landkrabba

Jag försöker formulera ett inlägg men det går inge bra. Jag skriver. Och raderar. Skriver igen. Och raderar på nytt. Jag är lite deppig och försöker få fram varför. Det är svårt. Speciellt eftersom jag inte vet varför. Jag är ingen drama-queen. Jag är rätt jämn i mitt humör. Så gott som alltid glad och positiv och det är väldigt lätt att göra mig ännu gladare. Ett par snälla ord, en kram, en blomma, en kaka. Vad som helst kan göra min dag. Därför tycker jag att det kan vara lite jobbigt och påfrestande att falla ner i ett deppträsk och gråta för allt och inget utan att riktigt fatta varför.

Jag har förstått att jag hittills kommit lindrigt undan när det gäller hormoner och humörsvängningar. Mina hormoner har visat sig genom att jag vill baka i tid och otid. Me like. Hellre det än att explodera eller börja gråta över minsta lilla. Sen kommer det dagar, som idag, då jag befinner mig i det där deppträsket. Det började med ett telefonsamtal med en person som gjorde mig lite sur. Det fortsatte med ett sms från en kompis som inte visste om hon kunde komma på vår frukostdejt imorgon eftersom hon skule dricka vin ikväll. Där någonstans började jag känna mig som världens ensammaste människa och saknaden efter min älskade sambo blev hundra gånger värre. Får man som kvinna i Sverige 2011 säga att man behöver en man? Rättelse. Jag behöver inte en man. Jag behöver min man. Han kommer hem i mitten på nästa vecka. Allt känns lite lättare när jag har hans axel att gråta mot, snora ner och lämna svarta mascarafläckar på.