Några sekunders längtan

En vän hade skapat ett nytt album på Facebook. 115 bilder från systerbåten. För några sekunder längtade jag ut. Det såg så bekant ut. Så hemma. Bilderna skildrade allt från de där berömda magiska soluppgångarna till containers tillknycklade av sjöberg och roro-däck fulla med jordbruksmaskiner.
 
Jag kan sakna det ibland. Det är rastlösheten som talar. Men även om jag saknar det och vissa dagar leker med tanken att höra av mig till personalchefen och fråga om hon behöver någon som kör en halv törn. Europa ut och över Atlanten. Eller Atlanten och USA. En del av mig skulle vilja testa. Men jag vet varför jag slutade och de känslorna kommer komma tillbaks i samma stund som jag får resan på mailen. Det är inte värt att testa. Det är bättre att leva med de fina minnena och att i rastlösa stunder leka med tanken om att få trampa däck igen.

Olycka

Jag fick nyss se på Facebook att en vän till mig råkat ut för en allvarlig olycka. Han är i skrivande stund på flygplatsen på väg hem till sjukvård i Sverige och sin familj. När jag läser och hör om sjömän som skadat sig så allvarligt som den här killen gjort så blir jag illa till mods. Många tankar far genom huvudet.
 
Jag har gjort några resor som sjukvårdsansvarig ombord. Världens sämsta sjukstyrman kan jag väl tillägga. Dela ut lite receptfria läkemedel, kondomer och en och annan penicillinkur är väl en sak. Något allvarligare hade jag aldrig klarat av att hantera. Vilket jag alltid varit öppen med när nycklarna till sjukhytten överlämnats till mig. Om något allvarligt skulle ske hade någon annan fått ta över, så enkelt är det. Tack och lov har jag aldrig behövt uppleva att en kollega råkat så illa ut.
 
Andra tankar som far genom huvudet är att det kunde varit någon som står mig ännu närmare. Min sambo till exempel. Mina barns far.
 
Killen som råkade ut för olyckan hade väl på sätt och vis "tur". Tur att de var just i Adenviken där det finns så mycket assistans att få. Hans Facebookupdatering innan den idag, att han fått sjukavmönstra på grund av allvarlig skada och sitter nyopererad på flygplatsen, var att de hade en 25 dygns sjöresa framför sig.
 
Det var något jag tänkte på ibland mitt ute på Nordatlanten. Att vi var så mitt ute i ingenstans som man kunde komma. Det var precis lika långt till Irland, New Foundland och Grönland. Vi var långt utanför helikopter-range. Cirka tre dygn till närmsta land. Tre dygn är lång tid. Och då är Nordatlanten ett rätt litet hav när allt kommer omkring...

Knapptryckarfingret

Jag älskar att trycka på knappar. Speciellt stora röda. Är de dessutom under ett litet skyddande plastlock ser de extra tryckvänliga ut. Ombord på skutan jag jobbade hade vi en stor röd knapp på bryggan, under plastlock, som det stod EMERGENCY CALL ALL ENGINEERS. Jag tittade på den där knappen varje dag. Jag lyfte på locket. Sa att jag motionerade locket. Om man motionerar ventiler och spjäll så kan man väl motionera plastlock också? Det är sådant 4-8-styrmän gör. Vi är (blir) lite knäppare än resten av besättningen.
 
Maskinisterna visste mycket väl hur fascinerad jag var av den knappen så en dag meddelade tekniske chefen att knappen skulle testas. Jag betedde mig som en liten hundvalp. Testa knappen?! Det var ju för bra för att vara sant! Det var ett mycket högtidligt ögonblick då jag lyfte på det lite gnisslande locket, rätade ut mitt knapptryckarfinger och tryckte. Vilken tillfredställelse. Det var så busigt, så förbjudet. Som ni förstår är det ett fint minne jag vårdar ömt. Som sagt, 4-8-styrmän är inte som alla andra.
 
Det är tydligt att Adam ärvt sin mors fascination för röda knappar. Han har nyligen börjat resa sig upp och imorse, när jag duschade, börjar han skrika lite lätt panikartat. Ungefär på samma sätt som när jag startar dammsugaren och han inte sitter i ringsjalen. Jag anade vad som hade hänt. Tvättmaskinen. Ungen hade startat tvättmaskinen. Det är lätt. Bara vrida på ett vred för att ställa in temperatur och sen trycka på den största knappen. Den som blinkar rött. Jag förstår att han inte kunde motstå.

