landkrabba

På tåget hem nu ikväll sträckläste jag Svinalängorna av Susanna Alakoski. En otroligt gripande historia och trots att jag stundtals mådde dåligt och blev tårögd så kunde jag inte sluta läsa. När tåget rullade in på stationen i Kalmar hade jag fyra sidor kvar och jag förbannade SJ. Varför skulle tåget vara i tid just idag för? Jag hann inte mer än innanför dörren innan jag plockade upp boken ur handväskan.

Är det någon som sett filmatiseringen av Svinalängorna? Är den värd att se? Det är svårt det där med böcker som blir film. Ofta blir man djupt berörd av boken men i filmen missar dom alla de små stunder som man själv minns...

Jag fick ett mindre breakdown igår. Jag grät och var helt otröstlig. Det kändes som om hela världen var emot mig. Jag ville ställa mig upp och skriva det är ingen som förstår mig för det var det inte. Jag längtade hem. Jag längtade hem till Kalmar något så fruktansvärt. Jag var lite optimistisk när jag bokade biljetterna och bestämde att jag skulle vara här drygt en vecka. Idag har jag bokat om min biljett. Jag åker hem imorgon. Jag är lycklig. Jag är harmonisk. Och framförallt så har jag slutat gråta!

När jag startade den här bloggen i slutet på sommaren var den till en början tänkt som ett hjälpmedel för mig att gå ner i vikt. Jag skrev mat- och träningsdagbok och skrev in min vikt vecka för vecka. Någonstans på vägen insåg jag att jag inte hade så mycket att skriva om träning och viktnedgång utan bloggen blev mer och mer personlig. Jag använde mig inte av någon fancy diet och testade inga spännande träningsformer så jag fick ge mina läsare en inblick i mitt liv i allmänhet.

I början var det kämpigt med viktnedgången. Jag ville inte träna. Det var ju jobbigt. Bloggen var bra där, det blev en spark i baken för att faktiskt göra det. Och sakta försvann kilona. Under hösten blev jag som bekant gravid och där pausade viktresan. Jag har sedan dess dock fortsatt leva hälsosamt. Träna, promenera, äta bra mat. Nu under julhelgen har dock det där hälsosamma livet försvunnit.

Jag tycker det är jobbigt att leva hälsosamt när jag är hos mina föräldrar. Jag kan inte leva efter mina rutiner utan får anpassa mig efter deras. Frukost äter jag som vanligt. Under dagen småäter de rätt mycket eftersom de aldrig äter lunch. Mackor, frukt och nu under julen har det blivit mycket godis. När det är dags för middag är man jättehungrig och äter alldeles för mycket av allt. Potatis, sås, kött eller fisk. Traditionell husmanskost. Sällan några grönsaker. Jag har lagat mat ett par gånger men julrester finns det fortfarande gott om...

Den enda motion jag får är en och annan promenad. Här ute på ön finns det inget gym eller simhall. Jag känner mig som en stoppad korv. När jag började mitt nya nyttiga liv i somras trodde jag aldrig att jag skulle komma till den punkt då jag faktiskt ville träna. Jag vill inget hellre än att köra mitt styrkeprogram eller simma en kilometer. Inatt drömde jag till och med om att jag körde bänkpress! Jag vill träna. Jag vill äta broccolli, fullkornsbröd och spenat. Det ska bli skönt att komma hem till verkligheten på måndag...

Att vara bland den bohusländska graniten gör att tiden står stilla. Att komma hem till barndomsorten är som att åka tio, eller tjugo år tillbaks i tiden. Här ute händer det ingenting. Allt är tyst och stilla. Jag lallar runt i min egen värld, umgås bara med min familj. Jag har inga vänner här. Och har aldrig haft. Den lilla bohusländska hålan är ett mycket speciellt ställe. Det är svårt att få vänner, även som barn. Min mamma blev utfryst av de andra mammorna. Först och främst för att hon hade ett typiskt karlajobb men även för att hon inte kom härifrån. Min mamma kommer från Sörmlands slätter.

Dessa mammor talade väl sedan om för sina barn vilka barn de skulle leka med och inte. Under hela min uppväxt hade jag aldrig en enda vän härifrån byn. Jag var retad och mobbad och jag förstod aldrig varför. Jag hade dock andra vänner, från andra samhällen på ön. Mentaliteten är annorlunda bara några kilometer längre bort. Dessa barn var också retade, just för att de inte kom från den rätta byhålan.

Idag har jag inga vänner alls kvar på ön. Som sextonåring lämnade jag ön och då tappade jag kontakten med många. Som tjugoåring flyttade jag till Kalmar och då tappade jag kontakten med de resterande. Många av mina jämnåriga vänner blev kvar här ute och jag antar att de trivs med det livet. Jag hade aldrig klarat det. Dock är det trist idag att se att vi som var goda vänner under hela uppväxten inte har något alls gemensamt. Vi förstår inte varandra. Jag förstår inte varför de inte ens gjorde ett försök att lämna ön. De förstår inte hur jag kunde vilja gå till sjöss och ännu mindre varför jag nu vid tjugosex års ålder studerar igen. Även om jag inte förstår deras val så respekterar jag det. Jag drömde om att komma ifrån ön och det gjorde jag. De stannade kvar och är lika nöjda med det. Ibland undrar jag om de ens vet hur världen bortanför ön ser ut... Som sagt, jag respekterar deras val och ifrågasätter det aldrig. Det känns dock som att de inte respekterar mitt.

Jag får alltid samma frågor. Nummer ett är ju självklart när jag ska flytta hem igen. Jag har ett hem. I Kalmar. Jag kommer aldrig någonsin dra ett flyttlass över bron. Det gjorde jag en gång för drygt tio år sedan och den gången drog jag det åt rätt håll, österut. Nästa fråga brukar röra mitt liv till sjöss. Tjejer frågar inte så mycket, de tycker mest att det är så okvinnligt så jag tror de blir rädda. Killarna ska försöka verka insatta men i slutändan blir allt ett stort skämt. Att jag nu börjat studera igen är den senaste snackisen. Dessa människor vet inte att jag är gravid och jag tror inte att de misstänker något heller. I deras ögon kommer jag nog inte skaffa barn förrän jag är närmare 40. För ett tag sedan var det en tjej, som jag såg som en av mina bästa vänner en gång i tiden, som skrev till mig på Facebook. Asså, hur länge orkar man plugga egentligen? Vad ska du bli? Känns det inte onödigt att plugga igen? Den kommentaren sved. En sak är att fråga vad jag ska bli men att påstå att det är onödigt att studera... Jag tycker tvärtom. Jag tycker det är fördummande att inte lära sig nya saker. Jag har sagt det någon gång till dessa människor. Det blev ett jävla liv. Jag får inte klanka ner på deras liv men de får klanka ner på mitt. Underbara, trevliga granitsamhälle!

Dagen som jag längtat ett år efter! Jag älskar julen! God jul på Er! Hoppas ni har det bra runt om i landet. I Bohusläns yttersta kustband skiner solen och termometern visar fjorton minusgrader. Det blåser och kinderna är röda efter en promenad i samhället. Några julklappar är redan öppnade. Av min fina sambo fick jag ett vackert silverarmband och en låda med olika parfymer från Victoria Secrets. Har redan hittat ett par favoriter. Han fick ett Nintendo DS XL av mig vilket efterföljdes av smset Oj! Wow! Vilken megapresent! Satt med ett stort leende långt efter. Det är otroligt kul att ge bort något som blir så uppskattat, det värmer.

Efter många om och men kom jag hem till föräldrarna igår. Totalt var jag cirka sex timmar försenad och tågresan var en mardröm. Ett fullsatt tåg och jag lyckades hamna bredvid en gammal extremt överviktig gubbe som stank gammal människa och urin... Vandrade mest runt i tåget och mådde illa. Men nu har jag varit på plats i ett dygn och jag njuter!

Pappa och jag har idag huggit Bohusläns snedaste tall. Det är en liten tradition vi har. Att vi har tall istället för gran beror på att mamma är allergisk mot granar. Att dom blir sneda beror på lite halvtaskigt ögonmått. Tallen ifråga ser alltid så fin ut i skogen men väl inne brukar den luta lite. Tallen i år är dessutom lite halvdöd. När vi skakat av all snö såg vi att barren var gröngula och vi hade barr i hela huset efter att ha lyft in den...

Vidare har vi ätit julbord med min farmor idag. Hon skulle fira jul imorgon med sin andra son så vi bjöd ner henne på mat idag istället. Julmat idag. Och imorgon. Och garanterat i övermorgon. Kylen svämmar över och jag börjar redan längta efter vanlig mat... Mamma hade dock gravat lax och den var sååå god! Jag älskar gravad lax men rekommendationerna är ju att man inte ska äta vakumförpackad gravad lax när man är gravid. Nygravad ska dock gå bra. Jag fullkomligt älskar gravad lax så jag njöt för fullt.

