landkrabba

Idag har jag testat floating för första gången. Om jag vore en bra bloggerska hade jag haft med kameran. Nu ligger min CoolPix i skötväskan och vår systemkamera i vardagsrummet. Hur som helst. Floating. Hur häftigt som helst! Fick ett presentkort i julas av sambon. Tänkte spara det tills jag var jättegravid, jättetung, jättestor och hade jätteont. Jag väntade och väntade och väntade och helt plötsligt var Adam född.

Det var en grym känsla att ligga i det där supersalta vattnet och inte behöva anstränga sig det minsta för att flyta. Världen utanför ägget man låg i försvann och vatten, luft och hud hade samma temperatur. Det var nästintill omöjligt att känna vart till exempel benen började och slutade. Var dock alldeles för nyfiken för att kunna slappna av till hundra procent, ville ju vända och vrida och titta och känna. Men en sak är säker, det var inte sista gången jag var på floating!

Idag är en speciell dag. Det är fem år sedan min sambo och jag träffades! Fem år har gått sedan den där kvällen då jag, utklädd till pirat, hånglade upp honom mot en vägg. Historien om hur vi träffades är lång och allt annat än rumsren och jag jobbar på att frisera den för att kunna skriva den i en av Adams "mina första-böcker".

Vi har hunnit med en del på fem år. Vi har gått igenom en del saker, vissa roligare, andra jobbigare. Vi är nu en alldeles egen liten familj. Om någon sa det till mig den kvällen, att R var den man som skulle få mig att sluta dansa på bord hela nätterna, den man jag så småningom skulle skaffa barn med hade jag antagligen bara skrattat. Men jag visste redan då att han var speciell. Annars brukar man väl inte bara trycka upp folk mot väggen...?

Fem år har passerat, vi har massor med år att se fram emot. Jag älskar livet här och nu men just idag kan jag inte låta bli att drömma mig tillbaka. Vår första middag. Vår första resa. När vi flyttade ihop. När vi förlovade oss. När vi bestämde oss för att skaffa kids. Och framtiden ser minst lika spännande ut. Som jag älskar denna karl!

Kvällens ord. Winter Jumpsuit. Är det bara jag som säger vinteroverall fortfarande?

Förra lördagen hade vi namngivning för Adam och det blev en helt perfekt dag! Vi hade bestämt att om vädret tillät så skulle vi vara utomhus, i Kalmarsundsparken. Så med utsikt över Kalmar Slott och Kalmarsund fick Adam sina namn av sina stolta föräldrar. Adam Sixten.

Fotografering imorgon klockan tolv. Och här sitter jag och snörvlar med huvudvärk och hoppas att lägenheten på något mirakulöst sätt skall städa sig själv och att alla prylar ska ställa sig i militärisk ordning. Att dörren till soprummet har gått i baklås gör inte det hela enklare...

På fredag kommer fotografen för att föreviga vårt boende. Till dess bör det vara lite ordning på torpet. Hur jag nu skall kunna få någon ordning här. Mäklaren pratade om stora, rena ytor. Alltså, vi bor på 56 kvadrat. Det finns inte möjlighet till så många stora, rena ytor. Baxade precis upp vårt datorbord på vinden. Två trappor upp. Jag tycker vardagsrummet ser kalt ut. Det saknas något. Men visst fan är det en stor yta! En naken stor yta.

Ni som följer min blogg kanske vet att jag inte är allt för förtjust i min föräldragrupp. Ursäkta språket men den ena är rent ut sagt dummare än den andra. Förra gången hände ju det här och efter det har jag medvetet hållt mig undan från Öppna Förskolan där jag vet att en stor del av föräldragruppen hänger. En av tjejerna umgås jag med flera gånger i veckan och vi hade sällskap till träffen idag. När vi kom in så hälsade i alla fall bruden som normalt inte hälsar men mer än så var det inte. Träffen var informativ och handlade om hur man undviker olycksfall i hemmet och puckona var faktiskt förhållandevis opuckade. Sen var det dags för påklädning.

Adam fick åka sjal idag så han hade en kofta under sjalen samt min jacka knäppt över hela ekipaget. Och mössa och tjocka strumpor såklart. En av brudarna påpekade då att han hade väldigt lite kläder på sig. Suck. Hennes unge satt i en megatjock michellingubbeoverall i vagnen. Under täcket. Vad ska hon ha på ungen när det blir kallt?! Sen påstod hon att det var farligt att bära i sjal då barnet kan glida ur?! Jag förstår om man är okunnig att man frågar men hon påstod att Adam kunde glida ur när som helst. Kom igen! Hur? Hur? Hur? Man knyter väl inte sjalen på ett sådant sätt?! Vet att hon använder bärsele rätt mycket så i all hast kläckte jag ur mig att spännena på den kan ju helt simultant gå sönder och vad händer då?! Just det.

