landkrabba

I och med plusgradernas entré har även vårkänslorna kommit. Att få vårkänslor är dyrt. Har handlat massor. Vissa shoppar blommiga klänningar, jag har köpt trekkingdojjor, sovsäck, bärstol till Adam, trekkingbyxor och så vidare. Tältet införskaffades annandag jul och nya schysta liggunderlag hittade sambon i Aberdeen. Längtar efter våren nu. Det skall bli en vår och sommar fylld av äventyr och friluftsliv.

Vi är relativt nya inom outdoorvärlden. Geocachat har vi gjort länge men vi känner att det är dags att gå vidare, göra något mer av det. Så vandringar längs Kalmarsund har planerats in och vi siktar på att komma iväg upp till Grövelsjön för vandring där. Boendet blir bekvämt och bra på fjällstationen då vi inte ritkigt vet vad vi gett oss in på ;)

I flera småbarnsmammors bloggar läser jag hur de klagar på sina män. Männen tar inte bebisen några timmar så de får sova, männen är ute och dricker öl med sina polare, männen spelar TV-spel istället för att laga mat. Är det så verkligheten ser ut för många? Faktum är att för mig så kommer det som en chock.

Först och främst så är jag lite småschockad över hur man i en helt öppen blogg kan klaga över sin partner. Om man har problem anser jag att man tar det öga mot öga istället för att skriva en massa pikar i bloggar och på Facebook. Även om problemen fortsätter efter att man pratat så förstår jag inte vad det är som gör att man väljer att hänga ut den som borde stå en närmast.

För det andra så undrar jag över om det i flera hem verkligen kan se ut så? Att kvinnan förväntas sköta allt medan mannen gör manliga saker som att sno bilar i ett TV-spel och ropa på henne när ölen är slut. För mig så är det något som man skämtar om, något som enbart existerar i sketcher och filmer.

Jag är på sätt och vis ensamstående mamma halva året (fast med en schystare paycheck). Jag tycker inte att det är några som helst problem i att ensam sköta bebis och hem. Däremot skulle jag aldrig tolerera att R inte lyfte ett finger när han är hemma. Jag är inte ute efter en totalt jämn fördelning hemma. Jag lagar gärna mat eftersom jag tycker det är kul. Jag viker gärna tvätten eftersom jag vet att jag är bättre på just det. Och om jag dammsuger, gör det någon skillnad? Nej. Men om den där känslan skulle komma, att det är jag som gör allt. Att han inte gör någonting. Att han prioriterar uteliv, TV-spel och träning framför oss. Det är då jag tror man är ute på djupt vatten. Men om man nu har kommit till den punkt, varför skriver man då ett irriterat blogginlägg? Varför avreagerar man sig i sin blogg som man har länkat till från Facebook? Varför vill man att alla skall läsa, allt från kollegor till sysslingar? Och vad tycker den stackars karlstackarn? Hans motivation till att göra något hemma lär ju knappast öka...

Det händer mycket just nu. Händer mycket i verkligheten och lite i bloggen kan vi väl sammanfatta det hela med. Arbetet i lägenheten går framåt. Gästtoaletten är ju som sagt klar och jag tackar för de fina kommentarerna. Jag tackar för kommentarer överlag, jag har inte riktigt orken och tiden att svara på dem just nu. Adams rum är även det så gott som klart och gästrummet är möblerat och klart. Det kommer komma lite bilder nästa vecka. Imorgon kommer mina föräldrar på ett första besök i denna lägenhet och på måndag skall vi ha kafferep med sambons släkt. Efter det kommer bilderna. När de har fått se hur vi bor. Det är mycket kvar men det känns som om vi är en god bit på väg.

Det är inte bara i lägenheten det händer mycket. Det händer mycket i huvudet också. Tankar som snurrar och far. Saker som mal. Den framtid som kändes så avlägsen för ett tag sedan börjar nu komma farligt nära. Skall jag plugga till hösten måste jag söka i april. Om två månader. Då måste vi även sätta Adam i dagiskö.