Sammantaget har det varit en bra dag för dan. Imorgon är det julafton så jag önskar er alla en god jul! Och imorgon får jag öppna paketen som ligger och väntar. Jag känner mig som ett barn igen!

Klockan ringde sex. Jag var trött och vill inte gå upp men kom på att jag skulle ju åka hem till mina föräldrar. Masade mig upp ur sängen, åt frukost, sminkade mig och hoppade in i taxin som var i tid. Kom ombord på tåget, gjorde mig hemmastadd och plockade upp en tidning. Innan vi ens hade lämnat stationen så plingade det i högtalarna och ordet TRAFIKMEDDELANDE annonserades ut. Loket gick inte att starta. Lokföraren jobbade på det och 20 minuter senare fick vi veta att han gett upp och att tåget var inställt. Inga ersättningsbussar skulle komma. Hepp.

En stor folkmassa rörde sig mot den lilla resebutiken på Centralen och jag med min stora väska, två kassar med julklappar och handväska kom sist i folkmassan så när mitt nummer ropades upp fick jag veta att alla biljetter med nästa tåg var slutsålda. Jag fick en plats på tåget som går 1157. Nu sitter jag hemma i soffan igen. Väskorna och julklapparna är inlåsta i ett skåp på Centralen. Mina lår har domnat bort efter promenaden hem. Jag känner mig ganska uppgiven. Att det skulle bli förseningar hade jag räknat med men inte att jag skulle lämna stan fyra timmar senare än planerat. Jag känner för att gråta men är för lat. Då måste jag ju sminka om mig. Det orkar jag inte. Lika bra att sätta på ett avsnitt med Sex And The City.

Om 50 minuter kommer taxin. Jag har bråttom. Ska med tåget till Göteborg och sen vidare med buss ut till den bohusländska graniten. Hoppas tåget går ungefär som vanligt. Jag räknar inte med att komma i tid, jag har ingen brådska, men det behöver ju inte bli stående mitt ute i ingenstans. Det är tjugo minus idag. Jag vet inte om jag upplevt sådan kyla tidigare!

Ha en bra dag allihopa! Kommer nog bli lite si och så med uppdateringarna nu under jul och nyår men fortsätt gärna kika in, ett tu tre så har det kommit något nytt inlägg om familjens galna upptåg!

Jag har alltid tyckt att nagellack luktar gott. Gillar även lukten av spritpennor och aceton. Kan till och med tycka att vissa färger lukter gott. Men mitt nagellack luktar konstigt idag. Det luktar svett?! Samma nagellack som jag brukar använda, ett svagt rosa, luktar svett. Eller är det mitt luktsinne som har blivit lite hormonskadat? Jag skulle nästan tro det. Har i några dagars tid tyckt att bensinavgaser luktar fantastiskt gott och förbannar dödskylan för att jag inte får känna lukten av mopedavgaser. Tvåtaktsavgaser. Mopeder, utombordare, motorsågar. Mmmm... Snart börjar man väl sukta efter betong och krita också...

Ska snart börja fixa mig i ordning för att dra ner på stan och äta jullovsmiddag med en klasskompis, H. Vi har siktet inställt på O'Learys. Jag älskar att äta ute och letar gärna upp den ena restaurangen, finare än den andra. Men ibland blir jag så vansinnigt sugen på en riktig pubmeny. Hamburgare, fajitas, spareribs. Tycker O'learys generellt har helt okej mat. Fullkomligt älskar deras chicken wings med blue cheese-dip men det får vänta till sommaren...


H och jag har hängt ihop sen de första dagarna. Vi är i samma ålder och har liknande intressen. Från början var vi fyra stycken i vår lilla grupp. Vi drogs till varandra, mycket på grund av åldern. De andra två, R och M var också lite över 25. När vi skulle skriva grupparbeten föll det sig självklart att vi fyra jobbade ihop. Vi hade kul. Var ute och käkade, bowlade, fikade, snackade skit. H och jag märkte att vi två låg på en annan nivå, utbildningsmässigt. Vi hade en större språklig förmåga och tog till oss vad lärarna sa mycket bättre och om sanningen ska fram så skrev vi det mesta på de tre obligatoriska rapporterna i organisation och marknadsföring. Vi klagade aldrig utan ville bara få ihop arbeten vi kunde lämna ifrån oss och vara nöjda över.

När sista arbetet var inlämnat, opponerat på och godkänt försvann R och M. Poff så var dom borta. H och jag vet inte vad som hände. M började till och med undvika oss i korridorerna medan R kom fram och hälsade och pratade ibland. Så är det fortfarande. Och vi vet fortfarande inte vad som hände. Vi fyra kunde innan sitta och fnissa åt de yngre förmågorna i klassen när de kom bakfulla och sletna. Vi förvånades över att tjejerna alltid kramades. Alltd. På morgonen, på rasten, på lunchen, på eftermiddagen och gärna gick arm i arm i korridorerna. Att ge en vän en kram är väl inga konstigheter men att kramas hela tiden? R och M tyckte också detta var lustigt. Idag står dom mitt i gruppkramen, lika bafulla som de andra. Huvudsaken är väl att var och en är lycklig och nöjd med livet. Men lite lustigt är det allt, att det vände över en natt.

...innan jullov! Skriva rent två kalkyleringscase, lämna in dem och sen. Jullov! Det ska bli så skönt. Nästan två veckor ledigt... Ska vara hemma hos mor och far hela lovet och bara ta det lugnt. Mysa med dom, prata bebisar med svägerskan som också är gravid, ta långa promenader, hoppa runt på de snötäckta klipporna, dricka te, laga mat, tjuvstarta tentaplugget inför kalkyleringen... Två veckor känns just nu som en evighet. Lovely!

I förmiddags började det tisslas och tasslas i klassrummet. Dom hade kommit. Tentaresultaten i affärsredovisning. Alla satt och petade på sina iPhones och Androider och jag förbannade mig själv. Varför skall jag vara sådan teknikmotståndare för? Jag har en rosa telefon. Med knappar. Jag tycker faktiskt att det är gansa läskigt med petskärmar (jag vet att det heter pekskärmar men sanningen är ju den att man petar på dom, inte pekar. Om man pekar så rör man dom ju inte...?) Hur som helst så hördes det djupa suckar, fnitter och ett och annat yesss! Lektionen gick långsamt och jag var lite pirrig. Jag misstänkte att jag klarat den, det kändes bra men helt säker kan man ju aldrig vara...

Rasten kom, en dator blev ledig. 75p av 80p! 93%! VG9! Yeah baby! Jag vet att man i Sverige inte skall skryta med hur bra man är men jag är så stolt över mig själv. Att det skulle gå så bra trodde jag aldrig! Jag behövde det här resultatet. Jag behövde den motivationen. Nu känns det som om jag orkar ta tag i kalkyleringen. Efter jul visserligen men ändå. Det går bra nu!

En mamma ska kunna steka pannkakor. Så är det bara. Jag har inte stekt pannkakor på år och dag. Vet inte om jag överhuvudtaget stekt pannkakor sedan jag flyttade hemifrån. Det är tio år sedan nu. Jag kom på det idag. En mamma ska kunna steka pannkakor. Och jag kan det inte. De underbara hormonerna gjorde mig tårögd över detta faktum. Tårögd men icke handlingsförlamad. Fram med ägg, mjöl, mjölk och en stekpanna. Och dom blev så goda. Bara två stycken gick sönder och till och med den första blev nästan bra! Så nu ligger jag i soffan med datorn på magen och myser i min pannkakskoma. Och det bästa är att det blev massor över!

Den omskrivna vattenläckan i Kalmar är som sagt lagad och i eftermiddags kom besked om att det är helt okej att dricka vattnet. Tid att gå vidare. Eller? Den lokala morgontidningen Barometern ser ju detta som århundradets händelse, ja näst efter när FF tog guld då, och fortsätter skriva om krisen, om dramatiken. Det har nu rapporterats om att det kommunägda bolaget Kalmar Vatten AB redan i fredags visste att vattnet skulle behöva stängas av men sa då till tidningen att läget var under kontroll. Varför ljög man? Jo, för att annars skulle folk börja bunkra vatten och vattnet skull ta slut redan på fredag kväll, långt innan vattentankar till hela kommunen hade kommit på plats. Som vanligt är jag mest road av kommentarerna.

Sonja_A har varit en flitig tyckare och kommenterare under denna enorma kris. I dett tidigare inlägg berättade jag om när hon ansåg att Kalmar hade stora likheter med Gaza men dagens kommentar är nog snäppet bättre. Hon skriver "Det är ju oerhört allvarligt att ansvariga inom kommunen står och ljuger stans lokalpress rakt upp i ansiktet. För rimligen har reportrarna frågat just om vattnet kommer att behöva stängas av helt. Vad händer den dag då kärnkraftverket i Oskarshamn sprider ut radioaktivitet? Ska medborgarna "skyddas" då också, för att inte få panik? Det luktar gammal Sovjetstat. Det finns bara ett sätt att handskas med en kommun som gör så här: byt ut de politiskt ansvariga och ersätt dem med andra som respekterar vår demokrati." Hon drar det hela snäppet längre tycker jag. Att jämföra Kalmar utan vatten i tolv timmar med en katastrof i stil med Tjernobyl är lite i överkant, tycker ni inte det?

