Wings for life - I did it

Nu ska jag vara sådär osvensk och skryta om hur grym jag är. För jag är rätt grym. I alla fall om jag får säga det själv. Igår klockan 13 gick starten för Wings for Life. Som jag nämnt tidigare så har jag inte tränat alls i vinter och de få stackars löppass jag lyckats skrapa ihop de senaste veckorna är inte mycket att hänga i julgranen. Tre kilometer här, nära döden upplevelse vid fem. Jag hade ändå en ambition om att komma en bit ut på Ölandsbron, sisådär åtta kilometer totalt eller något åt det hållet. Åtta kilometer kom och passerade...
 
 
 
...och jag blev omkörd vid 11 KILOMETER! Fattar ni, 1,1 mil! Nog för att jag har sprungit en mil förr men har aldrig tagit ett steg mer än så. Förrän igår. Jag är så sjukt nöjd och stolt över mig själv. Kan inte riktigt fatta hur jag tog mig så långt. Och det var sjukt häftigt att springa över Ölandsbron! Nu hoppas jag att motivationen för att springa vidare infinner sig :)
 
 

Wings for Life

Nästa vecka är det Wings for Life här i Kalmar. Jag anmälde mig i vintras och tänkte att jag hade massor med tid att springa på. Sen slog sjukstugan kvar och jag kom i gång för ett par veckor sedan. Jag hade som mål från början att ta mig över hela Ölandsbron men det kan jag nog glömma. Får nog sikta på runt 8 kilometer istället. Acceptera det och vara nöjd med det.
 
Var länge sen jag sprang något lopp. För två år sedan sprang jag de flesta lopp, inte de över en mil, här i Kalmar. Förra året blev det bara ett på 5 kilometer. Och nu har jag i det närmsta glömt bort hur man springer. Sätt ena benet framför det andra. Glöm inte bort att andas. Undvik att dö efter ett par kilometer.
 
Trött. Inte efter löprunda kanske, mer efter öronont, feber och krupp...
 
På armen syns en Forerunner 15. Har bara haft den i ett par veckor men gillar den. En av de enklare träningsklockorna men den duger bra till mig. Den har GPS och mäter puls samt att den även fungerar som ett aktivitetsarmband vilket är en sjukt bra motivationsfaktor för mig. Ser jag att jag "saknar" ett par hundra steg på kvällen innan jag ska gå och lägga mig joggar jag på stället när jag borstar tänderna för att komma upp i mitt mål. Helt enkelt så rör jag mig mer när jag får "bevis" på det. Sen gillar jag Garmin Connect och all statistik som finns där. Använder några av er Garmin Connect? Ja, jag raggar kompisar ;)
 
 

Kalmarmilen - del 2

Jag är inte världens snabbaste bloggerska. Inte heller den bästa. Jag skulle till och med vilja påstå att jag är en rätt långsam och kanske rentav dålig bloggerska. När jag äter ute så har jag alltid ätit upp halva tallriken innan jag kommer på borde jag fota det här? Halva vitsen är liksom borta då. Det är sällan jag "tänker blogg". Men men.
 
Det jag vill komma till är Kalmarmilen. Det milslånga loppet jag deltog i i onsdags. Min första mil utan syskonvagn. Mitt första lopp. Jag kom i mål. Och jag var så sjukt stolt! Familj och goda vänner mötte mig vid målet och när de sa att jag var grym kunde jag inte göra annat än att hålla med. Jag var självklart inte snabbast men jag kom inte sist. Jag sprang hela vägen. Tiden, en bit över 67 minuter, är jag nöjd med den med. Jag siktade på under 70 och det klarade jag med god marginal. Målet för framtiden är såklart milen på en timme men det är en bit kvar dit. Tills dess så sträcker jag lite extra på mig för den enligt mig väl genomförda Kalmarmilen. Om fyra veckor är det dags för Nattloppet!

Kalmarmilen

Asics GT-2000

Jag är rätt impulsiv av mig. Tidigare i veckan satt jag hemma i soffan och var svettig och äcklig efter att ha varit ute på en joggingrunda. Hög på endorfiner fick jag en riktig snilleblixt. Jag skall springa Kalmarmilen. Dubbelkollade med sambon så han inte hade några planer för den kvällen. Det hade han inte. Så jag anmälde mig, betalade avgiften och uppdaterade min Facebook. Anmälde mig precis till Kalmarmilen. Det är vad det låter som. En mil i Kalmar. Tanken är väl att man ska springa den dessutom. Eftersom jag basunerat ut mitt infall för fan och hans moster så måste jag ju genomföra det hela. Attans.
 
