäker på om han skulle orka plugga ytterligare tre, fyra år till nu direkt. En del av mig är fortfarande sjöman och jag känner den, bland sjömän, så välkända bitterheten och undrar stilla vad hände med svensk sjöfart?

Det som gömms i snö kommer upp i tö...

Ett gammalt känt ordspråk. Det är extra påtagligt här i stan nu när nästan all snö och is smält. Hela vintern har man varit tvungen att gå med blicken riktad i backen för att hålla koll på eventuella isfläckar. Nu när snön försvunnit borde man inte behöva titta vart man sätter fötterna. Eller?

Jag tror aldrig att jag sett så här mycket hundbajs på gatorna förr! Det är överallt och jag förbannar de hundägare som inte plockar upp efter sin bästa vän. Jag vet att dom flesta antagligen plockar upp men med tanke på den mängd bajs som ligger på gatorna så måste det under vintern ha varit mer än en hundägare som levt efter det gamla ordspråket. Om man plockar upp skiten under de månader det inte är snö, varför gör man det inte när det är snö? Varför sparkar man bara lite snö över och tror att det inte syns? Varför sätter man händerna mot öronen och skriker bingobingobingo? Det är mer än en gång de sista veckorna som jag trampat i skiten och det är inte trevligt. Händer det aldrig att hundägare som inte plockar upp efter hundarna trampar i en stinkande hög? Får de sig inte en tankeställare då?

Nu ska jag jaga iväg förkylningen. Nog för att det var lite mysigt att ligga under filten hela dagen igår men nu är jag trött på eländet. Va in till stan och käkade lunch med en klasskompis och firade att vi bägge klarade den fruktade kalkyleringen. Var helt slut nu när jag kom hem, en extremt långsam promenad på tjugo minuter. Gick inom ICA och laddade upp med flera kiwis, apelsinjuice, blåbärssoppa, halstabletter, näsdukar och isglassen Twister. Nu ska kroppen C-vitamin-chockas!

Denguefebern klingade av under eftermiddagen och ersattes av liggsår. Gick ett varv runt kvarteret och köpte hem lite take away och bäddade ner mig igen. Denguefebern håller sig borta, istället har jag drabbats av denguesnuva eller vad det nu kan heta när man inte kan andas längre. Säger godnatt till världen och går in till sängen för att bättra på mitt liggsår. Och ja, jag är alltid så här patetisk när jag är sjuk. Är jag mycket sjuk är jag den som biter ihop och kämpar på men just förkylningar gör mig riktigt ynklig...

Jag älskar Brago-kex. Vissa tycker att de är torra och tråkiga men jag tycker de är underbart goda. Perfekta vardagskex liksom. Kanske inget man dukar upp med på ett fint kalas men som kaka till kaffet en tråkig måndag duger de alldeles utmärkt. För ett tag sedan såg jag i hyllan att det fanns Brago Fullkorn. De är knappt märkbart nyttigare än vanliga Brago-kex men jag tyckte att de var värda att testa. Dagens insikt är dock att Brago Fullkorn inte smakar som vanliga Brago.

Det halsonda igår blev bara värre och värre och under natten har jag snörvlat, nyst, frusit och svettats om vart annat. Känner mig dock lite bättre nu på ett sätt, halsen är mycket bättre men de andra typiska förkylningssymptomen blir bara värre och värre. Verkar inte ha någon feber i alla fall. Som den obotliga hypokondriker jag är så fick jag för mig inatt att jag hade drabbats av denguefeber. Hörde igår på nyheterna att det är flera svenskar som årligen får det på sin semester. Att jag inte varit på tropiska breddgrader sen hösten 2008 och att den turen gick till det malariadrabbade Västafrika och att jag käkade malariatabletter som godis hör inte hit. Efter ett moget övervägande och en lekmannaställd diagnos (men hey, jag har faktistk 5 gamla hp sjukvård samt fyra dagars akutsjukvårdspraktik i mitt CV!) har jag kommit fram till att jag drabbats av en helt vanlig oexotisk förkylning.

Lagom tills min mysiga SATC- och glasskväll skulle börja så verkar X-Boxen ha gått sönder! Skit...

Ett elakt halsont har börjat smyga sig på. Hade hoppats aatt semla och en stor kopp te skulle hjälpa men icke. Nu funderar jag på att gå lös på den glass jag har var i frysen. Är normalt en flitig användare av KanJang men det är tydligen inte helt okej att dricka som gravid. Även om det hjälper otroligt bra. Har inte haft en ordentlig förkylning på flera år. Så det är vä bara till att öppna frysen, ladda X-Boxen med en ny skiva SATC och bädda ner sig.

