landkrabba

Jag är mörkrädd. Så mörkrädd att det ibland är jobbigt. Dock har jag inte ont av mörkret om jag har sällskap. Så nu sitter jag och funderar. Vågar jag åka och tälta en natt med Adam ensam? Om jag vågar så kommer det göra mig gott, se att det inte var så farligt. Men. Det är om jag vågar. Skulle ni våga att tälta ensamma med en ettåring?

En inbjudan till 30års-fest trillade ner i brevlådan idag. Istället för att ringa och tacka värdinnan, meddela vårt deltagande, googla klänning och födelsedagspresent googlar jag tältplatser och geocacher. Får man tälta i det naturreservatet? Och är det fortfarande militär aktivitet på ön? Det kommer bli grymt att vakna upp och kolla ut över den plats där U-137 en morgon parkerade så fint. Tänk att få se något sådant?!

Midsommar imorgon då. Jag skall fira med en vän. Det blir ett lugnt firande. Jag är en gravid småbarnsmorsa, hon skall antagligen upp och jobba klockan fem på lördag morgon. Vi hade tänkt att grilla men enligt SMHI skall det ju regna hela jäkla eftermiddagen och kvällen. Svensk midsommar. Så nu den stora frågan, vad lagar man för vegetarisk midsommarmat?! Grill är lätt, olika grönsaker, halloumi, bröd och någon god röra. Men "vanlig" mat? Något som ändå skall kännas "midsomrigt"? Och nej, hon äter inte sill.

Jaha. Då har sambon åkt och här sitter jag kvar. Gräsänka. Lite halvt single-mom. Fast med en rätt schyst paycheck så jag ska inte klaga. Men påmönstringar är inte kul. Sommaren har precis börjat och vi har gjort så mycket roligt under de här veckorna. Jag vill inte ta en paus nu. Jag vill fortsätta. För på sätt och vis blir det så att livet pausar. Hade R varit hemma hade vi antagligen suttit utanför vårt tält ikväll. Jag kan helt ärligt säga att jag kommer inte tälta ensam med Adam. Vi hade säkert åkt till Kolmården eller Astrid Lindgrens Värld. På sin höjd kommer jag gå till 4H-gården.

Adam är lite för liten för att göra såna utflykter med. Han märker inte riktigt skillnaden på Kolmården eller hagen med kossor på 4H-gården. Om R fortfarande jobbar till sjöss när barnen har blivit lite större kommer jag äventyra med dem men nu känns det nästan meningslöst att ensam dra ut på störrenäventyr med en ettåring. Vi kan äventyra på hemmaplan. Stranden, skogen bakom huset och lekplatsen duger gott åt oss. Även om jag hellre hade suttit i kvällssolen utanför tältet med älsklingen.

Loggar in på blogg.se och här ser det minsann annorlunda ut? Känner mig lite vilsen men rent spontant så tror jag att det blir bra! Inte för att jag bloggar överdrivet mycket men ändå!

Idag är det tisdag. Den där tisdagen. Påmönstringstisdagen. Well. Ingen idé att deppa ner sig, det är ju inte jag som skall mönstra på?! Det är så jag försöker se det, att jag är så jäkla glad att det inte är jag som slänger sjösäcken över ryggen och kliver över rampen. Sambon får stå för båtåkandet. Men först på schemat står vaccination av unge. Och det är värre än alla påmönstringar i världen, han har ärvt sin mors fobi för allt med vita rockar och liknande...

Jag fick en kommentar från någon som kallar sig S som undrade om jag inte kan skriva lite om den nya bebisen. Och visst kan jag göra det! Den här lilla minimänniskan är beräknad att göra entré i början av november vilket gör att det kommer skilja cirka 17 månader mellan h*n och Adam. En fråga som ofta dyker upp är om det var planerat och ja, det var det. Vi vill båda att det inte skall skilja allt för mycket i ålder mellan våra barn och vi tycker väl inte att ett och ett halvt år är särskilt tätt även om jag förstått att många andra tycker det.

