landkrabba

Tid. Ett ganska föränderligt begrepp. I alla fall hur tiden upplevs. Vissa dagar bara försvinner, andra tar aldrig slut. Ibland går fyra veckor långsamt, ibland går de snabbt. Undrar varför det är så? För min del har det inget att göra om jag gör mycket eller inte. Snarare är det tvärtom. Sen sambon åkte för en och en halv vecka sen har vi gjort så himla mycket. Det känns som om han borde komma hem snart på grund av det. Hänger ni med?

Sonen blir elva månader idag. Alla säger att tiden med småbarn går så snabbt. Jag vet inte om jag håller med. Visst, de här elva månaderna har gått fort men ändå inte så fort. Jag har inget att jämföra med. Jag kan säga att ett sommarlov gick snabbt för jag vet hur de andra brukar kännas, jag kan säga att en helg gick snabbt för jag har upplevt ett gäng men första året med första barnet, det är ju här och nu!

Lite halvflummiga funderingar på lördagkvällen i brist på rödvin. 2011 var i alla fall ett väldigt bra år och nu är det 2012 och Adam fyller ett om en månad och det är också ett förbaskat bra år. Så nu speedar vi upp tiden lite grann så vi kan dra på semester till Bornholm! Det är det jag längtar mest efter just nu. Fyra underbara dagar där och sen hem och fira ettåringen och planerna för resten av sommaren, de håller jag för mig skälv ett tag till!

Jag är bra på att prata. Jag pratar gärna ofta, mycket och högt. Dock hittar jag inte alltid de rätta orden. Speciellt inte när jag inte förstår något. Under en praktik på ett fartyg ställde jag en fråga som halva bekantskapskretsen skrattat gott åt. Maskinisten försökte förklara för mig vad som hände i växeln. Motorn snurrar med flera hundra rpm, propelleraxeln snurrar med 100 rpm. Något händer i den där lådan mellan motorn och axeln. Exakt vad förstod jag inte. Så jag frågade vart allt snurr tog vägen. Det var ju just det jag inte förstod. Hur kunde flera hundra varv snurr bara försvinna? Maskinisten tittade på mig som om jag inte var riktigt klok och tillkallade en kollega som började dra paralleller med cyklar och helt plötsligt förstod jag. När vännerna fick höra, jag älskar nämligen att berätta om allt konstigt jag säger och gör, fick jag kommentaren att snurret är i mitt huvudet. Och kanske är det så. Just nu är mitt huvud lite snurrigt. Det är många tankar som rör sig. Dock är det bara bra snurr. Bra tankar. Jag vill inte att snurret ska försvinna. Jag är snurrig. Så är det bara.

Snön vräker ner i Kalmar. Det är kallt och blåsigt ute. Men inomhus är det varmt och skönt och jag går runt och flinar och tänker på Rudolfs fina hälsning till Karin i Sunes Sommar när han gav henne en sollampa "sol i sinne, brun inne". Småskrattar åt när Karin rusade iväg och Sune undrade om mamma var ledsen och Rudolf självsäkert svarade "nej Sune, mamma är rörd". Ja. Hur som helst. Jag har inte köpt ett solarium även om det kanske låter så. Däremot är jag på sjukt bra humör. Glad och lycklig. Det är bra. Nu är allt bra igen.

Trogna läsare kanske minns att vi hade en namngivningsceremoni för Adam i höstas. Vi valde medvetet bort ett traditionellt dop då det inte kändes rätt för oss. Dock verkar det som om kyrkligt dop är mycket vanligt. På Facebook ser man hur vänner och bekanta döper sina barn och jag säger absolut ingenting om det. Var och en får göra som dom vill. Vad jag dock funderar lite på är varför det är så viktigt att springa till kyrkan och lämna över barnet i Guds händer bara några månader efter födseln när föräldrarna själva knappt varit i kyrkan sedan konfirmationen? Vad är starkast, dopets innebörd eller själva traditionen?

Ofta får vi höra när vi ska flytta till hus, trots att vi precis köpt och flyttat till en stor lägenhet med fyra rum. I Sverige är det normen, att man skall ha hus. Människor i vår livssituation, välutbildade småbarnsföräldrar, mer eller mindre skall ha ett hus. Många har höjt på ögonbrynen när vi sagt att vi inte vill bo i hus. Inte nu i alla fall. Jag vill inte vara ensam om snöskottning, gräsklippning och underhåll halva året. Speciellt inte när jag har hushåll och barn att ta hand om. Och när sambon är hemma, då vill vi kunna göra andra saker än att måla om och rensa ogräs.