Pappaledighet i Norge

Min sambo arbetar som maskinist på ett norkst fartyg. Han har norskt personnummer och skattar i Norge. Det heter att det skall vara så enkelt mellan de nordiska länderna, att det ska finnas samarbetsavtal och liknande som ska göra allt så smidigt. Det heter att välfärdssystemet skall fungera. Det gör det inte.
 
Adam är snart 14 månader. I cirka ett års tid har vi undersökt olika möjligheter för sambon att vara pappaledig. Vi har läst på NAV's (norska motsvarigheten till Försäkringskassan) hemsida, vi har läst på Försäkringskassans hemsida och varit på personliga möten med dem, vi har läst ett examensarbete om just hur de sociala förmånerna påverkas om man som svensk sjöman arbetar i Norge, sambon har fått något liknande ett norskt Bank-ID för att kunna nyttja självbetjäningstjänster och så vidare. Vart vi än vänder oss så slår vi bara huvudet i väggen. Återvändsgränd.
 
Ikväll hittade vi följande exempel hos NAV: "Far arbeider i Nordsjöen og er tre uker på land mellom hver gang han er på jobb. Han kan ta ut fedrekvoten i de perioderne han er på land."
 
Jaha. Så han ska vara pappaledig när han är hemma? Men då är han ju liksom hemma? Suck. Jag går och slår huvudet i väggen. Igen. Att han sen inte kan plocka ut de 60 "öronmärkta" svenska dagarna heller är en annan historia. Han kan inte använda dem och han kan inte skriva över dem på mig. Så med två barn blir det 120 dagar med full ersättning vi förlorar. Jag vet att vi har det lyxigt, att vi får vara tillsammans halva året och det är inte det jag klagar över, det är inte det som stör mig. Det som stör mig är att det som ska vara så enkelt och smidigt inte fungerar. Och ja, det stör väl mig att vi förlorar en hel del pengar på det hela också...

Havet ger och havet tar

Havet ger och havet tar. Det knyter sig i magen när jag läser om detta. Samtliga i min familj jobbar ombord på någon form av flytetyg. Min sambo är sjöman, mina föräldrar är fiskare, min bror likaså. Det är ytterst sällan som jag oroar mig för att något kan hända. Att gå runt och vara orolig har aldrig varit min grej. Men när jag läser om sjöolyckor blir jag illa till mods. Det är så verkligt, det är så nära. Jag tänker på den drabbades familj, vänner och kollegor. Alla tankar går till mannens närmsta. Och en stor eloge till Sjöräddningssällskapet, SSRS. Ni gör ett fantastiskt jobb!

Sjömän gör det bäst!

 
 

Skrota runt i arbetsbrallor

På kvällarna traskar jag runt i mina alldeles förstora arbetsbyxor och en t-shirt med rederilogga. Det väcker lite minnen. Byxorna är fläckiga. Färg och spackel från de senaste dagarnas arbete. Färg och fett från tiden ombord. Jag börjar bli nostalgisk och det är en härlig känsla.

När jag klev av rampen i juli 2010 i Antwerpen var det med glädje. Sista resan hade varit en katastrof på många sätt och det kändes så rätt att lämna skutan då. Jag var tacksam att jag lämnade båten, och folket, då. Hade jag lämnat tidigare hade jag kommit tillbaks. Jag trivdes för bra. Jag försökte mig på ett par andra fartyg men varje gång återvände jag till moderskeppet. Sista resorna gick allt utför och den absolut sista resan var spiken i kistan. De fina minnena var dimmiga och ilska och irritation hade tagit över. Nu har jag kommit till den punkt att jag bara minns det positiva igen och det är underbart.

Jag minns alla härliga morgonvakter. Alla intressanta, och djupa, samtal på bryggan i soluppgången. Jag minns valarna och delfinerna. Jag minns skaldjursmiddagarna i Halifax. Shoppingen i USA. Skratten i skitmässen. Avmönstringslyckan. Sucken av lättnad när vi lämnade USA bakom oss och styrde kosan över Atlanten. Grillkvällarna. Det fanns så mycket som var bra. Och det är det jag minns nu. Jag vill inte ut men bitterheten är borta. Det är ju det som är det fina med oss människor, att vi efter ett tag glömmer och bara kommer ihåg det vackra.

Böldpest och spetälska del 2

Vart köper jag böldpest och spetälska? Fick tipset igår om att skicka en infekterad plankstek. Ingen kan motstå plankstek. Jag tror jag ska göra det. Cirkus Nordsjön fortsätter att briljera. Vette fasiken när jag får hem karln min. Men det är bra med mig. Det är ingen fara. Det jobbigaste är det faktum att vi ska på begravning på fredag. Inte kul start på ledigheten för honom. Inte kul för mig att gå ensam eftersom det inte är min släktning. Samt att hyrbilen står bokad i sambons namn. Well. Nu ska vi inte måla fan på väggen. Han kanske är hemma imorgon kväll...

