landkrabba

Jepp. Nu är han på väg hem. Äntligen! Det blev ju en dag extra den här gången. Så kan det gå. Det där extradagen struntar jag egentligen i. En dag hit eller dit gör ingen egentlig skillnad. Huvudsaken är att han sitter i ett plan på väg till Kastrup!

Sen vi fick barn så längtar jag efter så mycket konstiga saker. Saker som många tar för givet. Jag tog dem för givet innan. Saker som att kunna gå ner till kiosken på kvällen och köpa godis om jag vill. Eller som att kunna duscha på morgonen/förmiddagen utan att behöva stå och speja med öronen för att höra om bebis har lackat ur totalt i spjälsängen. Småsaker som betyder så mycket när man inte kan göra dem.

När jag var till sjöss längtade jag också efter konstiga saker. En sak jag nästintill kunde hallucinera om var att handla mat, bara att få vandra runt på en stormarknad och titta, klämma, känna och kanske smaka om man har tur. Jag brukade alltid gå iland i Halifax och då gå till en supermarket. Det var himmelriket. Personalen tyckte nog att jag var lite konstig som gick runt bland hyllorna och tittade drömskt på florsocker, mjölk och Pringles.

Jag vet inte hur många gånger jag fått höra att jag skulle njuta av tiden medan Adam låg stilla. Jag förstod aldrig vad folk menade då och jag förstår definitivt inte vad dom menar nu. Det är ju hur häftigt som helst att se sitt barn upptäcka hemmet och världen. Att få se hans glädje när han lyckas öppna en skåpdörr och plocka ut innehållet där bakom. Att ha en liten grabb som hoppiskuttar efter mig i lägenheten och hittar saker på vägen att pilla på. Hur kan man inte njuta av det?

Jag är helt och hållet med på att varje tid i ett barns liv har sin tjusning. Första tiden var underbar på många sätt men det är ju nu det börjar bli riktigt roligt! Jag ser med stor glädje fram emot när Adam kommer börja gå, när vi ska ta vår första riktiga promenad tillsammans. Även om det så bara är till lekparken så kommer det vara en så stor grej!

Adam river dagligen ner mina kokböcker. Han plockar ut mina kökshanddukar. Han tömmer hela nedersta kökslådan med mina baktillbehör. Men vad gör det? Han får allt riva bra mycket mer innan jag ens skulle tänka tanken på att det var skönt när han låg stilla. Jag är mammaledig. Jag har all tid i världen att plocka undan efter honom. Så jag tänker fortsätta leva i nuet, njuta av stunden och längta efter nästa framsteg han gör. Och jag kommer aldrig, aldrig säga till en nybliven förälder att de skall njuta medan barnet ligger stilla. Om det är något man skall njuta av så är det av deras upptäckarglädje!

Tji fick jag för att jag var kaxig och började räkna ner dagarna. Cirkus Nordsjön. Ser ut som om han kommer hem på torsdag istället vilket ändå känns okej. Det är skönt att kunna ställa in sig på det nu istället för att få veta det samma dag som man förväntat sig sitt kära återseende. Jag har dock kommit med kreativa förslag som att gömma allt kaffe ombord. Tro mig, styrmän har strejkat för mindre saker än uteblivit kaffe. Göm kakorna och de svetsar frivilligt fast skutan i kajen.

Ja, nedräkningen är i gång på allvar. På onsdag kommer sambon hem. Lovely! Vi har så mycket roliga saker planerat för den här ledigheten. Vandra, inviga vårt nya Bergans-tält, kanske sova i vindskydd, eventuellt bli så vuxna att vi skaffar oss en bil, fira påsk, hälsa på mina föräldrar, renovera sovrummet. Listan kan göras lång. Kommer bli en grym vår!

Sen Adam var cirka sju månader har han druckit välling på kvällen. Började med Sempers havrevälling men testade här om dagen Nestlés fullkornsvälling med päronsmak. Den gick ner precis lika enkelt som havrevällingen. Och sen var det dags för kvällens nattning. Han skrek och fäktade med armarna när flaskan kom till munnen. Tänkte att han kanske kommit på att det var ny välling så jag gjorde en ny flaska med den gamla vällingen med samma resultat. Istället fick han gröt och somnade som vanligt.

