landkrabba

I julklapp fick jag ett gymkort på Friskis här i stan. Varje måndag har de något de kallar för mammacore då nyblivna mammor, och pappor, får komma och gympa lite med sin bebis. Jag tycker väl att det är mer av ett "allträningspass" då det är lite arm- och axelövningar, knäböj, utfall, bäckenbottenträning och lyftteknik också utöver själva core-delen.

 

Det är kul att få "komma ut" en stund. Få tid bara med Samuel. Få känna sig som en "bebismamma" igen. Träffa andra "bebismammor". Här hemma är det ju Adam som styr. Med en bebis kan man sitta två timmar på EspressoHouse och vara trendig lattemorsa. Det kan man inte med ett barn på 20 månader. Inte mitt barn i alla fall. Det blir surt bryggkaffe på Öppna Förskolan istället vilket inte är så tokigt det heller. Men ändå, det blir inte lika lugnt och mysigt som att få vara med sin bebis. Antingen ensam eller med andra bebisar och deras mammor.

 

Jag hoppas att det löser sig med barnvakt de flesta måndagar nu kommande månaden. Det vore kul att kunna gå på det regelbundet. Träningen kanske inte är den mest effektiva men idag känns det ändå lite i axlarna så någon nytta gör det. Men det handlar ju inte bara om träning heller som sagt.

På tisdag är det dags, Då börjar vår nya vardag. Min och småkillarnas. Sambon åker på jobb och när vi vinkar av honom kommer vi inte ses på fyra veckor. Jag känner mig rätt lugn inför den kommande månaden. Enda funderingen är hur nattningarna kommer gå men det tar vi då. Men jag funderar lite på hur jag skall strukturera upp vardagen. Allt för att underlätta och ligga steget före.

 

Rutiner och planering kommer väl vara a och o. Förbereda middagen kvällen före om det går. Alltid ha lättlagad mat som korv och makaroner hemma. Jag har börjat på att skriva en "att-göra-lista". Jag är inte så bra på hushållssysslor. Det går lätt överstyr. Istället för att städa sovrummet målar jag om det. Istället för att putsa fönstrena köper jag tyg och syr nya gardiner. Nu skall jag skriva veckolista på vettiga sysslor. Typ byta sängkläder, städa klädkammaren, baka skorpor och så vidare. Inte sånt som man gör varje dag som tvätta, diska och laga mat. Det räknas inte, det går av bara farten.

 

Jag kan inte gå sysslolös. Jag är en rastlös själ. Att vila och ta det lugnt är något bland det värsta jag vet. Speciellt när jag är ensam. Då vill jag att saker och ting går i ett. Annat är det när sambon är hemma, då är det ju mysigt att ligga i soffan och prata och kolla på en film. Men när man är själv, näe. Har ju fler större projekt som jag vill göra i lägenheten. Måla om hallen. Fixa i ordning gästrummet. Måla om lite möbler. Men jag har lovat mig själv att det får vänta. Att jag inte skall dra igång något större projekt nu första törnen. Så listan fylls på med småprojekt och vips så har de 28 dagarna gått!

På förmiddagen pälsade jag på barnen och gick ut på promenad. Det gör jag jämt när de börjar gnälla och speciellt när de gnäller för att den andre gnäller. Lika bra att gå ut då. Liten somnar alltid direkt i vagnen och stor somnar ibland. Men så skönt det var! Visserligen svinkallt, hade arton minus när vi vaknade, men solen sken och allt var så vackert. Alla jag mötte såg så glada ut och det var betydligt fler än vanligt som hälsade. Utbytte artighetsfraser med flera människor och sånt gillar jag. Jag gillar att småprata med någon vid ett övergångsställe, säga hej till sådana man möter eller går förbi. Jag gillar när hundägare stannar med sina hundar när de förstår hur roligt Adam tycker att det är, jag gillar när traktörförarna som kör runt och skottar vinkar till oss för det gör Adam överlycklig. Och idag var alla så glada. Lever fortfarande på förmiddagens positiva energi!

Jag vill skriva något. Jag börjar på olika inlägg men inget blir bra. Inget känns intressant. Vi har varit på BVC idag. Samuel har vaccinerats och passerat sju-kilos-strecket. Min lilla dunderklump. Började skriva om vaccinationen men kom ingen vart. Började skriva om att Samuel aldrig har känts som en "liten" bebis men även det raderades. Och nu sitter jag och skriver ett inlägg om inlägg som inte blev bra?! Jag tror det är dags att lägga de nybakta syltgrottorna i en burk, koka vatten till Samuels nattamat och sen krypa ner i sängen. Godnatt!

