Snabba skor
Jag har aldrig hittat några joggingskor jag varit nöjd med. Jag har fått ont i benhinnorna. Jag har fått ont i knäna. Jag har fått skavsår som inte varit av denna värld. Men för ett par år sedan testade jag att springa på bandet hos Intersport och killen plockade fram en modell som skulle passa bra. De hette då Asics GT2150. Jag har sedan avverkat både GT2160, GT2170 och i år blev det ett par GT2000 som de heter nu. Sköna, snabba och snygga. Testade att jogga drygt 3 km igår. Med syskonvagn ska jag väl tillägga. Tiden blev 23 minuter och det är jag nöjd med. Det är en sak att springa ensam i joggingspåret. Det är en helt annan sak att springa i stan med vagn. Det är rödljus, trottoarkanter, nappar som ska stoppas i, sitsar som ska fällas, avslängda mössor som ska plockas upp. Men snart kan jag sticka ut på Stensö och springa själv. Innan hösten är här ska jag kunna springa en mil. Så. Nu har jag skrivit det. Alltså måste jag göra det. Fan.
Varmare tider
Vi går mot varmare tider. De senaste nätterna när jag matat Samuel har jag gått upp och kollat på termometern. Runt tio grader har det varit mellan midnatt och två. Det är inte fy skam! Det blir nog snart vindskyddspremiär för barnen tror jag! Adam har vi ju tältat med flera gånger och det kommer bli ännu fler nätter i år. En del verkar ha hängt upp sig på att det inte går att tälta med två så små barn. Det gick fint att tälta med ett alltså går det dubbelt så bra att tälta med två. Men först siktar vi på vindskyddet i Ekenäs tror jag! Åh, hela kroppen skriker efter att få sova utomhus! Längtan efter att få dra upp tältöppningen och kolla in lägerplatsen i morgonljuset är stor nu. Kliva ut i det daggvåta gräset. Slå upp köke och koka sig en kopp kaffe. Snart Anna, snart.
Snart 20
Något inlägg då och då om den pågående viktresan blir det. Sedan juni 2010 har det nu försvunnit 18,5 kilo. Nästan 20 kilo på tre år och två graviditeter. Jag är stolt. Det är en bra bit kvar men likförbaskat är jag stolt. Det får ta den tid det tar. Jag har ingen brådska. Sist jag vägde såhär "lite" var på gymnasiet. Eller kanske slutet av högstadiet. Det är vare sig rimligt eller troligt att de sista 10-15 kilona försvinner poff bara sådär.
Det är några som frågat hur jag gör, om jag följer något diet. Och nej, det gör jag inte. Jag lever ett tämligen vanligt småbarnsliv. Jag sover för lite, dricker för mycket kaffe, jagar en tvååring med en åttakilos bebis i famnen. Jag bär dem båda upp och ner för trapporna till tredje våningen flera gånger per dag. Någon regelbunden träning är svårt att få in när sambon är på jobb. Blir några powerwalks på en timme varje vecka och någon kortare joggingrunda med syskonvagnen. Har jag tur blir det ett pass i veckan på gymmet. Sen äter jag popcorn varje fredag, minst en burk Ben&Jerrys i veckan och äter uteslutande barnvänlig mat som pannkakor, spagetti och köttbullar, stekt fisk, kokta morötter och makaronilåda. Det går långsamt men det går åt rätt håll, neråt. Jag har vare sig tid eller energi att gå all in och köra efter strikta dieter och träninsgscheman. Jag har hittat en vardag som fungerar här och nu och fortsätter med den tills vidare.
