landkrabba

Mitt liv är upp och ner just nu. Jag återkommer när jag kan, vill och orkar. När det är kan jag inte svara på i dagsläget. Inget allvarligt har hänt men det är jobbigt nu. På återseende.

Alla föräldrar ger sina barn smeknamn, det är jag helt övertygad om. Kärt barn har många namn och det skulle bli en lång lista om jag skulle rada upp alla töntiga namn vi har på Adam. En sak jag däremot inte förstår är föräldrar som från födseln ger sitt barn ett smeknamn som sedan blir vedertaget tilltalsnamn.

Det finns ju en del namn som smeknamnen kommer direkt på. Madeleine blir Madde. Sebastian blir Sebbe. Robert blir Robban. Och så vidare. Säg att man bestämmer att sin barn skall hete Madeleine men att man sedan börjar kalla henne för Madde direkt. Vore det inte enklare att döpa henne till Madde? Är ni med i mina tankegångar?

Smeknamn kan ju självklart uppkomma på andra sätt för att sedan bestå. Min bror heter Robert. Jag kunde inte säga Robert när jag var liten, det skiljer bara femton månader mellan oss, så jag började kalla honom något annat. Det slutade med att alla idag kallar honom det. Möjligen att min mamma säger Robert någon gång men då är hon oftast arg. Skillnaden i det här fallet är ju att mina föräldrar aldrig hade en tanke att han skulle få det här smeknamnet. Men som sagt, börjar man kalla sitt barn Madde eller Pelle eller Knutte första dagen, varför inte välja de namnen då?

På kvällarna traskar jag runt i mina alldeles förstora arbetsbyxor och en t-shirt med rederilogga. Det väcker lite minnen. Byxorna är fläckiga. Färg och spackel från de senaste dagarnas arbete. Färg och fett från tiden ombord. Jag börjar bli nostalgisk och det är en härlig känsla.

När jag klev av rampen i juli 2010 i Antwerpen var det med glädje. Sista resan hade varit en katastrof på många sätt och det kändes så rätt att lämna skutan då. Jag var tacksam att jag lämnade båten, och folket, då. Hade jag lämnat tidigare hade jag kommit tillbaks. Jag trivdes för bra. Jag försökte mig på ett par andra fartyg men varje gång återvände jag till moderskeppet. Sista resorna gick allt utför och den absolut sista resan var spiken i kistan. De fina minnena var dimmiga och ilska och irritation hade tagit över. Nu har jag kommit till den punkt att jag bara minns det positiva igen och det är underbart.

Jag minns alla härliga morgonvakter. Alla intressanta, och djupa, samtal på bryggan i soluppgången. Jag minns valarna och delfinerna. Jag minns skaldjursmiddagarna i Halifax. Shoppingen i USA. Skratten i skitmässen. Avmönstringslyckan. Sucken av lättnad när vi lämnade USA bakom oss och styrde kosan över Atlanten. Grillkvällarna. Det fanns så mycket som var bra. Och det är det jag minns nu. Jag vill inte ut men bitterheten är borta. Det är ju det som är det fina med oss människor, att vi efter ett tag glömmer och bara kommer ihåg det vackra.

Jag har inget att skriva om känner jag. Inga knäppa funderingar. Inget spännande projekt. Jo, jag målar om en byrå. Hur kul är det på en skala? Jag hade väl kunnat fylla spaltmeter upp och spaltmeter ner om Adam och hans färdigheter. Hur han vrider sig som en ål när jag skall byta blöja så blöjbyten sker enklast sittande på golvet i skräddarställning med ena benet över honom. Han har även kommit på att man kan kasta ut nappen mellan spjälorna på natten. Jättekul tycker han, mindre kul tycker jag. Häftigaste grejen är ju ändå det här med tänderna. Två stycken är uppe och kinkigheten och de nattliga skriken är ett minne blott. Som sagt, jag kan babbla på i evigheter om honom men det känns inte heller kul. Inte för att jag inte gillar att prata om min underbara unge, snarare är det kasnke inte så kul att läsa om hur jag byter blöja eller letar efter nappar med en maglight nattetid?