De fyra veckorna är över. De första tre gick super. Den sista ballade allt ur. Det var mycket inför namngivningen och det blev endast ett par promenader samt att jag åt min kroppsvikt i kaksmet. Mindre bra. Det märktes vid invägningen. Men trots den minst sagt usla finalen så är jag nöjd på något sätt ändå. De tre första veckorna gick bra och det är trots allt så mina vardagar brukar se ut. Det är inte helt normalt att laga mat till Pluttens pluton och ha ett kylskåp som svämmar över av kakor och andra bakverk.

Veckorna må vara slut men jag kommer nog köra vidare på ett liknande upplägg. Det funkade ju bevisligen rätt bra. Målet var att känna mig fin på Adams namngivning och det gjorde jag! Många sa att det syntes att jag hade gått ner en del i vikt och jag sträckte lite extra på mig. Sen i juni 2010 har jag gått ner drygt 16 kilo. Och då har jag varit en rund tjockis under nio månader!

Vi har haft en fastighetsmäklare här idag. Papper är signade så på fredag skall en fotograf komma och föreviga vårt vackra hem. Bollen är i rullning. Han satte ett utgångspris som vi är nöjda med. Med största sannolikhet kommer vi göra en förlust på den här lägenheten men utgångspriset är inte allt för långt ifrån vad vi gav. Så fotografering, annonsering, visning, skriva papper. Hoppas vi får sålt lägenehten snabbt och till bra pris så klart!

I juli förra året tog jag min rosa väska och drog över akterrampen för sista gången. Jag skulle flyga hem från Antwerpen och jag visste att jag hade fått min sista stämpel i sjöfartsboken. På flygplatsen åt jag flygplatstapas och drack mig smålullig på två glas rött och sen flög jag businessclass hem till Svedala. På flygplatsen hann jag även med att inhandla en flaska Bollinger som jag tänkte dela tillsammans med kärleken. Fira att jag hade gått iland. När han mönstrade av hade han tänkt samma tanke och överraskade mig med en flaska Moet.

Bollingern blev liggande i kylen och helt plötsligt var det dags för nio vita månader för mig. Ikväll har vi öppnat den. Efter ett år på kylning. Adams namngivning blev supermysig. Vi kunde vara utomhus. Maten var god. Gästerna verkade nöjda. Det blev lite stressigt när maten skulle baxas ut, värmas och så och jag var nära ett breakdown och jag satt på toaletten och hallucinerade om snus. Men efter det flöt det på bra och dagen var underbar. Kärlek. Nu skall ag återgå till min väl kylda champagne. På återseende.

Allt rusar på i ett rasande högt tempo just nu. På lördag är det namngivning för Adam och nu börjar det straffa sig att jag alltid skjuter saker på morgondagen. Vi har bestämt att vi skall laga och baka allt själva men med minimal kyl och frys är det svårt att förbereda många av sakerna.

Vi skall bjuda på en buffé med bland annat: spenatpaj, potatissallad, laxbiffar, buffalowings, olika sallader, avocadosås, färsk frukt, färska frallor, smoothies... Vi vill satsa på en nyttig, god och färgglad brunchbuffé. Till efterrätt blir det pannkakstårta med massor med blåbär samt lite cakeballs för den som vill ha.

Lördag skall bli en otroligt rolig dag som vi ser fram emot. Vi håller tummarna för vackert väder då vi i så fall skall överraska gästerna med att hålla själva namngivningen utomhus, i Kalmarsundsparken. Utsikt över Kalmarsund, Kalmar Slott och den vackra parken. Så håll era tummar också är ni bussiga ;)

Tredje veckan är förbi och den har gått som den gått. Har en förkylning som lurar i bakgrunden, den bryter inte ut men jag känner mig inte helt kry. Har medvetet undvikit hårdare träning så som jogging och styrketräning. Men promenader har det blivit i alla fall och det är bättre än inget. Imorgon är det invägning, får se hur det går... Brukar alltid gå upp i vikt när sambon kommer hem. God mat, vin och belgisk choklad från taxfree-butik förgyller våra kvällar. Men trots snedstegen denna vecka är jag hittills väldigt nöjd med mina fyra veckor. När jag såg bilder på mig själv från lekplatsen idag såg jag att jag var smalare och det betyder mer än några siffror på vågen!