Han har betett sig så här innan. Det var när han inte ville ha ersättning längre. Först var det på eftermiddagen. Testade tre dagar i rad med samma resultat. Sen började han likadant på kvällen och då gick vi över på välling. Och nu sitter jag här och funderar på om vällingens tid redan är förbi.

Jag har förstått att många ser det som ett "måste" att barnet skall äta välling men det bryr jag mig inte om. Han kan likväl äta gröt. Men vällingstunden var ju vår mysstund. Den stund då han låg stilla i famnen och var min lilla bebis för två minuter. Jag är mycket väl medveten om att det är väldigt egoistiskt tänkt... Får se hur morgondagens nattning går. Kanske var det en engångsföreteelse, kanske inte.

Jag tittar på TV en till två timmar i veckan. Grey's Anatomy är ett måste och jag försöker komma ihåg Lyxfällan. Oftast missar jag det dock då jag tror att det börjar nio men i själva verket börjar det åtta. På grund av mitt ringa TV-tittande utsätts jag inte så mycket för reklam så när en ny hamburgare på Mc Donald's trycks upp i mitt ansikte under fyra reklampauser skapas ett enormt ha-begär. Jag. Vill. Ha. Kommer inte ihåg vad den heter men om jag känner Mc Donald's rätt så hänger det några rejäla affisher som meddelar detta. Som sagt. Jag. Vill. Ha. Helst nu. Men bebis sover och jag är gräsänka. Hårt liv.

Dagen har gått i promenerandets tecken. Gick till affären sex kilometer bort för att handla bananer. Fråga mig inte varför. Jag får för mig sådant ibland. Väl hemma igen väntade långpromenad med goda vännen M. Betoning på lång. Mätte rundorna lite snabbt på Hitta och vi verkar ha avlagt närmare två mil idag. Jag är trött. Jag säger godnatt.

På en föräldraträff för någon månad sedan blev vi erbjudna att starta en bokcirkel med inriktning mot föräldraskap. Studiefrämjandet Vuxenskolan, SV, erbjuder detta gratis till föräldrar och man får behålla boken. Vi var sex av åtta mammor som nappade på erbjudandet och idag hade vi första träffen.

Boken vi läser är den här. Jag har bara läst de två kapitel som vi skulle ha läst till idag men än är jag inte allt för imponerad. Det känns som om det hittills bara handlat om att man skall prata, sjunga och läsa för sin bebis. För mig är det så självklart. Det tror jag att det är för de flesta föräldrar.

Jag minns när Adam var helt nyfödd, när vi kom hem från BB. Jag minns att jag frågade mig hur vi skulle klara uppgiften som föräldrar. Hur skulle vi kunna ta hand om honom? Hur skulle vi förstå honom? Hur skulle han förstå oss? Vad skulle vi prata med honom om? Allt eftersom dagarna gick föll alla bitar på plats och jag har aldrig reflekterat om jag pratar eller sjunger tillräckligt mycket för honom. Hade jag läst den här boken innan jag blev mamma hade jag antagligen tänkt mer på det. Har vi pratat lagom mycket idag? Skall jag läsa en kvart till? Nog för att samspel är viktigt men jag är övertygad om att det mesta faller på plats allt eftersom. Alla är vi olika som föräldrar och gör på olika sätt utan att för den sakens skull göra "fel".

Boken i sig grundar sig på en forskarers teori. Som akademiker och plugghäst vill jag veta mer. Vad säger andra forskare? Vad är argumenten för respektive emot just denna teori? Att bara få korta utdrag av en enda teori bäddar för missförstånd. Efter dryga 300 högskolepoäng i mitt LADOK-utdrag är källkritik ett ord jag hört upprepade gånger. Många har kanske inte det. Vissa kanske till och med tror att det är så som den här boken säger. Men själva konceptet bokcirkel är kul och kanske ändrar jag uppfattning om boken när jag läst hela!

