landkrabba

Ja. Nu ska jag gnälla om vädret. Som alla andra. Normalt är jag en sådan som stör mig enormt på när människor gnäller på vädret. Vi kan inte göra något åt det. Klä på/av er och gå ut brukar jag muttra åt gnälliga människor. Men nu får det vara nog! Snögränsen är nådd. Jag. Vill. Inte. Ha. Mer. Snö.

 

På väderrapporten på radion imorse sa dom något i stil med att hela Sverige får sol i påsk utom i sydost för där kommer det kräksnöa. Och vart bor jag? Jo. I Kalmar. Så mycket sydost man kan komma i detta avlånga land.

 

Jag är så less på det hela. Snö. Vinterkläder. Jag vill ha vår. Jag vill kunna ta med kidsen ut på tur i tunna skalkläder. Käka lunch nere vid Kalmarsund utan att benmärgen fryser till is av de kalla nordostvindarna. Jag vill hänga på balkongen. Jag vill ut och leta efter geocacher utan att behöva ha värmepistol med för att tina upp de djupfrysta gömmorna. Jag skall försöka uthärda den kräksnöiga påskhelgen och försöka att inte vara allt för bitter. Men jag lovar inget.

Våra barn har aldrig varit särskilt bra på att sova på dagen. Adam var drygt en vecka när han började sova en halvtimme åt gången. Det höll i sig tills han var ett och ett halvt år. Då började han sova en timme istället i någon månad. Nu sover han mellan 30-40 minuter igen. Samuel är likadan. Sover 3 x 30 minuter. Men jag har utvecklat en grym förmåga att göra allt på 30 minuter!

 

När Adam var liten bodde vi i en tvåa och det var inga större problem att hinna med hushållssysslor och annat på 30 minuter. Sen flyttade vi till en fyra och det gick rätt snabbt att utveckla ett bra system för att hinna med det nödvändiga på 30 minuter. Ekvationen gick även ihop när barn nummer två kom. Och nu sitter jag här. Helt sysslolös och lite fundersam. Samuel har sovit två timmar. Sambon och Adam är i simhallen. Jag gjorde allt på 30 minuter. Sen gjorde jag ingenting. Tänkte att han vaknar ju snart. Jag är dålig på att göra ingenting så jag började torka av dörrar och göra andra saker man aldrig annars gör. Och nu sitter jag här igen och gör ingenting. Är det okej att väcka bebis bara för man har tråkigt? För det är ju ingen idé att påbörja något större projekt. Han sover ju helt klart på övertid...

Jag minns inte ens när jag var på afterwork sist. Innan jag blev gravid med Adam antagligen och det är ju ett tag sen om vi säger så. Men ikväll är det dags! Frida och jag bestämde det för ett par veckor sedan. Sedan dess har jag dagligen sagt till min sambo att just denna onsdag skall vi ut, Frida och jag. Jag har sagt det mer än en gång varje dag. Tror att räknaren står på minst hundra gånger. För tänk om han glömmer? Lika bra att påminna. Om och om igen. Igår uppdagades det att även Fridas make blivit påmind. Sisådär var femte minut.

 

Ja, ni förstår ju själva hur mycket vi ser fram emot denna kvällen. Jag ligger ju ett par ljusår efter alla andra när det kommer till sociala medier och liknande och jag är aningen osäker på hur man använder hashtag men vågade mig på att skriva #övertaggadsmåbarnsmorsa på Facebook. För det är nog det ord som passar mig bäst. Och nåde det barn som kräks på min rygg eller kladdar ner mina gröna brallor med sina små flottiga händer innan jag hunnit ut genom dörren om en timme.

...så minskar blogginläggen i takt med att temperaturen ökar. I alla fall är det så för mig. Den sista tiden har vi varit ute. Ute och promenerat. Ute och lekt. Ute och fikat. När kvällen kommit har jag kraschat i soffan. Att blogga har inte riktigt funnits med i min värld. Jag är väl en rätt dålig bloggare på det sättet. Att jag inte tänker blogg. Jag tar aldrig upp mobilen för att fota en kopp kaffe, min lunch eller mina Converse på en parkbänk. Jag skriver när jag känner att jag har något att skriva om. Uppenbarligen har jag inte haft det det sista.