Böldpest och spetälska

Ingen man kommer hem imorgon. Men den här gången var jag förberedd på det så jag kommer inte få något tokbryt och gråta ögonen ur mig. Må logisitkansvarig få en släng av böldpest i julklapp. Och till vädergudarna skickar jag ett paket spetälska.

20 meter

Läser på Facebook om ovädret som komma skall i Nordsjön. 20 meters höga vågor väntas. Livet i mammaland är allt förbaskat bra när allt kommer omkring. Jag ställer kaffekoppen på bordet, kaffekoppen står kvar. Jag tar inte en dusch med livet som insats. Jag sover som en prinsessa. 20 meter höga vågor är inte kul. Jag har visserligen aldrig upplevt det. Mitt "rekord" ligger på 15-16 meter. Det var några jobbiga dygn. Jag hoppas att ovädret kommer vara värst på den norska sektorn, gärna långt norr ut. Sjömannen min ligger och guppar på brittisk sektor...


Det är såna här dagar man ska åka båt...

Minnen

Det är fascinerande med minnen. Hur lite som kan framkalla en hel kavalkad av minnen. Lyssnar på Imperiet och minns en svunnen tid. En tid då jag var ung, naiv och något mer. Jag vet inte. Det var hösten 2004 och jag var 20 år. Jag hade börjat plugga i Kalmar. Jag var ute på min första praktik. En gammal roro-skorv från mitten på 70-talet. Jag älskade det. Jag var fast. Idag hade jag inte satt min fot på den skutan. Inte en chans. Så mycket fylla, så mycket problem, så mycket intriger. Så skoj för en naiv 20åring. Jag förstår inte hur vi kunde bete oss som vi gjorde. Jag förstår inte att vi fick bete oss som vi gjorde. Trots detta är det med varma känslor jag tänker tillbaks på den tiden. Det var förbaskat kul där och då även om inte vårt beteende var acceptabelt på något sätt.

Glad att det inte är jag

I tisdags åkte som sagt min sambo. Taxin kom på kvällen och vi kommer inte se honom på en månad. Många tårar fälldes och det var helt klart det jobbigaste avskedet hittills. Men en tanke som snurrade i mitt huvud var att jag mitt uppe i allt var så glad att det inte var jag som var tvungen att mönstra på. Jag hade aldrig klarat det.

Jag har fortfarande kvar min anställning i det rederi jag jobbade i innan jag började plugga, innan jag blev gravid. Jag har lekt med tanken att segla igen. Bara tanken på det känns jobbig. Jag trivdes inte med jobbet innan jag blev gravid, något säger mig att jag kommer trivas ännu mindre nu...

Dock ångrar jag inte mina år till sjöss. Jag har många fina minnen. Många skratt och tokigheter har passerat. Jag kom att tänka på detta när jag fikade i stan. Bagel och smoothie. Bagel var standard att käka i USA. Bara för sakens skull liksom. Jag satt och tänkte på när vi liftade i hamnen i Baltimore och fick poliseskort tillbaks. Får man inte göra inte bra. Jag log vid minnet av hur lurade vi blev på en marknad i Abidjan. Lurade och matförgiftade. Tänkte på när vi låg stilla i isen utanför Kemi i två veckor på grund av finsk stuvarstrejk och maten tog slut. Jag mindes en av de galnaste kvällar jag varit med om, också i Baltimore. Vi röjde järnet, hamnade på efterfest efter efterfest på olika krogar, blev utslängda ur en taxi, fick en annan taxi genomsökt i hamnen. Det var cirkus den kvällen.


En bagel, så många minnen

Tack Sjömän!

Idag är det tydligen Sjömännens Dag och denna firas genom en onlinekampanj. Om min blogg är så inspirerande ur ett sjömansperspektiv kan man ju diskutera, i ärlighetens namn kan man väl diskutera hur inspirerande den är överhuvudtaget just nu. Men med detta inlägg hyllar jag världens alla sjömän. Skål kollegor!


Ajaj Kapten!

Jag skickar en hel del bilder till min sambo när han är ute och jobbar. Dels på magen så att han kan se hur hans kära fästmö is expanding by the hour men även lite allmänna bilder på mig, vad jag gör och så vidare. Många bilder blir rätt oseriösa och muppiga men ordet mupp är en beskrivning som passar rätt bra på mig. Jag är inte som alla andra. Jag är nog muppen i gruppen som en klasskompis uttryckte det...