Vi vet inte könet. Vi vill inte veta. Vi tog inte reda på könet på Adam, ville inte veta då heller. På ultraljudet förde hon in ämnet på vad vi trodde att det skulle bli och vi avböjde att få veta. För mig skulle det kännas helt fel att redan veta. Det tar vi i november. Självklart är jag nyfiken men jag gissar hellre och litar på visa kvinnor i släkten. Å andra sidan sa varenda en jag mötte när jag väntade Adam att han skulle bli en tjej så jag vet inte hur visa kvinnorna är...?

En annan fråga som också ofta dyker upp är om R skall fortsätta segla. Och ja, det skall han. Vi har alltid, ända sedan vi blev tillsammans, sagt att vi, oss, går före alla jobb i världen. Den dag det blir jobbigt, den dag det inte fungerar, den dag vi inte vill längre så löser vi det då. Kanske känner vi till hösten att fyra veckor är lång tid ifrån varandra, kanske flyter det på lika bra som nu. Vem vet? Det är ingen idé att spekulera i det. Just nu trivs vi väldigt bra som vi har det och skall jag vara ärlig så tror jag inte att jag vill att han skall jobba iland. Tänk så mycket mindre tid vi skulle få ihop?

När vi väntade Adam var det så mycket som snurrade i huvudet. Tankar, känslor, funderingar. Den här gången känner jag mig lugnare på många sätt. Att vara gravid känns inte som att ha flyttat ut i yttre rymden, det känns på gränsen till normalt? Det är ingen obekant känsla. Det bor någon i magen som sparkar och har sig och det är hur mysigt som helst men det känns inte särskilt konstigt. Det jag däremot kan nojja lite över är att man har blivit medveten om hur mycket som kan gå fel. Jag har genomgått en helt komplikationsfri graviditet och förlossning, vi har fått ett helt friskt barn. Det är inte självklart att allt går så bra. Det trodde jag nog förra gången, att om man sett ungen på ultraljud så var läget lugnt. En annan sak som skiljer mellan gravidteterna är vilken koll jag hade förra gången. Jag visste på dagen vilken vecka jag var i, nu plingar sambons telefon till en gång i veckan och meddelar att det är ny vecka. Men för er som undrar så går vi in i vecka 21 nu i dagarna.

Ser oerhört mycket fram emot tiden som komma skall och hoppas jag slipper diverse åkommor den här gången också. Det skall bli fantastiskt att få ett barn till, att få följa en ny liten människa. Visst finns det en och annan fundering om det kommer bli jobbigt till hösten/vintern men jag tror inte det. Nu är man så inne i bebisvärlden. Jag tror att den största omställningen redan är gjord och det var att bli mamma, inte tvåbarnsmamma. Jag är mer förberedd nu. Det som jag upplevde jobbigt under de första veckorna med Adam vet jag nu att det inte är för evigt. Där och då kändes det som om det alltid skulle vara så. Med facit i hand så ser jag att tiden då man ammade 20 gånger per dygn inte var för evigt. Nu har vi en liten ettåring som sitter på golvet och äter äpple helt själv.

Att välja den första vagnen var lätt. Valet föll direkt på en Emmaljunga CityCross och vi har inte ångrat oss en sekund. Efter att vi dessutom fick testa en teutonia BeYou via Smartson blev kärleken till CityCrossen ännu starkare. Nu är det då dags för en ny vagn och det valet känns inte lätt.