Trogna läsare kanske minns att vi hade en namngivningsceremoni för Adam i höstas. Vi valde medvetet bort ett traditionellt dop då det inte kändes rätt för oss. Dock verkar det som om kyrkligt dop är mycket vanligt. På Facebook ser man hur vänner och bekanta döper sina barn och jag säger absolut ingenting om det. Var och en får göra som dom vill. Vad jag dock funderar lite på är varför det är så viktigt att springa till kyrkan och lämna över barnet i Guds händer bara några månader efter födseln när föräldrarna själva knappt varit i kyrkan sedan konfirmationen? Vad är starkast, dopets innebörd eller själva traditionen?

Det börjar närma sig de årliga Branschdagarna i Kalmar då representanter från sjöfartsvärlden är på plats. Arrangemanget är väl egentligen främst till för avgångsstudenterna men det är öppet för alla så Adam och jag skall smita dit. Kan ju försöka sälja in oss som ett paket liksom. Anställer man mig får man honom på köpet liksom. Han kan bli besättningens lilla maskot och hängande i ringsjalen, som en liten apunge, är han inte i vägen heller. Eller så går jag dit, ser om jag stöter på några gamla bekanta, dricker lite kaffe och sen går vi hem. Jag vet vad jag vill jobba med nu. Jag vet på riktigt. Dock har jag ingen som helst erfarenhet inom det aktuella området så hur jag skall få in en fot vet jag inte. Men jag skall vara mammaledig ett tag till så det är ingen brådska!

Ett par geocacher här i stans närhet är såkallade krypton. All information är krypterad och jag har ingen aning om hur jag skall lösa det. Är det något som vet hur man går till väga för att lösa krypterade texter?
Jag vill inte lägga ut själva texten då risken finns att gömman kommer till allmän kännedom alternativt att det sabbar för någon annan som håller på att lösa just den cachen. Tips mottages tacksamt på hur man överhuvudtaget börjar lösa ett krypto!

Ofta får vi höra när vi ska flytta till hus, trots att vi precis köpt och flyttat till en stor lägenhet med fyra rum. I Sverige är det normen, att man skall ha hus. Människor i vår livssituation, välutbildade småbarnsföräldrar, mer eller mindre skall ha ett hus. Många har höjt på ögonbrynen när vi sagt att vi inte vill bo i hus. Inte nu i alla fall. Jag vill inte vara ensam om snöskottning, gräsklippning och underhåll halva året. Speciellt inte när jag har hushåll och barn att ta hand om. Och när sambon är hemma, då vill vi kunna göra andra saker än att måla om och rensa ogräs.

Många pratar att det är en sådan frihet att ha hus och visst, jag förstår det till en viss del. Vad jag inte förstår är när människor som köpt bostäder för flermiljonsbelopp pratar om frihet. Visst, de kan gå ut på tomten men de är ändå så bundna. Såvida de inte har en snuskigt hög inkomst vilket sällan är fallet.

Vi bor i ett lägenhetsområde. Tvåhundra meter från området går det en stor väg. På andra sidan vägen är det ett nybyggt villa- och radhusområde. En nyproducerad villa i det området är till salu nu. Den kostar sex gånger så mycket som vår lägenhet. För skoj skull gjorde jag en kalkyl. Bara boendekostnaden landade på våra totala utgifter där både mat, hemförsäkring, TV, bredband och så vidare är inräknat. Och den kalkylen grundade sig på att man gick in med en kontantinsats på knappt en halv miljon. Är det realistiskt? För många är det inte det. Så då lånar man till kontantinsatsen och boendekostnaden blir helt plötsligt astronomisk.

Vad är friheten i det? Jag ser ingen som helst frihet i att ha så mycket lån, att veta att man aldrig någonsin kommer bli skuldfri. En bekant till mig har ett hus i ett sådant nybyggt område. Hon har berättat att de inte har råd att inreda övervåningen just nu samt att de inte får mer lån. De måste tänka över varje inköp och fråga sig om de verkligen behöver saken i fråga. När de fick barn så fick de ärva nästan allt. Hon sa att hon inte visste hur de skulle haft råd med alla saker annars. Samtidigt pratar hon om frihet. Att kunna gå ut i trädgården. Är det verkligen frihet? Jag tar på mig mina skor, går två trappor ner och sen är jag på en schyst lekplats. Som någon annan inspekterar, underhåller och klipper gräset på. Jag är mer än nöjd med det.