Många pratar att det är en sådan frihet att ha hus och visst, jag förstår det till en viss del. Vad jag inte förstår är när människor som köpt bostäder för flermiljonsbelopp pratar om frihet. Visst, de kan gå ut på tomten men de är ändå så bundna. Såvida de inte har en snuskigt hög inkomst vilket sällan är fallet.

Vi bor i ett lägenhetsområde. Tvåhundra meter från området går det en stor väg. På andra sidan vägen är det ett nybyggt villa- och radhusområde. En nyproducerad villa i det området är till salu nu. Den kostar sex gånger så mycket som vår lägenhet. För skoj skull gjorde jag en kalkyl. Bara boendekostnaden landade på våra totala utgifter där både mat, hemförsäkring, TV, bredband och så vidare är inräknat. Och den kalkylen grundade sig på att man gick in med en kontantinsats på knappt en halv miljon. Är det realistiskt? För många är det inte det. Så då lånar man till kontantinsatsen och boendekostnaden blir helt plötsligt astronomisk.

Vad är friheten i det? Jag ser ingen som helst frihet i att ha så mycket lån, att veta att man aldrig någonsin kommer bli skuldfri. En bekant till mig har ett hus i ett sådant nybyggt område. Hon har berättat att de inte har råd att inreda övervåningen just nu samt att de inte får mer lån. De måste tänka över varje inköp och fråga sig om de verkligen behöver saken i fråga. När de fick barn så fick de ärva nästan allt. Hon sa att hon inte visste hur de skulle haft råd med alla saker annars. Samtidigt pratar hon om frihet. Att kunna gå ut i trädgården. Är det verkligen frihet? Jag tar på mig mina skor, går två trappor ner och sen är jag på en schyst lekplats. Som någon annan inspekterar, underhåller och klipper gräset på. Jag är mer än nöjd med det.

Ni vet hela den där shabby chic och housewife-trenden som råder? Hur hinner människor? Jag kollar runt i lite olika, nya bloggar varje dag. Man klickar lite här och där. Ibland hittar jag ett guldkorn men allt som oftast scrollar jag bara sidan ner och trycker sen på en ny länk. En sak som jag förundras över är om människor verkligen lever ett liv hämtat ur en katalog?

Dukar verkligen människor fram frukosten på ett tårtfat, häller upp mjölken i en gammal emaljkanna och har snittblommor på bordet varje dag? Jag förstår inte hur dessa människor hinner. Bevisligen så gör det ju dessa saker. Det finns ju fotobevis på det. Men gör de det för sin egen skull eller för att få fina bilder till sin blogg?

Här hemma står mjölkpaketet på bordet. Jag dricker i regel kaffe ur samma kopp hela dagen. Smörgåsarna breds alltid vid bänken när jag är ensam. Jag skulle aldrig komma på tanken att duka fram ost, skinka och grönsaker på ett vackert fat om det bara är jag som skall äta!

Det slog mig idag att det är en vecka sedan killen åkte. Den här veckan har gått fort. Jag förstår inte varför. Vi har inte gjort något särskilt. Mer än ändrat våra sömnrutiner så att dagen börjar mitt i natten enligt somliga. Jag ingår inte i kategorin somliga men jag får anpassa mig. Appropå sömnrutiner så sänkte jag spjälsängen idag. Igår satte han sig upp i den för första gången, daig hittade jag honom sittsovandes. Han tyckte inte om att bli nerflyttad, jag tycker inte om att han är nerflyttad. Hur skall jag nu kunna pussa honom godnatt när jag går och lägger mig?

Jag har förstått att det är vanligt i sjömanskretsar att gifta sig i uniform. Jag förstår inte varför. Eller jo, på sätt och vis gör jag det. Att vara sjöman innebär för många en enorm yrkesstolthet. Jag har aldrig känt den stoltheten, den tillhörigheten. För mig har det bara varit ett jobb.