Det är få vagnar som lever upp till mina krav. Jag vil inte ha en vagn där båda barn måste sitta framåt. Aldrig att jag låter en bebis på fem, sex månader åka framåt. Så där faller Urban Jungle som är den vagn jag fastnat lite för. Håll fast vid Emmaljunga om du är så nöjd säger vissa men just deras syskon/tvillingvagn imponerar mig inte. Visserligen kan man välja om barnen skall åka framåt eller bakåt men den har ingen delad sufflett samt att den är väldigt bred. Jag vill gärna ha barnen bredvid varandra så då kan vi plocka bort alla de smala, smidiga vagnar där de sitter över/under och på rad. Kvar står då Bugaboo Donkey. Prislappen på den är dock sinnessjuk.

Hade lilla bebisen fötts på våren/sommaren hade jag nog inte funderat så mycket på vagn. Då hade vi nog kört mer på bärsjal samt haft en enkelvagn. Jag vet att många sjalar året om men jag känner mig inte bekväm med det under vintern. Och i november knackar vintern på dörren. Well, det är ju några månader kvar. Men har ni erfarenheter, rekommendationer eller tips kring syskonvagnar får ni gärna skriva ett par rader!

Imorgon får vi efterlängtat besök av mina föräldrar. De bor på västkusten så vi syns inte så ofta som vi hade velat. 45 mil är ändå en bit isär. Innan vi fick barn har jag aldrig riktigt tänkt på avståndet. Vi har pratat i telefon, träffats några gånger per år, mailat. Det har inte varit några konstigheter. Nu tycker jag att avståndet är desto tråkigare. Adam får inte den där dagliga kontakten med sina morföräldrar och jag får väl erkänna att det vore rätt schyst att kunna lämna bort honom någon kväll då och då. Men imorgon kommer dom hit och stannar hela helgen. Underbart!

Dagens höjdpunkt, ja till och med veckans höjdpunkt, är avklarad. Ultraljudet. I början på november skall en ny liten familjemedlem komma till oss om allt går som det ska. Lycka. Nästan halva graviditeten har passerat och tiden har gått så galet fort. Första veckorna med Adam gick snabbt. Jättesnabbt. Nu har jag knappt hunnit inse att vi väntar ett barn till. Har mått på gränsen till oförskämt bra den här gången också. Det är bara att tacka och ta emot och njuta av tiden här och nu!

I januari flyttade vi från vår fina lilla tvåa på 56 kvadrat. Nya bostaden är en fyra på 92 kvadrat. Det kändes gigantiskt när vi flyttade hit. Gigantiskt på samma sätt som tvåan kändes gigantisk när vi flyttade till den från vår etta på 40 kvadrat. Ni förstår. Man vänjer sig. Fyran känns inte gigantisk längre. Vi går inte längre vilse. Vi slarvar inte bort varandra längre. Jo, möjligtvis att vi slarvar bort Adam. Eller, det är väl snarare han som slarvar bort sig själv. Titta, den här prylen kan jag ju hasa under. Men vänta, nu kommer jag ju inte ut?! Hjääääääälp!

En tur till IKEA står på schemat idag. Skoskåp, hyllor och annan förvaring skall inhandlas. Med lite smart förvaring och organisering kan fyran kanske fortsätta vara gigantisk några månader till. Kanske. Jag tycker IKEA har mycket smarta grejer till bra pris. Vårt hem är väl på många sätt ett typiskt "IKEA-hem". En gång i tiden sa jag väl att när jag började tjäna pengar så skulle IKEA-prylarna bytas ut, istället blir de fler och fler. På sikt kommer nog IKEA-möblerna att tåga ut men som organisatör i en växande barnfamilj så kan jag inte göra annat än att gilla't. Bra pris, bra funktionalitet och ett gaffelmärke i bordet kommer inte kännas som ett hugg i hjärtat. Inte heller lite tuschpennor på bokhyllan.

Jag fick följande anonyma kommentar i ett tidigare inlägg:
Om jag får be; HAN ÄR INGEN BEBIS LÄNGRE! Man slutar att vara bebis efter 1 år!