Vet ni när det är som allra värst att vara sjömansfru? Jo, det är när man bakat en smaskig blåbärssockerkaka, tjuvsmakat på den och inser hur gott det vore med ett glas mjölk till. Problemet ligger i att om jag tar ett glas mjölk till kakan så har jag ingen mjölk kvar att ha i kaffet imorgon. Och kaffe utan mjölk, det går inte. Och en morgon utan kaffe är omöjligt. Att väcka Adam för att gå till Pressbyrån trehundra meter längre bort känns omänskligt. Att lämna honom i lägenheten känns ännu mera omänskligt. Så det får bli ett glas apelsinsaft istället. Såvida man inte kan ha välling i kaffet...?

Spenatgratäng har blivit en riktig favorit i vårt lilla hushåll. Tyvärr får ju inte Adam äta spenat än så jag försökte modifiera receptet lite. Resultatet blev en broccolli- och blomkålsgratäng. Det som behövs är:

400 gram kokt broccolli och/eller blomkål
4 ägg
1 dl creme fraiche
150 gram riven ost
Tomater
Salt och peppar

Mixa de kokta grönsakerna och blanda samman allt utom tomaterna i en bunke. Häll upp i en smord ugnsfrm, snajsa till det med skivade tomater och tillaga i ugnen, 225 grader cirka 20 minuter. Snabbt, enkelt och gott! Inte lika gott som med spenat men rätten kommer helt klart tillagas igen! Stort plus att det var lättuggat för någon som bara har två tänder... ;)

Eget rum är grejen! Så bra som vi båda sovit de sista nätterna har vi inte sovit på ett par veckor. Adam vaknar visserligen fortfarande vid fyra på morgonen och får då sova vidare hos mig men det tycker jag är helt okej. När klockan är fyra så är det ju morgon (säger en gammal 4-8 styrman). Men alla de där oroliga uppvaken på natten är borta. Har fått gå in till honom en gång per natt och ge honom nappen men det är det enda, innan handlade det om fem, sex gånger samt att han hade svårt att somna om då. Vi är båda piggare och sover nu till någon gång mellan sex och sju vilket jag tycker är helt okej!

Jag läste igår på Naturkompaniets Facebook-sida att de skulle dra igång ett internt arrangemang som de kallade 12 månader, 12 övernattningar. I korta drag så gick detta ut på att de en gång i månaden skulle träffas, laga mat utomhus, testa produkter och övernatta i naturen. Jag tyckte det lät som en helfestlig idé!

Tyvärr har jag inte så många vänner som är friluftsintresserade. Jag har förstått att friluftsliv ofta ses som något krångligt och obekvämt. När jag berättar att vi i sommar skall vandra, oavsett om det är på Öland eller i fjällen så tittar folk på mig som om jag kommer från Mars. Ofta har vi fått höra att det inte går att fjällvandra med en bebis. Människor har frågat om vi verkligen skall ha med Adam när vi skall och vandra. Nej, vi tänkte ta ur batterierna ur honom och ställa in honom i garderoben.

Brukar Ni tälta eller sova i vindskydd? Och vad är Ert bästa recept för att laga mat på stormkök eller över öppen eld?

Ni vet hela den där shabby chic och housewife-trenden som råder? Hur hinner människor? Jag kollar runt i lite olika, nya bloggar varje dag. Man klickar lite här och där. Ibland hittar jag ett guldkorn men allt som oftast scrollar jag bara sidan ner och trycker sen på en ny länk. En sak som jag förundras över är om människor verkligen lever ett liv hämtat ur en katalog?

Dukar verkligen människor fram frukosten på ett tårtfat, häller upp mjölken i en gammal emaljkanna och har snittblommor på bordet varje dag? Jag förstår inte hur dessa människor hinner. Bevisligen så gör det ju dessa saker. Det finns ju fotobevis på det. Men gör de det för sin egen skull eller för att få fina bilder till sin blogg?

Här hemma står mjölkpaketet på bordet. Jag dricker i regel kaffe ur samma kopp hela dagen. Smörgåsarna breds alltid vid bänken när jag är ensam. Jag skulle aldrig komma på tanken att duka fram ost, skinka och grönsaker på ett vackert fat om det bara är jag som skall äta!