Måndag: 90 min promenad
Tisdag: 60 min promenad
Onsdag:
Torsdag: 90 min promenad. Styrka rygg, mage, biceps
Fredag: 60 min promenad
Lördag: 90 min promenad
Söndag: 60 min promenad

Det jag redovisar här som promenader är väl vad som benämns powerwalks. Promenader i rask takt, iförd träningskläder. Utöver detta blir det nästan alltid en promenad i eftermiddagssolen runt Kalmarsundsparken. Det är en perfekt runda för att Adam ska få en liten eftermiddagslur. Han är helt klart min största motivationskälla! Sen han föddes är det två dagar vi inte varit ute på promenad av något slag. Det ena var första dagen vi kom hem från BB, det andra var en dag då det ösregnade hela dagen...

Kärlek är en bebis med skrattattack när mamma och pappa ligger på varsin sida och busar. Kärlek är att se bebis ögon lysa av förtjusning när pappa hissar honom upp och ner. Kärlek är att höra hur pappa och bebis sitter i köket och småpratar medan jag sitter i vardagsrummet och njuter av att få höra hur glada de är. Kärlek är att få vakna upp bredvid den man älskar och veta att vi har en hel underbar fantastisk månad framför oss!

Besvikelsen över mänskligheten, SAS och cirkus Nordsjön har lagt sig. Jag vaknade pigg, glad och med lite mindre snuva än de sista dagarna. Solen skiner och sjömannen är på väg hem! Idag är en bra dag!

Han skulle ha kommit hem ikväll. Men SAS ställde in planet och han kommer imorgon istället. Som det var planerat från början. Ändå tjurar jag som en barnunge. Jag, som aldrig äter bröd till frukost, hade köpt pålägg och färskt bröd. Jag, som aldrig dricker juice, köpte det. Vi skulle äta frukost ihop imorgon. Som en familj. Nu ska vi inte det. Vi ska göra det på torsdag istället. Men jag är så jävla ledsen och besviken just nu.

Jag skulle inte vara ledsen ikväll. Jag skulle inte sitta ensam i soffan, gråta och äta upp den fudge jag köpt för att baka karamellbiscotti av. Jag skulle vänta på honom, skina upp i ett leende när jag hörde hans nyckel i dörren. Fy fan vilken skitkväll det blev. Te, fudge, tvättvikning, tårar och Desperate Housewives. Och mitt upp i allt får jag sms om att han druckit champagne och ätit gott med en kollega på flygplatsen i London. Och här sitter jag, med mascarafläckar på kinden och viker kräklappar. Det är inte honom jag är arg på. Självklart inte. Jag vet inte vem jag är arg på. Eller, arg och arg. Snarare besviken.

I mammaland ser alla kvällar likadana ut. Adam somnar klockan sex och det är skönt att ha kvällen för sig själv. Men det är just det. Att jag är själv. En vän skulle kommit över igår. Jag hade sett fram emot det hela dagen. Bakat muffins med en tjurig bebis på armen. Hon var tvungen att jobba över. Min fästman skulle kommit hem ikväll. Jag hade sett fram emot det hela dagen. SAS ställde in planet och han fick dricka skumpa. Jag fick gråta och vika kräklappar. Jaja, den här kvällen skiljde sig ju på något sätt. Jag antar att det är okej att bryta ihop då och då. Nu går jag och lägger mig. Ensam. Lyssnar på Adams andetag. Gråter lite till. Imorgon är det en bättre dag.

Sambon ringde. Några få ord fyllde mig med glädje. De är på väg till land. Till hamn. Om allt går som det skall är han hemma imorgon natt istället för onsdag natt. Ett dygn kan låta lite men det är det inte. Ett dygn är 24 timmar. Timmar fyllda med kärlek och att få vara en familj. Underbart!

Idag är en sån där dag då jag verkligen är avundsjuk på alla tjejer som har män som kommer hem från jobbet på eftermiddagen. Adam har varit ett monster. Han var sur imorse. Han var sur under promenaden med Christine. Idag var första gången jag var tvungen att ta upp honom och vyssja och trösta. Annars älskar han att åka vagn. Väl hemma bröt helvetet ut och han betedde sig som en trotsig tonåring med PMS. Strax innan sex stensomnade han dock och jag andades ut.