En välsignelse
Adam är tokig i traktorer. Det finns inget som slår en traktor i hans värld. Vi bor i ett ganska sort lägenhetsområde så vaktmästarna kör runt i små John Deere-traktor. Och dom måste man ju självklart kolla in. Han går runt och känner på skopan, pillar på hjulen, tittar nyfiket in i hytten. Vaktmästaren har frågat om han vill sitta i traktorn men då blir han blyg och gömmer sig bakom mig. Idag var lyckan gjord. Det stod en stor traktor utanför köksfönstret. Lycklig liten kille som stod där på köksstolen. Han pekade på stolen bredvid och sa bror men Samuel fick inte ut riktigt lika mycket av traktorspaningen. En bekant kommenterade ett av mina foton på Facebook med att traktorer är en välsignelse. Jag är beredd att hålla med. Vad lockade man barnen med innan traktorernas tid. Kom så går vi ut och kollar på hästen? Traktorer, grej of the day!
Det var en gång en kartong
För länge sedan var det en villasnobb på öppna förskolan som sa att det var så synd om barn som bodde i lägenhet för de kunde inte ha en lekstuga. De höll på att bygga en och hej och hå så bra allt var. Vi bor i lägenhet, en fyra på tredje våningen med inglasad balkong. Det är ett val vi gjort och vi trivs bra. Många pratar om friheten med hus och jag undrar vad friheten egentligen är. Frihet att behöva skotta snö innan man skall till jobbet? Frihet att klippa gräs och rensa rabatter? Frihet att spendera sommaren med att måla om? Frihet med att ha ett par, tre miljoner i bolån? Jag är mycket väl medveten om att det, som alltid, finns två sidor av myntet. Men frihet för oss är ett bekymmerslöst och billigt boende som inte kräver någon omsorg. Vi spar pengar, vi spar tid. Tid som vi kan lägga på korta resor eller friluftsliv. Vi kommer inte alltid bo kvar i den här lägenheten. Kanske köper vi hus. Eller radhus. Eller så flyttar vi till Irland och bli fyrvaktare. Hur som helst, det var inte det jag skule skriva om utan lekstugor!
När villasnobben sa att man inte kunde ha lekstuga i lägenhet var min första tanke pucko. Jag sa det dock inte högt. Tror jag. Men tanken om en lekstuga var född så för ett par veckor sedan åkte jag till Mio och frågade om jag kunde få en kartong. Jag är med på att man inte kan ha en traditionell lekstuga i traditionell storlek om man bor i lägenhet men saker och ting går ju att anpassa!
Med hjälp av en sax, en brytbladskniv, en rulle packtejp, en rulle tvåfärgat presentpapper och lite färg så blev det ett litet kartonghus. Tycker själv att det blev bra, aningens litet dock. Kartongen såg så stor ut när den låg i bagaget... Men det här var inte det sista kartonghuset jag byggde och nästa kommer bli större!
Ett billigt, kul och miljövänligt sätt att göra saker till sina barn. Materialet till huset kostade totalt 39 kronor, vissa saker hade vi ju redan hemma. Jag misstänker att grabbarna om ett tag kommer vilja leka affär och då skall jag göra en affär. Och när de vill leka polis ska de få en polisstation. Men i dagsläget får de hålla till godo med det lilla huset på balkongen.
Dagens börstips
Inatt var jag vaken 27 gånger. Eller ja, minste herrn i huset skrek 27 gånger. Tror inte att han är vaken varje gång. Det är lite tröttsamt. Försöker vara positiv men det är inte alltid så lätt. Inatt har han en sova-gott-pyjamas på sig, jag har köpt ett nytt jumbostort spjälskydd för att minska utbrytningsförsök och jag hällde i lite välling i ersättningen igen. En ny sort. Godnatt-välling med ett barn som gäspar på paketet. Ibland är man lättpåverkad. Hittills har han vairt vaken fem gånger vilket inte bådar gott för natten. Så jag vill ge er ett förhandstips. Köp Gevalia-aktier. Samuel spår en lysande framtid för denna kaffejätte.
