McVad?
McDreamy börjar bli gammal och sleten. McSteamy är död. Varför har inte Jackson Avery fått något smeknamn än?!
Beslut
Jag har lite beslut att fatta och jag önskar att min sambo var här. De här sakerna rör honom och barnen precis lika mycket som mig och jag vill inte ta besluten själv. Vill inte lita bara på min magkänsla. På ett sätt är det ett stort beslut. Men det är inte oåterkalligt. Känns det inte bra så går det att ändra. Jag hoppas att det blir bra. Jag hoppas att det känns rätt.
Sol!
På förmiddagen pälsade jag på barnen och gick ut på promenad. Det gör jag jämt när de börjar gnälla och speciellt när de gnäller för att den andre gnäller. Lika bra att gå ut då. Liten somnar alltid direkt i vagnen och stor somnar ibland. Men så skönt det var! Visserligen svinkallt, hade arton minus när vi vaknade, men solen sken och allt var så vackert. Alla jag mötte såg så glada ut och det var betydligt fler än vanligt som hälsade. Utbytte artighetsfraser med flera människor och sånt gillar jag. Jag gillar att småprata med någon vid ett övergångsställe, säga hej till sådana man möter eller går förbi. Jag gillar när hundägare stannar med sina hundar när de förstår hur roligt Adam tycker att det är, jag gillar när traktörförarna som kör runt och skottar vinkar till oss för det gör Adam överlycklig. Och idag var alla så glada. Lever fortfarande på förmiddagens positiva energi!
Hög gravid
Särskrivningar. Det börjar ju bli ett samhällsproblem! Jag förstår inte vad det är som är så svårt? Hur lyckas människor egentligen? Ser dom inte hur fel det blir? Visst, alla kan stava fel och jag förstår att man kanske inte korrekturläser varje blogginlägg, Facebook-post eller inlägg i ett forum men de flesta särskrivningar handlar inte om slarv. De är överallt idag. I affärer, på anslagstavlor, på skyltar. Och så i alla privata bloggar, forum och liknande.
Här om dagen läste jag i en tråd om en tjej som tyckte det var så jobbigt att vara hög gravid. Det är en sån där särskrivning som blir väldigt fel. För ett tag sedan sålde Maxi söt potatis. Och när jag åkte färja någon gång så såg jag skylten herr toalett. Jag stör mig på särksrivningar, gör Ni det?
Olycka
Jag fick nyss se på Facebook att en vän till mig råkat ut för en allvarlig olycka. Han är i skrivande stund på flygplatsen på väg hem till sjukvård i Sverige och sin familj. När jag läser och hör om sjömän som skadat sig så allvarligt som den här killen gjort så blir jag illa till mods. Många tankar far genom huvudet.
Jag har gjort några resor som sjukvårdsansvarig ombord. Världens sämsta sjukstyrman kan jag väl tillägga. Dela ut lite receptfria läkemedel, kondomer och en och annan penicillinkur är väl en sak. Något allvarligare hade jag aldrig klarat av att hantera. Vilket jag alltid varit öppen med när nycklarna till sjukhytten överlämnats till mig. Om något allvarligt skulle ske hade någon annan fått ta över, så enkelt är det. Tack och lov har jag aldrig behövt uppleva att en kollega råkat så illa ut.
Andra tankar som far genom huvudet är att det kunde varit någon som står mig ännu närmare. Min sambo till exempel. Mina barns far.
Killen som råkade ut för olyckan hade väl på sätt och vis "tur". Tur att de var just i Adenviken där det finns så mycket assistans att få. Hans Facebookupdatering innan den idag, att han fått sjukavmönstra på grund av allvarlig skada och sitter nyopererad på flygplatsen, var att de hade en 25 dygns sjöresa framför sig.
Det var något jag tänkte på ibland mitt ute på Nordatlanten. Att vi var så mitt ute i ingenstans som man kunde komma. Det var precis lika långt till Irland, New Foundland och Grönland. Vi var långt utanför helikopter-range. Cirka tre dygn till närmsta land. Tre dygn är lång tid. Och då är Nordatlanten ett rätt litet hav när allt kommer omkring...