Innerst inne vill jag inte att han skall börja på dagis i augusti. Det är för tidigt. Han kanske inte ens kan gå då?! Jag vill vara hemma ett tag till. Stundtals känns det som om jag vill vara hemma mer än ett bra tag. Vi har föräldradagar så att jag kan vara hemma hela hösten i alla fall. Jag tror jag skall göra så. Studier kan vänta. Jobb kan vänta. När allt kommer omkring så ska vi ju ändå jobba tills vi blir 75. Lika bra att ta en liten paus.

Vi var på BVC idag. Vår nya sköterska ställde lite allmänna frågor för att få sig en uppfattning om vilka vi är och hur vårat liv ser ut. Hon frågade om Adams kost och jag berättade om vad och när han äter. Sen frågade hon vad han åt på natten. Jag blev helt ställd. Natten? Vad har jag nu missat? Ska han äta då? Han sover ju på natten? När vi sedan berättade om lille herrns sömnvanor sa hon att det var sådant vi inte borde prata allt för högt om bland andra föräldrar. Vi är så bortskämda...

Ungen fick för övrigt en okej-stämpel i baken. Drygt 9,2 kilo väger kolossen och mäter 72 centimeter. Duktig bebis. Tänk att han har mer än tredubblat sin vikt nu. Hon var imponerad av hans kurva. Adam vägde ju knappt tre kilo när han tittade ut och inte så väldans mycket mer efter en månads amning. Efter att BabySemp gjorde entré i hans liv gick kurvan spikrakt upp och nu växer han precis som han "ska".

Hon frågade hur jag hade tagit sitauationen att sluta amma redan efter en månad och jag antar att jag kommer bli stenad nu av amningsfascister men jag är så glad att jag tog det beslutet. Ersättningen har fungerat klockrent för oss och resulterat i en bebis som växer och en mamma som orkar med vardagen. Win-win helt enkelt.

Drygt två år efter att ha avlagt sjökaptesexamen bestämde jag mig för att gå iland. Jag kom in på en utbildning inom ekonomi och HR och ingen var gladare än mig. Eller rättare sagt, nästan ingen annan var glad. Flera kollegor och andra inom branschen ifrågasatte mig. Sa att det var slöseri med sådana som mig som tagit upp en utbildningsplats. Tagit plats från någon som kanske verkligen hade velat jobba till sjöss hela livet. Hur många som nu vill det...? Hur som helst. Samma höst som jag gick iland blev vi gravida och helt plötsligt var det ingen som ifrågasatte någonting.

På Facebook ser jag hur en efter en går iland. Både kvinnor och män. De gifter sig. Skaffar barn. Vissa tröttnar. Andra prioriterar familjen. Idag såg jag att en av de som hånade mig mest för ett och ett halvt år sedan nu sökt ett landjobb. Jag undrar vad det var som gjorde mitt val så annorlunda? Varför var det okej att håna mig när dessa personer nu själva gör exakt samma sak?

Mitt liv är upp och ner just nu. Jag återkommer när jag kan, vill och orkar. När det är kan jag inte svara på i dagsläget. Inget allvarligt har hänt men det är jobbigt nu. På återseende.

Alla föräldrar ger sina barn smeknamn, det är jag helt övertygad om. Kärt barn har många namn och det skulle bli en lång lista om jag skulle rada upp alla töntiga namn vi har på Adam. En sak jag däremot inte förstår är föräldrar som från födseln ger sitt barn ett smeknamn som sedan blir vedertaget tilltalsnamn.

Det finns ju en del namn som smeknamnen kommer direkt på. Madeleine blir Madde. Sebastian blir Sebbe. Robert blir Robban. Och så vidare. Säg att man bestämmer att sin barn skall hete Madeleine men att man sedan börjar kalla henne för Madde direkt. Vore det inte enklare att döpa henne till Madde? Är ni med i mina tankegångar?

