landkrabba

På kvällarna traskar jag runt i mina alldeles förstora arbetsbyxor och en t-shirt med rederilogga. Det väcker lite minnen. Byxorna är fläckiga. Färg och spackel från de senaste dagarnas arbete. Färg och fett från tiden ombord. Jag börjar bli nostalgisk och det är en härlig känsla.

När jag klev av rampen i juli 2010 i Antwerpen var det med glädje. Sista resan hade varit en katastrof på många sätt och det kändes så rätt att lämna skutan då. Jag var tacksam att jag lämnade båten, och folket, då. Hade jag lämnat tidigare hade jag kommit tillbaks. Jag trivdes för bra. Jag försökte mig på ett par andra fartyg men varje gång återvände jag till moderskeppet. Sista resorna gick allt utför och den absolut sista resan var spiken i kistan. De fina minnena var dimmiga och ilska och irritation hade tagit över. Nu har jag kommit till den punkt att jag bara minns det positiva igen och det är underbart.

Jag minns alla härliga morgonvakter. Alla intressanta, och djupa, samtal på bryggan i soluppgången. Jag minns valarna och delfinerna. Jag minns skaldjursmiddagarna i Halifax. Shoppingen i USA. Skratten i skitmässen. Avmönstringslyckan. Sucken av lättnad när vi lämnade USA bakom oss och styrde kosan över Atlanten. Grillkvällarna. Det fanns så mycket som var bra. Och det är det jag minns nu. Jag vill inte ut men bitterheten är borta. Det är ju det som är det fina med oss människor, att vi efter ett tag glömmer och bara kommer ihåg det vackra.

Vart köper jag böldpest och spetälska? Fick tipset igår om att skicka en infekterad plankstek. Ingen kan motstå plankstek. Jag tror jag ska göra det. Cirkus Nordsjön fortsätter att briljera. Vette fasiken när jag får hem karln min. Men det är bra med mig. Det är ingen fara. Det jobbigaste är det faktum att vi ska på begravning på fredag. Inte kul start på ledigheten för honom. Inte kul för mig att gå ensam eftersom det inte är min släktning. Samt att hyrbilen står bokad i sambons namn. Well. Nu ska vi inte måla fan på väggen. Han kanske är hemma imorgon kväll...

Ingen man kommer hem imorgon. Men den här gången var jag förberedd på det så jag kommer inte få något tokbryt och gråta ögonen ur mig. Må logisitkansvarig få en släng av böldpest i julklapp. Och till vädergudarna skickar jag ett paket spetälska.

Läser på Facebook om ovädret som komma skall i Nordsjön. 20 meters höga vågor väntas. Livet i mammaland är allt förbaskat bra när allt kommer omkring. Jag ställer kaffekoppen på bordet, kaffekoppen står kvar. Jag tar inte en dusch med livet som insats. Jag sover som en prinsessa. 20 meter höga vågor är inte kul. Jag har visserligen aldrig upplevt det. Mitt "rekord" ligger på 15-16 meter. Det var några jobbiga dygn. Jag hoppas att ovädret kommer vara värst på den norska sektorn, gärna långt norr ut. Sjömannen min ligger och guppar på brittisk sektor...

Det är fascinerande med minnen. Hur lite som kan framkalla en hel kavalkad av minnen. Lyssnar på Imperiet och minns en svunnen tid. En tid då jag var ung, naiv och något mer. Jag vet inte. Det var hösten 2004 och jag var 20 år. Jag hade börjat plugga i Kalmar. Jag var ute på min första praktik. En gammal roro-skorv från mitten på 70-talet. Jag älskade det. Jag var fast. Idag hade jag inte satt min fot på den skutan. Inte en chans. Så mycket fylla, så mycket problem, så mycket intriger. Så skoj för en naiv 20åring. Jag förstår inte hur vi kunde bete oss som vi gjorde. Jag förstår inte att vi fick bete oss som vi gjorde. Trots detta är det med varma känslor jag tänker tillbaks på den tiden. Det var förbaskat kul där och då även om inte vårt beteende var acceptabelt på något sätt.

I tisdags åkte som sagt min sambo. Taxin kom på kvällen och vi kommer inte se honom på en månad. Många tårar fälldes och det var helt klart det jobbigaste avskedet hittills. Men en tanke som snurrade i mitt huvud var att jag mitt uppe i allt var så glad att det inte var jag som var tvungen att mönstra på. Jag hade aldrig klarat det.