Hur länge klarar man sig utan TV?
Igår var det en försäljare som frågade mig "hur lång tid skulle det ta innan Ni köpte en ny TV om den Ni har skulle gå sönder?" Jag blev ganska ställd. Svarade att det skulle nog ta någonstans mellan två veckor och en månad. Beroende på om sambon är hemma. Kanske mer. Antagligen mer. Försäljaren skrattade, ställde frågan igen. Sen förstod han att jag var allvarlig. Han sa att de flesta svarade "inom en timme" på den frågan.
Jag är totalt ointresserad av att titta på TV. Jag har en TV-timme i veckan inbokad och det är Grey's Anatomy. Det händer någon gång då och då att jag kommer ihåg att kolla på Lyxfällan. Och ibland streamar jag något avsnitt av Arga Snickaren. Mer än så är det inte. Brukar kolla TV-tablån då och då men trots att vi har 40 kanaler hittar jag aldrig något som faller mig i smaken.
Innan R och jag flyttade ihop hade jag inte ens en TV. Jag var nog utan TV i cirka tre år. Det var aldrig något jag saknade. När vi flyttade ihop köpte vi en TV men den används inte särksilt ofta. Sambon startar den väl visserligen så gott som dagligen och kollar på kvällsnyheterna. Under säsongsuppehållet av Grey så var det ett par av hans jobbturer som jag inte ens startade TVn. På en månad. Om jag skulle peka ut det onödigaste vi äger så skulle det bli just TVn. Och så mycket pengar vi lägger på den varje månad! Den är visserligen kontant betald men TV-licensen är ju långt ifrån gratis och de där 40 kanalerna vi aldrig tittar på kostar de också. Onödigt är bara förnamnet.
Vad är Er relation till TVn? Skulle Ni köpa ny direkt om den gamla gick sönder?
Kontanthantering
Under sommaren och hösten har vi sålt av lite saker via Blocket och en lokal Facebook-loppis. Det har varit saker utan egentligt värde men många bäckar små och igår när vi skulle till stan bestämde vi oss för att ta med oss sedlarna för att sätta in dem på vårt konto. Utanför banken stod lastbilen på bilden ovan och det dom höll på med var att bära ut sätta-in-pengar-maskinerna. Vi var en dag efter vår tid. Bokstavligen talat.
Aftonbladet skriver idag om den minskade kontanthanteringen och att flera stora kedjor helt slutat med kontanter. I kommentarsfältet går åsikterna isär om vad som är rätt eller fel. Själv tillhör jag dem som i 99 fall av 100 betalar med kort. Om jag skulle komma till en större affär, kedja eller inte, som inte tar kort skulle jag bli helt ställd och få be att återkomma då jag måste till en bankomat. Jag brukar dock ha lite småpengar liggande i vagnen ifall om att jag blir attack-kaffesugen under morgonpromenaden men mer än så är det inte. Vet jag med mig att jag skall någonstans där det finns risk att de inte tar kort, så som loppisar eller gårdshandlar, tar jag ut pengar innan. På sommaren har jag dock oftare någon hundrig i plånboken eftersom många glasskiosker bara tar kontanter. Men överlag så kör jag med kort. Alltid.
Minskad kontanthantering är inget jag bryr mig om då jag inte känner mig drabbad. Vad jag däremot blev lite fundersam över är att man nu inte kan sätta in pengar på den bank vi är kunder i. Om inte banken hanterar kontanter, vem gör det då liksom? Just pengarna som vi ville sätta in igår satte vi in på ICA-kortet istället vilket inte var några som helst problem. Konto som konto för vår del. Men det kanske inte är så för alla? Jag vet inte. Vad tycker ni om den minskade kontanthanteringen i samhället?
Tankar kring att blogga
Jag har haft flera bloggar innan denna. Dock har jag alltid dödat dem efter ett tag. Orsaken har i samtliga fall varit den samma. Bloggen har vuxit och jag har börjat fundera på vilka som läser och varför de läser. Nu har jag kommit till den punkt med den här bloggen också. Vem bloggar jag för egentligen?