Överlag funkar det bra att R är borta. Dagarna flyter på men de dagar som är jobbiga, de är jobbiga. Det är då jag önskar att han kom hem på kvällen. Att han kunde ta över. Även om Adam sover nu så är jag "fast" här hemma. Jag kan inte gå ut och rensa hjärnan. Jag kan inte springa ner till ICA och handla en burk B&J. Så här sitter jag, med ett glas rödvin. Bara för att. Och det smakar ljuvligt. Om två dagar kommer R hem från jobbet. Sen är han hemma en månad. Sweet!

Ytterligare en vecka har passerat i min lilla utmaning. Halvtid nu. Hur går det då?

Måndag: 80 min promenad
Tisdag: 2,5 km barnvagns-jogg (17:27), 30 min promenad till och från spåret
Onsdag: 60 min promenad, styrka helkropp
Torsdag: 90 min promenad
Fredag: 45 min yoga (2 x 45 min promenad IKEA ToR)
Lördag: 90 min promenad
Söndag: 90 min tipspromenad

Som synes har jag missat ett av styrkepassen men jag tänker inte hänga läpp över det. Jag hade tänkt att köra det idag men har under dagen varit rätt snuvig och har mensvärk from hell. Funderar på att yoga mig lite men soffan känns så mycket trevligare... Jag är nöjd med veckan som varit. Framförallt är jag nöjd över att jag inte fallit särskilt hårt för det sockersug jag alltid får dagarna före mens. Lördagsgodis blev det men det är också det enda (nej, det är det inte. En och annan skorpa samt knäckemackor med marmelad på har slinkit ner). Istället har jag käkat mini-keso och det får ju också ses som ett framsteg?!

Imorgon är det ny vecka. Nya tag. Ny invägning. Förväntar mig inga superresultat med tanke på tiden i månaden. Jag är nu halvvägs i min lilla utmaning. På onsdag kommer sambon hem och jag är rätt säker på att jag under den kommande veckan inte kommer uppfylla mina mål då det är så väldans mycket trevligare att mysa med honom än att kasta kettlebells i vardagsrummet! Hur som hur så känner jag att jag är igång. Att jag har kontroll igen. Det rör sig och om det blir några små utsvävningar så får det bli så. Denna utmaning må vara fyra veckor men den stora utmaningen är ju resten av livet!

Hur har er träningsvecka varit?

Lille Adam är inte så liten längre. Han har snart vuxit ur hårdliften, har bara några centimeter till godo vid huvudet och ett par vid fötterna. När han sover är det lugnt, då ligger han still, när han är vaken hasar han på något sätt neråt och han slänger upp sina små fossingar över kanten. Jag har insett att vi snart måst börja använda sittdelen. Tycker det känns alldeles för tidigt. Han är ju bara fyra månader! Men om han inte får plats så...

När började ni med sittdelen till era småttingar? Om ni började tidigt, lät ni dem sitta upp direkt? Och hur har ni gjort med selen? Jag skulle vilja ha ett fårskinn i vagnen men vill inte klippa sönder det. Och blir inte selen i vagnen lite som bältet i bilbarnstolen, att barnet sitter fastspänt mot ryggstödet och inte kan röra sig lika mycket? Vad har ni för erfarenhet av "lösa" selar (vet inte vad de heter)?

Vi har ingen bil. Jag har inte ens en cykel. I ärlighetens namn vet jag inte om jag kan cykla längre, tror inte att jag cyklat sedan grundskolans obligatoriska cykelutflykter. När jag var liten älskade jag att cykla. Som de flesta ungar. Sen cyklade jag vält och det slutade med operation. Efter det var jag inte särksilt pigg på att cykla igen och nu har det kommit till den punkt då jag är rädd för att cykla. Jag tror inte att jag kan det längre. Och alla vuxna kan väl cykla?! Men det var inte cyklar jag hade tänkt att skriva om.

Som sagt. Vi har ingen bil. Alltså går jag dit jag skall. Tack och lov för att vi fått en unge som älskar att åka vagn! Igår gick jag till IKEA. Att ta sig dit med bil är ett mindre projekt som innefattar tretton trafikljus, sjuttiotre korsningar och en miljonniohundraåttiosex rondeller. Typ. Jag blev nästan lite besviken när jag insåg att jag gick dit på 45 minuter. Så nära! Varför har jag inte gått dit innan?