Jag är lat. Jag är fruktansvärt lat. Jag sitter här i soffan och fryser och vill dricka te. Men rekommendationerna efter vattenläckan i lördags då Kalmar stod stilla och förvandlades till Gaza är att vattnet skall kokas fem minuter om det skall drickas. Och det orkar jag inte. Jag vill hälla vattnet i min spejsade vattenkokare, värma det till 80 grader eftersom grönt te annars har en tendens att bli beskt och sörpla ur min stora tekopp. Men jag orkar inte. Jag borde inte ens ha rätt att gnälla. I normala fall hade jag nog inte brytt mig om rekommendationerna, möjligtvis värmt vattnet till 100 grader och sen ryckt på axlarna. Men jag har ju någon annan att tänka på nu. Tänk om det är något fel på vattnet? Tänk om mini tar skada av det?

Jag har aldrig varit en tänk-om-människa men jag har blivit det. Allt jag gör påverkar någon annan och det är en skrämmande, hissnande och fascinerande känsla. Vad jag äter och dricker är det som mini sen får i sig. Vad jag lyssnar på är det mini hör. Sara skrev för ett tag sedan, att en tanke slagit henne. Att hon inte kommer ha en sekund ensam förrän när bebisen kommit. Jag hade inte tänkt på det så innan. Men fram tills i juni är det mini och jag. När jag äter, sover, går på toaletten, tränar, är glad eller ledsen. Jag kommer inte vara ensam en sekund. Det är rätt coolt!

Jag har haft en perfekt eftermiddag och kväll. Lite väl sen lussefika hos söta A. Fikan drog ut på tiden och slutade med kvällsmat och en film. Mys i hennes soffa med raggsickar, film och te. Våra söndagsträffar har sista tiden haft en tendens att dra ut på tiden vilket är oerhört trevligt. Annars har jag inte mycket mer att säga idag så bättre än så här blir det inte. Godnatt alla!

Någon gång under natten kom vattnet tillbaks! Det kändes så bra när jag var upp inatt och var på toa och när jag tryckte på knappet så spolade toaletten. Imorse borstade jag tänderna under rinnande vatten, sköljde ur mjölkpaketet innan jag lade det i återvinningen och startade två tvättmaskiner. Allt sådant som vi i västvärlden är vana vid.

Personligen tycker jag inte att det var hela världen att vara utan vatten i ett dygn. Det fanns gott om snö att smälta för att ha till toalettbesök och jag fick en väldigt bra ursäkt för att äta jordgubbscreme till lunch och varma mackor till middag. Enligt den lokala tidningen Barometern saknades det sex meter rör på huvudledningen, något hade gått fel vid ett underhållsarbete. Jag tycker att kommunen fixade det hela rätt snabbt ändå, sex meter huvudledning är säkert ett ganska stort rör...

Jag sitter här och fnissar och läser läsares kommentarer på Barometerns hemsida. Visst är det jobbigt att vara utan vatten men är det verkligen så jobbigt? Signaturen Galet66 skriver såhär "har fortfarande inget vatten...får väl gå ut och S**** i en snödriva". Så kan man göra. Annars kan man ta in snödrivan, smälta den och använda den till att spola i toaletten. Undertow tycker "kommunal klantighet att en läcka slår ut hela kalmars vattennät! Är det bara en ledning in hit?" Kommunal klantighet? Det står klart och tydligt att det var en huvudledning, stamledning, som hade gått sönder. I regel finns det bara en stamledning. Samhället är sårbart på många sätt, speciellt när det kommer till stamledningar och framförallt SJ's stambanor...

Självklart går diskusionen över styr när UNCHR skriver "Vi och palestinierna i Gaza har samma problem. Vi har inte vatten." Det förvånande med detta uttalande är att de flesta håller med. Sonja_A som varit en flitig kommenterare under hela gårdagens kris anser följande "faktum är att parallellen till Gaza inte är dum alls. Tillgång till rent färskvatten är en av de allra viktigaste faktorerna när man ska mäta människors välstånd. Inte märkligt, med tanke på att vatten är källan till allt liv. Så en hel kommun utan vatten i en hel dag? Det är knappast bra reklam för Kalmar. Eller om vi ska kalla kommunen "lilla Gaza"?"

Utan vatten en dag... Ja, det är ingen höjdare men det går. Världen stannar inte för det. Och dålig reklam för Kalmar? Imorgon har alla glömt det ändå. Visst var det jobbigt, eller egentligen mer ovant, att inte ha vatten igår men att jämföra Kalmar med ett så sargat område som Gaza? Nej, där går gränsen. Jag är tacksam för de killar och tjejer som lagade ledningen igår i snöstormen medan jag låg inne under filten och myste. Men nu ska jag minsann gå och tvätta håret! :)

Att vara sjöman är inte som vilket yrke som helst. Man kan aldrig veta till hundra procent när man får åka hem eller när man skall åka ut. Senaste tidens väder verkar ha ställt till det för många sjömän runt om i världen. På grund av inställda flygplan har inte den avlösande besättningen kommit fram i tid och fartyget har varit tvungen att lämna hamn. Jag ser mycket frustration och ledsamhet i statusar på Facebook.

Jag läser detta hos en före detta kollega:

Fanfan ingen avmönstring. Hinner man hem till jul? ;( ;( Víll ju vara med alla små syskonbarnen för en gångs skull ;( Jag dör. Och min saknade! Jaja ut till riggen och jobba, trots dåligt väder!!!

Jag tycker synd om henne. Jag förstår henne. Jag har själv varit i den situationen. Inte riskera att missa julen men det kan kännas minst lika hårt att missa en vanlig tisdag när det var beräknat att man skulle vara hemma på måndagen. Det är mer än en gång kontoret har hört av sig ett par dagar innan avmönstring och berättat att min avlösare har kvaddat bilen, gått upp i rök eller sagt upp sig. Har dom kvaddat bilen och ligger på sjukhus är det okej. Sånt får man ta. Det är inte kul att få stå, stanna kvar, de där extra dagarna. De känns som en evighet...

Jag är så glad att jag vågade ta steget att bli landkrabba. Att jag vågade säga upp mig och börja plugga något som jag verkligen vill plugga. Jag är så glad och lycklig och trivs så bra med mitt liv. Jag är tacksam för varje morgon jag får vakna i min säng. Jag är tacksam för varje dag jag får sova så mycket jag vill. Och jag är tacksam för att jag får julen hos mina nära och kära i år. Hade jag inte sagt upp mig hade jag suttit på Nordatlanten. I år igen.

Vattnet i Kalmar lyser med sin frånvaro trots att ledningen skall vara lagad sedan tidigt i eftermiddags. Men jag bryr mig inte längre. Jag var upprörd imorse, ja. Men det var ju inte över själva vattenläckan utan att vatten utlovades från och med klockan åtta men i själva verket kom det först efter ett. När jag såg detta såg jag även att läckan var lagad så jag gick aldrig och hämtade vatten. Nu är klockan sex. Men som sagt, jag bryr mig inte längre. Jag har insett att det blir varma mackor till middag idag med vilket jag inte klagar över. Jag är tacksam över att jag inte är magsjuk eller har andra magåkommor. Och för första gången någonsin är jag glad över att min sambo inte är hemma. Att kissa utan att spola kan jag leva med. I några timmar i alla fall. Så länge det enbart är mitt kiss. Hans kiss är äckligare än mitt kiss. Så är det. No offense darling! ;)

Igår eftermiddag gck en huvudvattenledning sönder i centrala Kalmar. Enligt den lokala tidningen Barometern skulle inte detta innbära något för befolkningen, möjligen att vattnet blev lite missfärgat och att det inte var rekommenderat att tvätta vittvätt i det missfärgade vattnet. Jag tänkte inte så mycket mer på det och kröp till kojs.

När jag vaknar har jag fått ett mail av sambon, som är i Aberdeen, att Kalmar är utan vatten. Bara så att jag vet. Det står på DNs förstasida på nätet. Öppnar kranen. Ingenting. Nähä. Kollar kommunens hemsida. Centrala och norra Kalmar kommer vara utan vatten på obestämd tid. De stängde av vattnet imorse och vet inte när reparationerna kommer vara klara. Men som dom schysta lirare dom är skulle dom ställa ut vattentankar på ett flertal platser i kommunen. Tankarna skulle vara på plats cirka klockan åtta.