Jag har fortfarande kvar min anställning i det rederi jag jobbade i innan jag började plugga, innan jag blev gravid. Jag har lekt med tanken att segla igen. Bara tanken på det känns jobbig. Jag trivdes inte med jobbet innan jag blev gravid, något säger mig att jag kommer trivas ännu mindre nu...

Dock ångrar jag inte mina år till sjöss. Jag har många fina minnen. Många skratt och tokigheter har passerat. Jag kom att tänka på detta när jag fikade i stan. Bagel och smoothie. Bagel var standard att käka i USA. Bara för sakens skull liksom. Jag satt och tänkte på när vi liftade i hamnen i Baltimore och fick poliseskort tillbaks. Får man inte göra inte bra. Jag log vid minnet av hur lurade vi blev på en marknad i Abidjan. Lurade och matförgiftade. Tänkte på när vi låg stilla i isen utanför Kemi i två veckor på grund av finsk stuvarstrejk och maten tog slut. Jag mindes en av de galnaste kvällar jag varit med om, också i Baltimore. Vi röjde järnet, hamnade på efterfest efter efterfest på olika krogar, blev utslängda ur en taxi, fick en annan taxi genomsökt i hamnen. Det var cirkus den kvällen.

Idag är det tydligen Sjömännens Dag och denna firas genom en onlinekampanj. Om min blogg är så inspirerande ur ett sjömansperspektiv kan man ju diskutera, i ärlighetens namn kan man väl diskutera hur inspirerande den är överhuvudtaget just nu. Men med detta inlägg hyllar jag världens alla sjömän. Skål kollegor!

Jag skickar en hel del bilder till min sambo när han är ute och jobbar. Dels på magen så att han kan se hur hans kära fästmö is expanding by the hour men även lite allmänna bilder på mig, vad jag gör och så vidare. Många bilder blir rätt oseriösa och muppiga men ordet mupp är en beskrivning som passar rätt bra på mig. Jag är inte som alla andra. Jag är nog muppen i gruppen som en klasskompis uttryckte det...

Tidigare i veckan lyckades jag få till en lite sjömansinspirerad outfit och fotade denna och skickade. Imorse fick jag ett godnattmail av sambon strax innan sju. Stackaren hade jobbat hela natten med förhalningar, bunkringar och andra maskinsaker. I mailet skrev han "imorse sa min telefon att jag skulle gå och sova, så då sa jag Ajaj Kapten! :)" och bifogade en screendump från sin telefon... Han gör mig så glad, min underbara karl!

Innan helgen utlovades det solsken och temperaturer runt 18 grader. Jag tittar ut och det är dimma och fem grader. Jag är besviken. Hade sett fram emot en solig söndag. Jag hade trott att den förtjusande G och jag kunde gå tipspromenaden i tunna vårjackor och stora solglasögon. Istället blir det att plocka fram pannband, vantar och testa om sambons regnjacka möjligtvis går att knäppa...

Dock är den svenska dimman ingenting emot den dimma som kan ligga tät över Grand Banks söder om New Foundland. Där kan vi snacka dimma! Jag minns en morgonvakt då det var så tjockt ute att jag inte ens såg vindrutetorkarna! Det kan bli lite lätt klaustrofobiskt att arbeta i dimman dag ut och dag in. Det känns som om fartyget är inbäddat i bomulll och denna bomull flyttar sedan in i huvudet och de redan konstiga funderingarna blir ännu konstigare. Nej, tacka vet jag landkrabbelivet. Jag ser ju i alla fall tvärs över gatan!

Min sambo skulle komma hem sent på onsdag kväll. Observera skulle. De ligger fortfarande standby nordväst om Shetland och det finns inte en chans att de hinner ner till Aberdeen och de planerade flygavgångarna på onsdag. Besättningsbytet blir på torsdag istället och jag måste vänta ytterligare 24 timmar på att få krama om honom. Det är tufft i shipping.