Imorgon börjar jag på nästa projekt, att måla om Adams rum. Toaletten är klar sånär som på listerna och bild kommer när R kommit hem. Vilket för övrigt är om cirka tio dagar. Awesome. Adams rum blir det förhoppningsvis inte så mycket jobb med om tapeterna sitter fast när jag börjar måla. De tapeterna innehåller inte träflis. Halleluja. Rummet skall bli blått. Två olika nyanser av blått. Sen skall det upp lite wallies och kanske skall jag måla en och annan schablon. Det vore så kul om rummet var klart när R kommer hem. Så den stora frågan är hur mycket möbler man kan köra hem på en barnvagn?

Min man är sjöman. Eller ja, sambo är det egentligen. Men det låter så knäppt att säga att jag är sjömanssambo. Sjömansfru eller sjömanshustru låter bättre. Förr eller senare ska vi väl få tummen ur att gifta oss. Att leva tillsammans med en sjöman skiljer sig lite från att leva med en man som arbetar på land. En man som kommer hem varje kväll.

Min man åker till jobbet en gång i månaden. Han kommer också hem från jobbet en gång i månaden. Han jobbar enligt principen fyra veckor ombord, fyra veckor hemma. Så rullar det på. Dagar blir till veckor, veckor blir månader, månader blir år. När han är borta så är han borta, när han är hemma så är han hemma. Ledig. Således har en sjöman semester halva året och det är det de flesta sjömän jobbar för. Jag själv är inget undantag, ledigheterna är nog det bästa med jobbet.

När R är på jobb så hörs vi dagligen. Mailen viner fram och tillbaks mellan Kalmar och de brittiska oljefälten. Vi chattar också en hel del. När han är i hamn sms:ar vi och pratar i telefon. Tack Telenor för Vodaphone Passport! Vi kan även prata i telefon när han är till sjöss och inte har mobiltäckning då båten har satellittelefon som de anställda får använda. De har internet ombord men internet på fartyg är i regel rätt slött så Skype och webcam är bara att glömma. Dock kan jag skicka bilder och små filmsnuttar på Adam filmade med mobilkamera.

Jag får ibland höra att jag är duktig. Stark. Modig. Skall jag ta det som en komplimang? Jag blir alltid lite ställd när någon berömmer mig för att jag är kapabel till att ta hand om vår son och vårt hushåll. Jag anser att sjömansyrket är precis som vilket jobb som helst. Det är inte särskilt glorifierat på något sätt. En månad går vansinnigt snabbt och just nu skulle jag inte vilja leva på något annat sätt. Om det är någon som är duktig, stark och modig i vårt förhållande så är det R. Han är borta från sin familj i fyra veckor. Fyra veckor utan R är inga problem, vi har haft betydligt längre perioder ifrån varandra när vi båda seglade. Men jag hade aldrig klarat fyra veckor utan Adam. Det liv vi har är självvalt, det är inget måste, och vi tycker båda två att det fungerar bra. Den dag det inte gör det, då får vi väl hitta på något annat. Det finns alternativ. R kan vara hemma och jag kan segla. R kan ta ett jobb iland. Vi kan köpa en folkabuss och åka jorden runt i den.

Jag fick tidigare i veckan två blogawards. Vilka jag fick dem av och vilka som jag skickar dem vidare till dyker nog upp senare under dagen eller morgondagen. Alltid kul att få sådana utnämningar! ;-)

Ibland spinner mina tankar iväg och jag börjar fundera på uttryck och vad ord betyder. Som det där att ett plus ett är två. Kan inte ett plus ett bli just ett? Om det rinner en biflod från ett håll och en annan från ett annat håll, då blir det ju en flod i slutändan? Och man säger att ett hus ramlar ihop, krävs det inte minst två hus för att falla ihop? De sömnlösa nätterna börjar sätta sina spår. Dock är det rätt lugnt än så länge. När jag jobbade så innebar en del av mitt jobb sömnlösa nätter fem veckor i sträck. Ni ska bara veta vilka funderingar som kunde komma efter tre, fyra veckor ombord när Atlantresorna började bli lite väl långa...