Efter frukost och tandborstning med en skvätt vatten jag hade kvar i träningsflaskan letade jag upp två hinkar och gav mig iväg. Vattenstationen är endast några hundra meter från lägenheten. Väl där ser jag massor med folk men ingen tank. Går fram till folksamlingen och frågade vad som händer och sker. Vissa har väntat i nästan en timme. Andra kom, precis som jag, just. Många har småbarn hemma och behöver vatten till välling. Andra vill bara ha vatten för att kunna spola i toaletten, koka förmiddagskaffe och borsta tänderna. Göra sådant man är van vid.

Jag vet att vi i Sverige är väldigt bortskämda med vårat vatten. Det är därför jag är så irriterad just nu. Att ha vatten hemma i kranen är något vi tar för givet. Nu kan man säga att vi inte ska klaga för på många andra ställen har dom inte ens vatten för dagen. Men jag tänker inte säga det. Jag tänker klaga ändå. Att vara utan vatten i kranen klarar jag. Men jag tycker det är förbaskat dålig stil av kommunen att säga att vattnet ska vara på plats klockan åtta och tre timmar senare är det ingen som sett något vatten. En tjej ringde till kommunen och frågade vart vattnet var någonstans. Receptionisten visste inte. De jobbade på det. De har vetat sen igår att störa delar av Kalmar kommer vara utan vatten. De har gått ut till allmänheten och sagt att vatten kommer finnas tillgängligt från och med klockan åtta på ett flertal stationer. Och tre timmar senare jobbar de på det. Det tycker jag är dåligt!

Istället för vatten tog jag in en hink med snö. Det duger till att spola i toaletten med i alla fall. Det är ju någon som måste springa och kissa i tid och otid... Nöden har ingen lag...

Nu är det fredagsmyyyyys! Varma mackor, julmust och Estrella Rings. Filmen An Education i x-boxen. Pyamas och raggsockar på. Trevlig fredag folk!

Var iväg och tränade en sväng. Under sista tiden på crosstrainern blev jag attackhungrig. Inte lite hungrig utan så hungrig att jag var övertygad om att om jag inte får mat inom den närmsta framtiden så kommer jag dö. Och vad passar då bättre än en hemmagjord variant på hamburgare? Fetaostbiffarna och tzatzikin från här om dagen och två brödskivor. Mmmm...

Jag läser den här artikeln. Jag vet inte vad jag ska säga. Det finns så många citat jag skull vilja lyfta ut. Jag funderar på vad denna Elisabeth Schimann tänker med. Jag har sett en hel del prostitution i olika hamnar i världen. Jag har varit på horhus och strippklubbar av varierande kvalite. Det är inget jag vill skryta om. Det är inget jag är stolt över. Men på något sätt var det nyttigt att se det med egna ögon. Och jag vet inte vad som var värst. Att se kvinnorna med de tomma ögonen och kanylstick i armvecken eller att se männen, som jag jobbde med dagligen, gå till dessa kvinnor. Schimann säger så vist "medan man hemma kanske aldrig skulle göra samma sak". Nej, många av dessa män går inte till prostituerade hemma. Varför? För att många av dem har familj. Jag är övertygad om att det ser likadant ut inom militären.

Nyfiken som jag är så brukade jag fråga männen om de tyckte att det var värt det och varför de gjorde det. Vissa hävdade att det var en gammal vana. De hade varit till sjöss i trettio, fyrtio år och alltid sprungit upp till Redlight så fort skutan var fastknöten vid kajen. En del andra, framför allt yngre killar i 20årsåldern, såg det lite som ett äventyr. Att gå till en hora är något som en sjöman gör. Ungefär som att han röker, är tatuerad och skäggig. Så kanske det var på 50-talet men så är det inte idag. Att vara till sjöss är ett yrke, ingen livsstil. Jag var sjöman. Jag vare sig röker, har en snopp, tatueringar eller skägg. Och jag har aldrig haft sex med en prostituerad. En tredje grupp var de som jobbade ombord under längre perioder, normalt sex till nio månader. Dessa sjömän kommer vanligtvis från Filipinerna och att diskutera sex och kärlek med dem är knivigt. Kulturen mellan oss är så olika och många av de tycker att otrohet är helt okej för de är ju män, de har ju behov. Deras fruar måste förstå det.

Schimann säger vidare i artikeln att problemet inte gäller de svenska soldaterna. "Jag talar inte om det svenska gänget, men det är väldigt vanligt bland franska militärer att man köper kvinnor öppet på barerna och klubbarna." Självklart är det inga svenskar som köper sex. Självklart inte. Det vet väl alla att det är olagligt? Det där tror jag på vad jag vill. Schimann kanske inte sett det med egna ögon men bara för att det inte syns så betyder inte det att det inte finns. På frågan om svenskarna påtalar för de franska kollegorna att det är fel att köpa sex svarar Schimann följande: "Nej, det gör vi inte. Jag tror att det är känsligt att göra det. Vi har nog också förmodligen också två olika kulturella sätt att se på det här."

Det uttalandet gör mig irriterad på riktigt. Att det är känsligt?! Vi snackar militärer nu. Vi snackar män och kvinnor som skall försvara vårat land mot eventuella fiender och anledningen till att de är på plats i Djibouti är att försvara världens sjömän mot pirater. Om en militär tycker att det är känsligt att säga till en kollega att det inte är bra att köpa sex, hur ska denna person då våga försvara oss, och sig själv, mot en fara mycket större än en afrikansk hora?

Slutligen står det att svenska militärer under andra utlandsinsatser köpt sex. Men enligt Schimann gör de inte det längre, se ovan. Varför skiljer sig då svenskarna från den andra? Jo, innan de åkte till Djibouti fick de skriva på ett papper om regler och uppförande. Hur många av oss har inte skrivit på ett papper om något som vi brutit, hand upp? Och om det nu är så lätt, att ett enda litet papper kan få människor att avstå fran olagliga saker, varför skriver inte hela befolkningen på papper? Låt alla skriva på att det är dumt att mörda, våldta, misshandla, mobba, utnyttja och knarka. Om det är så enkelt är Schimann en hjälte, varför har ingen tänkt på det innan? Och om det nu visar sig att det inte är så enkelt, då är Schimann bara feg. En feg hycklare som inte ser världen som den är. Att sitta hemma i Sverige och berätta att fransoserna köper sex medan svenskarna är änglar. Nja, jag köper inte det.

Det fanns en tid då en tidig helg firades med pompa och ståt. Nåväl, rödvin, en god köttbit och en ostbricka som avslutning. Den tiden är förbi. Jag får ju inte dricka rödvin eller äta blodiga köttbitar eller goda ostar för tillfället. Att inte dricka vin är okej. Jag dricker svartvinbärssaft ur vinglas istället. Köttet funkar det med. En genomstekt oxfilé är inte en god oxfilé men man kan vara smart och välja andra sorters kött eller tunnare bitar så som lövbiff eller ryggbiff. Med en gräddig potatisgrattäng till så blir det rätt bra ändå. Men ostarna då. Jag känner mig som musen Oskar i Disneys Räddningspatrullen som spänner ut näsborrarna och mustaschen står rakt ut så fort han får känna doften av ooooooost! Mögelostar av olika slag är en stor last här i livet och det är ren tortyr att gå förbi ostdisken i affären...

En tidig helg firas dock inte längre så här. Nej nej. En tidig helg firas i sängen! Vaknade halv nio imorse, pigg och utvilad, efter tolv timmars sömn! Tolv timmar! Har inte varit vaken en enda gång under natten. Bara djup koma. Sen tog det ytterligare en timme innan jag ens orkade tänka på att gå upp... Jag är inte lika trött nu som jag var under de första veckorna i graviditeten, tack och lov, men om jag inte får sova tio, tolv timmar ett par gånger i veckan känner jag mig som om jag vore hundra år. Folk skämtar om att man under graviditeten äter för två. Det gör inte jag. Jag sover för två istället!

Jag är så trött. Huvudet känns alldeles mosigt. Har lite ont strax ovanför ögonbrynen och i min snurriga hjärna har jag fått för mig att det är för att det är så jobbigt att ha ögonen öppna. Jag tänker inte logiskt just nu. Helst av allt skulle jag vilja gå och lägga mig men klockan är ju inte ens sex! Får väl vara vaken till åtta i alla fall. Tröstar mig med att skolan är färdig för den här veckan och att jag är ledig imorgon. Det betyder sovmorgon, gym, en sväng på stan och sen en lugn hemmakväll. Kanske hyra film. Har ni något att rekomendera?

Idag har jag postat alla julkort. Och jag tror att det var i tid för första året! Vissa tycker det är förlegat och onödigt med julkort men jag gillar det. Det är fint att skicka en hälsning till vänner och bekanta, visa att man bryr sig om dom. Det är inte samma sak att skicka ett elektroniskt julkort till hela adressboken i g-mail. Och framförallt tycker jag att det är väldigt kul att få julkort!