I nio månader bodde han i min mage. De nästföljande nio månaderna sov han i spjälsängen, knappt en meter från min sida av sängen. Och idag har han flyttat till ett eget rum! Sovpauserna under dagen har fungerat finfint men det tvivlade jag inte på. Han kan sova vart som helst. Hur natten kommer bli återstår att se.

Adam har ju sovit hela nätter i flera månader och vi har länge pratat på att han ska flytta. Idag gjorde jag slag i saken. I en veckas tid har vi båda två sovit dåligt. Han har vaknat vid tre på natten och tyckt att det varit dag. Han har somnat om först när han har fått komma över till vår säng. Nu kanske någon tycker att jag valt en konstig tidpunkt att flytta honom, när han sover oroligt, men det här är ett litet experiment.

När det kommer till sömn är Adam väldigt självständig. Han har inte somnat i min famn sen han var ett par, tre månader då han någon enstaka gång somnade vid flaskan. Han vill alltid somna i egen säng och vill inte att vi ska vara i rummet. Är vi det blir han orolig, tror väl att det är fara på gång. Detta märks tydligt när man ska lägga honom och vi inte är hemma. Som mamma vill jag ju vara vid hans sida då rummet kanske är nytt för honom. Han blir då ledsen, kinkig och skriker. Lämnar jag rummet tystnar han nästan omgående och somnar.

Så. Nu har jag fått för mig att han inte kan/vill somna om för att han hör mig, att han hör att jag är vaken. Jag skall ge det några nätter. Funkar det inte så får han ju bara flytta in i vårat sovrum igen, svårare än så är det inte.

Det slog mig idag att det är en vecka sedan killen åkte. Den här veckan har gått fort. Jag förstår inte varför. Vi har inte gjort något särskilt. Mer än ändrat våra sömnrutiner så att dagen börjar mitt i natten enligt somliga. Jag ingår inte i kategorin somliga men jag får anpassa mig. Appropå sömnrutiner så sänkte jag spjälsängen idag. Igår satte han sig upp i den för första gången, daig hittade jag honom sittsovandes. Han tyckte inte om att bli nerflyttad, jag tycker inte om att han är nerflyttad. Hur skall jag nu kunna pussa honom godnatt när jag går och lägger mig?

Har suttit och surfat runt bland lite olika vandringsleder och hittade en mycket bra sida över ledsystemet på Öland. Öland är otroligt vackert om man är där under rätt tid på året. Rätt tid är således innan turisterna kommit och efter de åkt. Säger en tvättäkta Ölands-turist. Mitt på sommaren är Öland gult, sönderbränt och det är köer precis överallt. Det är kö över bron, det är kö över Alvaret, det är kö till glasserian i Borgholm... Ni fattar.

Här om dagen tog jag av "locket" på åkpåsen. Det var sex, sju plusgrader och åkpåse kändes overkill. Stackars barn. Så på med skalbyxor och vindfleece och ut på långpromenad på landet. Lycklig bebis och lycklig mamma i solen. Imorse var det sex minusgrader. Bakslag. I ren protest vägrade jag sätta på "locket" igen. Adam fick ha sin fleeceoverall istället och jag letade fram en tunn fleece att ha under min nya jacka. I mitt sinne är våren här för att stanna. Och enligt SMHI kommer det snö på torsdag. Ska vi enas om att vi ignorerar SMHI och hoppas att de glömmer bort snön?

Yeah! Jag vann 40 kronor i orienteringsklubbens bingo! Brickorna kostade 30 kronor så idag har jag gått tio kronor plus! Frågan är vad jag skall göra med denna enorma summa? Köpa en tia-lott och hoppas på det bästa kanske? Hur som helst så är det ju alltid kul att vinna, och dryga ut mammapengen ;)

Mina svärföräldrar är inte särksilt äventyrliga av sig. De skakar på huvudet åt oss som planerar fjällvandringar och en och annan hajk längs Kalmarsund. Jag tror inte att det ens skulle gå att lura in dem i ett tält om det så stod uppslaget i trädgården! Hur som helst så skall jag finta dem lite idag, visa dem att naturen inte är så pjåkig. Har lyckats lura med dem på tipspromenad och som belöning för dem eferåt skall jag överraska med ägg- och ansjovissmörgåsar samt kaffe. Vad ska ni göra diag?