Mitt dilemma är huruvida denna form av vardagsmotion är godkänd i mina Fyra bra veckor. Är långa promenader i maklig takt motion? Självklart är det det. Egentligen. Jag utgår från att jag brände några kalorier mer än om jag hade lånat en kompis bil. Men kan jag bocka av en av veckans fem obligatoriska promenader genom denna lilla utflykt? Jag låter det vara tills vidare. Blir det inte fem promenader den här veckan så kan jag ju alltid ha den promenaden som ett ess i rockärmen och dra fram!

Idag blir vår lille plutt fyra månader. En tredjedels år. Alla säger njut, tiden går så fort och det gör den. Ska jag vara ärlig så förstår jag inte vad som menas med att man skall njuta, jag utgår från att jag kommer göra det resten av livet? Det är fantastiskt att få se en liten människa bekanta sig med jorden, att få se hans framsteg och skratta åt hans små egenheter. Vår lille Adam.

Idag är det dessutom exakt ett år sedan han gjorde entré i våra liv som två svaga blåa streck på en plaststicka. Vilken kväll det var. Vi skrattade. Vi grät. Vi var så lyckliga. Vi är så lyckliga. Det här året har gått fort. En underbar graviditet och sen var han här. Vår lille Adam.

Äppelpajbuffé.

Smaka på ordet. Visst låter det lite för bra för att vara sant? Jag kan meddela att det är inte det! På fiket på Kalmar Läns Museum är det nu äppelvecka och denna firas tydligen med en daglig äppelpajbuffé. Jag upptäckte det av en slump. Jag vandrade sakta runt i stan med Adam i sjalen. Vi skulle träffa ett par tjejer med deras bebisar för en fika. Vi var tidiga och vad är mysigare än att traska runt längs kajerna med en sovande bebis mot bröstet? Hur som helst såg jag plakatet för denna happening. Ringde Christine och meddelade nyheten. Vi bestämde att äppelpajbuffé lät hundra gånger bättre än tråk-kanelbulle på tråk-café. Och buffén? Wow! Himmelriket! Har ni vägarna förbi Kalmar denna vecka så får ni inte missa detta! Dagens tips helt enkelt.

Adam har varit gnällig hela dagen. Inget har passat. Har han suttit i knät vill han ner på golvet. Väl på golvet vill han till babysittern. När inte den var kul så vill han till knät. Bärsjalen funkade en stund och i vagnen sov han gott under dagens långpromenad. Skönt. För oss båda. Nu under kvällen tyckte jag att han kändes varm och när nattblöjan åkte på hade han 37,9. Det är väl inte feber egentligen va? Har för mig att jag läst någonstans att 38+ är feber för bebisar men bevisligen mår han inte helt hundra. Efter sista flaskan med ersättning vid sex somnade stensomnade han mot mitt bröst. Mys.

En klar nackdel med att ha sin karl på andra sidan jorden, nåväl Nordsjön, är vid vissa stunder då katastroftänkandet slår in. När jag höll Adam i famnen kunde jag inte hjälpa att jag började tänka på worst case scenario. Tänk om det inte bara är en vanlig höstförkylning (vilket jag tror)? Tänk om det är något allvarligt? Tänk om han måste till sjukhus? Tänk om han måste opereras? Tänk att behöva ringa det samtalet. Höra en norsk röst och be han koppla mig till svensken ombord. Där sitter han. På andra sidan jorden, nåväl Nordsjön, och kan inte göra något. Det är höst på Nordsjön. De inväntar väder. Det kan bli en lång väntan. Jag skall skaka av mig dessa tankar, de gör ingen lyckligare. Egentligen är jag ingen katastroftänk-människa. Tanken tänk om existerade inte i mitt huvud innan Adam kom. Men att bli mamma har gjort mig lite blödigare...

Igår eftermiddag satt jag och hängde med grannarna utanför deras port. Grannarna är våra grannar en dag till, imorgon flyttar de. Vi träffades genom föräldragruppen och de har en liten grabb som är fem dagar yngre än Adam. Hur som helst. Vi satt där och hängde. Jag satt på asfalten med Adam i knät. De satt på en bänk. Bredvid mig stod en nappflaska med en slatt kvar på botten. Grannfrun hade en kräktrasa över axeln då hon precis ammat sin grabb. En äldre dam, någonstans mellan sjuttio och döden, kom gående mot oss. Hon hejade glatt på håll och sa att det var två små söta pojkar som satt där. Sen kom det.

- Ni äter väl mat från era mammor?

