BMI
Mitt lilla viktminskningsprojekt fortskrider sakta men säkert. Jag känner att det är inte värt att blogga så mycket om det. Det går åt rätt håll. Mitt första stora delmål är midsommar 2013. Då skulle jag vilja att vågen visar 20 kilo mindre än vad den gjorde 2010. Det är 1,5 kilo kvar. Det skall gå.
Hösten 2010 var jag engagerad på ett annat sätt i viktresan. Jag mätte, vägde och räknade. Jag skrev mat- och träningsdagbok. Nu ställer jag mig på vågen någon gång då och då och märker främst på kläder att det går neråt. Men nu ikväll fick jag ett infall och räknade ut mitt BMI. 28,4. Jag är inte längre fet! Har för mig att gränsen för fetma går vid 30, rätta mig om jag har fel? Mitt BMI har legat över, eller runt, 30 de senaste tio åren. Så "lite" som jag väger idag har jag inte vägt sedan gymnasiet. Jag är stolt över hur långt jag kommit hittills. Jag är stolt över att jag gjort det på egen hand. Det är lång väg kvar men jag är inte särskilt orolig. Jag kommer nå dit.
Namngivning
På lördag skall vi ha namngivning för Samuel. Det blir en liten tillställning med föräldrar, syskon och syskonbarn. Och min mormor och morfar. De börjar bli gamla och skröpliga men de försöker så gott de kan och de tycker det är väldigt roligt att nu ha fyra barnbarnsbarn.
Vi hade namngivning för Adam också. Vare sig sambon eller jag hade varit på någon innan men ett dop kändes inte aktuellt. Ingen i släkten hade heller varit på namngivning och även bland de yngre frågades det vad det var för påhitt egentligen. Men när dagen väl var kommen så blev det en fin dag, det tyckte alla gäster. Att det blir namngivning för Samuel också är det ingen som tycker är det minsta konstigt.
Vi hoppas på en solig dag, eller i alla fall uppehåll, så vi kan hålla själva ceremonin under björkarna bredvid föreningslokalen. Sedan blir det smörgåsbuffé och tårta. På Adams namngivning hade vi gjort en stor brunchbuffé med massor av god, nyttig, färgglad och hemlagad mat. Tid till det finns inte den här gången så det får bli enklare men jag hoppas att det blir minst lika bra ändå!
Tältpremiär
Vi köpte ju ett nytt tält på rean i vintras, ett Primus Bifrost H6. Vi förstod att det skulle vara rätt stort så att försöka sig på att slå upp det i lägenheten lade vi ner. Men i lördags var det dags för det att se dagens ljus. Årets första natt i tält är avbockad. Men det är lite synd att kalla tätet tält, det är mer av en herrgård.
Det var med viss spänning som vi gav oss ut på detta lilla äventyr. Vi tältade ju en del förra sommaren men det var då. På ett år händer det så mycket när man har barn. Att tälta med en ettåring är en sak, att tälta med en tvååring är en annan. Och i år var ju dessutom en bebis med på turen! Men natten gick över förväntan. Kanske för att vi inte hade några större förväntingar. Vi tältade en mil från Kalmar, bara för att det skulle vara nära hem om något barn ballade ur under nattens gång. Adam var rätt orolig under någon timme, frågade efter mig hela tiden trots att jag höll om honom. Men han var lugn, inte ledsen. Till slut somnade han, och jag, om och lille herrn tog sovmorgon till klockan åtta!
Vi sov allihop i samma sovavdelning och det kan vi göra i många år till. I den andra avdelningen låg väskor och packning huller om buller och mitt uppe i allt stod en syskonvagn. Det känns som ett tält vi kommer ha mycket glädje och nytta av många år framöver. Det var svårt att slå upp men det berodde nog mer på oss än på konstruktionen. Nu vet vi hur man inte ska göra och nästa gång kommer det gå lättare. I alla forum och liknande på nätet står det att det är lätt att slå upp, vi får helt enkelt skylla på skit bakom spakarna...