Den här bloggen började som en viktblogg, innan jag blev gravid med Adam. Bloggen var ett verktyg och det funkade bra. Sen blev jag gravid men då var jag inne i bloggandet, hade en liten läsarkrets och jag fortsatte blogga om vardagen i största allmänhet. Sen föddes Adam och vardagsbloggandet fortsatte. Jag vet inte vilken kategori min blogg faller under idag. Det är definitivt ingen viktblogg. Det är ingen gravidblogg. Det är ingen mammablogg heller. Meningslöst svammel kanske?
Sista tiden har jag fått ett antal, anonyma, kommentarer jag inte publicerat. Människor har undrat varför jag inte lägger ut bilder på Adam. De har frågat vad "felet" är. Felet är att jag inte vill. Felet är att jag inte vill lägga ut hans liv på nätet. Det tycker jag är upp till var och en förälder att bestämma vart man vill dra sin gräns och jag förstår inte varför människor då utgår från att något är fel. Fick även flera kommentarer på ett inlägg här om dagen där jag skrev att han inte går än. Kommentarerna var också av det slag att något måste vara fel. Jag har inte ens reflekterat över att det är "konstigt" att han inte går än. Han är 15 månader. Han har gott om tid att lära sig. Han var "sen" med att rulla runt, sätta sig upp och stå så jag hade faktiskt blivit mer förvånad över om han gått runt ettårsdagen.
Det är svårt det här med bloggandet. Jag vill hitta en balans som känns okej för mig. Det som kändes okej för ett år sedan är inte okej längre. Tankar, känslor och framförallt livet ändras. Jag gillar att ha en blogg. Jag gillar min lilla läsarskara. Vissa har jag haft kontakt med via bloggar i flera år, andra endast någon månad. Sen har jag ett helt gäng läsare som jag inte har någon aning om vilka de är, både på gott och ont. Jag funderar vidare.
Ny telefon?
Någon gång förra våren köpte jag min första smatphone, en HTC Wildflower. Jag har avskydde den från början oh vi blev aldrig kompisar. Okej, det var en väldigt enkel smartphone men man kan ju tycka att den borde klara av att svara i telefon och ladda "vanliga" appar som Facebook eller ICA. Det gjorde den inte. Den hängde sig allt som oftast. I vintras slutade mikrofonen att fungera och jag lämnade in den på service då jag hade garanti kvar. Verksatden hittade inget fel, allt dom gjorde var att formatera åbäket så fungerade den igen. Ja, i alla fall mikrofonen. Den fortsatte att hänga sig till och från när man skulle svara eller ladda något program.
För ungefär en månad sedan slutade mikrofonen fungera igen. Garantin har gått ut och det finns inte en chans att jag betalar reparation för telefonen själv. Så nu har jag då bestämt mig för att köpa en ny telefon. Frågan är vad jag ska ha? Den telefon jag är mest intresserad av är Samsung Galaxy S II. Men varför göra valet enkelt, det finns ju en S III:a på marknaden också. Och jag undrar vad det är som gör den bättre? Kommer en teknikanalfabet som mig ens märka någon skillnad? Jag vill ha en telefon som man kan ringa och sms:a med samt att vanliga, vardagliga, funktionella appar skall fungera...
Saknad
Jag saknar många just nu. Sambon är ju självklart. När han är på jobb så är det lite av en konstant saknad. Det är värst de första dagarna men sen planar det liksom ut. Vi är vana att leva på det här sättet och jag vet att vissa tycker det är konstigt hur vi kan göra det men vi vet inget annat. Då är saknaden till min familj något helt annat. För det mesta så "saknar" jag dem inte. Missförstå mig inte, jag har väldigt bra kontakt med dem men jag går inte runt och tänker på dem hela dagarna. Det är drygt 12 år sedan jag flyttade hemifrån. Men vissa dagar, vissa perioder, så blir de 44 milen väldigt långt borta. Det vore så skönt att bara kunna gå, eller åka utan att resan tar åtta timmar, till mamma och pappa. Äta middag, dricka en kopp kaffe, titta på Adam som sitter i mormors knä. När det tar åtta timmar så åker man inte bara över på en kopp kaffe. Så jag får dricka mitt kaffe här i Kalmar, med Adam i mitt knä. Och det är ju inte helt fel det heller.