Just nu är jag åter så glad och tacksam över att jag är en strandad landkrabba. Fick igår veta att fartyget jag arbetade på fram till i somras har råkat ut för ett rätt allvarlig incident. Allt gick bra med besättning, last och miljö och det verkar inte ha blivit allt för stora skador på fartyget. Men det kunde gått illa. Riktigt illa. Jag har bara sett diverse Facebook-konversationer om händelsen så jag vet inte exakt vad som hänt men jag är väldigt glad över att jag inte var med.

När jag gick iland i somras trodde jag att mitt rastlösa sjömanshjärta skulle göra sig påmint. Döm av min förvåning när det istället började klappa i takt med övriga världen och allt jag kände var lugn, lycka och harmoni. De gånger jag verkligen längtat ut till sjöss är lätträknade. De får plats på ena handens fingrar. Att sakna de långa ledigheterna samt lönen som var ett par snäpp bättre än det CSN erbjuder är en annan sak. Jag har aldrig ångrat mitt beslut, att börja plugga igen, och det känns bra. Jag känner mig hemma nu.

Jag har alltid trott att jag varit en rätt rotlös människa. Jag har insett att så inte är fallet. Jag har rotat mig rätt rejält nu och det kommer inte att gå särskilt enkelt att flytta på mig. Jag har en trygg plats på jorden och här tänker jag stanna så länge jag vill. När jag var yngre trodde jag att jag gillade resandet, flängandet, flaxandet och att ständigt vara på väg. Efter ett par år i yrket insåg jag att jag mådde dåligt av det. Jag behövde inte vara på väg. Jag ville inte vara på väg. Allt jag ville var att ha ett liv hemma. På land. Det har jag idag. Och jag kunde inte ens i min vildaste fantasi ana att det skulle bli så här bra!

Jag blev intervjuad av en 25årig sjökaptesstudent idag. Killen i fråga skrev på sitt examensarbete och intervjuade slumpvis utvalda personer. Jag råkade bli en av dom. Jag har hittills deltagit i flera studier och tycker det är lika kul varje gång. Den här killen verkade väldigt ambitiös och ställde bra frågor. Arbetet handlade om motivation till studierna och arbetet som styrman. När jag tog examen kastade redarna jobb efter oss. Det var sådan brist på folk att ingen visste hur det skulle lösas. Två år senare fanns det inte ett jobb att få. Finanskrisen lamslog svensk sjöfart. Redarna valde att flagga ut, registrera sina fartyg i ett annat land och på det viset få en hel del skattefördelar. Bekvämlighetsflagg kallas det. När ett fartyg flaggas ut försvinner också kravet på att 25% av besättningen skall vara svensk. Svenska sjömän sades upp och asiatiska sjömän anställdes. Deras lön går inte att jämföra med vår. Redarna tjänade pengar och en svensk yrkeskår började sakta dö ut. Exakt hur illa läget är idag vet jag inte men det är tämligen dystert...

Jag minns min sista termin på sjöfartshögskolan. Jag var motiverad. Jag var ambitiös. Jag hade redan under utbildningen fått en anställning i det rederi jag ville jobba i. Det var inte bara jag som kände så. Jag tror att så gott som hela den årskullen, alla klasser, kände likadant. Vi hade drömmar, planer och mål. Att mina drömmar ändrades på vägen hör inte hit. Att jag valde att gå iland har inget med arbetsmarknadsläget att göra utan det är mer personliga skäl. Att jag inte trivdes med att vara borta. Samt att jag nu är gravid förstås. I slutet av intervjun, när killen och jag mest satt och ljög och berättade skrönor, säger han att han funderade på att utbilda sig till sjuksköterska. Han har inte ens avlagt sjökaptensexamen än. Han är fyra månader från att gå upp på scen och ta emot alla fina papper och certifikat. Och han funderar redan på en ny utbildning. Han var dock osäker på om han skulle orka plugga ytterligare tre, fyra år till nu direkt. En del av mig är fortfarande sjöman och jag känner den, bland sjömän, så välkända bitterheten och undrar stilla vad hände med svensk sjöfart?