För ett par veckor sedan köpte jag mina första mammabyxor. Jag tror det var dagen efter ultraljudet. Jag behövde dom inte men jag ville ändå ha ett par, för att bli påmind om att det faktiskt växer något inom mig och en dag kommer jag inte få plats i mina byxor. Jeansen har hängt oanvända i garderoben sedan dess, med prislapparna på, men idag plockade jag fram dem. Dom är så sköna! Jag vill aldrig mer ta av mig dom här brallorna!

Jag behöver fortfarande inte ha mammajeans. Alla mina byxor går att knäppa, många är till och med för stora på grund av att jag under sommaren och tidig höst gick ner cirka 13 kilo. Även att jag vill ha nya byxor så har jag inte köpt några. Vad är det för mening med att köpa ett par jeans när dom ändå kommer vara för trånga om ett par veckor? Därmed så är det mer eller mindre hängröv på alla mina byxor... Mammajeansen sitter som en smäck. Ser lite knöligt ut över magen men det är inget som syns med en kofta över. Tyvärr så döljer även koftan min snygga jeansrumpa men man kan ju inte få allt här i världen!

I'm of to school!

Min mamma fyllde år i förgår och jag har fortfarande inte köpt någon present. Eftersom hon, eller jag, bor på betryggande avstånd så är det lugnt. Hon fick bara ett telefonsamtal. Men på onsdag ska jag åka hem till föräldrarna och fira jul och självklart måste jag har en present med mig då! Julklapparna är klara sedan länge och dom är jag så nöjd med att fantasin till en födelsedagspresent är borta.

Flera år i rad har jag köpt en påse från Kahls Kaffe med lite olika teer, kaffe, lemoncurd, skorpor, marmelader och så vidare. Jag vet att hon tycker det är kul att få eftersom hon aldrig köper något sådant till sig själv och dessutom tycker det är kul att smaka nya saker. Men det känns lite trist att ge henne det. I år igen. Funderar på en hushållsvåg. Vi har en snygg svart våg, i retrostuk med analoga visare och en blank metallskål att lägga sakerna i. Jag frågade min bror igår om han trodde att det var en bra idé. Faktum var att han hade tittat på den också men sen köpt någon fågelmatsgrej som hon önskade sig. Han sa dock att han aldrig sett mamma väga något i köket. Sant. Men har man ingen våg så väger man inget? Innan vi köpte vår våg har ajg aldrig ens tänkt på att jag behöver en. Jag fastnade för designen och det i kombination med ett presentkort på Cervera gjorde att vågen fick följa med hem. Idag vet jag inte om jag hade klarat mig utan den. Nu undrar jag om min mamma kommer bli lika glad...

Har ni några idéer på födelsedagspresenter till mammor som har det mesta? När man frågar henne så önskar hon sig alltid två snälla barn... Yeah right! Men till våren/sommaren får hon två snälla barnbarn istället, min bror och hans tjej väntar sitt första barn i slutet av mars!

Ni följt mig ett tag har säkert förstått att jag gillar soppa. Jag tycker att det är god, värmande och ofta mycket mättande mat som äts alldeles för sällan. Trots att jag gillar soppa har jag lite dålig fantasi. Det är lätt att det blir mina två favoriter, Fiskarhustruns fisksoppa och Landkrabbans potatis- och purjölökssoppa. Det sista har jag dock testat några nya soppor ur den här kokboken. Nej, jag får inte pengar för att göra reklam för den men jag borde snart få det :) Idag blev det morotssoppa.

Morotssoppa med ingefära och apelsin (4 portioner)

2 gula lökar
6 medelstora morötter
2 cm färsk ingefära
2 apelsiner
2 msk smör
7 dl vatten
salt och peppar
lite örtsalt
1 del creme fraiche
1 dl tjock grekisk yougurt
pumpafrön till garnering

Skala och hacka löken. Skala och riv morötterna grovt. Skala ch riv ingefäran fint. Tvätta apelsinerna och riv det yttersta av skalet. Pressa ut saften. Värm smöret i en kastrull och fräs löken i ett par minuter. Tillsätt morötter och ingefära och fräs ytterligare ett par minuter. Häll på vatten och apelsinsaft och koka upp. Smaka av med salt, peppar och örtsalt. Koka cirka tio minuter och känn efter så att morötterna är muka. Mixa soppan slät och rör i creme fraiche och yougurt. Servera med lite pumpafrön på soppan.

Nedräkningen har börjat. Snart är det äntligen jullov! På tisdag är det äntligen den sista föreläsningen och sen är det två veckor ledigt. Så skönt! På tisdag ska jag och en tjej i klassen ut och käka, fira att vår första termin på Linnéuniversitetet är över. Diskutterade detta med sambon i telefon igår. Blev ett lite lustigt samtal...

Jag: På tisdag ska H och jag ut och käka. Det blir en stor fet hamburgare på O'Learys.
Han: Och Fanta.
Jag: Vadå banta?
Han: Fanta!
Jag: Hampa?
Han: Nej, inte hampa.
Jag: Men vad säger du då? Jag hör inte!
Han: FANTA!
Jag: Jaha, jag försökte komma på alla ord som rimmade på banta för att lista ut vad du sa...
Han: Men hampa rimmar inte på banta.
Jag: Det rimmar mer på banta än vad till exempel elefantsnopp gör.
En djup suck ljuder över Nordsjön...

Jag behöver frukosttips! Normalt brukar jag äta filmjölk med lite frön och kanske en banan, en macka och ett glas juice. Problemet är att jag blir hungrig redan på förmiddagen igen. Äter normalt frukost vid sju och vid tio är hungern där. Och nu snackar vi inte lite hungrig, att det hjälper med en frukt. Vi snackar mage som kurrar och tar all min koncentration! Vad äter ni till frukost, finns det något som man står sig på fram till lunch så att det räcker med att bara äta en frukt på förmiddagen?

Jag misstänker att lagade frukostar av olika slag så som omelett, äggröra och så vidare är min grej men jag hinner inte laga mat på morgonen. Jag är rätt morgontrött av mig... Innan jag blev gravid åt jag knappt frukost och blev ändå inte hungrig förrän på förmiddagen och åt då en macka. Nu kan jag äta värsta mastodontfrukosten och ändå vara hungrig! Havregrynsgröt ska ju vara en sån där sak som man ska stå sig på länge men det är nog värst av allt för mig. Redan efter en timme är jag hungrig som en hel björnfamilj! Imorse testade jag dock rågflingegröt med frukt och det funkade hyfsat. Inte förrän vid elva kurrade magen så högt att grannarna i föreläsningssalen började kolla snett...

Halv åtta hos mig bjöds det på grekisk mat. Blev färsbiffar innehållande fetaost, hackade oliver och soltorkade tomater, vitlök, lök och örter. Hade tänkt ugnsrosta potatis men klockan blev så mycket innan jag kom hem från gymmet så det blev bara sallad och tzatziki. Gott blev det i alla fall!

Gårdagen var en riktig pissdag. Vet inte varför men allt kändes bara hopplöst. Lite av den känslan hänger kvar men det är i alla fall lite bättre. Jag är fortfarande trött och snuvig men idag ska jag inte fastna i soffan med Ben&Jerry :) Faktum är att jag är rätt omotiverad till det mesta. Jag har hela hösten varit väldigt taggad till skolan men det har dalat nu. Jag orkar inte. Om en vecka är det jullov, visserligen bara i två veckor men ändå. Ska ta mitt pick och pack och åka hem till mor och far. Det ser jag verkligen fram emot. Äta god mat, umgås med familjen och hoppa omkring på Bohusläns granitklippor. Livet brukar kännas enkelt då. Just då när jag får knalla omkring på den bohusländska graniten, då är livet enkelt. Att vara på barndomsorten allt för länge påkallar dock en hel del känslor eftersom jag aldrig trivts där och flyttade hemifrån som sextonåring.

På hemorten är alla så fascinerade av att jag har sjökaptensexamen. När jag är i samhället känner jag mig som en apa på zoo. Jag tycker inte att det är kul när människor kommer fram och frågar hur det går. Om jag vore revisor, sjuksköterska eller kock hade ingen brytt sig. Jag tycker mest att det är påfrestande, speciellt eftersom jag rätt länge inte varit helt nöjd med mitt yrkesval. Även om jag är omotiverad till plugget just nu så är jag nöjd, innerst inne. Jag är äntligen på rätt spår! Och den känslan ska jag ha kvar resten av dagen så kanske det här blir en rätt bra dag ändå. Jag gör det jag vill och jag slipper denna enorma påmönstringsångest (att mitt gamla fartyg idag knyter fast i New York och att jag missar monstershopping försöker jag förtränga...). Jag bor i den stad jag känner mig hemma i. Jag lever tillsammans med en man jag älskar och vi väntar vårat första barn. Livet är rätt bra ändå!

Jag är gnällig, ömklig och känner mig ensam. Jag ligger under två filtar i soffan, kollar på SATC och äter Ben&Jerrys direkt ur burken. Patetiskt, jag vet. Men det är en sån dag idag. En helt värdelös dag. Dessutom har jag fått ont i halsen.