Jag har aldrig haft uniform på mig under mina år som styrman. Jag äger inte ens ett par axelklaffar! På fartygen jag arbetat har det aldrig varit något uniformskrav. Rosa Crocs och mjukisbrallor har varit helt accepterat. På många fartyg är det dock vanligt att man har uniform. På kryssningsfartyg till exempel bär befälen uniform dagligen, på andra fartyg är det sed att i alla fall dra på sig en vit skjorta med klaffar när man har lots ombord.

Men tillbaks till giftermål och uniformer. Trots att jag aldrig haft uniform tycker jag att det skulle kännas som att gifta sig i arbetskläder. Nu är jag mycket väl medveten om att man som kvinna antagligen aldrig traskar fram till altaret i kostymbrallor och kavaj med guld på ärmsluten. Många män gör det däremot. Jag seglade en gång med en snubbe som skulle gifta sig. I uniform. Jag frågade varför. Han svarade att det inte var hans påhitt, det var den blivande frun som önskade det. Krävde det.

Men ändå. Arbetskläder. En före detta klasskompis till mig arbetar som kryssningsstyrman. När han gifte sig gjorde han det i uniform. Jag känner inte killen i fråga så bra att jag kan med att fråga om det men jag undrar ändå. Han har uniform på sig dagligen halva året. Bröllopsdagen skall vara speciell. Det är min åsikt. Hur speciell är den om man har samma kläder på sig som man har dagligen på jobbet...?

I flera småbarnsmammors bloggar läser jag hur de klagar på sina män. Männen tar inte bebisen några timmar så de får sova, männen är ute och dricker öl med sina polare, männen spelar TV-spel istället för att laga mat. Är det så verkligheten ser ut för många? Faktum är att för mig så kommer det som en chock.

Först och främst så är jag lite småschockad över hur man i en helt öppen blogg kan klaga över sin partner. Om man har problem anser jag att man tar det öga mot öga istället för att skriva en massa pikar i bloggar och på Facebook. Även om problemen fortsätter efter att man pratat så förstår jag inte vad det är som gör att man väljer att hänga ut den som borde stå en närmast.

För det andra så undrar jag över om det i flera hem verkligen kan se ut så? Att kvinnan förväntas sköta allt medan mannen gör manliga saker som att sno bilar i ett TV-spel och ropa på henne när ölen är slut. För mig så är det något som man skämtar om, något som enbart existerar i sketcher och filmer.

Jag är på sätt och vis ensamstående mamma halva året (fast med en schystare paycheck). Jag tycker inte att det är några som helst problem i att ensam sköta bebis och hem. Däremot skulle jag aldrig tolerera att R inte lyfte ett finger när han är hemma. Jag är inte ute efter en totalt jämn fördelning hemma. Jag lagar gärna mat eftersom jag tycker det är kul. Jag viker gärna tvätten eftersom jag vet att jag är bättre på just det. Och om jag dammsuger, gör det någon skillnad? Nej. Men om den där känslan skulle komma, att det är jag som gör allt. Att han inte gör någonting. Att han prioriterar uteliv, TV-spel och träning framför oss. Det är då jag tror man är ute på djupt vatten. Men om man nu har kommit till den punkt, varför skriver man då ett irriterat blogginlägg? Varför avreagerar man sig i sin blogg som man har länkat till från Facebook? Varför vill man att alla skall läsa, allt från kollegor till sysslingar? Och vad tycker den stackars karlstackarn? Hans motivation till att göra något hemma lär ju knappast öka...

Det händer mycket just nu. Händer mycket i verkligheten och lite i bloggen kan vi väl sammanfatta det hela med. Arbetet i lägenheten går framåt. Gästtoaletten är ju som sagt klar och jag tackar för de fina kommentarerna. Jag tackar för kommentarer överlag, jag har inte riktigt orken och tiden att svara på dem just nu. Adams rum är även det så gott som klart och gästrummet är möblerat och klart. Det kommer komma lite bilder nästa vecka. Imorgon kommer mina föräldrar på ett första besök i denna lägenhet och på måndag skall vi ha kafferep med sambons släkt. Efter det kommer bilderna. När de har fått se hur vi bor. Det är mycket kvar men det känns som om vi är en god bit på väg.

