En lång vecka

Det har varit en ganska lång vecka. Samuel har varit sjuk hela tiden och det är först imorgon jag kan skicka iväg honom till förskolan igen. Feber har blandats med öronont och krupp inatt. Var till läkare för örat igår, var rätt säker på att det värkte hål i förrgår men det syntes ingenting i örat. Elakt virus. Har missat alldeles för mycket på jobbet. Vet att jag inte ska känna dåligt samvete över det men just den här veckan hade jag behövts och det måste vara mr. Murphy och hans förbaskade lag som har ett finger med i spelet eftersom min sambo är på jobbresa just denna vecka.
 
 
 
Lite pyssel har blandats med film, joggingturer med vagnen (hu så jobbigt det var!) och utelek i den mån sjuklingen orkat. Bilden ovanför föreställer tydligen teckningar på mammas bil, farfars bil, grannens bil och doktorns öronlampa. Med en stor dos fantasi kanske man kan se det... Men snart är veckan slut och jag hoppas att även vab-säsongen är det!

Inte utan mitt kaffe

 
När jag gick på gymnasiet förstod jag mig aldrig på kaffe. Inte te heller. När jag sedan som 20åring började som jungman på ett forskningsfartyg blev jag "retad" i mässen för att jag drack saft. Det dröjde inte många dagar förrän jag började ta en kopp kaffe jag med. En fjärdedel kaffe, tre fjärdedelar mjölk och ett par sockerbitar på det. Sen försökte jag att inte grimasera allt för illa när jag drack. Men en dag började den där svarta sörjan smaka gott. Sockret skippades snart men än idag så dricker jag vad andra säger är mjölk med kaffe.
 
Kaffe är gott. Och smakar extra gott i vissa situationer. Som i sovsäcken utanför tältet när solen precis har gått upp. Eller efter maten, självklart kokat på stormkök. Eller när man är i stan och köper en takeaway-kaffe och känner sig som världens coolaste lattemorsa (fast man egentligen bara är en trött kaffemoster). Eller som nu. När barnen sitter i soffan, äter frukost och tittar på film. De har inte ens försökt slå ihjäl varann än (tro mig, det kommer snart). Morgonsolen lyser in i köket och det är nästan ovanligt tyst i huset. Lugnet före vab-stormen?
 
Och med det sagt vill jag säga godmorgon och önska er en fin dag!

Att gå iland

Sommaren 2010 gick jag iland. Tog av mig sjömanskostymen, vilken var mjukisbyxor och Crocs, som bloggbeskrivningen säger. Det kändes bra. Det kändes rätt. Jag blev sedan snabbt gravid och sjölivet kändes långt borta. Sen föddes Adam och sjölivet kändes ett ljusår bort.
 
Det gick lång tid utan att jag tänkte på det. Ett barn blev två och som "sjömansfru" hann jag inte tänka särskilt mycket bland kolik, blöjbyten och nappflaskor när sambon var till sjöss. Sen ändrades allt. Han gick iland. Jag fick ett jobb. Det började som sommarjobb för snart ett år sedan. Jag stortrivdes. Så jag frågade om jag fick vara kvar (läs tjatade lite grann) och vips så blev det tre månader heltid på timmar och sedan ett vick året ut. Och här någonstans så böjar jag känna av det. Att ha gått iland. 
 
Jag har ett jobb jag trivs med. Jag jobbar med ett av mina största intressen och det är awesome. Jag har en familj som jag älskar att komma hem till. Men det där rastlösa sjömanshjärtat. Åh, vad skall jag göra med det? Rastlösheten. Rotlösheten. Känslan över att ha varit på samma ställe i fem år. Egentligen vill jag inte vara någon annanstans. Men ändå, saknar känslan av att vara på väg. Saknar att inte veta vad morgondagen kommer bjuda på. 
 
Jag är inte bitter. Jag ångrar mig inte. Jag är mycket väl medveten att om jag skulle kliva över rampen igen, ombord på ett fartyg, så skulle jag längta hem innan jag ens lämnat in sjöfartsboken. Men det är den där förbannade rastlösheten. Den som förr ständigt klappade mig på axeln. Jag blev kompis med rastlösheten. Vi lärde oss hur vi fungerade tillsammans och efter ett tag rotade jag mig. Men nu är han tillbaks. Rastösheten. Ja, det är en han. Det mesta i min värld är en han. Hur som helst. 
 