Det är tö i Kalmar idag. Gatorna är blöta och ishala. Snö och is faller från taken. Det har varit disigt större delen av dagen men nu har dimman tätnat, ser knappt till husen på andra sidan gatan. Jag gillar inte dimma. Det blir så klaustrofobikst på något sätt. Det ät åtsilliga Atlantpassager som jag suttit på bryggan i en dimma som är svår att beskriva hur tät den kan vara. En gång såg vi knapt vindrutetorkarna på fönstrena. Då är det tät dimma! På Atlanten brukar man normalt stöta på dimman ett dygn väster om England. Sen är det dimma i sex dagar tills man kommer in i den kanadensiska skärgården. Dagarna går långsamt och humöret påverkas. Hjärnan känns som bomull och känslorna är gråa. Det är dom även idag. Jag känner mig nedstämd och grå. Det är dimma i mitt inre. Jag har inget att vara ledsen över. Om man bortser från kalkyleringstentan om en vecka så är livet perfekt men i min själ är det tät dimma. Hormoner eller vädret, det kan man diksutera...

Jag öppnade ett brev från Collectum som kom strax innan jul. Jag erkänner, jag är kass på att öppna brev från pensionsbolag. Det känns liksom inte så aktuellt. Men i och med min pimpning av lägenheten så passar jag på och röjer undan ett och annat. Så jag öppnade det. Och vad står i det? Jo, att jag har en ny arbetsgivare! Så grattis till mitt nya jobb. Eller nåt.

Jag har i cirka tre års tid varit anställd av ett svenskt bemanningsbolag. I höstas skulle fartyget jag arbetade på, samt alla systerfartyg, byta bemanningsbolag och ett engelskt bolag lade det högsta anbudet. Få ville följa med till den nya arbetsgivaren och en massflykt inleddes. Jag brydde mig inte eftersom jag var tjänstledig och enligt de direktiv vi fått skulle inga tjänstlediga eller långtidssjukskrivna bli överflyttade. I december kom det likförbaskat hem erbjudande om anställning. Jag ögnade igenom kontraktet och lät det ligga på en köksstol. Jag skrev aldrig på det. Än mindre skickade jag iväg det. Jag ville inte vara anställd av det nya bolaget och hade jag seglat vid det tillfället hade jag gjort som de andra, flytt för livet.

Enligt Collectum blev jag anställd den fjärde december 2010. Hepp. Det här var en lite spännande twist på det hela. Jag har ingen aning om vart personalkontoret är beläget. Inte heller vem som är min personalchef. Jag vet att det engelska bolaget startat ett svenskt bolag för jag är anställd av xxx AB. Men det är också det enda jag vet. Spännande att få veta att man har en ny arbetsgivare via ett brev från pensionsbolaget! Man kan inte göra annat än att älska informationskedjan inom shipping.

Jag kommer bli en grym sjöpersonalchef en vacker dag!

Att vara sjöman är inte som vilket yrke som helst. Man kan aldrig veta till hundra procent när man får åka hem eller när man skall åka ut. Senaste tidens väder verkar ha ställt till det för många sjömän runt om i världen. På grund av inställda flygplan har inte den avlösande besättningen kommit fram i tid och fartyget har varit tvungen att lämna hamn. Jag ser mycket frustration och ledsamhet i statusar på Facebook.

Jag läser detta hos en före detta kollega:

Fanfan ingen avmönstring. Hinner man hem till jul? ;( ;( Víll ju vara med alla små syskonbarnen för en gångs skull ;( Jag dör. Och min saknade! Jaja ut till riggen och jobba, trots dåligt väder!!!

Jag tycker synd om henne. Jag förstår henne. Jag har själv varit i den situationen. Inte riskera att missa julen men det kan kännas minst lika hårt att missa en vanlig tisdag när det var beräknat att man skulle vara hemma på måndagen. Det är mer än en gång kontoret har hört av sig ett par dagar innan avmönstring och berättat att min avlösare har kvaddat bilen, gått upp i rök eller sagt upp sig. Har dom kvaddat bilen och ligger på sjukhus är det okej. Sånt får man ta. Det är inte kul att få stå, stanna kvar, de där extra dagarna. De känns som en evighet...

Jag är så glad att jag vågade ta steget att bli landkrabba. Att jag vågade säga upp mig och börja plugga något som jag verkligen vill plugga. Jag är så glad och lycklig och trivs så bra med mitt liv. Jag är tacksam för varje morgon jag får vakna i min säng. Jag är tacksam för varje dag jag får sova så mycket jag vill. Och jag är tacksam för att jag får julen hos mina nära och kära i år. Hade jag inte sagt upp mig hade jag suttit på Nordatlanten. I år igen.