Smeknamn kan ju självklart uppkomma på andra sätt för att sedan bestå. Min bror heter Robert. Jag kunde inte säga Robert när jag var liten, det skiljer bara femton månader mellan oss, så jag började kalla honom något annat. Det slutade med att alla idag kallar honom det. Möjligen att min mamma säger Robert någon gång men då är hon oftast arg. Skillnaden i det här fallet är ju att mina föräldrar aldrig hade en tanke att han skulle få det här smeknamnet. Men som sagt, börjar man kalla sitt barn Madde eller Pelle eller Knutte första dagen, varför inte välja de namnen då?

På kvällarna traskar jag runt i mina alldeles förstora arbetsbyxor och en t-shirt med rederilogga. Det väcker lite minnen. Byxorna är fläckiga. Färg och spackel från de senaste dagarnas arbete. Färg och fett från tiden ombord. Jag börjar bli nostalgisk och det är en härlig känsla.

När jag klev av rampen i juli 2010 i Antwerpen var det med glädje. Sista resan hade varit en katastrof på många sätt och det kändes så rätt att lämna skutan då. Jag var tacksam att jag lämnade båten, och folket, då. Hade jag lämnat tidigare hade jag kommit tillbaks. Jag trivdes för bra. Jag försökte mig på ett par andra fartyg men varje gång återvände jag till moderskeppet. Sista resorna gick allt utför och den absolut sista resan var spiken i kistan. De fina minnena var dimmiga och ilska och irritation hade tagit över. Nu har jag kommit till den punkt att jag bara minns det positiva igen och det är underbart.

Jag minns alla härliga morgonvakter. Alla intressanta, och djupa, samtal på bryggan i soluppgången. Jag minns valarna och delfinerna. Jag minns skaldjursmiddagarna i Halifax. Shoppingen i USA. Skratten i skitmässen. Avmönstringslyckan. Sucken av lättnad när vi lämnade USA bakom oss och styrde kosan över Atlanten. Grillkvällarna. Det fanns så mycket som var bra. Och det är det jag minns nu. Jag vill inte ut men bitterheten är borta. Det är ju det som är det fina med oss människor, att vi efter ett tag glömmer och bara kommer ihåg det vackra.

Jag har inget att skriva om känner jag. Inga knäppa funderingar. Inget spännande projekt. Jo, jag målar om en byrå. Hur kul är det på en skala? Jag hade väl kunnat fylla spaltmeter upp och spaltmeter ner om Adam och hans färdigheter. Hur han vrider sig som en ål när jag skall byta blöja så blöjbyten sker enklast sittande på golvet i skräddarställning med ena benet över honom. Han har även kommit på att man kan kasta ut nappen mellan spjälorna på natten. Jättekul tycker han, mindre kul tycker jag. Häftigaste grejen är ju ändå det här med tänderna. Två stycken är uppe och kinkigheten och de nattliga skriken är ett minne blott. Som sagt, jag kan babbla på i evigheter om honom men det känns inte heller kul. Inte för att jag inte gillar att prata om min underbara unge, snarare är det kasnke inte så kul att läsa om hur jag byter blöja eller letar efter nappar med en maglight nattetid?

Imorgon börjar jag på nästa projekt, att måla om Adams rum. Toaletten är klar sånär som på listerna och bild kommer när R kommit hem. Vilket för övrigt är om cirka tio dagar. Awesome. Adams rum blir det förhoppningsvis inte så mycket jobb med om tapeterna sitter fast när jag börjar måla. De tapeterna innehåller inte träflis. Halleluja. Rummet skall bli blått. Två olika nyanser av blått. Sen skall det upp lite wallies och kanske skall jag måla en och annan schablon. Det vore så kul om rummet var klart när R kommer hem. Så den stora frågan är hur mycket möbler man kan köra hem på en barnvagn?