Jag kan inte leva utan mitt kaffe. Det är en omöjlighet. Kaffe är jag. Jag är kaffe. När jag blev gravid med Adam slutade jag snusa. Kaffe och snus har alltid hängt ihop på något sätt men nu, drygt ett år senare, börjar den värsta abstinensen efter snus lägga sig. Koffein däremot, det tänker jag aldrig sluta med!

Jag vet inte vad det var med Adam inatt. Vid fyra vaknade han, småskrikandes. Inte mardrömsskrik utan mest jag-är-sur-alltså-skriker-jag-skrik. Tog över honom till mig och vi låg där och småsov mellan småskriken. Vid sex hade småskriken blivit vanligare än sömnen så han fick sig en flaska mat. Adam har inte ätit något på natten/tidig morgon sedan han var knappt fyra månader och självmant började sova över nattmålen. Efter det somnade vi en stund för att sen gå upp strax innan åtta som vanligt. Efter frukosten bröt helvetet ut.

Småskriken förvandlades till konstanta gallskrik. Spelade ingen roll vad jag gjorde. Var han i famnen var det fel, i knät trivdes han inte, golvet var fruktansvärt, sängen skall vi inte ens tala på. Efter ett par timmars skrik syntes det hur trött han var. Ögonen var röda av tårar och trötthet och han gnuggade sig i ögonen men ville han sova? Nej. Till slut somnade han i min armhåla i dubbelsängen, snyftade sig till sömns. Stackars bebis. Jag kände mig som en kass mamma. Varför förstod jag inte vad felet var? Nu i efterhand förstår jag att det nödvändigtvis inte behöver ha varit något fel. Kanske har han en dålig dag. Det har jag med ibland. Skillnanden är att jag skriker inte så att jag blir högröd i ansiktet och snoret sprutar.

Egentligen har jag väl inte rätt att klaga. Det här är första vakna natten sedan Adam var fyra veckor gammal och vi började med ersättning. Med vakna nätetr räknar jag inte käk då det handlade just om det. Vakna, skaka ihop en flaska, mata, somna om. Men jag tyckte det var jobbigt, där och då. Nu sover han och jag har druckit kaffe ur husets näst största mugg och ätit havrekakor. Bara för att. Kanske är det just det som är det jobbiga, att jag inte är van. Jag vet att många andra har vakna perioder varje natt och de klagar inte. Jag har inte haft en vaken natt på ett halvår...

Funderar på om det är tänderna. Det har jag sagt i tre månaders tid så fort han varit tjurig. Det är nog tänderna. Men ena tanden i underkäken har kommit igenom tandköttet och den andra är nog på god väg då de har varit synliga under tandköttet en längre tid. Första tanden kände jag i fredags och jag hade inte märkt något alls på Adam. En dag var den bara där. Kanske är den andra på väg nu också och det gör lite extra ont eftersom den första knappt vuxit ett par milimeter? Kanske är han bara sjukt sur över något som jag inte förstår...

Det var länge sedan jag skrev något som skapade lite liv bland kommentarerna. Jag ser att statistiken går uppåt men kommentarerna blir färre. Så. Nu vill jag veta vad ni tycker om detta ämne.

Som ni vet så är jag mycket restrktiv med bilder på Adam. Tror inte att det förekommit en enda bild på hans ansikte rakt framifrån i den här bloggen. Det gör mig antagligen till Sveriges ointressantaste och tråkigaste mammablogg. Men jag titulerar inte bloggen som en mammablogg heller. Jag lägger ut bilder på Adam i en annan blogg däremot. Den bloggen vet jag exakt vilka det är som läser eftersom den är lösenordsskyddad. Det är väl en klen tröst egentligen. Bilder på min son finns på nätet och jag misstänker att det inte är världens svåraste grej att hacka en blogg på blogg.se.