Vissa blir helt ifrån sig när dom ser en spindel, orm eller skorpion. Andra avskyr att åka karuseller och berg-och dalbana. Det finns som har svårt för att flyga och vara på höga höjder. Och så finns det jag som ballar ur fullständigt om jag ser en skylift! Jag är inte rädd för skylifts, det är ingen fobi. Jag blir bara så stressad och förbannad när jag ser dom!

När jag drog upp persiennerna imorse var det här synen jag möttes av. Vad tror ni gjorde mig mest irriterad, regnet eller skyliftarna...? Någon kanske frågar sig varför jag hyser detta agg inför skylifts? Var det något som hände i barndommen? Nej, mitt ganska spända förhållande till skylifts började för några år sedan då fartyget jag arbetade på transporterade många liftar från USA till Europa och det var alltid något fel på dom jäklarna! Vet inte hur många gånger en lossning har blivit försenad på grund av en skylift i någon  klämkäck färg. Irritationen jag brukade känna i lastrummet när man stod och sneglade på klockan och insåg att vi skulle ha seglat, avgått, för en halvtimme sedan om det inte vore för dom där förbannade skyliftarna växte och jag tog med den hem.

Min sambo blev minst sagt förvånad när vi gick på stan en dag och helt plötsligt började jag spy galla över en skylift som stod där. Bara sådär. Nu tar han det med ro. Har väl insett att jag kommer få mindre utbrott på varenda skylift för resten av våra liv. Jag är inte som alla dom andra barnen. I'm a very speeeciaaal girl...

Vad är ert förhållande till skylifts? :) Och finns det någon lite udda grej som ni blir helt tokiga när ni ser eller hör?

På helgen brukar jag gå ifrån min standardfrukost, en diet-shake och något mer, om jag är på det humöret. Imorse var en sådan dag. Slängde ihop en ägröra med lite gravad lax och en kopp kaffe. Gud vad gott det var! Om det är någon som lusläser min matdagbok så har ni kanske sett att jag inte dricker så mycket kaffe. Förr gjorde jag det. När jag var vaktgående styrman och jobbade mellan 04.00 och 08.00 gick det åtskilliga koppar kaffe. Kvällsvakten mellan 17.00 och 21.00 sörplades det en hel del också. Utöver det så drack jag kaffe till frukost, på fikarasterna såklart och vid förtöjningar/avgångar. Kaffe är en stor del av det sociala livet ombord. Frasen kaffe på det då hörs på så gott som alla fartyg i den krympande svenska handelsflottan. När man kommit på något bra, löst ett problem eller jobbat extra hårt är man förtjänt av en kort kafferast. Om det inte är sent på eftermiddagen, då har man gjort sig förtjänt av en halvfemma. En öl innan middagen helt enkelt. Halv fem träffas man för ytterligare en social sammankomst över en öl.

 

Ett tag drack jag säkert cirka två liter kaffe på en dag. Även om jag ofta dricker mjölk med kaffe istället för tvärtom så börjar magen strejka. Speciellt när man inte får sova så länge som man vill (kaffet kanske var en bidragande orsak till sömnproblemen?) Jag drog ner på kaffet och började dricka te istället. Idag, när jag är ensam hemma, är det högst sällan jag kokar kaffe. Någon enstaka gång i veckan. Brukar dricka kaffe om jag är och fikar eller äter lunch ute. Så när jag väl dricker kaffe nu för tiden så njuter jag. Så gott, så gott! Speciellt på balkongen i förmiddagssolen. Eller en stilla morgon på Nordatlanten när solen går upp och valar leker runt fartyget... Ack denna sjömansromantik!

I två års tid har jag arbetat som andretsyrman på diverse fartyg. Tänkte skriva lite om hur en normal dag såg ut för mig då!

0330 Klockan ringer första gången och jag snoozar, snoozar och snoozar lite till
0354 Far upp ur kojen, hoppar i mina mjukisbyxor och tar dubbla steg i lejdaren (trappan) upp till bryggan
0400 Börjar jobba. Har vakt som det heter. Kör båt, navigerar, undviker att köra på land och andra fartyg :)
0415 Första kaffekoppen är urdrucken, påtår behövs
0600 Vaktmatrosen lämnar bryggan och börjar med sina sysslor på däck som i regel är underhåll och rengörning av olika former
0745 Kokar nytt kaffe till min avlösare, plockar ihop tidningar, tröjor och mp3-spelare som jag spridit ut
0800 Dagens första arbetspass är avklarat!