Tidigare i veckan lyckades jag få till en lite sjömansinspirerad outfit och fotade denna och skickade. Imorse fick jag ett godnattmail av sambon strax innan sju. Stackaren hade jobbat hela natten med förhalningar, bunkringar och andra maskinsaker. I mailet skrev han "imorse sa min telefon att jag skulle gå och sova, så då sa jag Ajaj Kapten! :)" och bifogade en screendump från sin telefon... Han gör mig så glad, min underbara karl!


In i dimman

Innan helgen utlovades det solsken och temperaturer runt 18 grader. Jag tittar ut och det är dimma och fem grader. Jag är besviken. Hade sett fram emot en solig söndag. Jag hade trott att den förtjusande G och jag kunde gå tipspromenaden i tunna vårjackor och stora solglasögon. Istället blir det att plocka fram pannband, vantar och testa om sambons regnjacka möjligtvis går att knäppa...

Dock är den svenska dimman ingenting emot den dimma som kan ligga tät över Grand Banks söder om New Foundland. Där kan vi snacka dimma! Jag minns en morgonvakt då det var så tjockt ute att jag inte ens såg vindrutetorkarna! Det kan bli lite lätt klaustrofobiskt att arbeta i dimman dag ut och dag in. Det känns som om fartyget är inbäddat i bomulll och denna bomull flyttar sedan in i huvudet och de redan konstiga funderingarna blir ännu konstigare. Nej, tacka vet jag landkrabbelivet. Jag ser ju i alla fall tvärs över gatan!


En helt vanlig dag för ett år sedan...

Onsdag blev torsdag

Min sambo skulle komma hem sent på onsdag kväll. Observera skulle. De ligger fortfarande standby nordväst om Shetland och det finns inte en chans att de hinner ner till Aberdeen och de planerade flygavgångarna på onsdag. Besättningsbytet blir på torsdag istället och jag måste vänta ytterligare 24 timmar på att få krama om honom. Det är tufft i shipping.

Här vill jag stanna

Just nu är jag åter så glad och tacksam över att jag är en strandad landkrabba. Fick igår veta att fartyget jag arbetade på fram till i somras har råkat ut för ett rätt allvarlig incident. Allt gick bra med besättning, last och miljö och det verkar inte ha blivit allt för stora skador på fartyget. Men det kunde gått illa. Riktigt illa. Jag har bara sett diverse Facebook-konversationer om händelsen så jag vet inte exakt vad som hänt men jag är väldigt glad över att jag inte var med.

När jag gick iland i somras trodde jag att mitt rastlösa sjömanshjärta skulle göra sig påmint. Döm av min förvåning när det istället började klappa i takt med övriga världen och allt jag kände var lugn, lycka och harmoni. De gånger jag verkligen längtat ut till sjöss är lätträknade. De får plats på ena handens fingrar. Att sakna de långa ledigheterna samt lönen som var ett par snäpp bättre än det CSN erbjuder är en annan sak. Jag har aldrig ångrat mitt beslut, att börja plugga igen, och det känns bra. Jag känner mig hemma nu.

Jag har alltid trott att jag varit en rätt rotlös människa. Jag har insett att så inte är fallet. Jag har rotat mig rätt rejält nu och det kommer inte att gå särskilt enkelt att flytta på mig. Jag har en trygg plats på jorden och här tänker jag stanna så länge jag vill. När jag var yngre trodde jag att jag gillade resandet, flängandet, flaxandet och att ständigt vara på väg. Efter ett par år i yrket insåg jag att jag mådde dåligt av det. Jag behövde inte vara på väg. Jag ville inte vara på väg. Allt jag ville var att ha ett liv hemma. På land. Det har jag idag. Och jag kunde inte ens i min vildaste fantasi ana att det skulle bli så här bra!


Långt ifrån alla dagar är som denna på Nordatlanten...

En utdöende yrkeskår

Jag blev intervjuad av en 25årig sjökaptesstudent idag. Killen i fråga skrev på sitt examensarbete och intervjuade slumpvis utvalda personer. Jag råkade bli en av dom. Jag har hittills deltagit i flera studier och tycker det är lika kul varje gång. Den här killen verkade väldigt ambitiös och ställde bra frågor. Arbetet handlade om motivation till studierna och arbetet som styrman. När jag tog examen kastade redarna jobb efter oss. Det var sådan brist på folk att ingen visste hur det skulle lösas. Två år senare fanns det inte ett jobb att få. Finanskrisen lamslog svensk sjöfart. Redarna valde att flagga ut, registrera sina fartyg i ett annat land och på det viset få en hel del skattefördelar. Bekvämlighetsflagg kallas det. När ett fartyg flaggas ut försvinner också kravet på att 25% av besättningen skall vara svensk. Svenska sjömän sades upp och asiatiska sjömän anställdes. Deras lön går inte att jämföra med vår. Redarna tjänade pengar och en svensk yrkeskår började sakta dö ut. Exakt hur illa läget är idag vet jag inte men det är tämligen dystert...