Jag blev erbjuden igår att, mot att få resan betalt, få åka till andra sidan landet och riva ett tak. Det är frestande. Det hade säkert stillat lite av rastlösheten. Efter en snabb titt på SJ's hemsida är jag dock tveksam. Direkttåget till Göteborg som brukar gå på förmiddagen är indraget, för alltid, och istället får man åka via Hässleholm. Alternativen är således:

1. Resa med bebis, vagn och sjuhelvetes massa prylar och byta färdmedel sex gånger.
2. Resa med bebis, vagn och sjuhelvetes massa prylar på eftermiddagen med direkttåget. Detta alternativ innebär bara tre byten men även att jag måste natta bebis på bussen från Göteborg, finns inte en chans i helvete att vår lilla tröttmössa kan hålla sig vaken till klockan 19.30.
3. Stanna hemma och låta någon annan riva taket.

Jag har åkt upp genom Bohuslän förr med Adam och det var inga problem. Men då tog vi direkttåget till Göteborg, som gick på morgonen. Från Göteborg tog vi sedan tåg till Uddevalla där mamma hämtade i bil. Jag hade inte med någon vagn utan bara babyskyddet. Vi har fortfarande kvar babyskyddet och det är inte för litet men jag måste ha med vagnen den här gången. Mamma har bara liggvagn hemma hos sig och jag tror inte att jag hade fixat en vecka utan vagn. I höstas gick det bra då han var rätt liten och var nöjd i sjalen men han skulle inte trivas med det en vecka. Jag skulle inte trivas med det en vecka.

Om sambon vore hemma och skulle med på resan hade jag inte tvekat men nu är läget inte så. Det hade säkert funkat men är det värt det? När vi tidigare åkt buss och tåg har vi inte en enda gång fått hjälp av och på tåget, vare sig av passagerare eller tågvärdar. En sak är väl om man bara har vagnen eller bara ryggsäck och bärsjal men när vi ska ha allt kommer det bli meckigt. Det tåls att fundera på.

Å andra sidan borde den här komma i dagarna och det vore ett utmärkt tillfälle att testa den.

Jag har förstått att det är vanligt i sjömanskretsar att gifta sig i uniform. Jag förstår inte varför. Eller jo, på sätt och vis gör jag det. Att vara sjöman innebär för många en enorm yrkesstolthet. Jag har aldrig känt den stoltheten, den tillhörigheten. För mig har det bara varit ett jobb.

Jag har aldrig haft uniform på mig under mina år som styrman. Jag äger inte ens ett par axelklaffar! På fartygen jag arbetat har det aldrig varit något uniformskrav. Rosa Crocs och mjukisbrallor har varit helt accepterat. På många fartyg är det dock vanligt att man har uniform. På kryssningsfartyg till exempel bär befälen uniform dagligen, på andra fartyg är det sed att i alla fall dra på sig en vit skjorta med klaffar när man har lots ombord.

Men tillbaks till giftermål och uniformer. Trots att jag aldrig haft uniform tycker jag att det skulle kännas som att gifta sig i arbetskläder. Nu är jag mycket väl medveten om att man som kvinna antagligen aldrig traskar fram till altaret i kostymbrallor och kavaj med guld på ärmsluten. Många män gör det däremot. Jag seglade en gång med en snubbe som skulle gifta sig. I uniform. Jag frågade varför. Han svarade att det inte var hans påhitt, det var den blivande frun som önskade det. Krävde det.

Men ändå. Arbetskläder. En före detta klasskompis till mig arbetar som kryssningsstyrman. När han gifte sig gjorde han det i uniform. Jag känner inte killen i fråga så bra att jag kan med att fråga om det men jag undrar ändå. Han har uniform på sig dagligen halva året. Bröllopsdagen skall vara speciell. Det är min åsikt. Hur speciell är den om man har samma kläder på sig som man har dagligen på jobbet...?