På återseende.

Jag berättade ju här om dagen att jag inhandlat en pilatesboll. Är ni nyfikna på att höra hur det gick när smidigheten själv skulle testa den? I ett par dagar har jag varit lite rädd för den. Jag har faktiskt inte provsuttit den förrän idag! Varför? Innan ni säger något vill jag bara säga jag vet att jag är väldigt löjlig angående detta! Jag har framför mig sett hur jag satt mig på bollen, ventilen ploppar ut och jag flyger iväg på bollen i raketfart, rakt in i väggen. Som en tecknad seriefigur liksom. Min kloka sambo sa dock att risken för detta scenario var obefintlg så idag testade jag...

I senaste numret av Att vara gravid var det med ett yogilates-program. Yogilates skall tydligen vara en mix av yoga och pilates och vara vädigt populärt bland gravida. I storstäderna ska jag väl tillägga. Här i Småland finns inga sådana nymodigheter. Yoga har jag testat några gånger innan och även kört lite hemma och även ombord när jag jobbade som styrman. Att göra solhälsningar på bryggan, i soluppgången på Nordatlanten, var en speciell känsla... Nåväl, pilates är nytt för mig. Jag har sneglat på pilatesbollarna på gymmet men aldrig vågat testa. Har varit rädd för att göra bort mig totalt...

Sen vi började berätta att vi ska ha barn har flera personer, både bland de allra närmsta och bland mer ytliga vänner, frågat om graviditeten var planerad. Min sambo och jag har pratat om detta. Är det verkligen en sådan högoddsare att två människor mellan 25 och 30 som varit tillsammans i drygt fyra år, har en stabil ekonomi, bra utbildning och jobb får för sig att bilda familj? Mini är planerad. Inte in i minsta detalj där vi räknat dagar och använt ägglossningstest men planerad på det sätt att vi slutade använda p-piller. Och oskyddat sex kan, som de flesta vet, leda till en bebis. Visserligen gick det väl lite snabbare än vad vi trott. Överallt läser man ju att det inte är ovanligt att det kan ta upp till ett år innan man blir gravid efter man slutat med sina piller. Vi var väl lite inställda på det så visst blev vi förvånade, men otroligt glada och lyckliga, när det blev två streck på stickan redan efter ett par månader.

Jag har alltid sett mig själv bli en relativt ung mamma. När mini föds är jag visserligen 27 men det är yngre än snittet i alla fall. Jag skulle aldrig vilja vara dryga 30 och få första barnet. Jag förstår varför vissa väntar men själv vill jag inte göra det. Jag känner mig själv. Skulle jag vänta på rätt tillfälle så skulle det aldrig bli något. Kommer rätt tillfälle någonsin? Är det inte alltid något litet som saknas eller som kan ändras?

Redo för middag med några tjejkompisar. Ska bli mysigt och jag är faktiskt lite nervös, ingen av dom vet att vi väntar barn men idag ska jag berätta! Är helt övertygad om att dom kommer bli glada men jag tror att dom kommer bli förvånade. På något sätt känns det ibland som att man förväntas göra karriär, bli någon superwoman innan man skaffar barn. Jag har nästan 300 högskolepoäng så jag har all tid i världen på mig att göra karriär. Har väl cirka 40 år av mitt yrkesverksamma liv kvar...

Imorse när jag vaknade hörde jag hur det smattrade mot rutan. Med en djup suck tittade jag ut. Jo, det regnade. Jag vill ju ha kvar snön! Gärna till i februari eller liknande. Men efter en snabb titt på olika vädersidor så verkar det här vara en tillfällig svacka. Nästa vecka väntar det, enligt SMHI, temperaturer på minus femton grader. Bring it on, kung Bore!

Sova har allltid varit ett stort intresse i mitt liv. Jag hävdar bestämt att det är den perfekta hobbyn. Det är enkelt, man kan göra det (nästan) vart som helst och bäst av allt, det är gratis! Jag har alltid haft oerhört lätt för att somna och bryr mig inte särskilt mycket om vare sig ljud eller ljus. Jag tackar min mor för det eftersom jag från tre månaders ålder växte upp ombord på en fiskebåt och på det sättet blev van vid rörelser, ljud, ljus och lukter. När jag blev äldre, och började arbeta, utvecklades min sömnförmåga ytterligare och jag kunde somna på beställning. Då jag mest haft lite konstiga jobb där sömnen lätt blir lidande som fiskare och sjöman gäller det att ta tillfället i akt. Har man en halvtimme över är det lika bra att sluta ögonen för man vet inte när man får tillfälle igen.

Sen jag blev gravid har jag varit trött. Trött, trött, trött. Inte så farligt på dagen men dom första veckorna så var det mer än en gång jag gick och lade mig strax efter klockan sju. På kvällen. Dagen krävde då ganska mycket planering eftersom det försvann rätt många timmar... Nu kan jag vara vaken till klockan tio. Eller till och med elva om det är något extra festligt tillfälle. Problemet är att jag vaknar ju i tid på morgonen ändå!

Igår kväll när jag kröp till kojs strax efter tio såg jag fram emot att få sova tolv timmar. Inte gå upp förrän tio noll noll. Vem vaknar strax efter åtta, pigg som en lärka tror ni? Är det Murphys lag att man ska vakna i "vanlig" tid på helgen och vara pigg? Och varför kan man aldrig vara så utvilad på vardagarna, trots att man sovit lika många timmar?

I och med företagsekonomin och kalkyleringen jobbar jag på min logiska sida. Jag är inte särskilt logisk men inte heller särskilt kreativ. Egentligen är jag rätt flummig som person. Så under föreläsningen idag började jag tänka på lite enkel matematik.

Ett plus ett är två. Det är vad vi lärt oss.
Att ett plus ett även kan bli tre tror jag att rätt många är med på. Mamma plus pappa är lika med barn och därmed en liten familj på tre personer.
Och så favoriten då. Ett plus ett kan även bli ett. Håller ni med? En biflod plus en biflod är vadå? Just det, en flod.

Ett plus ett är två. Eller tre. Eller ett.

Jag lär knappast få Nobelpris i matematik...

Sen jag blev gravid har jag inte varit sugen på alkohol en enda gång. Jag har druckit alkoholfria viner och öl men mest för själva "grejen". Bara för att jag är gravid vill jag inte dricka vatten eller läsk ur ett vanligt tråkigt glas om jag är på restaurang. Jag vill inte känna mig som ett barn bara för att jag väntar ett. Tycker inte de alkoholfria vinerna är jättegoda så hemma brukar jag dricka svartvinbärssaft eller flädersaft ur vinglas istället. Men nu, helt plötsligt, blev jag så ruskigt sugen på champagne. Dyr, kall champagne med massor av små, små bubblor. Jag älskar champagne och sambon och jag brukar ofta hitta på anledningar till att dricka denna underbara dryck. Ikväll får det dock bli ICAs äpplecider, förlåt äppledryck med ciderkaraktär. Men ur ett champagneglas. Såklart. Äppledryck med ciderkaraktär, leggings och stor kofta, raggsockor och SATC. En glamourös fredagskväll i en gravid gräsänkas liv!

I senaste nurmet av Att vara gravid finns det en artikel som heter Förlossningsritualer - nu & då! och handlar om hur man gjorde förr och i andra kulturer och varför vissa saker är som det är idag. Det står bland annat om varför det ofta är pappan som klipper navelsträngen, om varför pojkar förknippas med ljusblått och flickor med ljusrosa och att vikingarna lade ner bebisarna på kalla stengolv för att se att de skrek ordentligt, en föregångare till dagens Apgar-test. Den roligaste punkten var ändå följande:

Krama din mans hand
Många födande kvinnor brukar propsa på att mannen ska hålla sig vid huvudändan och inte gå så mycket längre "söderut". Blivande pappor kan till exempel erbjuda kvinnan sin hand under värkarna. Det kan förstås göra lite ont även på honom när hon kramar som hårdast...
Detta är ett eko av:
Som ren upplysning kan du berätta om traditionen bland huicholindianerna i Mexico, där en blivande far knyter ett snöre runt sina testiklar, som kvinnan sedan kan rycka i under värkarna för att han ska kunna dela hennes smärta.

Är det dags att införa lite gammal hederlig indiankultur i Sverige eller? ;)

Idag har jag köpt en pilatesboll! Blev väldigt peppad och inspirerad efte instruktörsmötet på gymmet igår och när hon pratade om att ha starka inre magmuskler. Dessa tränade man tydligen enklast genom att stå i planka eller lite olika övningar hon tipsade om med hjälp av en pilatesboll. Jag har alltid varit lite rädd för dessa gigantiska bollar och hållt mig långt borta från dom på gymmet. Vi hade en i gymmet ombord på båten jag jobbade förut men att balansera på en boll i sjögång är inget jag rekommenderar ;)

Men nu har jag då köpt en egen boll och kan fjanta mig hemma i vardagsrummet. I senaste numret av Att vara gravid var det dessutom ett yogilates-program med, anpassat för gravida. Själv har jag aldrig testat pilates men dessa övningar såg väligt enkla ut. Hur som helst ska det bli spännande att testa övningarna någon dag!