En mil är långt. En mil är jättelångt. En mil är ungefär dubbelt så långt som jag brukar springa! När jag började springa i vintras bestämde jag mig att jag skulle kunna springa en mil innan Samuels ettårsdag den 2 november. Det målet kunde jag bocka av någon gång i försomras då jag en lördagmorgon bara sprang och sprang och sprang med vagnen. Barnen sov och var så söta så jag fortsatte. Kände mig som Forrest Gump. Vid 9,6 kilometer ballade ungarna ur men då fick dom snällt vara urballade 400 meter till.
 
Nu skall jag alltså ge mig på att springa en mil på ritkigt. Utan syskonvagn. Utan något att stödja mig mot. Utan något som gör att man håller ett tämligen lugnt och behagligt tempo. Jag hoppas att klara det under 70 minuter. Det vore så grymt! Jag vore så grym!

BMI

Mitt lilla viktminskningsprojekt fortskrider sakta men säkert. Jag känner att det är inte värt att blogga så mycket om det. Det går åt rätt håll. Mitt första stora delmål är midsommar 2013. Då skulle jag vilja att vågen visar 20 kilo mindre än vad den gjorde 2010. Det är 1,5 kilo kvar. Det skall gå.
 
Hösten 2010 var jag engagerad på ett annat sätt i viktresan. Jag mätte, vägde och räknade. Jag skrev mat- och träningsdagbok. Nu ställer jag mig på vågen någon gång då och då och märker främst på kläder att det går neråt. Men nu ikväll fick jag ett infall och räknade ut mitt BMI. 28,4. Jag är inte längre fet! Har för mig att gränsen för fetma går vid 30, rätta mig om jag har fel? Mitt BMI har legat över, eller runt, 30 de senaste tio åren. Så "lite" som jag väger idag har jag inte vägt sedan gymnasiet. Jag är stolt över hur långt jag kommit hittills. Jag är stolt över att jag gjort det på egen hand. Det är lång väg kvar men jag är inte särskilt orolig. Jag kommer nå dit.

Snabba skor

Jag har aldrig hittat några joggingskor jag varit nöjd med. Jag har fått ont i benhinnorna. Jag har fått ont i knäna. Jag har fått skavsår som inte varit av denna värld. Men för ett par år sedan testade jag att springa på bandet hos Intersport och killen plockade fram en modell som skulle passa bra. De hette då Asics GT2150. Jag har sedan avverkat både GT2160, GT2170 och i år blev det ett par GT2000 som de heter nu. Sköna, snabba och snygga. Testade att jogga drygt 3 km igår. Med syskonvagn ska jag väl tillägga. Tiden blev 23 minuter och det är jag nöjd med. Det är en sak att springa ensam i joggingspåret. Det är en helt annan sak att springa i stan med vagn. Det är rödljus, trottoarkanter, nappar som ska stoppas i, sitsar som ska fällas, avslängda mössor som ska plockas upp. Men snart kan jag sticka ut på Stensö och springa själv. Innan hösten är här ska jag kunna springa en mil. Så. Nu har jag skrivit det. Alltså måste jag göra det. Fan.

Snart 20

Något inlägg då och då om den pågående viktresan blir det. Sedan juni 2010 har det nu försvunnit 18,5 kilo. Nästan 20 kilo på tre år och två graviditeter. Jag är stolt. Det är en bra bit kvar men likförbaskat är jag stolt. Det får ta den tid det tar. Jag har ingen brådska. Sist jag vägde såhär "lite" var på gymnasiet. Eller kanske slutet av högstadiet. Det är vare sig rimligt eller troligt att de sista 10-15 kilona försvinner poff bara sådär.
 