På återseende!

Nyss hemkommen efter en och en halv timme promenad a.k.a ishasning. Hoppas att plusgraderna håller i sig i flera daagar och mångdubblas så att all is smälter snart! På många ställen är det helt okej att ta sig fram men sen kommer det förrädiska fläckar lite här och var. Känns i höfterna att det blev lite väl mycket ishasning... Nu blir det stolsklättring och gardinbyte. Sen dusch och fika med söta A. Var och köpte semlor imorse som står i kylen och väntar på oss. Yummie!

Igår bestämde jag mig för att gå och simma idag. Sen vaknade jag av att solen sken mig i ögonen och alla tankar på en mörk simhall var bortblåsta. Jag ska uuuut! Har precis börjat dagen med en god smoothie; filmjölk, hallon, banan, kardemumma och lite flytande honung. Yummie. Så nu är det bara att hoppa i kläderna och bege sig ut på tur! Men först bort till det lokala bageriet och handla semlor. Söta A kommer på eftermiddagsfika idag. Det blir nog också smaskens!

Jag brukar väldigt sällan läsa Kissies blogg. Hon har helt enkelt inget som tilltalar mig. Dock surfade jag in där nyss och helt plötsligt kom jag att tänka på ett samtal som ägde rum på sjöbusarnas pub Sjösjukan här i Kalmar för många år sedan. Att citera det är omöjligt med ämnet var i alla fall fula ragg. Någon hävdade att i USA kunde man minsann stämma Marlboro om man fick lungcancer, man kunde stämma McDonald's om ens barn blev feta och det var ingen omöjlighet att stämma Starbucks om man brände sig på tungan. En tanke utvecklades. Kunde man stämma Carlsberg för alla fula ragg?

Här är beviset på att jag lyfte arslet ur soffan, fixade lite käk och man ser även att den nya duken är på! Köpte även en ny köksgardin men orkar inte plocka fram strykbrädan och fixa och greja. Någon måtta får det vara. Arslet är i alla fall åter parkerat i soffan och jag funderar på om jag ska ladda X-Boxen med Sex And The City eller vara kulturell och kolla på Melodifestivalen. Kakbaket och fejjandet i köket får helt enkelt vara.

Eftermiddagen bjöd på sol och när det är sol kryper landkrabban ur sitt skal och ger sig ut! Blev en promenad på nästan en och en halv timme, knappt åtta kilometer enligt hitta.se's kartor. En geocache hittade jag längs vägen också. Sitter nu här och vet inte riktigt vad jag ska hitta på. Jag är trött i kropp och huvud men tycker att det är i tidigaste laget att gå och lägga sig. Plus att jag har tvättstuga ikväll. Jag köpte ju en del nya saker till köket och skulle vilja ställa i ordning där men jag orkar inte. Hade även tänkt att baka små kardemummakakor att fylla mina nya cookie-jars med men samma sak där, jag orkar inte. Middag borde även ordnas men tror ni att jag orkar det? Nej. Hade tänkt att slänga ihop en avocadosallad med halloumiost men överväger nu en pizza från stället tvärs över vägen. Jag vill inte ha pizza men det känns så förbaskat jobbigt att choppa lite sallad och steka lite ost. Det känns jobbigt att resa sig upp ur soffan! Misstänker att det är lite käk jag behöver för att komma igång igen. Så jag gör ett försök. På tre lyfter jag arslet ur soffan.

Ett, två... Näe. Jag sitter kvar en stund till.

Nere vid Ölandskajen i Kalmar ligger ett underbart litet café. Inte en stol är den andra lik och kaffekopparna är luggslitna. Det är flera små rum, alla med olika bord, stolar och kökssoffor. Cafét är inte hippt och för en hipp människa skulle det säkert se sunkigt ut men jag ser bara charmen och undrar över allt som skett i det gula lilla stugan under åren. Det här cafét, Hamncafét som det så passande heter, serverar goda, mättande och framförallt billiga mackor. Att få en macka med mozzarella, pesto eller parmaskinka är bara att glömma här, det är mer rejäla pålägg som gäller. Ägg och pannbiff, ägg och falukorv, rödbetssallad och pannbiff, stekt inlagd strömmng och så vidare. Efter shoppingturen på stan gick jag bort till detta underbara lilla ställe och värmde mig vid kakelugnen en stund samt åt en smaskig macka. Sneglade även på alla de hembakta kakorna men jag spar det tills en annan gång. Jag köpte två nya cookie-jars på Lagerhaus idag så ikväll måste jag ju baka. Eller?