Stilla
Det är tyst och stilla i lägenheten. Det är bevisligen ganska tyst och stilla här på bloggen också. Jag har inte så mycket att skriva om. Dagarna rullar på. En efter en. Det är redan lördag idag. Då får man äta godis. Det är typ det som rör sig i mitt huvud.
Jag dricker glögg med balkongdörren öppen...
Ikväll är en sådan kväll då jag helst av allt bara vill dricka rödvin och lyssna på Lars Winnerbäck. Jag vill försvinna i gamla minnen och tankar. Fundera på saker som verkar djupa och svåra efter andra glaset vin. Att försöka sig på samma sak med svartvinbärssaft i glaset blir inte samma grej. Jag är inte deppig. Jag vill bara vara. Åh, det låter så flummigt. Men precis så flummig känner jag mig just nu. Och svartvinbärssaft tar inte fram den flummigheten.
Höstkänsla i sommarvärmen
Idag tog vi med oss svärföräldrarna på kakbuffén i Kastlösa jag skrev om för ett par veckor sedan. Jag är helt kär i den! Småkakorna är underbara! Jag älskar småkakor. Jag skrev det i förra inlägget, jag skriver det igen: Har ni vägarna förbi Kastlösa på Öland så besök Amandas Café på Allégården!
Hur som helst. Det har varit en fin sommardag. Soligt och varmt. En typiskt bra dag i augusti med andra ord. Men en höstkänsla börjar smyga sig in i lägenheten. När jag tassar ur sängen på morgonen är det en annan luft i lägenheten efter att ha haft korsdrag hela natten. På kvällen tänder jag stearinljusen som stått orörda i flera månader. Jag dricker te. Jag kollar efter mysiga stickade tröjor på Tradera som rymmer en växande mage. Det är högsommar men jag längtar efter hösten. Jag gillar hösten, det är min favoritårstid. September är årets vackraste månad.
Ska man verkligen hinna allt på fem veckor?
Innan vi fick Adam tog jag beslutet att gå iland för gott. Åren till sjöss blev inte särskilt många men de var roliga. Där och då. Att segla i dagsläget vore en helt annan femma. Eller ja, just nu är jag ju knappast fit for seaservice men ni kanske fattar. Jag tror jag kommer känna likadant efter att nästa barn är fött. Att jag inte vill segla. Och det är en skön känsla. Det vore mycket värre att känna att jag vill ut och att sambon och jag måste fixa och dona för att få livet att gå ihop. Kan båda föräldrar segla? Vems jobb är viktigast, vem skall gå iland? Och så den där pappaledigheten i Norge... Nej, att jag helt självmant känner att jag inte vill gör saker och ting så mycket enklare.
Med andra ord är jag inställd på ett jobb iland, jobba nine to five och sova i min egen säng när kvällen kommer. Dock funderar jag på det här med semester. Min sambo jobbar nu fyra veckor och är därefter ledig lika länge. Han har således semester halva året. Det är det normala när man jobbar till sjöss, ett så kallat ett-ett-system. Det känns som om vi aldrig hinner med allt vi planerat för de fyra veckorna. Fyra veckor går fort. Så jag undrar hur man i framtiden skall hinna med allt på ynkliga fem veckors semester?
Kanske har man ett annat perspektiv på saker och ting då? Nu vill vi hinna vara hemma under sambons ledigheter, bara bo i lägenheten. Jag kände likadant när jag seglade. Vissa ledigheter ville jag bara vara just ledig, bara ligga i soffan och känna att jag var hemma. När man är hemma och har ett liv uppbyggt kring rutiner kanske man inte har behovet av att vara hemma på samma sätt?
Mina ledigheter när jag seglade var just fem veckor. Vissa ledigheter hann jag inte ens packa upp väskan så jag undrar i mitt stilla sinne hur vi ska hinna med fjällvandring, Kolmården, besök på Västkusten, Ölands djurpark, grillkvällar och allt annat som hör sommaren till? Och detta med ett par, tre ungar?