Jag har inget emot att andra lägger ut bilder på sina barn. Det är upp till var och en. Sen tycker jag visserligen att en del bloggar blir för privata. Mammor som bloggar och twittrar under förlossningen. Nakenbilder på bebisar inför hela jordens befolkning. Allt för detaljerade skildringar av mamman och pappans privat- och sexliv. Det finns en gräns men frågan är vart den går. Att den går på olika ställen för olika människor är ju självklart.

Kom igen, hur tänker ni? Hur privata är ni på nätet? Hur mycket visar ni upp av er själva och eventuella barn? Är du samma person i bloggen som i verkligheten? Jag kan ju helt klart säga att Landkrabban är en person, Anna är en helt annan tjej!

Facebook-chattar med min mycket norrländske vän som bor så långt bort man kan bo. Han frågar vad jag gör. Jag säger att jag kokar potatis och chillar lite medan Adam sover. Jag frågar vad han gör. Googlar dammsugarmunstycken får jag som svar. Historien var dock inte så spännande som den först verkade. Typiskt.

Jag ställde mig på vågen imorse. Jag har slutat att strikt väga mig varje måndag. Jag gör det lite när andan faller på. I och med den stress som flytten innebar, samt julen, så blev december en rätt kass månad mat- och träningsmässigt men viktmässigt hade jag till och med gått ner lite grann. Jag insåg idag att jag hittills har gått ner 18 kilo sedan midsommar 2010. 18 kilo. Det är en hel del trots allt.

När jag läser andra viktbloggar känner jag mig ofta liten och svag. Många tränar så hårt, äter så bra, satsar allt på sin viktminskning. Jag har aldrig velat göra det och jag tror inte att det skulle vara praktiskt möjligt i dagsläget. Jag kör mitt eget race och ibland kommer det över mig att det går ju rätt bra! Jag tänker fortsätta göra det här på mitt sätt, step by step. Det får ta sin lilla tid, jag har ingen brådska. Jag är på rätt väg och jag har världens bästa motivation. Lilla älskade Adam.

Våra barn. Min kommunistiska Adam. Christines kapitalistiska M. Det är kul. M tar alla Adams saker. Spelar ingen roll vad det är. Nappen, leksaker, kräklapp. Hon skall bara ha. Adam låter henne snällt ta det hon vill. En gång försökte han överlista henne och började leka med sina fötter. Dom är ju i alla fall hans. Men icke. M gick till attack mot fötterna och blev sur när hon inte kunde få dem. De kommer bli ett bra par när de blir stora. Adam ger M pengar, M konsumerar. Framtiden är utstakad för de små. M skall bli hockeyfru med stora boobs. Adam får således bli hockeyproffset. Som tjänar pengar. Som M konsumerar. Cirkeln är sluten.

Idag är det onsdag. Det betyder att det redan är en vecka sedan sambon åkte. Det har gått galet fort de här dagarna. Skönt. Nu är det bara tre veckor kvar tills han kommer hem. Time flyes by. Förra gången han var på jobb segade sig tiden fram. Jag kommer ihåg att en vecka kändes som tre. Nu är det tvärtom. En vecka känns som ett par dagar. Mitt problem just nu är hur tusan jag ska hinna med allt innan han kommer hem. Vore så kul om jag kunde ha toalett och Adams rum klart!

Kommer ni ihåg den gamla dängan? Så så så vacker utan spackel att du inte kan förstå, ju mer du kladdar ju mer du sabbar slå dig fri och gå... Jag har nynnat på den ikväll då jag spacklat den lilla toaletten. Det var första gången jag spacklade så jag har inte fått det särskilt jämt och det var omöjligt att komma åt mellan rören till handfatet och väggen samt bakom själva tanken på toaletten. Imorgon skall det på ett nytt lager spackel och sen ska det slipas. Hej vad det ska slipas!