Det är precis lika grått idag som igår men minus regnet. Om det inte börjar regna när jag plockar fram sminkväskan ska jag gå in till stan. Kan inte släppa tankarna på den där underbara duken samt att min foundation börjar ta slut. Har funderat på att köpa sån där mineralfoundation i pulverform. Har aldrig använt det och ingen av mina kompisar heller så jag vet inte. Är det något att ha? Känns som om det är mycket pengar att slänga ut på smink om jag ändå bara kommer sakna min flytande foundation...

Solen tittade fram bakom molnen strax efter att jag ätit min tinade makaronilåda. Jag blev glad, loggade snabbt in på Swedbank för att kolla så att det fanns pengar på VISA-kortet och gick sen in på toaletten för att dra på mig lite smink. Hinner inte ens ta av locket på foundationen förrän det är mulet och åter kommer små regnstänk. Suck. Det är nog inte meningen att jag ska spendera pengar idag! Det får bli en tur till gymmet istället. Jag kan inte komma på några fler ursäkter för att inte gå dit. 30 minuter cykling och lite lätt styrketräning står på schemat. Om några veckor ska jag åter träffa min instruktör och utvärdera det program jag kör efter och se om det behöver anpassas när magen blivit större. Just nu känns det kanon! När jag väl lyckats ta mig till gymmet vill säga. Soffan känns rätt bra den också!

Sitter och skriver rent lite anteckningar från arbetsrätten och skall skriva ordet misskötsamhet. OpenOffice Writer tycker inte att detta ord finns utan föreslår istället simskötsamhet. Vad tusan är simskötsamhet?

Och ja, jag har rätt tråkigt.

Min sambo köpte ett par grapefrukter för ett tag sedan. Den ena åt han upp, den andra kastade jag igår då jag hatar grapefrukt. Graefrukterna har legat i fruktskålen med de andra frukterna och nyss när jag åt en clementin så luktade och smakade den grapefrukt! Dagens i-lands-problem, jag vet. Men jag hade ingen aning om att frukter med tjockt skal kunde ta smak av varandra!

Jag gick och lade mig tidigt igår. Sov säkert innan klockan var tio. Vaknade första gången tjugo i åtta och hade tänkt att gå upp då men under min korta vandring till toaletten gjorde jag misstaget att kolla ut. Regn, rusk och blåst. Träden på andra sidan gatan flaxar fram och tillbaks med sina kala grenar och markisen på balkongen fladdrar. Jag gick och lade mig igen och sov ytterligare en och en halv timme. Skönt. Nu är jag redo för dagen efter elva timmars sömn!

Dagens planer är att ta tag i arbetsrätten, skriva rent anteckningar och läsa igenom de kapitel vi hittills gått igenom. Om motivationen infinner sig blir det även en sväng till gymmet. Träningen kändes så himla bra förra veckan så jag förstår inte varför det är så svårt att komma iväg den här veckan! Grundplanen för dagen var egentligen att gå ner på stan. Såg att Kalmars coolaste kändis Fotbollsfrun hade köpt denna duk på Åhléns och en sån vill jag också ha. Efter att ha målat om i hallen och pimpat vardagsrummet med nya kuddar och gardiner vill jag även ta tag i köket. Någon ommålning är det inte på tal om men lite nya gardiner, dukar och så hade varit kul. Köket går just nu i vitt, svart och lila. Jag vill ha mer färg. Glada, somriga fäger. Hmm, jag kanske ska måla om ändå...? Får dock se om det blir någon promenad in till stan, för att ta sig fram på gatorna här på Söder behöver man nämligen en gummibåt alternativt vadarstövlar...

Det har frågats efter receptet på halloncupcakesen jag bakade i lördags så här kommer det, bättre sent än aldrig.

Citron- och halloncupcakes

12 mellanstora cupcakes
4 ½ dl vetemjöl
2 tsk bakpulver
1 tsk äkta vaniljsocker
125 gram rumsvarmt smör
2 1/4 dl strösocker
2 ägg
ca 200 gram färska hallon
2 msk färskpressad citronsaft
rivet skal av en citron

Hallonfrosting
80 gram Philadelphia-ost
50 gram mjukt smör
200 gram florsocker
1 msk vaniljsocker
3 msk koncentrerad hallonsaft

Sätt ugnen på 175 grader. Blanda vetemjöl, bakpulver och vaniljsocker och ställ åt sidan. Vispa smör och socker poröst och tillsätt äggen ett i taget. Rör en stund mellan varje ägg. Tillsätt mjölblandningen och hallonen tillsammans med citronsaft och -skal. Fördela smeten i formar alternativt pappersklädd muffinsplåt. Fyll formarna till drygt hälften. Grädda i cirka 20 minuter eller tills kakorna känns fasta. Låt kakorna svalna och dekorera dem med glasyr, hallon och eventuellt strössel.