Jag vet inte vart jag vill komma. Det är så det brukar bli när jag börjar skriva. Jag skriver en massa men missar slutpoängen. Vad är slutpoängen? Att gräset är grönare på andra sidan? Och går man över till andra sidan är gräset antagligen grönast på första sidan? Jag kommer inte gå till sjöss igen. Inte på många år i alla fall. Men jag leker med tanken. Tyvärr stillar det inte rastlösheten, det matar honom. 

Årets mest använda ord

VAB.
 
Tre små bokstäver. Vård Av Barn. Kollade igenom mina Facebookupdateringar. Om de inte handlar om eld, vilket jag är löjligt fortjust i, så handlar de om vab, vilket jag är mindre förtjust i. Samuel, den minste krabaten har dragit hem ena viruset efter det andra. Det har lett till att han och jag har delat ömsesidigt på bacillerna. På min sjukdomslista under vintern kan jag skriva upp bihåleinflammation x3, halsfluss x2, magsjuka x2, hosta tills det blev spricka i revbenet, influensa och en och annan hederlig förkylning. Han har dock för det mesta klarat sig med 38 graders feber och ett humör som heter duga. Ett par magsjukor och öroninflammationer har väl också hunnits med för hans del.
 
Men nu är det alltså dags för vab igen. Sådär fruktansvärt otimad vab eftersom jag är själv med ungarna den här veckan och dessutom är utlånad till en annan avdelning på företaget. Ett kort vick och jag skulle verkligen behöva vara där. Men jag antar att det här är de beryktade småbarnsåren? Att han efter den här vintern utvecklat ett immunförsvar som heter duga? Och fram tills det immunförsvaret är ordnat så hoppas jag att morgondagen är feberfri så vi kan snurra vidare i ekorrhjulet resten av veckan.

Fem bilder

Att försöka ge mig in på att skriva om de två senaste åren och vad som hänt. Well. Det är ett evighetsprojekt. Vi startar här. Med fem bilder från hyfsat nyligen.
 
 
När alla andra rockade sockorna rockade jag skorna. Nog för att jag brukar ränna runt i strumplästen på kontoret men skor, det kändes som det fick mer effekt. Och nej, det är inte första gången jag går ut i omaka skor. Det är därför jag uteslutande äger Converse. Hittar man inte den andra skon kan man ta vilken sko som helst i högen. Det säger en del om vår hall...
 
 
När jag inte rockar sockor och skor så rockar jag. Gärna i Mötley-tröja. Laddad som tusen inför Sweden Rock i år. Kickstart my heart, finns ingen bättre låt att cykla till jobbet till. Eller att springa till. När mat lagas är det dock Volbeat som gäller. Allt enligt tvååringens önskemål. Yssna! Våbee! Duktig bebis. Ja, han är ingen bebis längre. Han är två och ett halvt. Men ändå bebis.
 
 
 
 
Påsken spenderades i Malmö. Jag är inte särksilt hönsmammig av mig men även jag var rädd för att tappa bort kidsen i storstan. Så jag knöt fast röda heliumballonger i dem. Mycket billigare än att operera in GPS-sändare i dem. Säkert skonsammre också.
 
 
Jag fick en punschpralin i påskägget på jobbet. Jag säger inget mer om den. Det kanske bara är jag som associerar fritt och fick ett smärre skrattanfall.
 
 
Såhär spenderar jag helst min tid. I ett vindskydd. Första övernattningen med hela familjen bockades av under förra helgen. Vi har lyxen att bo en halvmil från ett naturreservat med flera vinskydd. Fyraåringen och jag har dock vintertältat lite i trädgården i vinter. Det är enda stället han sover som en stock på, när han får sova ute. Jag funderar allvarligt på att köpa en tältkåta och slå upp på permanent basis i trädgården. Alternativt timra ett vindkydd. Efter att ha varit vaken fem gånger varje natt i fyra års tid verkar det som en alldeles perfekt lösning. Grannarna tycker redan att jag är lite udda så de hade nog inte ens reagerat.
 

Ett försök?

Snart två år sedan jag skrev något. Funderar ibland på att börja. Frågan är bara hur. Jag saknar min första blogg. Den var rosa och handlade om livet till sjöss, studentliv i Kalmar och alla tokigheter däremellan. Nu blir det inte så mycket tokigheter. Bortsett från i onsdags men det är en historia för sig.
 