Det är inte bara i lägenheten det händer mycket. Det händer mycket i huvudet också. Tankar som snurrar och far. Saker som mal. Den framtid som kändes så avlägsen för ett tag sedan börjar nu komma farligt nära. Skall jag plugga till hösten måste jag söka i april. Om två månader. Då måste vi även sätta Adam i dagiskö.

Innerst inne vill jag inte att han skall börja på dagis i augusti. Det är för tidigt. Han kanske inte ens kan gå då?! Jag vill vara hemma ett tag till. Stundtals känns det som om jag vill vara hemma mer än ett bra tag. Vi har föräldradagar så att jag kan vara hemma hela hösten i alla fall. Jag tror jag skall göra så. Studier kan vänta. Jobb kan vänta. När allt kommer omkring så ska vi ju ändå jobba tills vi blir 75. Lika bra att ta en liten paus.

Drygt två år efter att ha avlagt sjökaptesexamen bestämde jag mig för att gå iland. Jag kom in på en utbildning inom ekonomi och HR och ingen var gladare än mig. Eller rättare sagt, nästan ingen annan var glad. Flera kollegor och andra inom branschen ifrågasatte mig. Sa att det var slöseri med sådana som mig som tagit upp en utbildningsplats. Tagit plats från någon som kanske verkligen hade velat jobba till sjöss hela livet. Hur många som nu vill det...? Hur som helst. Samma höst som jag gick iland blev vi gravida och helt plötsligt var det ingen som ifrågasatte någonting.

På Facebook ser jag hur en efter en går iland. Både kvinnor och män. De gifter sig. Skaffar barn. Vissa tröttnar. Andra prioriterar familjen. Idag såg jag att en av de som hånade mig mest för ett och ett halvt år sedan nu sökt ett landjobb. Jag undrar vad det var som gjorde mitt val så annorlunda? Varför var det okej att håna mig när dessa personer nu själva gör exakt samma sak?

Mitt liv är upp och ner just nu. Jag återkommer när jag kan, vill och orkar. När det är kan jag inte svara på i dagsläget. Inget allvarligt har hänt men det är jobbigt nu. På återseende.

Alla föräldrar ger sina barn smeknamn, det är jag helt övertygad om. Kärt barn har många namn och det skulle bli en lång lista om jag skulle rada upp alla töntiga namn vi har på Adam. En sak jag däremot inte förstår är föräldrar som från födseln ger sitt barn ett smeknamn som sedan blir vedertaget tilltalsnamn.

Det finns ju en del namn som smeknamnen kommer direkt på. Madeleine blir Madde. Sebastian blir Sebbe. Robert blir Robban. Och så vidare. Säg att man bestämmer att sin barn skall hete Madeleine men att man sedan börjar kalla henne för Madde direkt. Vore det inte enklare att döpa henne till Madde? Är ni med i mina tankegångar?

Smeknamn kan ju självklart uppkomma på andra sätt för att sedan bestå. Min bror heter Robert. Jag kunde inte säga Robert när jag var liten, det skiljer bara femton månader mellan oss, så jag började kalla honom något annat. Det slutade med att alla idag kallar honom det. Möjligen att min mamma säger Robert någon gång men då är hon oftast arg. Skillnaden i det här fallet är ju att mina föräldrar aldrig hade en tanke att han skulle få det här smeknamnet. Men som sagt, börjar man kalla sitt barn Madde eller Pelle eller Knutte första dagen, varför inte välja de namnen då?

Ibland spinner mina tankar iväg och jag börjar fundera på uttryck och vad ord betyder. Som det där att ett plus ett är två. Kan inte ett plus ett bli just ett? Om det rinner en biflod från ett håll och en annan från ett annat håll, då blir det ju en flod i slutändan? Och man säger att ett hus ramlar ihop, krävs det inte minst två hus för att falla ihop? De sömnlösa nätterna börjar sätta sina spår. Dock är det rätt lugnt än så länge. När jag jobbade så innebar en del av mitt jobb sömnlösa nätter fem veckor i sträck. Ni ska bara veta vilka funderingar som kunde komma efter tre, fyra veckor ombord när Atlantresorna började bli lite väl långa...

Det var länge sedan jag skrev något som skapade lite liv bland kommentarerna. Jag ser att statistiken går uppåt men kommentarerna blir färre. Så. Nu vill jag veta vad ni tycker om detta ämne.