Vispa smör, florsocker, vaniljsocker och hallonsaft till frostingen krämigt. Vispa i Philadelphia-osten. Spritsa eller bred ut på kakorna.

Efter att min sambo åkt brukar det ta ett par dagar för mig att få ordning på maten, det är helt enkelt inte kul att laga mat och äta den ensam. Förr i tiden betydde detta att ett flertal pizzor och/eller gyrosrullar intogs. Sen började mitt nya nyttiga liv och det innebar att jag åt tonfisk eller makrill i tomatsås direkt ur burken stående vid diskbänken. Sen blev jag gravid och är nu väldigt mån om människan där inne. Mini ska inte straffas för att jag är lat. H*n växer så det knakar och behöver nog massor med bra mat, näring och grejer. Så till lunch blev det pytt i panna och middagen bestod av rågflingegröt. Finns en hel del att önska men jag är övertygad om att det är bättre än en pizza i alla fall! Imorgon får sörjandet vara över och livet får börja rulla på som vanligt. Har tinat en matlåda med makaronilåda in case of motivationen inte infinner sig. Det gäller att ligga steget före.

Jag var och simmade igår kväll. Tycker det är en skön sysselsättning innan läggdags. Simma 40 längder, duscha, basta, smörja in mig med bodylotion och sen hem till sängen. Det enda simsätt jag behärskar är dock bröstsim. Crawl har jag aldrig riktigt försökt mig på, ryggsim tycker jag är tråkigt och långsamt och fjärilssim ska vi inte ens tala på. Min gyminstruktör berättade dock för mig att det längre fram i graviditeten kan vara tungt att enbart simma bröstsim då man svankar mycket när magen blir stor så jag har gett mig den på att lära mig simma bröstsim. Alltså, jag kan ju men det går inte så bra. Simmar livräddarvarianten, alltså som bröstsim fast på rygg. Får dock kallsupar hela tiden av vågorna som blir när jag tar bentagen samt att jag blir trött i nacken på nolltid trots att jag ligger med nacken i vattnet och inte håller upp den.

Igår blev det sammanlagt 10 längder ryggsim och 30 längder bröstsim. Försöker varva det lite. Ett par längder ryggsim här och där. Just nu känner jag ingenting i ryggen då magen fortfarande är förhållandevis liten och jag funderar på hur mycket ryggsim som kommer "krävas" av mig längre fram. Kanske räcker det som det är nu? Kanske måste jag köra det omvända, alltså 30 rygg och 10 bröst? Det får väl tiden utvisa. Är det någon som har något bra tips på hur man får till ryggsim på ett bra sätt så mottager jag det gärna!

Min kropp och framförallt min hjärna går på sparlåga idag. Jag försov mig imorse och vaknade ledsen över att ena halvan av sängen var tom. Hann till bibliotket som planerat för att möta en klasskompis och vi gav oss i kast med diskrimineringslagen. Den var precis lika tråkig som alla andra lagar vi hittills gått igenom så förmiddagen spenderades mest med skitsnack och kaffe. Nu sitter jag här med fötterna på soffbordet och vet inte riktigt vad jag ska göra. Borde plugga men är trött. Vill sova istället. Tufft läge.

Det saknas två par skor i skohyllan. Det är ett stort gap mellan jackorna på hatthyllan där en stor dunparkas brukar hänga. På toaletten står en rosa tandborste själv i sin mugg. Det är tyst i lägenheten. Ingen som busar eller pratar hitte-på-språk med mig. Jag misstänker att sängen är precis lika tom som övriga lägenheten. Jag gruvar för att gå och lägga mig. Första natten själv är alltid den värsta. Jag funderar på vem som nu ska smörja in min mage och pussa Mini godnatt. Jag undrar om Mini redan nu märker att pappa inte är här. Har h*n känslor redan nu och kan känna saknad?