Vad har man att skriva om när dagarna består av lämningar, jobb, hämtningar, matlagning och nattningar? Att driva en mammablogg är jag totalt ointresserad av. Visst, jag svamlar gärna och ofta om mina barn men nej, inte mammablogg. Jag försökte ju me vikt- och träningsblogg och det fungerade ju bra. Tappad kilo på tre år, mycket tack vare bloggen. Nu har jag Garmin Connect som jag är lite småkär i och motivationen att gå vidare är tillbaks. Ruskigt nöjd över att ha stått stilla viktmässigt i två år. Det har aldrig hänt förr. Sakta men säkert har ett kilo plus blivit två som blivit tre som blivit fem. Ni fattar. Så vad återstår bloggväg? Vardagsblogg? Well, det skrev jag ju om nyss. 
 
Vakna, kaffe, lämna, jobba, hämta, laga mat, natta, springa/städa/kolla på Grey's Anatomy. Yey vad spännande!
 
Jag funderar. Kanske skriver något förvirrat inlägg under tiden. Kanske startar en ny blogg. Antagligen slutar det i en helt vanlig vardagsblogg det här också. 
 
So long people!

Bebisarna

 
Mina små grisar. Samuel är den gulliga grisen och Adam den gosiga grisen. Den stora bebisen och det lilla barnet. Det skiljer ju 17 månader mellan dem och ibland slås jag över att det storleksmässigt inte är så stor skillnad mellan dem. I skötväskan har vi bara ett ombyte. Storlek 86. Det är universalstorlek här hemma. Det är lite stort till Samuel men sitter inte som ett ålaskinn på Adam. Egentligen hade jag plockat undan 80/86 till Adam, har ju så mycket fint i 92/98. Men nu när kläderna fått vila en stund är de åter intressanta och han kan fortfarande ha mycket. Men innan han kunde gå fick alla hans nederdelar vara lite förstora, annars åkte de upp så på benen när han skuttade fram på sin lilla blöjrumpa... Ska bli kul att se hur de fortsätter växa. Fortsätter det i den här takten har Samuel snart vuxit om Adam...

Hösten

Det kommer bli en annorlunda höst. Adam skall skolas in på förskola. Vi har köpt ett litet radhus och flyttar i oktober. En flytt på hela 500 meter! Men den största förändringen är ändå att min sambo har fått ett nytt jobb. Han kommer jobba iland, i Kalmar, under minst ett år. Han kommer jobba helt vanliga kontorstider, 8-17. Således kommer han åka till jobbet på morgonen och komma hem på eftermiddagen. Vi vet väl inte vad vi gett oss in på men vi har funderat mycket på vilken sida gräset egentligen är grönast på och enda sättet att få reda på det är ju att testa!

En bild säger mer än tusen ord

Tre år, två graviditeter och minus 20 kilo.

Nu ska jag gnälla...

Ja. Nu ska jag gnälla om vädret. Som alla andra. Normalt är jag en sådan som stör mig enormt på när människor gnäller på vädret. Vi kan inte göra något åt det. Klä på/av er och gå ut brukar jag muttra åt gnälliga människor. Men nu får det vara nog! Snögränsen är nådd. Jag. Vill. Inte. Ha. Mer. Snö.
 
På väderrapporten på radion imorse sa dom något i stil med att hela Sverige får sol i påsk utom i sydost för där kommer det kräksnöa. Och vart bor jag? Jo. I Kalmar. Så mycket sydost man kan komma i detta avlånga land.
 
Jag är så less på det hela. Snö. Vinterkläder. Jag vill ha vår. Jag vill kunna ta med kidsen ut på tur i tunna skalkläder. Käka lunch nere vid Kalmarsund utan att benmärgen fryser till is av de kalla nordostvindarna. Jag vill hänga på balkongen. Jag vill ut och leta efter geocacher utan att behöva ha värmepistol med för att tina upp de djupfrysta gömmorna. Jag skall försöka uthärda den kräksnöiga påskhelgen och försöka att inte vara allt för bitter. Men jag lovar inget.

När våren kommer...

...så minskar blogginläggen i takt med att temperaturen ökar. I alla fall är det så för mig. Den sista tiden har vi varit ute. Ute och promenerat. Ute och lekt. Ute och fikat. När kvällen kommit har jag kraschat i soffan. Att blogga har inte riktigt funnits med i min värld. Jag är väl en rätt dålig bloggare på det sättet. Att jag inte tänker blogg. Jag tar aldrig upp mobilen för att fota en kopp kaffe, min lunch eller mina Converse på en parkbänk. Jag skriver när jag känner att jag har något att skriva om. Uppenbarligen har jag inte haft det det sista.