Att väggarna skall bli släta kan jag ju bara drömma om. Men jag hoppas på ett resultat som är okej. Mina ambitioner är inte allt för höga eftersom det är första gången jag gör om ett rum. Men någon gång skall vara den första och alltid lär man sig något. Om inte annat så är det förbaskat skönt att gå runt i ett par stora snickarbrallor som är sådär skönt tunga av alla verktyg och en fläckig t-shirt med båtens logga på. Det finns dagar då jag saknar min föredetta jobbklädsel. Även om jag kanske inte saknar jobbet överdrivet mycket...

Imorgon skall Adam och jag till IKEA med moster M. Moster M är inte Adams moster, inte heller min moster. M är min bästa vän och vapendragare. Vi lärde känna varandra genom att vi delade rum i ett kollektiv för många år sedan. Vi hängde upp lakan med silvertejp och låtsades att det var fina gardiner. Vi drack vitt vin och fnissade hela nätterna. Sådär som två 20åringar som hamnat alldeles för långt hemifrån gör. Åren gick, vi tog examen, började jobba men vår vänskap består. Och eftersom jag inte har någon syster så var det självklart att M skulle få den ärofyllda titeln moster.

Hur som. IKEA. Skohylla och klädhängare skall köpas. Exakt hur smart det är att köpa en klädhängare istället för hatthylla när man har en bebis som snart kommer börja förflytta sig kan man väl diskutera. Hemma hos föräldrarna brukar vi alltid surra julgranen så att den inte ska tippa, man kan väl surra klädhängaren också om Adam skulle intressera sig extremt mycket för den?

En badrumslampa skulle vi också behöva till mitt lilla projekt. Just nu hänger det två kablar ut ur väggen. Har dock satt en sockerbit på dem. Helt handfallen är jag inte. Jag är inte så jättevass på det där med el. Speciellt inte när kablarna inte är blå och svart/brun. Kan bli spännande. Att koppla ihop det hela ska jag väl se mig konst till men problemet är att jag behöver antagligen borra nya hål för en ny lampa. Hur vet jag att jag inte borrar där kablarna är? Eller det kanske är bättre att köra på sådana pluggar som man spikar in i gipsväggen? Någon som vet?

En fråga sambon och jag började ställa oss för någon månad sen var när blev han så stor? Självklart är det Adam vi pratar om. Han är sju månader nu. Han sitter på golvet och leker med olika leksaker. Han ser ut som en liten mini-människa liksom. Inte en liten hjälplös bebis.

I många mammabloggar skrivs det långa listor på vad bebisen kan och inte kan. Sådant intresserar inte mig. Att jämföra och skryta är inte riktigt min grej. Adam gör saker och ting i sin takt och ska jag vara ärlig så ser jag inte när allt händer. På BVC sist frågade de om han flyttade föremål mellan händerna. Eh va? sa jag. Men det gjorde han. Om han började med det när han var fyra månader eller om det var dagen innan sexmånaderskontrollen, det vet jag inte. Men han kan inte krypa, gå eller springa än!

Bloggandet blir lidande eftersom jag leker Byggare Bob inne på vår gästtoa. Jag ska bättra mig. Kanske till och med slänga ut en bild på vår, just nu orange- och brunblommiga, toalett?

Adam har en jobbig period nu. Jobbig för honom. Jobbig för mig. Jag vet att det är mycket som hänt i hans värld, mycket som ändrats. Flytten och pappas påmönstring. Som sagt, jag vet det och jag förstår det men det är jobbigt. Kanske är det förändringen som är jobbigast? Förra veckan hade jag världens gladaste bebis, nu har jag en bebis som skriker så fort jag tänker tanken på att sätta ner honom på golvet eller knyta upp sjalen. Förra veckan kunde jag gå på toaletten, bre en smörgås eller sminka mig inför en fika på stan. Det kan jag inte nu. Om jag inte vill lyssna på bebisgråt under tiden.