Vegetarisk midsommar
Midsommar imorgon då. Jag skall fira med en vän. Det blir ett lugnt firande. Jag är en gravid småbarnsmorsa, hon skall antagligen upp och jobba klockan fem på lördag morgon. Vi hade tänkt att grilla men enligt SMHI skall det ju regna hela jäkla eftermiddagen och kvällen. Svensk midsommar. Så nu den stora frågan, vad lagar man för vegetarisk midsommarmat?! Grill är lätt, olika grönsaker, halloumi, bröd och någon god röra. Men "vanlig" mat? Något som ändå skall kännas "midsomrigt"? Och nej, hon äter inte sill.
Saknar min familj
När jag var 16 år flyttade jag hemifrån. Det var ingen jätteflytt, 12 mil norr ut längs kusten. Det var en lagom flytt för en sextonåring. Det gick enkelt att åka hem på helgerna, för hem åkte jag ofta i början, och avståndet gjorde att saknaden inte blev så stor. När jag var 20 flyttade jag till Kalmar. En flytt på 45 mil. Det är åtta år sedan nu. Och det är först nu jag verkligen saknar min familj.
Självklart har jag saknat dem innan. Men inte så påtagligt som nu. Helt plötsligt har det blivit så uppenbart att de bor på långt bort. Vi kan inte bara åka dit på en eftermiddagsfika. När vi träffas är Adam väldigt restriktiv mot dem och när det har släppt ordentligt så är det dags att åka hem. Det är svårt. Min pappa säger ofta att vi borde flytta närmare. Jag vill inte flytta tillbaks till västkusten. Jag trivs så bra i Kalmar. Men han har ändå sått ett frö. De sista dagarna har jag funderat på vart på västkusten jag skulle kunna tänkas trivas. Om vi hamnar där igen så kommer vi aldrig hamna på ön men att komma 40 mil närmare hade gjort saken enklare.
Hela livet har jag alltid umgåtts med äldre människor. Människor som varit mycket äldre än mig själv. Jag har mest jobbat med äldre. Den man jag kom allra närmast under mina styrmansår på den blå båten var 64 när vi skiljdes åt. Jag saknar att ha äldre människor runt mig. Saknar de konversationer man kan ha. Saknar de råd man kan få. Saknar den hjälp man kan få.
Jag är ledsen idag.
Självklart har jag saknat dem innan. Men inte så påtagligt som nu. Helt plötsligt har det blivit så uppenbart att de bor på långt bort. Vi kan inte bara åka dit på en eftermiddagsfika. När vi träffas är Adam väldigt restriktiv mot dem och när det har släppt ordentligt så är det dags att åka hem. Det är svårt. Min pappa säger ofta att vi borde flytta närmare. Jag vill inte flytta tillbaks till västkusten. Jag trivs så bra i Kalmar. Men han har ändå sått ett frö. De sista dagarna har jag funderat på vart på västkusten jag skulle kunna tänkas trivas. Om vi hamnar där igen så kommer vi aldrig hamna på ön men att komma 40 mil närmare hade gjort saken enklare.
Hela livet har jag alltid umgåtts med äldre människor. Människor som varit mycket äldre än mig själv. Jag har mest jobbat med äldre. Den man jag kom allra närmast under mina styrmansår på den blå båten var 64 när vi skiljdes åt. Jag saknar att ha äldre människor runt mig. Saknar de konversationer man kan ha. Saknar de råd man kan få. Saknar den hjälp man kan få.
Jag är ledsen idag.
Tid
Tid. Ett ganska föränderligt begrepp. I alla fall hur tiden upplevs. Vissa dagar bara försvinner, andra tar aldrig slut. Ibland går fyra veckor långsamt, ibland går de snabbt. Undrar varför det är så? För min del har det inget att göra om jag gör mycket eller inte. Snarare är det tvärtom. Sen sambon åkte för en och en halv vecka sen har vi gjort så himla mycket. Det känns som om han borde komma hem snart på grund av det. Hänger ni med?
Sonen blir elva månader idag. Alla säger att tiden med småbarn går så snabbt. Jag vet inte om jag håller med. Visst, de här elva månaderna har gått fort men ändå inte så fort. Jag har inget att jämföra med. Jag kan säga att ett sommarlov gick snabbt för jag vet hur de andra brukar kännas, jag kan säga att en helg gick snabbt för jag har upplevt ett gäng men första året med första barnet, det är ju här och nu!