I mitt huvud

Jag har flera inlägg i huvudet men jag kommer mig aldrig för att sätta mig ner och skriva dem. Hur som helst rullar dagarna på. Vi mår bra. Nu kommer snart en vän hit som jag inte träffat sen 2006 så jag har lite scones att baka. So long!

Vår

Första sommaren med R, 2007.
 
Som jag längtar efter våren. Jag blev så trött imorse när jag tittade ut och såg ännu mera snö! Och nio jäkla minusgrader! Ge mig vår! Att ta sig ut ur lägenheten är ett mindre projekt. Fuskpolo, mössa, vantar, overall, vinterskor. Täcken, filtar, åkpåsar. Ungarna tutar för glatta livet. Ska bli så skönt när det räcker att ta på en tröja och tunn mössa om man bara skall ut med soporna eller springa till Pressbyrån och köpa mjölk. Nu drar man sig för att göra de där korta ärendena eftersom det är ett sådant projekt. Som sagt, ge mig vår. Helst igår men om inte det är möjligt så går det bra imorgon med.

Inte rea

Vet ni hur man lättast sparar en massa pengar på mellandagsrean? Gå på stan med två ungar som börjar gallskrika så fort man närmar sig en affär. Vet ni hur man lättast spenderar en massa pengar på mellandagsrean? Skickar hem de två gallskrikande ungarna med pappan (som ändå inte är så fascinerad av klädaffärer och rea, ingen större skada skedd).
 
 
Kom hem med lite nytt till Adam. Samuel får nöja sig med brorsans gamla kläder. Lite nytt får det väl bli till honom med. Han är en liten kräkapa så det går åt några fler ombyten till honom än vad det gjorde till Adam. Gick in en sväng på Indiska och lev så glad när jag såg att "min" kofta var på rea. En petrolgrön sak som jag gått och tittat på länge men tyckt att 500 kronor varit för mycket. Ännu bättre att den fanns i min storlek! Sen hittade jag den här underbara klänningen. Inte på rea men va fasen, är det egentligen någon som enbart handlar reaplagg på rean?!

God Jul

God Jul!

Kakans Dag

 
Jag hörde på P4 Radio Kalmar imorse att det är Kakans Dag idag. Det är väl en dag värd att fira?!

Gosegrisar

 
Mina små gosegrisar. Den ene är gosigare än den andre. Båda två har extremt närhetsbehov. Samuels är konstant och Adams går i perioder. Tror att jag skrivit förr om hans perioder, då han vaknar 30-60 minuter efter att han somnat för kvällen och det är stört omöjligt att få honom att somna om i hans rum. Det enda som fungerar är att lägga honom i vår säng, då somnar han på ett par minuter. Förr har vi alltid haft honom kvar där men nu brukar vi bära in honom till sitt rum när vi går och lägger oss. Har en spjälsäng bredvid sängen, utan en sida, så det är inga problem att ha båda barn i sängen (eller det lilla bihanget till sängen) men Adam vaknar alltid när Samuel ska äta och vill då vara vaken en stund...
 
När Adam var nyfödd sov han bara på oss, dag som natt. Det gick inte att lägga ner honom. Jag var nybliven mamma och hade aldrig sett en bebis innan och var helt oförberedd på just den biten. Efter ett par veckor började jag tycka att det var lite påfrestande att inte ens kunna gå på toa så jag började googla lite. Blev snabbt varse om att det inte bara var min bebis som var sådan vilket kändes skönt. Självklart hamnade jag på Familjeliv, en av de absolut värsta sidorna som finns på nätet enligt mig. En annan nybliven mamma hade skrivit ett inlägg om precis det jag kände. Hon fick så mycket skit. Andra tjejer frågade varför hon hade skaffat barn om hon inte ville ha barnet nära. Det handlade ju inte om det.
 
Nu i efterhand ser jag ju att den tiden var så kort. Tiden då man var bunden vid soffan. Så jag förstår inte varför jag är så stressad över att jag nu är precis lika bunden vid Samuel som jag var vid Adam. Han är snart sex veckor. Om bara några veckor, eller kanske någon månad, är den här tiden förbi. Stressen beror antagligen på att den här gången har jag saker som måste göras. Adam måste ha mat, Adam måste ha ny blöja, Adam måste ha uppmärksamhet. Det är det som är skillnaden. Att vi har Adam. Egentligen är det inga problem i dagsläget. Inget barn försummas. Vi är ju två vuxna hemma och båda barn får all den uppmärksamhet de behöver. Men stress och dåligt samvete finns där. När jag är med Samuel har jag dåligt samvete för att jag inte är med Adam. När jag är med Adam har jag dåligt samvete för att jag inte är med Samuel. Jag känner att jag inte räcker till och funderar en del på hur det kommer bli sen. Hur det kommer bli när det bara är jag och grabbarna.
 