Som ni vet så är jag mycket restrktiv med bilder på Adam. Tror inte att det förekommit en enda bild på hans ansikte rakt framifrån i den här bloggen. Det gör mig antagligen till Sveriges ointressantaste och tråkigaste mammablogg. Men jag titulerar inte bloggen som en mammablogg heller. Jag lägger ut bilder på Adam i en annan blogg däremot. Den bloggen vet jag exakt vilka det är som läser eftersom den är lösenordsskyddad. Det är väl en klen tröst egentligen. Bilder på min son finns på nätet och jag misstänker att det inte är världens svåraste grej att hacka en blogg på blogg.se.

Jag har inget emot att andra lägger ut bilder på sina barn. Det är upp till var och en. Sen tycker jag visserligen att en del bloggar blir för privata. Mammor som bloggar och twittrar under förlossningen. Nakenbilder på bebisar inför hela jordens befolkning. Allt för detaljerade skildringar av mamman och pappans privat- och sexliv. Det finns en gräns men frågan är vart den går. Att den går på olika ställen för olika människor är ju självklart.

Kom igen, hur tänker ni? Hur privata är ni på nätet? Hur mycket visar ni upp av er själva och eventuella barn? Är du samma person i bloggen som i verkligheten? Jag kan ju helt klart säga att Landkrabban är en person, Anna är en helt annan tjej!

En remiss. Är det positivt eller negativt? Efter mycket googlande verkar de allra flesta tycka det är positivt, att det är bra att saker och ting kollas upp en gång för mycket än en gång för lite. Egentligen håller jag med. Men ändå. En remiss. Det betyder att något kan vara fel. Att något inte är bra. Det oroar mig. Det oroar mig väldigt mycket. Jag vet inte när remissen kommer. Imorgon? Nästa vecka? Om en månad? I slutet av vårdgarantin? Allt jag ville var att få en okej-stämpel. Nu är det istället tusen tankar som snurrar. Vad kan det vara? Hur ska det gå? Worst case scenario eller en försenad okej-stämpel?

Bil måste vara det minst ergonomiska redskapet som finns för att ta sig framåt.
Snacka om att lättjan bedrar visheten - tacka vet jag skor som transportmedel.

Följande ord stod på en ytlig bekants Facebook igår. Om det är hans egna ord eller någon vis gammal grek som sagt det låter jag vara osagt. Jag tyckte det var kloka ord. Handen på hjärtat, hur många tar egentligen bilen när man likväl kunde ha gått eller cyklat?

Vi har ingen bil. Har inte haft det på två, tre år. Något sånt. Bilen vi hade började bli gammal och srkuttig och vi bestämde oss för att sälja. Vi pratade på att köpa en annan bil. Jag ville ha en röd bil med fyra hjul och ratt. Sambon ville inte ha en röd bil. Och där var det slutdiskuterat. Det blev ingen bil och nu har flera år gått sedan den dagen.

Många frågar hur vi klarar oss utan bil. Vissa tror till och med att vi skämtar när vi berättar att vi inte har någon bil. När vi berättade för människor att vi skulle få barn möttes vi av svaret men nu måste ni ju skaffa en bil. Vi klarar oss mycket bra utan bil. Vi bor i ett mysigt område. Har 200 meter till ICA, fem minuters promenad till BVC och knappt 20 minuter in till centrala Kalmar. Dessutom går det bussar precis utanför fönstret var tionde minut. Jag vet att många bor och jobbar på sådant vis att det skulle ställa till vardagen alldeles för mycket att inte ha en bil. Jag vet att för vissa är det omöjligt att leva utan bil. Men jag är övertygad om att det finns rätt många bilägare därute som använder bilen av lathet. Av rena bekvämlighetsskäl.

Adam och jag promenerar vart vi ska. Ska vi till stan så går vi. Ska vi till IKEA så går vi. Det tar knappt 40 minuter att promenera dit. Det är ingen lång promenad ändå tycker människor att jag är galen som går dit ut. Med barnvagn dessutom. Herrejösses!

I januari ska vi flytta till ett bostadsområde lite utanför stan. Där finns mataffärer, vårdcentral, BVC, skola, dagis och annat man som småbarnsförälder behöver. Bussar går var tionde minut. Eller om det är var tjugonde. Jag kommer från en ö där bussarna gick var tredje timme, jag tycker det är lyx så länge bussarna går oftare än så. Från vårt nya bostadsområde in till stan kommer det ta cirka 40 minuter att promenera. Det är inte långt. Inte egentligen.