Lite halvflummiga funderingar på lördagkvällen i brist på rödvin. 2011 var i alla fall ett väldigt bra år och nu är det 2012 och Adam fyller ett om en månad och det är också ett förbaskat bra år. Så nu speedar vi upp tiden lite grann så vi kan dra på semester till Bornholm! Det är det jag längtar mest efter just nu. Fyra underbara dagar där och sen hem och fira ettåringen och planerna för resten av sommaren, de håller jag för mig skälv ett tag till!
Sonen blir elva månader idag. Alla säger att tiden med småbarn går så snabbt. Jag vet inte om jag håller med. Visst, de här elva månaderna har gått fort men ändå inte så fort. Jag har inget att jämföra med. Jag kan säga att ett sommarlov gick snabbt för jag vet hur de andra brukar kännas, jag kan säga att en helg gick snabbt för jag har upplevt ett gäng men första året med första barnet, det är ju här och nu!
Lite halvflummiga funderingar på lördagkvällen i brist på rödvin. 2011 var i alla fall ett väldigt bra år och nu är det 2012 och Adam fyller ett om en månad och det är också ett förbaskat bra år. Så nu speedar vi upp tiden lite grann så vi kan dra på semester till Bornholm! Det är det jag längtar mest efter just nu. Fyra underbara dagar där och sen hem och fira ettåringen och planerna för resten av sommaren, de håller jag för mig skälv ett tag till!
Snurr
Jag är bra på att prata. Jag pratar gärna ofta, mycket och högt. Dock hittar jag inte alltid de rätta orden. Speciellt inte när jag inte förstår något. Under en praktik på ett fartyg ställde jag en fråga som halva bekantskapskretsen skrattat gott åt. Maskinisten försökte förklara för mig vad som hände i växeln. Motorn snurrar med flera hundra rpm, propelleraxeln snurrar med 100 rpm. Något händer i den där lådan mellan motorn och axeln. Exakt vad förstod jag inte. Så jag frågade vart allt snurr tog vägen. Det var ju just det jag inte förstod. Hur kunde flera hundra varv snurr bara försvinna? Maskinisten tittade på mig som om jag inte var riktigt klok och tillkallade en kollega som började dra paralleller med cyklar och helt plötsligt förstod jag. När vännerna fick höra, jag älskar nämligen att berätta om allt konstigt jag säger och gör, fick jag kommentaren att snurret är i mitt huvudet. Och kanske är det så. Just nu är mitt huvud lite snurrigt. Det är många tankar som rör sig. Dock är det bara bra snurr. Bra tankar. Jag vill inte att snurret ska försvinna. Jag är snurrig. Så är det bara.
En bra dag
Snön vräker ner i Kalmar. Det är kallt och blåsigt ute. Men inomhus är det varmt och skönt och jag går runt och flinar och tänker på Rudolfs fina hälsning till Karin i Sunes Sommar när han gav henne en sollampa "sol i sinne, brun inne". Småskrattar åt när Karin rusade iväg och Sune undrade om mamma var ledsen och Rudolf självsäkert svarade "nej Sune, mamma är rörd". Ja. Hur som helst. Jag har inte köpt ett solarium även om det kanske låter så. Däremot är jag på sjukt bra humör. Glad och lycklig. Det är bra. Nu är allt bra igen.
Dop
Trogna läsare kanske minns att vi hade en namngivningsceremoni för Adam i höstas. Vi valde medvetet bort ett traditionellt dop då det inte kändes rätt för oss. Dock verkar det som om kyrkligt dop är mycket vanligt. På Facebook ser man hur vänner och bekanta döper sina barn och jag säger absolut ingenting om det. Var och en får göra som dom vill. Vad jag dock funderar lite på är varför det är så viktigt att springa till kyrkan och lämna över barnet i Guds händer bara några månader efter födseln när föräldrarna själva knappt varit i kyrkan sedan konfirmationen? Vad är starkast, dopets innebörd eller själva traditionen?