Det verkar som om jag gjort ett stort övertramp mot någon universell bebisgräns? Jag kan hålla med om att man vid ett år kanske inte är bebis längre. En annan del tycker att man slutar vara bebis när man lär sig att gå. Hur som helst så trodde jag inte att tre dagar hit eller dit spelade så stor roll. Att tre dagar kunde väcka irritation hos en främling. Men men. Så, vad tycker ni? När slutar en bebis vara bebis? Finns det någon magisk gräns?

Barn under tre år bör inte använda de myggmedel vi har i Sverige så som Djungelolja, Mygga och så vidare. I många andra länder är det dock inga restriktioner trots att ingredienserna är de samma. Förra sommaren tänkte vi inte så mycket på mygg. Adam låg i vagnen, under myggnätet, och gjorde inte så mycket väsen av sig. Den här sommaren är han ett år och ligga still i vagnen, dessutom under ett nät, är inget lille herrn vill. Så hur gör man då? Vad finns det för alternativ? På något friluftsforum läste jag någon som skrev att olivolja fungerar. Låter kladdigt och fett men visst, det är ju bara att sätta på de kläder man är minst rädd om och testa. På den inspirerande bloggen Friluftsbarn skriver Fredrik om att han hört att eterisk citronlja blandat med vanlig hudkräm skall funka. De skall testa detta när tillfälle ges. Har ni några alternativ till traditionella myggmedel?

Jag packar väskor. Vi siktar på en trip till Öland med övernattning i tält inatt. Adams första tältnatt. Kan bli spännande. Lite väl spännande kanske? Försöker att packa i ryggsäck. När allt kommer omkring så köpte jag en helt ny Fjällrävensäck i vintras. Dock får jag ingen ordning på det. Allt tar så mycket mer plats än vad jag tänkt! Vi har inte tänkt att vandra någon längre sträcka, i alla fall inte dit vi ska slå läger, så egentligen är det överambitiöst. Självscanningskassar från ICA hade funkat lika bra och då hade jag dessutom varit färdigpackad vid det här laget. Men viljan är större än kunskapen. Learning by doing. En stor ryggsäck. Modell megastor rättare sagt. En mindre. Vi har en stor till men av lite olika anledningar har jag svårt att bära vandringsryggsäckar just nu, återkommer till det en annan dag. Hur som helst. På något sätt skall det väl få plats. Eller så får jag psykbryt, packar i självscanningkassar så att vi någon gång blir redo för takeoff!

För ett år sedan vaknade jag tidigt på morgonen av att jag hade ont i magen. Jaha, så det här är de här förvärkarna alla pratar om konstaterade jag och gick upp och läste bok. När "förvärkarna" varit regelbundna i sex timmar sa sambon lite prövande att vi kanske skulle ringa förlossningen ändå. Bara för att kolla liksom. Sagt och gjort. Dom sa att jag snart skulle föda barn. Min första tanke var REDAN?! Bebisen var ju beräknad till den elfte och jag var så inställd på att gå över tiden. Jag hade massor med saker att göra. Resten av den dagen sa jag mellan värkarna att jag skulle bli mamma, att vi skulle bli föräldrar, bara för att göra det lite mer verkligt. Imorgon fyller den lilla bebisen ett år. Den lilla bebisen som nu rumphasar sig fram överallt, säger titta, har lika många tänder som en krokodil och stolt sträcker upp foten när man frågar vart foten är. Älskade unge!

Min dator blev sjuk igår. Suck. Sambon kunde dock snabbt fixa den med hjälp av installationsskivor och annat krafs. Hade inget av betydlese på hårddisken, allt ligger på den externa. Däremot upptäckte jag precis hur handikappad jag känner mig när all historik och alla bokmärken är borta. Jag är ju van vid att bara trycka på b på tangentbordet för att komma till blogg.se, trycka på g för att komma till geocaching och så vidare. Vet att jag förra veckan gjorde bokmärke på ett par sidor som enligt mig var livsviktiga. Idag kommer jag inte ens ihåg vad de handlade om. Som sagt, suck.