I julklapp fick jag ett åskort på Friskis & Svettis här i stan. Kom aldrig igång med träning på gym mellan graviditeterna så ni kan ju tänka er formen nu. Om vi säger så här, jag kommer ju se snabba resultat i alla fall. Jag väljer att se saker från den positiva sidan... Hur som helst. Nu börjar jag känna att jag har kommit igång. Har varit på gymintroduktion och testat ett par olika pass. Idag testade jag något helt nytt för mig, indoor walking. Gillade det och ett nytt pass är bokat på lördag.

 

Viktresan är med andra ord i full gång igen även om det kommer gå långsamt. Jag har inte tid att gå all in. Jag vill inte gå all in. Jag behöver inte gå all in. Jag gick upp mycket under graviditeten med Samuel. Efter 13 kilo stack jag huvudet i sanden, slutade väga mig och höftade lite när barnmorskan frågade vad jag vägde. Gick säkert upp 15, 16 kilo. Kanske mer. 1,5 kilo är kvar. Så den biten ser jag snart ett slut på. Sen är det då resten.

 

I juni 2010 började jag min resa nedåt. Sedan dess har jag gått ner nästan 15 kilo. Då har jag dessutom fött ett par ungar, och gått upp en hel del i vikt under graviditeterna. I dagsläget väger jag mindre än vad jag gjorde när jag blev gravid med Adam. Det är en rätt lång resa kvar. Exakt hur lång vet jag inte. Jag har inte satt någon målvikt. Men runt 20 kilo till skall bort. Kanske är jag nöjd efter 15? Eller så vill jag gå ner lite till? Det får jag se då. Och det får ta den tid det tar. Så länge det går åt rätt håll är jag nöjd.

 

Kommer inte blogga så mycket om vikt och träning. Ni som varit med ett tag vet ju att det var så det började, mitt forum att få skriva om tankar kring viktminskning, mat, komplex samt att jag då vägde in mig "offentligt" här i bloggen. Nu handlar bloggen om lite allt möjligt och så får det fortsätta.

I slutet av oktober kom sambon hem, en vecka innan Samuel föddes. Sedan dess har han varit hemma. Men nu börjar påmönstringen närma sig. Imorgon påbörjar vi sista veckan tillsammans. En dryg vecka kvar tills han åker och jag skall vara själv med småpojkarna för första gången.

 

Låter det konstigt om jag säger att jag ser fram emot det? Vissa tycker nog det. Men bara för att min kille drar till sjöss så lägger ju inte jag mig ner och dör i en månad. Halva tiden, halva livet är vi tillsammans. Men jag är livs levande och uppskattar livet och tillvaron även när han inte är hemma. Det är ju också en del av vår vardag. Och jag är redo för vår nya vardag nu. När Samuel var dryga månaden var jag inte redo. Han skrek hela dagarna. Verkligen hela dagarna. Jag undrade om det var så det skulle vara. Men det vände. Det var inte "riktig" kolik. Nu är han för det mesta en glad bebis. Och jag är redo.

 

Många runt omkring verkar oroa sig för hur det ska gå. Jag får frågor från vänner och bekanta. Hur jag ska klara det. De tycker nog att jag är naiv när jag säger att jag inte tänkt på det. Jag gillar inte att tänka på problem som inte exsisterar. Planen för de snart stundande fyra veckorna är endet-löser-sig-inställning. För det gör ju det. Löser sig. Jag har som sagt fått höra att jag är naiv. Kanske rentav lite korkad. En hel del hänger upp sig att Adam inte går på dagis. Borde han inte göra det när jag är själv så mycket? Nja, vi har aldrig känt behovet av en dagisplats. Kanske till hösten. Och när allt kommer till kritan är jag inte själv särskilt mycket. Vi är två precis lika lång tid! Awesome!

Jag kan absolut ingenting om feng shui. Jag vet att det har något att göra med hur man möblerar, i vilket väderstreck man sover och så vidare. Eller? Det var min mamma som satte griller i huvudet på mig idag. Jag berättade om hur Adam sover. Som jag skrivit tidigare så har han ju perioder då han sover hela nätter i sitt rum. Det kan handla om någon eller några månader. Sen kommer det en period då han vaknar varje kväll/natt och inte ger sig förrän han kommer in i vårat sovrum. Det handlar också om någon eller några månader. Sådär har han hållt på sedan vi flyttade för ett år sedan.