En fin morgon på USA-kusten

0800 Frukost och skvalller med vaktmatrosen, kocken och mässman
0830 Kolla mailen, bloggar, banken och annat på internet
0930 Sova!


Lagos redd, flera båtar att inte köra på :)

1300 Klockan ringer igen, betydligt lättare att gå upp nu än mitt i natten
1330 Gör lite övertid i form av inspektioner, kontroller, pappersarbete med mera
1430 Kaffe!
1500 Om tid, ork, lust och vädret tillåter blir det lite träning. Att springa på löpband eller köra bänkpress när det är sjögång är ingen höjdare...
1630 Middag


Barbeque utanför Afrika

1700 Dagens andra arbetspass börjar
1800 Vaktmatrosen kommer upp på bryggan igen. Fika och mer skvaller
2045 Kokar nytt kaffe till avlösaren igen och plockar ihop mina saker
2100 Dagens andra och sista arbetspass är avklarat!


En inte lika fin dag på Nordatlanten

2105 En öl eller två i baren/på akterdäck om vädret tillåter
2230 Kryper till kojs efter lite socialt umgänge och skvaller och ställer åter klockan på 0330


Frozen Strawberry Margerita, ett måste i New York

Så här rullar det på, dag ut och dag in. Dagarna ser lite annorlunda ut när vi är i hamn då jag istället springer runt i lastrummet och kontrollerar, inspekterar och skäller på stuvare som inte gör sitt jobb. Efter några veckor är den lyckligaste dagen i en sjömans liv där. Avmönstringsdagen. Inget går uppp emot känslan att få kliva av fartyget och se det blir mindre och mindre ju längre från hamnen man kommer!


Glada sjömän som lämnat fartyget

För två år sedan tog jag examen från en av sjöbefälsskolorna i Sverige. Jag minns gläjen och lättnaden när jag stod med mitt examensbevis i hand. Äntligen var det över. Fyra långa år i skolan var slut och en ny del av livet började. Den glädjen blev inte långvarig.

Jag har nog aldrig velat bli styrman. Det bara blev så. Kan man säga så om fyra års högskolestudier, att det bara blev så? Jag trivdes i staden, jag trivdes med mina vänner, jag trivdes med utbildningen och gillade det jag lärde mig men innerst inne var den salta fiskardottern redan då var en landkrabba. Under mitt sista år på sjökaptensutbildningen började jag spana på andra utbildningar och hittade flera intressanta och tittade avundsjukt på de andra studenterna i staden.

Hur som helst så fick jag ett styrmansjobb direkt efter examen och började segla andrestyrman på ett containerfartyg. Trivdes ombord men inte med jobbet. Det kändes så fel. Jag vantrivdes inte, absolut inte. Det finns delar med mitt jobb som jag verkligen älskar; titta på valar i soluppgången, sitta på bryggan och förundras över naturkrafterna när man är mitt i en storm och vågorna piskar över hela fartyget, hitta en tyst plats ombord och sitta där ensam med en kopp kaffe och njuta av tystnaden som infinner sig på Nordatlanten långt borta från all stress, njuta av de stjärnklara nätterna, andas den friska luften, se diverse storstäders sky-line... Ja, jag föll för sjömansromantiken. Men allt är inte så vackert och bra hela tiden. Vissa dagar är det. Vissa dagar tycker jag att det är kul att köra och lasta och lossa båt men dom allra flesta dagar så längtar jag hem. Hela tiden.



Jag testade några andra fartyg. Jag spanade in ställen från mörkaste Afrika till norra Finland mitt i vargavintern men inget kändes rätt och det var då jag tog beslutet. Att bli landkrabba. Att gå iland. Att göra något jag verkligen vill.

Om drygt en vecka är jag student igen. Denna gång vet jag att det kommer bli rätt. Ska läsa företagsekonomi, personalledning och organisationsutveckling på heltid i den stad min sambo och jag bor i. Det känns läskigt, skrämmande och nervöst men framförallt så känns det kul och motiverande. Och rätt!