landkrabba

Har inte varit på gymmet på två, tre veckor. Det börjar bli dags att gå dit... Förra veckan var jag förkyld och sjuk på riktigt. Den här veckan har jag bara skylt på att jag är snuvig. Men mina ursäkter börjar ta slut liksom alla kakor jag tryckt i mig så nu får det vara dags. Tänkte gå dit och känna hur det känns. Cykla en stund. Köra lite lätt styrketräning. Komma igång igen.

När jag väl är inne i gymmandet tycker jag att det är kul och går gärna dit. Jag tänker inte ens på att jag packar väskan och traskar iväg dit. När jag inte varit där på ett tag skjuts jag ett par år tillbaks i tiden och blir osäker och rädd. Jag är rädd för att dom andra ska titta på mig. Jag är rädd för att göra fel. Och med fel menar jag inte att jag är rädd för att skada mig utan rädd för att dom andra ska skratta åt mig. Jag är rädd för att dom andra ska undra vad det är för en fetknopp som är på deras gym.

Så vilka är dom andra? Har jag någonsin sett dom andra? Nej. Det har jag såklart inte. Inte i vuxen ålder men dessa tankar tror jag hänger kvar från barndomen, från tiden då jag alltid blev vald sist i brännboll och dessutom såg till att laget blev bränt för jag inte var tillräckligt snabb. Från tiden då jag i skolfotbollen alltid skyddade mig med händerna för jag var så bollrädd och det blev avblåst för hands eller vad det hette. Från tiden då jag skyllde på mensvärk för att slippa förödmjukelsen att komma sist i coopers test. Men finns dom andra på gymmet? Nej. Det gör dom ju så klart inte. Så nu packar jag väskan och går dit. Visserigen med bultande hjärta för även att jag vet att dom andra inte finns är jag rädd för dom. Men det kommer kännas bättre efteråt. Ja, det gör det.