Livlig
Samuel är ett barn som rör sig mycket i sömnen. Han far runt som en helikopter i spjälsängen. Han vänder sig fram och tillbaka och snurrar runt så han hamnar med huvudet i fotändan. Han fastnat med armar och ben och slår i huvudet. Han skriker för han vill ha hjälp. Han vaknar och skriker när han inser att han vänt sig över på mage eller när han tappat nappen. En normal natt är han vaken cirka 15-20 gånger. Det har blivit lite bättre, nu behöver jag inte alltid lyfta upp honom för att han ska somna om. Jag kan väl ta att vara vaken 20 gånger per natt, det löser sig, men det är ju jobbigt för barnen. De dricker ju inte kaffe liksom... Jaja, förr eller senare rättar det väl till sig.
Om sova-gott-pyjamasar
Jag fick en anonym kommentar på inlägget nedan om barnens sova-gott-pyjamasar.
"Oj, är Du verkligen så dum att du tror att en pyamas gör att han sover bättre?"
Du kan vara lugn. Jag är inte så dum. Vet du vad som vore dumt? Det vore att blogga om det om det vore så enkelt att man bara satte på barnet en sova-gott-pyjamas och så sov han hela natten. Aldrig att jag skulle dela det i min blogg, då kunde ju någon göra inbrott och sno alla pyjamas i storlek 74/80. Jag skulle kunna bli så rik och berömd. Och utsövd.
Men när man har barn som sover dåligt så testar man saker. En del föräldrar låter barnet skrika sig till sömns, de går in var femte minut och säger att de fortfarande är där. Själv sätter jag större tilltro till en bit urtvättat tyg än fem-minuters-metoden. Var och en blir klok på sin tro. Och om han ändå är vaken på natten, vilket han var inatt trots sova-gott-pyjamasen, så bär jag honom till världens ände och tillbaks om det krävs för att han ska somna. I praktiken är världens ände några vändor i sovrummet innan han sover mot min axel. Det här kanske går över imorgon. Eller om två år. Han har i alla fall mjuka pyjamasar under tiden.
Sova-gott-pyjamasar
Adam som bebis. I sova-gott-pyjamas
Jag har letat fram alla Adams gamla sova-gott-pyjamasar. Pyjamasar som jag av flera anledningar förknippar med just god sömn. Kanske för att Adam sov som en ängel när han var bebis. Så nu får vi se om Samuel sover bättre, nu när han har sova-gott-pyjamasar. Han har i en knapp veckas tid varit vaken cirka 20 gånger per natt. Vi började med välling och de tre första nätterna var hur bra som helst och jag blev nästan lite vällingfrälst. Tänkte att shit, det här funkar ju! Sen vände det. Med besked. Igår slutade jag med välling och satte på honom brandbilspyjamasen. Han vaknade en gång för mat och sov sedan till strax efter fyra! Lovely! Jag tror det var på grund av pyjamasen. Inatt har han piratpyjamasen. Att jag har vikt upp den sjuttiotre varv på benen är en annan historia.
Vinterpicknick med småkillarna
De senaste dagarna har solen skinit från en klarblå himmel men de nordliga vindarna har varit friska och i obevakade ögonblick har benmärgen frusit till is. Idag blåste det dock mindre så jag bestämde mig för att äta ute-lunch med mina små grabbar. Som jag sagt tidigare så har jag en väldigt låg ambitionsnivå. Det handlar om att komma ut, att ha kul, att allt löper på relativt smidigt. Så det fick bli varmkorv och äppleklyftor. Adam är korvoman så han klagade inte. Som ni ser på bilden så ville han bjuda igen så jag fick en kåsa full med sand...
När jag började packa ryggsäcken började båda barn gnälla. Jag funderade på om det var värt besväret. Skulle det verkligen bli en bra dag...? Pälsade på Samuel och sövde han i vagnen på balkongen. Ett gnälligt barn kvar. Det barnet är dock lätt att muta med lite äpple, några russin eller att helt enkelt rikta uppmärksamheten mot något annat typ har giraffen fått mat varvid han går och matar sin Duplo-giraff. Fiffig funktion.