 

 

Sedan Samuel hade så ont i magen så vill/kan han inte somna själv utan vi ligger bredvid honom i en 90säng som står direkt på golvet. Spjälsängen har vi slutat använda. Han vaknar varje kväll/natt och istället för att flytta in honom till vårt sovrum, då vi inte vill att bröderna skall bli allt för störda av varandra eftersom vi ändå är två nu, så sover någon av oss kvar i hans säng med honom. Men senaste tiden så har han vid ett flertal tillfällen blivit helt tokig på natten. Det har aldrig hänt tidigare. Han skriker som besatt, påminner om flickan i Excorsisten. Ett tag funderade jag på nattskräck men då ska väl inte barnet gå att kontakta överhuvudtaget? För han är kontaktbar. Men han bara skriker. Skriker, skriker, skriker. Håller oftast på i flera timmar. Han är ju dessutom trött, somnar någon minut för att sedan vakna och skrika. Så kan han hålla på två, tre, fyra timmar. Han verkar inte ha ont, han låter inte rädd, om man frågar om han är hungrig eller törstig svarar han nej. Men han låter helt besatt.

 

Och det var då min mamma började babbla om feng shui. Hon kan om möjligt mindre än mig, frågade bara om jag inte hört om att man inte ska sova i vissa hörn och väderstreck. Tänk om det är så enkelt? Tänk om hans säng helt enkelt är felplacerad?!

 

Har de senaste kvällarna slötittat lite på Mästerkocken på TV4. Det är flera av deltagarna som säger att Per Morberg gör dem nervösa när han kommer fram till deras "kök". Och kag förstår dem! För mig är Per Morberg pyskopaten Viggo i Rederiet. Jag var ju bara ett barn när den serien sändes och har ett och annat obehagligt minne från den. Och att ha "Viggo" hängande över axeln när jag lagar mat är inget jag vill...

Idag har det handlat om amning hela dagen på P4 Kalmar. Jag har lyssnat med ett halvt öra, jag är egentligen rätt trött på amningsdebatten. Men amning är ju ett hett, och ganska känsligt, ämne. Det verkar som om många ser det i svart eller vitt. Själv har jag inga positiva erfarenheter alls av amning och är antagligen enligt vissa en sådan som har gett upp för lätt.

 

Jag ammade Adam en månad. Första månaden med första barnet borde vara fantastisk men det var den inte. Jag mådde väldigt dåligt, amningen strulade. Det gick en vecka. Det gick två. Det gick tre. Någonstans kring vecka två började jag fundera på om det verkligen var värt det. Men jag fortsatte. Klart jag skulle amma. Alla skulle ju amma? Adam sög mellan femton och tjugo gånger per dygn och gick knappt upp i vikt. Men jag fortsatte. Efter fyra veckor orkade jag inte mer. Jag fick nog. Jag minns den kvällen jag gick ner till ICA, köpte ett paket BabySemp och två nappflaskor. En med tigrar på och med en flammingos på. När jag kom hem gjorde jag i ordning en flaska mat efter att nogrannt ha läst instruktionerna och när jag matade Adam den kvällen öppnade en ny värld sig. Mitt hjärta fullkomligen svämmade över av kärlek till den där lille krabaten. Det var så härligt att få se honom äta sig mätt, att han kunde äta en hel måltid utan att tappa taget om bröstet. Och efter det såg ajg ingen som helst vits med att fortsätta amma.

 

Funderade mycket kring amning under tiden jag väntade Samuel. Hur skulle det gå den här gången? Ville jag ens försöka? Jag gav det ett, kanske halvhjärtat, försök men den här gången gav jag upp direkt, redan på BB. Säkert 20 olika barnmorskor och undersköterskor var och hjälpte honom att få tag runt bröstet. Det var ingen som "lyckades" direkt. De slet och drog och efter många om och men sög han ett par tag, tappade greppet och proceduren började om. Jag bröt ihop efter varje amning och till slut gjorde det så ont att jag bara grät och fick andas mig igenom varje gång han ville suga. Hemgången närmade sig och när en barnmorska frågade mig om jag verkligen ville amma så pep jag fram ett nej. Ett beslut jag inte ångrat.

 

Jag har flera gånger fått kommentarer från okända människor om att jag inte ammar. Kvinnor har sett ett paket ersättning i korgen på ICA och frågat om jag inte ammar. En annan gång var det en förbipasserande dam som sa men lilla vän, får du inte mat från din mamma? när jag satt på en parkbänk och matade Adam. Ett par stycken har fascinerats av att jag bär mina barn i sjal men inte ammar. Under en fika med ett par tjejer från föräldragruppen blev jag och en väninna kallade "ersättningsmorsor", precis som om vi var en annan slags mammor.

 

Den här gången bryr jag mig inte. Folk får säga och tycka vad dom vill. För oss är inte amning det bästa. Bröstmjölk är visserligen det bästa för barnet men ersättning är det näst bästa och i mitt fall så väger inte bröstmjöken upp en helt nedbruten mamma. Näst bäst är rätt bra det med. Jag vill må bra, orka med vardagen, kunna ge mina barn kärlek och närhet. Och det kan jag utan att amma. För mig är det inte svart eller vitt och jag förstår inte varför man skall skuldbelägga varandra...