Det är några som frågat hur jag gör, om jag följer något diet. Och nej, det gör jag inte. Jag lever ett tämligen vanligt småbarnsliv. Jag sover för lite, dricker för mycket kaffe, jagar en tvååring med en åttakilos bebis i famnen. Jag bär dem båda upp och ner för trapporna till tredje våningen flera gånger per dag. Någon regelbunden träning är svårt att få in när sambon är på jobb. Blir några powerwalks på en timme varje vecka och någon kortare joggingrunda med syskonvagnen. Har jag tur blir det ett pass i veckan på gymmet. Sen äter jag popcorn varje fredag, minst en burk Ben&Jerrys i veckan och äter uteslutande barnvänlig mat som pannkakor, spagetti och köttbullar, stekt fisk, kokta morötter och makaronilåda. Det går långsamt men det går åt rätt håll, neråt. Jag har vare sig tid eller energi att gå all in och köra efter strikta dieter och träninsgscheman. Jag har hittat en vardag som fungerar här och nu och fortsätter med den tills vidare.

Jag mailar med Ronan Keating

I mellandagarna laddade jag ner RunKeeper och gav mig ut på några löparrundor. Jag har aldrig haft RunKeeper innan och blev helt överförtjust när det började trilla in mail som berättade att jag hade slagit personbästa på tid, distans, kalorier, höjd, ja allt. Sa en kväll till min sambo:
 
- Jag har fått mail från RunKeeper!
- Va? Ronan Keating?!

Men han tyckte det var rätt lugnt att jag mailade med Ronan. Naturligaste sak i världen liksom.
 
Sen kom snön och 20 minus. Det kändes inte så himla motiverande att ut och springa på kvällen. Inte ens om Ronan mailade mig. Igår kom det ett nytt mail från Ronan. Från att ha varit så himla gullig och snäll och peppande var han nu på gränsen till otrevlig. We (varför pratar han om sig själv i plural?!) noticed you haven't tracked any activities with RunKeeper lately. Hepp. Så fort det där jäkla ispansarlagret har försvunnit från cykelvägarna får jag väl ge mig ut på en runda. Med syskonvagn. Allt för att göra Ronan nöjd.

Mammacore

I julklapp fick jag ett gymkort på Friskis här i stan. Varje måndag har de något de kallar för mammacore då nyblivna mammor, och pappor, får komma och gympa lite med sin bebis. Jag tycker väl att det är mer av ett "allträningspass" då det är lite arm- och axelövningar, knäböj, utfall, bäckenbottenträning och lyftteknik också utöver själva core-delen.
 
Det är kul att få "komma ut" en stund. Få tid bara med Samuel. Få känna sig som en "bebismamma" igen. Träffa andra "bebismammor". Här hemma är det ju Adam som styr. Med en bebis kan man sitta två timmar på EspressoHouse och vara trendig lattemorsa. Det kan man inte med ett barn på 20 månader. Inte mitt barn i alla fall. Det blir surt bryggkaffe på Öppna Förskolan istället vilket inte är så tokigt det heller. Men ändå, det blir inte lika lugnt och mysigt som att få vara med sin bebis. Antingen ensam eller med andra bebisar och deras mammor.
 
Jag hoppas att det löser sig med barnvakt de flesta måndagar nu kommande månaden. Det vore kul att kunna gå på det regelbundet. Träningen kanske inte är den mest effektiva men idag känns det ändå lite i axlarna så någon nytta gör det. Men det handlar ju inte bara om träning heller som sagt.

Viktresan

I julklapp fick jag ett åskort på Friskis & Svettis här i stan. Kom aldrig igång med träning på gym mellan graviditeterna så ni kan ju tänka er formen nu. Om vi säger så här, jag kommer ju se snabba resultat i alla fall. Jag väljer att se saker från den positiva sidan... Hur som helst. Nu börjar jag känna att jag har kommit igång. Har varit på gymintroduktion och testat ett par olika pass. Idag testade jag något helt nytt för mig, indoor walking. Gillade det och ett nytt pass är bokat på lördag.
 
Viktresan är med andra ord i full gång igen även om det kommer gå långsamt. Jag har inte tid att gå all in. Jag vill inte gå all in. Jag behöver inte gå all in. Jag gick upp mycket under graviditeten med Samuel. Efter 13 kilo stack jag huvudet i sanden, slutade väga mig och höftade lite när barnmorskan frågade vad jag vägde. Gick säkert upp 15, 16 kilo. Kanske mer. 1,5 kilo är kvar. Så den biten ser jag snart ett slut på. Sen är det då resten.
 