Grejen är den att jag är ju inte ensam längre. Långt ifrån. Jag har sällskap dygnet runt, vart jag än är. Mini har varit väldigt livlig idag. Sparkarna och bökandet (för det är så det känns, som en liten yttepyttegris som bökar runt) blir starkare och fler för var dag. Jag funderar på om allt bus idag varit Minis sätt att göra mig glad igen. Göra så att jag inte känner mig ensam. Göra mig påmind om det vackra vi skapat. Göra mig påmind att jag faktiskt har en del av min älskling med mig vart jag än är... Eller så beror det på att jag promenerat massor och simmat, två saker som Mini verkar gilla väldigt mycket...

Mina tankar är snurriga. Jag är trött och ledsen. Men det går över. Det blir bättre. Om en månad är han hemma igen. En månad går fort. Jag måste intala mig det. Fast just nu funkar inte mitt peptalk så bra...

Tidigare i vintras blev jag varse om att jag som gravid kvinna tillhör riskgruppen för att bli allvarligt sjuk om jag får svininfluensa och att jag borde vaccinera mig. Jag var skeptisk till vaccinet förra året och detta år var jag ännu mer skeptisk. Att ta vaccinet i år påverkar ju inte bara mig. Jag pratade med MVC och min läkarmottagning och av bägge fick jag rådet att ta vaccinet. Sköterskan på läkarmottagningen sa att de hade drop-in-vaccinering under kommande vecka och att jag var välkommen då.

Jag funderade vidare. Jag pratade med min sambo. Jag pratade med min mamma. Jag letade information på mer eller mindre trovärdiga sidor på internet. Och till slut bestämde jag mig för att inte ta vaccinet. Eftersom det var drop-in på läkarmottagningen hörde jag inte av mig dit och cirka en vecka senare ringde en snorkig sköterska och frågade vart jag höll hus. Jag sa som det var, att jag inte ville ta vaccinet. Hon blev då ännu snorkigare och nästintill otrevlig. Jag är till nittionio procent säker på att det var samma sköterska jag pratade med i höstas när jag hade revbensinflammation. Jag ringde för jag hade bröstsmärtor på vänster sida som gjorde så ont att jag inte kunde klä på mig själv. Sköterskan sa att jag inte skulle oroa mig för jag var så ung, jag hade väl bara räffsat löv eller gjort något annat jag inte var van vid. Jag fick en tid en vecka senare. Natten efter hade jag så ont att jag inte kunde röra mig, bara grät av smärta. Gick till akuten och låg kopplad till en EKG-maskin på nolltid. Nu var det ju inget med hjärtat men ändå. Även 26åringar kan väl drabbas av hjärtproblem...

Hur som helst så sa hon att jag inte hade tid att fundera mer utan hon ville ha ett svar om jag skulle ha vaccinet eller inte. Jag tackade nej. Hon sa då att om jag skulle ångra mig skulle dom inte ha något mer vaccin på mottagningen och att jag skulle få stora problem att få tag i min dos. Jaja, tänkte jag och förstod inte hur i hela fridens namn det skulle kunna vara problem att få fram en vaccindos till en person i riskgruppen. Idag läser jag det här. Jag tror nog att det finns lite vaccin kvar till mig om jag skulle ångra mig...

Igår bar det ju av på en liten snabbvisit till Köpenhamn. Hade ett underbart dygn trots kyla, snålblåst och dis. Hade hoppats att det skulle vara lika soligt och fint som det är här hemma i Kalmar men återigen blev jag påmind om varför det är så mycket bättre att bo på den östra delen av Sverige...

Bodde på hotell i Femören och passade på att ta några geocachar runt Amager Strand. Är säkert väldigt fint där sommartid men nu var det bara grått. Himmel, hav och gräs smälte samman och allt blev bara en grå sörja. Tog inte ens några foton på eländet men grå sörja är nog det ord som beskriver omgivningarna bäst. Efter en stund ute i kylan och blåsten blev det Metron in till Köpenhamn och ut till Nyhavn som är vårt favoritområde. Återvänder dit gång på gång.

Klockan ringde 0600 imorse. 0603 gick jag upp. Jag snoozar alltid minst en halvtimme. Lätt chockad smög jag upp. Försökte att inte väcka sambon även att jag visste han var vaken. Han vaknar om grannen ovanför tappar en knappnål, jag kan sova förbi ett mindre världskrig. Tassade ut i köket och slamrade och stökade. Tände ljus. Kokade kaffe. Gjorde en bakelse på muffinsarna från i lördags. Rostade bröd. Gjorde smoothie. Och sen bjöd jag på skönsång med min vackra morgonröst samt frukost på sängen.