Jag är van. Det är inte första gången en vilt främmande människa kommenterar att jag inte ammar. Jag suckar. Jag ignorerar. Jag orkar inte. Mitt barn får mat. Han är en nöjd, glad, mätt och lycklig bebis. Det var han inte när jag ammade. Jag var inte heller särskilt nöjd, glad eller lycklig heller. Grannfrun svarade bitskt nej. När kärringen gått var hon upprörd. Frågade om människor verkligen beter sig så. Och ja. Vissa beter sig så.

Jag ammade Adam en månad. Det var en lång månad. Han fick aldrig något bra tag. Han blev frustrerad. Amningsnappen sölade. Första två veckorna var väl ändå förhållandevis okej. De andra två var mindre okej. Från tidig kväll till tidig morgon skulle han ammas med 60-90 minuters mellanrum. Varje amning tog 40-50 minuter. Det var gånger jag inte ens han lägga mig till rätta förrän det var dags igen. Jag var ett vrak. En dag orkade jag inte mer. Jag gick till ICA, köpte en paket med BabySemp och två nappflaskor. En med en tiger på. En med en krokodil på.

Den kvällen, när Adam fick sin första flaska med ersättning öppnades en ny värld. Han blev en helt annan bebis. Och mitt hjärta fylldes med så otroligt mycket kärlek till denna lilla varelse. Jag älskade honom innan men i samma takt som han tömde nappflaskan och hans lilla mage fylldes, i samma takt fylldes mitt hjärta. Det var underbart. Att få se sin bebis riktigt mätt. Det gick upp för mig att det är så här det ska vara!

Den här kärringen är inte den första som har haft åsikter. Hon är tyvärr inte den sista heller. Jämnåriga tjejer kommer med kommentarer. Christine och jag blev kallade ni ersättningsmammor av en tjej i föräldragruppen. Men den bruden är ju lite pantad överlag. Det var även hon som himlade med ögonen när jag frågade lite om BabySemp 2 på föräldraträffen som handlade om mat för 4 månaders bebisar. Mina föräldrars granne sa att jag hade gett upp alldeles för lätt. Främmande folk i alla generationer, människor i kön på ICA, har lagt sig i. Och alla säger de samma sak. Att bröstmjölk är det bästa för barnet. Jag skulle våga påstå att de som vet det allra bäst är de kvinnor som amningen inte fungerade för. Det är det vi får höra. Bröstmjölk är bäst. Men ersättning är ju det näst bästa och i kombination med all den kärlek som jag nu orkar ge tror jag, vet jag, att Adam inte kommer ta någon skada. Brorsan och jag är uppfödda på BabySemp och det går ingen nöd på oss. Och helt partiskt kan jag säga att vår mamma är världens bästa!

I måndags inledde jag ett hurtigt projekt som skall vara under fyra veckor. Därav det mycket fantasifulla namnet. Målet med dessa veckor är Adams namngivning. Jag vill vara snygg då. Jag skall vara snygg då. Hur har då veckan gått?

Måndag: 80 min promenad, styrka rygg och biceps
Tisdag: 60 min promenad, styrka helkropp
Onsdag: 90 minuter promenad
Torsdag: 3 km barnvagnsjogg (22:14), 30 min promenad till och från spåret
Fredag: 45 min yoga
Lördag: 60 min promenad
Söndag: 90 min tipspromenad i söndagstempo, styrka helkropp

Jag är helt klart nöjd med veckan som varit. Jag har lyckats hinna med de mål jag satte upp så nu är det bara att köra på! Matmässigt har inte veckan varit så bra. Hämtpizza, rödvin, bakorgie, fika, fika, fika. Jag ska väga mig imorgon. Jag är nöjd om jag får ett plus minus noll. Dock känner jag mig i bättre form. Antagligen är det psyket som talar. Jag har kommit igång. Jag känner mig taggad. Jag sträcker på mig. Jag bestämmer kvällen innan vad för träning morgondagen skall bjuda på och jag gör vad jag planerat!

Jag är mycket väl medveten om att min humor är lite skev och att jag tolkar saker och ting på ett sätt som allmänheten inte alltid gör. Men seriöst. Oreos slogan. Vrid. Slicka. Doppa. Tänker ni verkligen på kakor det första ni gör?!

Jag hemmafruade mig igår kväll. Påbörjade ett saftkok. Kokade marmelad. Gjorde oreo cake balls. Drack ett glas Deadly Zins. Namnet passar extra bra ihop med cake balls'en. Bilder och recept kommer senare under dagen. Nu skall jag busa med min lilla dreggelapa och sen gå ner på stan för att möta upp en väninna för lite glass i solen. Ben&Jerry eller Lejonet&Björnen, det är frågan.