Samuel skrek nästan hela bilresan, cirka 20 minuter. Han hatar att åka bil. Verkligen hatar. Återigen undrade jag om det var värt det. Väl framme på Ljungnäs, målet för utflykten så började båda gnälla igen. Fiska upp äppleburken och gunga lite på vagnen samtidigt som jag skar upp Adams korv. Så. Nöjda barn. Veva i mig en korv själv och sedan fixa mat åt Samuel. Han somnade sedan i vagnen en stund och Adam och jag kunde bygga sandslott med kåsorna.
Gick sen en tur för att kolla läget vart vi hamnat egentligen. Kalmarsundsleden gick förbi badplatsen där vi var. Söderut kom vi bara några hundrameter innan det tog stopp. Förbannade syskonvagn! Norrut kunde man dock gå hur långt som helst. Typ. Leden gick på bilvägen och jag gick några kilometer norrut bland skog- och åkerlandskap. Barnen sov i vagnen. Solen lyste. Fåglar sjöng och kossor råmade.
Nu sitter jag här hemma i soffan. Barnen sover sedan länge. De somnade tidigt båda två. Kinderna bränner fortfarande lite efter dagens överdos med solsken. Några fräknar börjar komma fram på näsan. Det var värt det. Helt klart. Att ensam göra utflykter med två såpass små barn som mina, Adam blir två år i juni och Samuel är fem månader, är lite av ett äventyr. Det blir inte alltid som man tänkt sig. Det är inte alltid glada miner. Men i slutändan blir det ju så bra ändå! Så länge ribban och förväntningarna ligger lågt så är det inga problem. Jag vet att den dagen kommer komma då barnen kommer hoppa jämnfota när de ser mig plocka fram dagtursäcken. Ju oftare den används desto snabbare kommer den dagen komma, eller hur?
Here we go again
Strax efter sex imorse åkte sambon iväg för fyra veckors jobb. För honom väntar spännande veckor i form av ny båt och ny befattning. För oss här hemma blir det ingen skillnad. Han jobbar fyra veckor, ledig fyra veckor och så rullar det på.
Vi var på Öppna Förskolan i förmiddags. Satt och snackade med några pappor om att min kille jobbar till sjöss. Killar ser så annorlunda på det, generellt. En av kommentarerna jag fick idag var men det måste ju vara skönt att ni inte har sju, åtta barn? Jag gillar den inställningen. Många tjejer ojjar sig över att det måste vara så svårt och en del verkar till och med bli lite stötta när jag säger att det inte är några som helst problem. För det är det inte. Visst, vi har dåliga dagar och dåliga nätter men har inte alla småbarnsföräldrar/barn det?
However. Fyra veckor i vårsolen med småpluttarna. Äventyr lurar bakom varje hörn. Visst är det jobbigt att säga hejdå men jag tror att det nu för tiden är sambon som tar avskeden hårdast. Förr var det jag. Jag grät och kunde vara ledsen i flera dagar efter att han åkt. Nu har jag inte tid att vara ledsen och faktum är att det är rätt svårt att vara ledsen när man får hänga med ungarna varje dag. Vi kallar Adam Partyplutten. Hela han är ett enda stort party just nu. Samuel är också party men inte på samma nivå. Han är mer en mysig förfest. Adam är ett raveparty utan dess like! Fyra veckor går snabbt. Rock on!
Ekenäs
Igår sken solen. Äntligen. Nu kanske det kan bli lite vår! Vi stuvade in barn, oss själva och en mattermos fylld med varmkorv och åkte till Ekenäs, tre mil söder om Kalmar. Det finns många små fina samhällen längs med Kalmarsund. Det här var ett gammalt skutsamhälle och vi satte oss i lä av ett gammalt magasin och mumsade korv och varm nyponsoppa. Både stora och små uppskattade den lilla turen och barnen somnade gott i vagnen medan vi sen promenerade runt i det lilla samhället. Gjorde ett par försök att ta oss ut på Möreleden, som är väldigt lättvandrad, men misslyckades. Bara för att något är lättvandrat så betyder inte det att det går att ta sig fram med en syskonvagn som är rätt kass i terräng. Jag hoppas innerligt att det här var startskottet för våren och allt fler uteluncher!