Jag är ingen tänk-om människa normalt. Jag tänker sällan på vad som kan hända och ske, speciellt om tankarna går i negativa banor. Det är i regel ingen idé att spekulera eftersom det ändå aldrig blir som man tänkt sig. Men ändå gör jag det den här gången. Tänk om. Tänk om det inte kommer gå att lägga Samuel i babysittern/gymmet/en filt, när ska jag då kunna laga mat till Adam? Tänk om Samuel inte har fått till sin dagsömn och jag måste bära honom konstant, när ska jag då kunna leka, mata och byta på Adam? Tänk om Adams tänder fortfarande gör nätterna så jobbiga, hur ska jag då orka? Jag antar att det bästa jag kan göra just nu är att släppa tänk-om-tankarna och pussa lite på min lilla bebis som sover i trikåsjalen.

Livstecken

Well, jag kan ju ge ifrån mig ett litet livstecken då och då. Det är ju knappast för mycket begärt. På dagarna går jag och funderar på blogginlägg, saker som jag vill skriva om. När kvällen kommer är allt bortblåst och om jag överhuvudtaget kommer ihåg att logga in på bloggen så blir inga formuleringar bra och det som lät vasst och intressant i mitt huvud under förmiddagskaffet låter bara blaha.
 
Tiden susar förbi. På fredag är Samuel fyra veckor. Jag funderar på vad vi gjort de här fyra veckorna egentligen.  Vi går upp, äter gröt, går morgonpromenad. Sen hem för fika, vila för Adam och sedan lunch. På eftermiddagen leker vi, myser, gör någon utflykt, äter mat. Och vips så är det barn-TV och läggdags. Adam är väldigt kvällstrött så kvällen här börjar vid fem och mellan halv sex och sex så stensover han. Lillebror är lite mer oförutsägbar än. Men han har rättat in sig i ledet och fattat att på nätterna sover man. Visst, han vaknar ju för mat men somnar om direkt efteråt. Tumme upp för det! Nu hoppas vi att det snart börjar gå lite längre mellan matstunderna. Han är ett ritkigt matvrak som käkar var tredje timme. Med de nya anti-kolik-flaskorna tar det längre tid för honom att äta men magen verkar inte göra lika ont längre även om den studntals besvärar honom.
 
Hepp. Nu skall jag dyka ner med huvudet i lådan som det står JULSAKER på. Med lite flyt kanske jag har fått upp ljusstakar i alla rum till på söndag?!

Tips på appar till Android?

För ett par veckor sedan köpte jag en ny telefon, en Samsung Galaxy SII blev det. Är nöjd med den so far men känner att jag inte riktigt utnyttjar den till fullo. Alla säger att Samsungs telefoner är så häftiga och att de kan så mycket men jag använder min på ungefär samma sätt jag använde min Sony Ericsson från 2008, det vill säga till att ringa, sms:a, kolla mail och Facebook. Visst, jag använder webläsaren en del och tycker det är guld att kunna filma Adam och sen direkt kunna maila iväg filmen till sambon utan att behöva koppla in telefonen i datorn. Men jag antar att det finns så mycket mer jag kan göra med denna lur?
 
Så, vilka appar rekommenderar ni? Har installerat ett gäng praktisksa så som banken, ICA, Tradera och en gravid-app. Men vad finns det mer? Jag vet inte ens vad jag ska söka efter! Är som sagt nöjd med att kunna ringa och sms:a men det vore ju kul att utnyttja telefonen lite mer ;)

Konsekvent

Jag har alltid varit dålig på att svara på kommentarer. Och jag har varit väldigt dålig på att utnyttja blogg.se's svara-på-kommentar-funktion. Ibland använder jag den, ibland svarar jag hos den som kommenterat men oftast svarar jag inte alls. Nu skall det dock bli ändring och jag skall bli lite trevligare ;) Så svårt är det ju inte, speciellt inte när svara-på-kommentar-funktionen finns! Och om jag misslyckas så får ni skälla på mig, det är helt okej.

Tidigare inlägg
RSS 2.0