Tids nog kommer vi köpa en bil. Vi är fortfarande oeniga. Jag vill ha en röd. Det vill inte sambon. Dock har vi lyckats enas om vad vi inte vill ha. Vi vill inte ha en V70. Och absolut inte en silvrig bil. Jag har nämligen en tendens att tappa bort bilen på stormarknadsparkeringar... Vi vill dessutom ha en kombi. Jag säger som en av sambons vänner sa när han fick höra att vi väntade barn, bodde i en tvåa och inte hade bil. Det ordnar sig säkert.

I lokaltidningen står det om en berusad man som klättrat upp i stans stora julgran på torget. Polisen fick plocka ner honom. Jag blev inte ens förvånad när det senare på Facebook visade sig att jag kände honom. Tror att det blir bra att lämna stan, komma ut till ett familjevänligt område och lära känna lite mer normalt folk än ensamstående sjömän med lätta alkoholpromblem... ;-)

En gång i tiden levde jag, mer eller mindre, efter mottot det man inte minns har inte hänt. Den nya tidens motto verkar vara har det inte nämnts på Facebook så har det inte hänt. Jag stör mig när ytliga bekanta hör av sig och påstår saker. Tar saker för givet. Jösses, alla kanske inte vill läsa varje litet steg jag tar?

Hon är tillbaks. Vi sa hejdå för drygt ett år sedan. Det är nog närmare ett och ett halvt nu. Jag vinkade åt henne i taxin på väg till flygplatsen. Jag hånskrattade. Kan till och med ha gett henne fingret. Jag var så lättad. Det kändes bra att säga hejdå. Jag vet inte om jag var naiv när jag trodde att jag aldrig skulle träffa henne igen. Jag borde förstått att hon skulle leta upp mig. Det har hon gjort varje gång vi sagt adjö.

Min väninna är mycket speciell och vår relation är inte den enklaste. Hon har fått mig att göra mycket roligt, många minnen har vi tillsammans. Hon har även fått mig att må dåligt, göra saker jag inte borde gjort. Nu är hon tillbaks och jag borde bli rädd men det känns rätt bra. Jag välkomnar henne inte med öppna famnen men hon kan väl få vara här en stund om hon vill. Vi får se hur relationen utvecklas den här gången.

Min vännina heter Rastlösheten. Hon trivs bra i ett oroligt sjömanshjärta. Jag har ingen som helst längtan efter att segla igen. Inte det minsta. Men det måste hända något. Det är inte bra att ha så här mycket tid. Jag tror att flytten kommer göra mig gott. Det och att Plötten börjar krypa så han håller mig lite mer sysselsatt.

Varför är rastlösheten då en hon? Hon är opålitlig som bara en kvinna kan vara...

Det här med bloggande är svårt. Ibland tappar jag motivationen. Jag vet inte vad jag vill skriva. Hur jag vill skriva. Från början var jag anonym. Men det är så förbaskat tråkigt. Skall man vara helt anonym så får man verkligen vara en i mängden. Jag är inte en i mängden. Jag vill inte vara en i mängden. Om någon som känner mig hittar hit så fattar de rätt snabbt vem jag är.

Internet är litet. Alldeles för litet. Jag vill skriva för människor jag inte känner. Människor som inte känner mig. Ingen av mina vänner vet att jag har en blogg. Jag har ingen länk till den på Facebook. Jag har aldrig berättat om den. Men helt plötsligt så inser jag hur litet internet är. Och jag vet inte hur jag ska göra. Hur jag ska gå vidare.

Det är inte det att jag står för mina åsikter. Det här handlar om något annat. Det handlar om att jag vill kunna skriva fritt, få lite feedback, bara flumma ut lite utan att behöva tänka på vilka som läser. Vilka som kan ta illa upp. Jag vill inte att ytliga bekanta skall diskutera mitt liv.

Jag är mycket väl medveten om att min humor är lite skev och att jag tolkar saker och ting på ett sätt som allmänheten inte alltid gör. Men seriöst. Oreos slogan. Vrid. Slicka. Doppa. Tänker ni verkligen på kakor det första ni gör?!