Jag har alltid trott att jag inte gillar tomatsoppa. Jag minns en väldigt stark och skarp tomatsoppa som min pappa åt när vi var små. Den var förpackad i en vit och röd plåtburk och jag tyckte den var vedervärdig. Efter det drog jag slutsatsen att alla tomatsoppor var vedervärdiga. Idag ändrade jag dock min uppfattning. Jag lagade en egen tomatsoppa och den blev så god!

Idag var jag på möte med en instruktör på gymmet och fick ett nytt träningsprogram som jag, enligt henne, ska kunna följa fram till förlossningen om jag kan, vill och önskar. Det bygger på mitt gamla men hon plockade bort vissa maskiner som är mer eller mindre olämpliga eller omöjliga. Nu känner jag mig mer motiverad till styrketräningen igen vilket känns skönt. Sen jag blev gravid har jag varit orolig för om jag gör fel eller tar i för mycket eller om jag kan ta i mer och så vidare. När jag pratade med min barnmorska fick jag till svar att jag skulle göra det som kändes bra. Ja, jo, det förstår ju jag med men idag fick jag de konkreta råd och tips jag saknat.

Jag har försökt att läsa på mycket om graviditet, kost, träning och övervikt men har svårt att hitta någon vettig information. Om man kollar i den uppsjö av gravidforum som finns på nätet blir man ju galen! Dom flesta inlägg skrivs av ett gäng glada hemmatyckare som i onödan skrämmer upp varandra. Här om dagen såg jag en tråd om att man inte skall äta kanel när man är gravid. Shit tänkte jag som äter kanel varje morgon på filmjölken. Jag läste vidare och den här tjejen hade ätit kanel på risgrynsgröten och hade nu sådan ångest för hon trodde hon skulle få missfall eftersom någon gammal skröna säger att kanel kan starta en förlossning. Ooookej? Fast någon hade sedan påpekat att det var helt sjuka mängder kanel man skulle sätta i sig. Sex sägs ju också kunna starta en förlossning men inte lever man i celibat i nio månader för det!

Men nu har jag i alla fall fått svar på alla frågor jag hade om träning, jag följer Livsmedelsverkets råd vilka känns trovärdiga och lagar mat från min nya, underbara kokbok. Jag ska inte dras med i hetsen som är på forumen om att det är livsfarligt att äta kanel och tvätta håret utan jag tänker sitta här med min tekopp och njuta. Som min instruktör sa idag, njut, du är bara gravid med första barnet en gång!

Idag i simhallen såg jag en fjortis som hade något väldigt lustigt på sig. Hon hade ett par röda strumpbyxor och utanpå det ett par stayups som hölls uppe med en strumpebandshållare. Över detta hade hon sen ett par korta, trasiga jeansshorts. Shortsen var så korta att man såg cirka en decimeter av banden från strumpebandshållaren och därmed även spetskanten på stayupsen. På överkroppen hade hon ett oversizelinne som var väldigt uringat fram, bak och i sidorna. På sidorna såg man behån och likadant framme, utan problem såg man pushup-behåns spetsar på kuporna. Att hon var hårt sminkad behöver jag kanske inte ens tillägga?

Om jag hade gått ut så när jag var i hennes ålder hade min mamma för det första gett mig utegångsförbud tills jag var 43 eller liknande. Hon hade nog dessutom med största sannolikhet gjort mig arvslös också. Samt klippt sönder alternativt eldat upp kläderna. Är det det här som är dagens tonårsmode? Att se ut som en flicka i de röda skyltfönstrena på Reperbahn?

Jag såg här om dagen i en tonårsblogg jag nyligen börjat följa en tjej med liknande outfit. Jag vill inte säga vilken blogg för jag gillar inte att hänga ut människor. Vem är jag att dömma egentligen? Jag länkar gärna till bra, intressanta och läsvärda saker men inte till detta. Tjejen ifråga hade en orange blus som det inte var några konstigheter alls med. Till det en rutig, väldigt kort "skolflickekjol" och så strumpebandshållare och stayups eller stockings. Strumporna slutade strax ovanför knät och eftersom kjolen var muskort så såg man även där banden från strumpebandshållaren. Hon hade dessutom piffat till sin outfit lite extra med ett strumpeband på ena benet. Jag scrollade genom kommentarerna, som var ganska många, och var till en början övertygad om att alla skulle ha skrivit något i stil med fy f'n vad fult! men icke. Vissa hade gjort det. Men väldigt många diggade outfiten. Jag är bara 26 men jag känner mig helt plötsligt väldigt gammal...

Jag gillar också sexiga underkläder men dom är till för mig och min sambo. När jag har stayups så är jag noga med att ta en kjol som till 110% täcker spetskanten. Inte för att jag äger några muskorta kjolar men ändå. Jag vill kunna böja mig fram utan att visa hela världen vad jag har på mig under. Jag skulle känna mig väldigt billig om till exempel kjolen av någon anledning gled upp och alla i närheten fick se att jag har strumpebandshållare på mig.

Har ni märkt av denna nya "trend" och vad tycker ni i så fall om den?

Jag brukar försöka hinna med en eller två rundor till simhallen varje vecka. Om det blir simning eller vattengympa är lite olika men plaska i vattnet och bada bastu, det vill jag göra. Simning har alltid varit min favoritmotionsform. MIn andra favorit är bänkpress. Tror det hänger ihop med min lathet, att ligga ner och träna är ju soft! ;) Men simningen då. När jag inte tränat på ett tag är det alltid simning och vattengympa som får igång mig igen och även när jag kommit igång så vill jag gärna simma någon gång då och då. Det är skönt, lugnt och avkopplande samt att man känner att kroppen får jobba på ett annat sätt än vad jag är van vid.

I min simhall finns det en bassäng med sju banor. Två av dem är alltid reserverade för motionssim. Det står en stor skylt som säger Bröstsim och ryggsim - Högervarv. Vad som är på dom andra banorna är lite olika. Brukar vara en eller två banor öppna för crawl och även där står det en skylt Crawl - Från kant till kant. Är det mycket kids i simhallen så brukar de två banorna under hopptornet vara avstängda på grund av risken för att en glad motionssimmare skall få en unge i huvudet. Någon bana brukar även vara uppmärkt med Hopp och Lek.

Nu till problemet då. Vad är det som är så svårt att förstå med dessa skyltar? Finns det verkligen så många icke-läskunniga i Sverige? Varje gång jag är och simmar är det alltid någon som bryter mot dessa nedskrivna regler. Något smartskaft får för sig att crawla sig fram bland oss andra. Några tonåringar får för sig att det är jättekul att hoppa kanonkula ner i motionsbanan. Någon förälder kommer på att det är en jättebra idé att ta med sig sin icke-simkunniga femåring till motionsbanan, självklart med flytkuddar och madrasser så att barnet inte drunknar. Jag må låta som en gammal gnällig surkärring men jag stör mig faktikst på det här. Det finns fem banor till, avsatta för just dessa aktiviteter. Varför hålla till i de två, redan överbefolkade, motionssimbanorna?!

Sen är det alla oskrivna regler. Om det är mycket folk och bara två banor är öppna och man vet med sig att man simmar långsamt, varför envisas man med att ligga mitemellan banorna istället för längs kanten? Och varför envisas så många om att simma i bredd och snacka skit. Om bara två banor är öppna och det är massor med folk så föreligger det en viss kollisionsrisk. Som sagt, jag känner mig som en gnällig gammal kärring men jag tycker inte att det är så svårt att följa reglerna, både de nedskrivna och de oskrivna. Vad tycker ni?

Köket serverade idag stekt kycklingfilé toppad med en basilika- och fetaostsås samt fetaostgratinerade rödbetor. Och i ugnen står det nu en egenpåhittad blandning av flingor och frön och nötter. Jag lagar müsli!

Då var det dags igen. En månad utan min sambo. Det känns hårt. Den månad han varit hemma har varit underbar. Vi har gjort mycket roliga saker och pratat mycket om framtiden. Vi ser bägge två enormt mycket fram emot att bilda familj tillsammans och har i och med detta kommit varandra mycket närmare. Jag älskar honom över allt annat på jorden och just nu känns det väldigt ensamt och tufft att veta att jag inte kommer se honom på fyra veckor. Det här avskedet var det jobbigaste på länge. Det häner så mycket nu och jag vet att jag stundvis kommer känna mig väldigt ensam, även om han bara är ett telefonsamtal eller e-mail bort.