Nästa helg ska vi på en liten minisemester till Karlskrona. Det blir vår första "resa" med fyra familjemdelemmar. Har sedan Samuel föddes mest varit hemma. De första två veckorna bodde vi i vår lilla bebisbubbla och sen började Samuel få ont och skrika så att bubblan sprack. Vi har, mer eller mindre medvetet, valt att stanna hemma. Det har inte varit roligt att göra saker, vara bland människor, när Samuel har varit ledsen. Det är inte roligt för honom, det är stressande för oss och jag antar att det är rätt irriterande för omgivningen att sitta på ett café med en bebis som skriker i ett par timmar. Och kaffet smakar nog inte särskilt gott för en annan heller... Men nu är magen bättre och vi börjar bli tryggare i vårt nya liv, som tvåbarnsföräldrar.

 

 

Så Karlskrona då. Inte så exotiskt kanske. Men lite lagom sådär. Ska bo på Scandic och jag ser fram emot att få äta deras frukost två dagar i rad. Sova i hotellakan (hoppas ungarna också uppskattar hotellakan). Jag har varit i Karlskrona förr. Flera gånger. Jag har varit ung, full och dum i den stan. Jag har varit galet förälskad och insett att R och jag verkligen var på väg att bli ett par. Jag har utnämt Glassiären till min absoluta favoritrestaurang. Men jag har aldrig varit där med barn. Vad gör man i Karlskrona med barn? Lekrummet på Marinmuseumet är givet. Har sett att det finns något lekland också. Men mer då? Vet ni något? Adam är ju 1,5 år. Finns det någon stor, rolig lekpark utomhus? Är simhallen något att ha?

Jag är rätt bra på att planera och organisera. I jobbet har jag strukturerat upp mycket och fått ordning och reda i olika "system" som ingen trodde att det någonsin skulle gå att få ordning i. Men lika bra som jag är på att planera och organisera, lika bra är jag på att leva i ett organiserat kaos. Jag tycker inte att det är särskilt konstigt om miniräknaren ligger i byrålådan i hallen där mössor och vantar också ligger. Om sambon frågar vart tumstocken är svarar jag obekymrat att den ligger i stekgrytan. Jag har ju koll på sakerna, även om de kanske inte ligger på ett logiskt ställe. Så det blev lite svettigt nu på morgonen när jag behövde ha mitt anställningskontrakt.

 

Första stället att leta på är i vår tråkiga vuxenpärm där vi samlar alla viktiga papper. Fliken Jobb Anna lät ju lovande. Bläddra, bläddra bläddra. Lönespecar från 2008 men inget anställningsavtal. Nähä. Vart kan jag då ha lagt det? Vet att jag haft det framme med jämna mellanrum. Försäkringskassan har fått ett par kopior, har haft det när vi köpt lägenhet och bil. Just det. Lån! En tanke föds. Hade inte vi en mapp för lånelöften på olika objekt vi var intresserade av i den vevan vi köpte vår första lägenhet? Gul mapp fylld med papper om föräldrapenning, orange mapp fylld med MVC- och förlossningsjournaler, blå mapp fylld med gamla lånelöften. Vad är det för människa som sparar lånelöften från 2009 förresten? Hur som helst. Längst bak i den mappen låg det. Phu. Tänkte se om jag kan utnyttja sjömansrabatt på gymkort. När jag kommer hem är det nog dags att rensa lite i pärmar och mappar. Eller så öser jag ner allt i en stor låda. Då vet jag ju att allt viktigt ligger någonstans i den lådan.

Avger ni nyårslöften? Jag har väl någon gång sagt att jag skall börja nytt hälsosamt liv och blablabla men oftast har det skitit sig redan på nyårsdagen då den dagen oftast har betytt pizza i soffan... Så några löften om nya liv avger jag inte. Jag är nöjd med livet. Jobbar ju med vikten och har gjort det sedan 2010 och den resan fortsätter. Den har pausats i och med graviditeterna men jag vet hur man gör, jag är motiverad och jag har inte särskilt bråttom. Om jag når min målvikt om ett, tre eller fem år spelar faktikst inte så stor roll. Huvudsaken är att det går åt rätt håll, att jag blir starkare och mår bra.

 

Men nyårslöften då. Vi har sagt att vi ska sova fler nätter i tält i år. 2012 blev det bara fem nätter. Läste förra året att Naturkompaniet har en aktivitet för sina anställda som heter 12 månader, 12 övernattningar. Ett enkelt koncept, en övernattning utomhus varje månad. Än så länge är vi för gröna på det här med friluftsliv och barnen känns för små så vi skjuter lite på det. Men fler än fem nätter på en sommar ska vi väl kunna få ihop?!