Jag minns min sista termin på sjöfartshögskolan. Jag var motiverad. Jag var ambitiös. Jag hade redan under utbildningen fått en anställning i det rederi jag ville jobba i. Det var inte bara jag som kände så. Jag tror att så gott som hela den årskullen, alla klasser, kände likadant. Vi hade drömmar, planer och mål. Att mina drömmar ändrades på vägen hör inte hit. Att jag valde att gå iland har inget med arbetsmarknadsläget att göra utan det är mer personliga skäl. Att jag inte trivdes med att vara borta. Samt att jag nu är gravid förstås. I slutet av intervjun, när killen och jag mest satt och ljög och berättade skrönor, säger han att han funderade på att utbilda sig till sjuksköterska. Han har inte ens avlagt sjökaptensexamen än. Han är fyra månader från att gå upp på scen och ta emot alla fina papper och certifikat. Och han funderar redan på en ny utbildning. Han var dock osäker på om han skulle orka plugga ytterligare tre, fyra år till nu direkt. En del av mig är fortfarande sjöman och jag känner den, bland sjömän, så välkända bitterheten och undrar stilla vad hände med svensk sjöfart?

Grått

Det är tö i Kalmar idag. Gatorna är blöta och ishala. Snö och is faller från taken. Det har varit disigt större delen av dagen men nu har dimman tätnat, ser knappt till husen på andra sidan gatan. Jag gillar inte dimma. Det blir så klaustrofobikst på något sätt. Det ät åtsilliga Atlantpassager som jag suttit på bryggan i en dimma som är svår att beskriva hur tät den kan vara. En gång såg vi knapt vindrutetorkarna på fönstrena. Då är det tät dimma! På Atlanten brukar man normalt stöta på dimman ett dygn väster om England. Sen är det dimma i sex dagar tills man kommer in i den kanadensiska skärgården. Dagarna går långsamt och humöret påverkas. Hjärnan känns som bomull och känslorna är gråa. Det är dom även idag. Jag känner mig nedstämd och grå. Det är dimma i mitt inre. Jag har inget att vara ledsen över. Om man bortser från kalkyleringstentan om en vecka så är livet perfekt men i min själ är det tät dimma. Hormoner eller vädret, det kan man diksutera...

Nytt jobb

Jag öppnade ett brev från Collectum som kom strax innan jul. Jag erkänner, jag är kass på att öppna brev från pensionsbolag. Det känns liksom inte så aktuellt. Men i och med min pimpning av lägenheten så passar jag på och röjer undan ett och annat. Så jag öppnade det. Och vad står i det? Jo, att jag har en ny arbetsgivare! Så grattis till mitt nya jobb. Eller nåt.

Jag har i cirka tre års tid varit anställd av ett svenskt bemanningsbolag. I höstas skulle fartyget jag arbetade på, samt alla systerfartyg, byta bemanningsbolag och ett engelskt bolag lade det högsta anbudet. Få ville följa med till den nya arbetsgivaren och en massflykt inleddes. Jag brydde mig inte eftersom jag var tjänstledig och enligt de direktiv vi fått skulle inga tjänstlediga eller långtidssjukskrivna bli överflyttade. I december kom det likförbaskat hem erbjudande om anställning. Jag ögnade igenom kontraktet och lät det ligga på en köksstol. Jag skrev aldrig på det. Än mindre skickade jag iväg det. Jag ville inte vara anställd av det nya bolaget och hade jag seglat vid det tillfället hade jag gjort som de andra, flytt för livet.

Enligt Collectum blev jag anställd den fjärde december 2010. Hepp. Det här var en lite spännande twist på det hela. Jag har ingen aning om vart personalkontoret är beläget. Inte heller vem som är min personalchef. Jag vet att det engelska bolaget startat ett svenskt bolag för jag är anställd av xxx AB. Men det är också det enda jag vet. Spännande att få veta att man har en ny arbetsgivare via ett brev från pensionsbolaget! Man kan inte göra annat än att älska informationskedjan inom shipping.

Jag kommer bli en grym sjöpersonalchef en vacker dag!

Tidigare inlägg
RSS 2.0