I juni 2010 började jag min resa nedåt. Sedan dess har jag gått ner nästan 15 kilo. Då har jag dessutom fött ett par ungar, och gått upp en hel del i vikt under graviditeterna. I dagsläget väger jag mindre än vad jag gjorde när jag blev gravid med Adam. Det är en rätt lång resa kvar. Exakt hur lång vet jag inte. Jag har inte satt någon målvikt. Men runt 20 kilo till skall bort. Kanske är jag nöjd efter 15? Eller så vill jag gå ner lite till? Det får jag se då. Och det får ta den tid det tar. Så länge det går åt rätt håll är jag nöjd.
 
Kommer inte blogga så mycket om vikt och träning. Ni som varit med ett tag vet ju att det var så det började, mitt forum att få skriva om tankar kring viktminskning, mat, komplex samt att jag då vägde in mig "offentligt" här i bloggen. Nu handlar bloggen om lite allt möjligt och så får det fortsätta.

Årets andra joggingrunda

Iförgår gav jag mig ut på årets första joggingrunda. 26e december. Bättre sent än aldrig. Idag var det dags för årets andra runda. Har båda gånger hittat en slinga på 2,5 kilometer vilket känns som en lagom start. Jag tar mig runt och jag är inte särskilt nära döden. Tar det lugnt och försiktigt. Jag har inte sprungit sedan sensommaren 2011. När allt kommer omkring så födde jag ju ändå barn för ett par månader sedan. Men jag känner mig återställd och är taggad till att komma igång med träning och viktnedgång igen. Har fyra kilo kvar tills jag är tillbaks där jag var när jag blev gravid med Samuel (men väger ändå mindre än när jag blev gravid med Adam). Dom kilona ska bort i första hand och sedan skall resten bort. Målet är någonstans mellan 15-20 kilo. En ganska lång resa. Men sedan sommaren 2010 har jag gått ner 13 kilo och då har jag fött två barn under den tiden så det ska nog gå. Det får ta sin tid.

Spenatplättar

 
Fram tills för ett par månader sedan var Adam allätare. Han åt precis allt med god aptit och var aldrig skeptisk till något nytt. Sen vet jag inte vad som hände. Nu är han väldigt kräsen och för att inte all mat skall flyga av tallriken verkar det som om han måste vara i rätt stämning eller något. Mat flyger åt höger och vänster och om han får välja så hade han levt på kokt korv och makaroner. Okej att äta kokt korv och makaroner någon gång i veckan men dagligen. Nej. Plättar är dock något som lille herrn uppskattar och nu har jag upptäckt att det går finfint att lura i honom lite spenat genom att ha det i pannkakssmeten. Vi vuxna uppskattade också plättarna, som blev matigare och det kändes mer som en lunch än vad plättar och sylt gör. Har serverat dem med creme fraiche, rödlök och kräftstjärtar en gång och stekt bergtunga en gång. Adam fick dock strimlad rökt kalkon första gången. Kul när man hittar någon "ny" lättlagad och god mat som hela familjen uppskattar!

Snabb sommarsallad

 
Dagens lunch. En snabb, enkel och god sallad. Körsbärstomater, rödlök, fetaost, basilika, stekt chorizo och så lite vit balsamvinäger och olivolja. Klart på mindre än tio minuter! Perfekt. Liten fick en annan variant på sommarsallad med vanliga hotdogs, makaroner, tomater och zucchini. Ugnsbakad sötpotatis och stekta zucchinitärningar är favoriträtten i pluttland. Och jordgubbar och nektariner men det räknas väl inte som en maträtt.
 

Stor paj, liten paj



Vegetarisk paj till mamma och pappa, o-vegetarisk paj med skinka i miniformat till bebis. Smarrigt värre tyckte samtliga. Som fyllning i den vegetariska pajen brukar jag ha 150 gram fetaost, en halv zucchini, ett par nävar oliver, strimlad rödlök och ett par tomater. En god och fräsch kombination. Matpajskal gör jag alltid på hälften vetemjöl, hälften graham för att undvika den efterrättskänsla som jag ofta tycker att enbart vetemjöl för med sig.