Jag vet att det finns massor med självständiga kvinnor, och män, där ute som vinkar av sin partner och sen går hem och så fortsätter livet precis som vanligt. Det gör väl mitt med på sätt och vis. Jag pluggar, jag äter, jag tränar, jag sover. Men hela tiden bär jag på en stor saknad efter honom. På ett sätt beundrar jag dessa människor som mest verkar rycka på axlarna och stänga av känslorna. Men ändå inte. Jag är en känslomänniska. Jag vill vara en känslomänniska. Jag har flera tjejer i bekantskapskretsen som uttryckligen sagt att det är skönt när mannen far till sjöss igen. Den dag jag tycker att det är skönt att bli av med min sambo för en månad, då är vi ute på djupt vatten...

Saknaden är självklart inte så intensiv varje dag som den är just nu men den finns alltid där. Varje kväll viskar jag godnatt till hans kudde och varje dag skriver jag långa mail om vad jag gör och tänker på. Men jag vet att det är så här vårat liv tillsammans ser ut. Jag har accepterat det. Även om det gör ont just nu vet jag att det är så här det är. Jag kan inte göra något åt det. Jag vill inte göra något åt det. Min sambo har ett jobb han trivs med och jag skulle aldrig drömma om att kräva att han skulle ta ett jobb iland. Möjligtvis om vi fick trillingar men så är ju inte fallet. Jag är också självständig. Jag klarar mig själv. Men jag är inte lika cool som de människor som rycker på axlarna. Men som jag skrev ovan så vill jag inte vara så cool. Jag vill känna saknaden och längtan. De två är en självklar del av vårat förhållande. Jag har inga problem, egentligen, med att leva med saknad och längtan. Vad jag har problem med är att vinka av honom vid tåget, att få se dörrarna stängas och hur tåget sen rullar iväg. Den känslan kommer jag aldrig vänja mig vid. Och det vill jag inte heller. Men imorgon kommer det kännas lite lättare och så rullar dagarna på. Ett tu tre har det gått två veckor och det är halvtid och efter det är han snart hemma. Fyra veckor går fort. Speciellt med tanke på att det är jul och nyår och massa andra festligheter. Då går tiden jättesnabbt. Eller hur?

Vi har nyligen börjat en ny delkurs i företagsekonomin, kalkylering. Hittills har det varit två föreläsningar vilka jag tyvärr missat båda. Den första var på grund av en glukosbelastning på MVC och den andra på grund av ultraljudet igår. Ganska viktiga saker enligt mig med andra ord. Nu sitter jag dock här och försöker göra en uppgift till morgondagens övningspass och inser att jag fattar noll och inget. Attans!

Mitt största problem är dock att uppgifterna skall lösas i Excel. Jag kan inte Excel! Jag har ingen aning om hur man gör för att ett ark ska bli snyggt och presentabelt. Jag vet inte hur man gör diagram. Och jag vet definitivt inte hur man länkar samman massa saker och siffror så att det blir rätt och bra i slutändan. Jag känner en viss ångest komma krypande över detta faktiskt. Visst kan jag väl få in ett vanligt stapeldiagram men efter att ha tittat på uppgifterna inser jag att det är massor med streck och linjer som ska in i samma diagram. Jag tror jag drar täcket över huvudet istället. Det är ingen inlämningsuppgift utan läraren skall gå igenom den imorgon så det kanske funkar att hänga med så gott som det går. Han lär ju inte gå igenom hur man gör i Excel utan bara presentera lösningarna.

Idag har vi fått se vår bebis för första gången! I Kalmar blir man erbjuden ett tidigt ultraljud i vecka 12-14 eftersom barnmorskorna vill träna på någon teknik som krävs för att de i framtiden skall kunna erbjuda ett så kallat NUPP-test. Ultraljudet vi gjorde idag var således inget NUPP-test utan ett tillfälle för dem att träna och ett tillfälle för oss att få se vårt lilla pyre. Det var verkligen det häftigaste jag varit med om tror jag!

Jag har haft väldigt svårt att förstå att vi väntar barn. Det beryktade morgonillamåendet har hållit sig borta, humöret har varit jämt och några superskumma cravings har jag inte fått. Jag har alltid haft visionen av att när man är gravid så är man bosatt över toalettstolen i 12 veckor men tack och lov så var det inte så för mig. Min mor är övertygad om att vi kommer få en son eftersom hon inte mådde illa när hon väntade min bror...

Idag så blev allt dock så verkligt. Det är verkligen en liten bebis i magen! Det bor någon där inne. Barnmorskan hade svårt att mäta den eftersom h*n hoppade runt, flaxade, vände och vred sig hela tiden. En liten helikopter jämförde jag det med. Sambon var dock mer realistisk och trodde på en akrobat. Men ungefär sju centimeter sa hon att Mini är (bebisen heter Mini tills vidare) och storken skall komma den elfte juni.

Jag känner mig så lättad och lugn nu. Det är en bebis i magen och den har två armar, två ben, ett huvud och ett hjärta som slår. Och den verkade ha det väldigt bra med tanke på alla glädjeskutt den bjöd på. Folk snackar om att man ska känna sig gravid. Jag gör inte det. Hur känner man sig när man är gravid? Jag känner mig som vanligt. Lite mer kvällstrött och lite hungrigare bara. Fast hungrig har jag visserligen alltid varit... Men nu har ag sett bevis på att jag är gravid. Att bebisen lever och frodas. Och det gör mig så lycklig och varm inombords!

Efter julbord och det frosseri som hör därtill var jag ruskigt sugen på något vegetariskt till middag. Blev en paj jag gjort flera gånger innan med fetaost, zucchini, oliver, rödlök och tomat. Till det en grönsallad. Gjorde dock pajdeg på dinkelmjöl idag, något jag aldrig testat innan. Pajen kändes mycket matigare men pajskalet blev mycket torrare än om man gör på vetemjöl. Är det någon som testat att göra pajdeg på dinkelmjöl? Hur mycket smör och mjöl använder ni då?

Då var vi hemma efter en helt underbar helg på Öland. Den har varit perfekt på så många sätt. Första natten spenderades på en lantgård på södra Öland. Jag kan verkligen rekommendera Södra Bäck och Bo på Lantgård till andra. Södra Bäck var ett av de finaste ställen jag bott på! Vi bodde ensamma i en gammal spannmålslänga och när värdinnan visade oss in möttes vi av en sprakande brasa i en täljstenskamin. I huset fanns det fyra rum till uthyrning, ett kök, en matsal, två allrum och två toaletter med dusch. Allt var så himla fint och genuint. Av någon oförklarig anledning var vi de enda gästerna. Är inte Öland ett populärt resmål när det är snöstorm?! :) Fredagskvällen var mysig med räkor, vin och Herrljunga Cider till mig och avslutades med en omgång Alfapet och Skavlan innan jag somnade under ett tjockt täcke.

På lördagen trotsade naturnördarna vädret och gav sig ut på geocaching. Vi var inte så optimistiska och trodde det skulle vara svårt att hitta cacherna i snön men vi fann tre av fyra. Den fjärde tror vi låg i en hästhage men där gick det två knubbiga hästar så vi fegade ur. Lördagen bjöd på solsken och allt var så otroligt vackert! Öland är verkligen hundra gånger finare på vintern än på sommarn! Men så förstår jag inte hypen kring Öland heller.

Imorgon eftermiddag åker sambon och jag på romantisk julweekend till Öland. Eftersom vi inte kommer fira jul ihop i år ska vi fira jul på lördag. Imorgon blir det en myskväll på ett Bed&Bedfrekfast på södra Öland. Vi ska köpa med oss räkor och annat gott och bara njuta. På lördag bär det av norrut till Halltorps Gästgifveri där julbord skall inmundigas och julklappar skall bytas. Vad ska ni göra i helgen?

Det kanske är jag som är lite efter men jag hittade precis en underbar radiokanal. http://www.julradio.se/ Har jag sagt att jag älskar julen? :)

Här om dagen kokade jag risgrynsgröt. Världens enklaste och världens godaste! Eftersom man gör den i ugnen lagar den sig själv och man slipper brända kastruller.

5 dl grötris
10 dl vatten
2 tsk salt
2 kanelstänger
18 dl mjölk

Smörj en kastrull noggrannt med smör/margarin och koka ris, vatten, salt och kanel i tio minuter. Häll på mjölken och ställ in kastrullen med lock längst ner i ugnen. Koka i cirka två, två och en halv timme i 150 grader.

I Kalmar är det sagolikt vackert just nu. Hela staden ser ut som ett julkort! Både igår och idag har vi vandrat runt i det vackra vinterlandskapet. Igår gick vi på långpromenad ut till Stensö Udde. Stensö är ett vackert grönområde med en camping som ligger på gångavstånd från vår lägenhet. Det var där ute jag joggade en del tidigare i höstas. Igår var det dock inte jogging som stod på schemat utan korvgrillning. Eller kåååv som dom säger här i stan. Efter tentan köpte jag en engångsgrill och sen var det bara att pälsa på sig och börja vandra.