När R är på jobb så bär jag Adam mycket. Det har jag gjort enda sedan Adam var nyfödd. Flera har påpekat att jag inte borde bära honom så mycket, att jag skapar behov. Jag är av åsikten att ett barn kan inte få för mycket närhet och att om Adam vet att han får sitta hjärta mot hjärta med mig när han vill så inbillar jag mig att han blir tryggare av det. Han vet att närheten finns när han behöver. Vissa gånger visar han tydligt att han inte vill åka sjal, att han hellre är själv. Andra gånger kan jag bära runt på honom hela dagarna. Det talas om bärbarn och sjalbarn. Jag antar att det är ett sådant barn Adam är.

Men de sista dagarna är det inte den vanliga närhetstörsten jag ser hos Adam. Det är något annat. Jag antar att det är den beryktade separationsångesten som slagit till. Jag har googlat lite snabbt, läst lite i olika bloggar och forum, men vet inte alls hur jag ska handskas med den nya situationen. Jag antar att jag vänjer mig. Anpassar vardagen. Planerar bättre. Människan är ju rätt anpassningsbar när allt kommer omkring. Hur har Ni och era barn hanterat sådana perioder?

I måndags fick vi nycklarna till vår nya lägenhet, en fyra i ett stort lägenhetsområde strax norr om stan. Området är barnvänligt med massor av lekparker och gräsmattor samt att alla parkeringar är utanför själva området. Husen i sig är kanske inte världens vackraste då de är byggda under det så kallade miljonprojektet på 70-talet.

Flytten gick smidigt och dagen efter, i tisdags, åkte R iväg på en månads jobb. Tycker ändå att vi kommit hyfsat i ordning. Kök, vardagsrum, badrum och nästan alla kläder är uppackade. Adam har sen R åkte varit extremt grinig. Skriker så fort jag försöker lägga honom på golvet, sätta honom i babysittern, hoppgungan eller något annat som han tyckt om innan. Jag är extremt dåligt påläst om vad som komma skall i bebisens utveckling då jag inte prenumererar på några nyhetsbrev eller liknande men jag misstänker att flytten, och att pappa åkt, har triggat igång någon form av separationsångest. Det är väl kring dryga halvåret som det brukar visa sig va?

Hur som helst. Jag hoppas att den här månaden går fort då jag har mycket att sysselsätta mig med. Gästtoan skall målas, barnrum skall målas och inredas och vårat sovrum skall fixas i ordning så snart Adam flyttat till eget rum. Extrarummet, det blivande gästrummet, skall även det målas om men det är inte akut. Just nu är det ett förråd...

Det kommer nog komma någon före- och efterbild på renoveringen så småningom. Dock blir det inga bilder förrän R kommer hem. Han har gett mig nästintill fria händer och vill bara veta lite övergripande om vad jag ställer till med. Detaljer, exakta färger och så vidare får bli en överraskning när han kommer hem. Men med lite färg, en slagborr och en flaska vin skall jag nog kunna ha några roliga veckor framför mig!

Flytten är avklarad och mannen har åkt till sjöss. Bebis är gnällig för han vet inte vart han är och jag har tusen planer för vårt nya boende. Men först måste jag lösa ett problem och jag hoppas att ni kan hjälpa mig!

Jag har aldrig använt en varmluftsugn innan men nu är det en sådan vi har i köket. De saker jag försökt laga hittills har blivit brända och därmed inte färdiglagade. Vad ska man tänka på när man börjar använda varmluftsugn? Lägre temperatur? Spelar det någon roll vart i ugnen man ställer plåten/formen? Kan man köra flera plåtar samtidigt till exempel en med rotsaker och en annan med söndagssteken? När det i recept står exempelvis mitten på ugnen, ska kakan stå i mitten även när det är varmluft?