Broccolli- och blomkålsgratäng


Spenatgratäng har blivit en riktig favorit i vårt lilla hushåll. Tyvärr får ju inte Adam äta spenat än så jag försökte modifiera receptet lite. Resultatet blev en broccolli- och blomkålsgratäng. Det som behövs är:

400 gram kokt broccolli och/eller blomkål
4 ägg
1 dl creme fraiche
150 gram riven ost
Tomater
Salt och peppar

Mixa de kokta grönsakerna och blanda samman allt utom tomaterna i en bunke. Häll upp i en smord ugnsfrm, snajsa till det med skivade tomater och tillaga i ugnen, 225 grader cirka 20 minuter. Snabbt, enkelt och gott! Inte lika gott som med spenat men rätten kommer helt klart tillagas igen! Stort plus att det var lättuggat för någon som bara har två tänder... ;)

Pasta med svamp och soltorkade tomater



Kvällens middag, spagetti med champinjoner och soltorkade tomater. En rätt som uppskattades av både stora och små magar. Hittade receptet i en vegetarisk kokbok och modifierade det en aning. Bland annat skulle det egentligen innehålla portvin men vem har det hemma? Och hade jag haft det så vore det kanske inte det första jag hade hällt i barnmaten...

Jogg

Fick någon ryck imorse och kom på att jag ville ut och jogga. Sagt och gjort. Tog mig runt den korta rundan på en tid jag är mycket nöjd med och dagsformen kändes väldigt bra. Tog det lugnt eftersom jag av olika anledningar inte har sprungit på ett par månader men det kanske är dags att ta upp joggingen lite mer regelbundet nu...?

Färgglatt och varmt



Efter en promenad på en och en halv mil kände jag för något snabbt och enkelt till middag. För många år sedan läste jag ett recept på mjölkpaketet. Kräftpasta med paprika. Det har blivit en av mina absoluta snabblagade favoriter. Allt som behövs är två paprikor av valfri färg, en burk kräftstjärtar i lake och en burk paprika/chili creme fraice. Strimla paprikan och fräs medan pastan kokar. Blanda paprika och creme fraiche och låt puttra en stund. Tillsätt kräftstjärtarna och hetta upp. Snabbt, gott, enkelt, färgglatt och värmande!

Vardagsmotion?

Vi har ingen bil. Jag har inte ens en cykel. I ärlighetens namn vet jag inte om jag kan cykla längre, tror inte att jag cyklat sedan grundskolans obligatoriska cykelutflykter. När jag var liten älskade jag att cykla. Som de flesta ungar. Sen cyklade jag vält och det slutade med operation. Efter det var jag inte särksilt pigg på att cykla igen och nu har det kommit till den punkt då jag är rädd för att cykla. Jag tror inte att jag kan det längre. Och alla vuxna kan väl cykla?! Men det var inte cyklar jag hade tänkt att skriva om.

Som sagt. Vi har ingen bil. Alltså går jag dit jag skall. Tack och lov för att vi fått en unge som älskar att åka vagn! Igår gick jag till IKEA. Att ta sig dit med bil är ett mindre projekt som innefattar tretton trafikljus, sjuttiotre korsningar och en miljonniohundraåttiosex rondeller. Typ. Jag blev nästan lite besviken när jag insåg att jag gick dit på 45 minuter. Så nära! Varför har jag inte gått dit innan?

Mitt dilemma är huruvida denna form av vardagsmotion är godkänd i mina Fyra bra veckor. Är långa promenader i maklig takt motion? Självklart är det det. Egentligen. Jag utgår från att jag brände några kalorier mer än om jag hade lånat en kompis bil. Men kan jag bocka av en av veckans fem obligatoriska promenader genom denna lilla utflykt? Jag låter det vara tills vidare. Blir det inte fem promenader den här veckan så kan jag ju alltid ha den promenaden som ett ess i rockärmen och dra fram!

Utvärdering



Som jag nämnde i förmiddags så funderade jag på att baka matmuffins. Funderandet blev handling och jag får säga att jag är nöjd med resultatet. Det kunde varit lite mer fyllning i dem men de var goda och mättande. Dock var första tuggan lite skum eftersom jag är van vid att muffins är söta. Lite som när man är bakis, hittar en flaska iskall cola i kylen och har glömt bort att man var så fiffig kvällen innan att man hällde Captain Morgan direkt i flaskan. Ja, jag har gjort det. Men det var måååånga år sedan. Nu är jag betydligt mer sofistikerad ;-)

Från muffins till grogg. Ska vi återgå till muffinsen? Goda, enkla och snabba. Tycker att de var perfekta till en lite matigare fika och jag misstänker att matmuffinsen kommer få ersätta något av alla de scones-bak vi brukar göra under årets kallare perioder. En klar fördel är ju att man alltid har dessa ingredienser hemma samt att man kan fylla dem med lite allt möjligt!

Tidigare inlägg
RSS 2.0