landkrabba

Nästa vecka är det Wings for Life här i Kalmar. Jag anmälde mig i vintras och tänkte att jag hade massor med tid att springa på. Sen slog sjukstugan kvar och jag kom i gång för ett par veckor sedan. Jag hade som mål från början att ta mig över hela Ölandsbron men det kan jag nog glömma. Får nog sikta på runt 8 kilometer istället. Acceptera det och vara nöjd med det.

 

Var länge sen jag sprang något lopp. För två år sedan sprang jag de flesta lopp, inte de över en mil, här i Kalmar. Förra året blev det bara ett på 5 kilometer. Och nu har jag i det närmsta glömt bort hur man springer. Sätt ena benet framför det andra. Glöm inte bort att andas. Undvik att dö efter ett par kilometer.

 

Det har varit en ganska lång vecka. Samuel har varit sjuk hela tiden och det är först imorgon jag kan skicka iväg honom till förskolan igen. Feber har blandats med öronont och krupp inatt. Var till läkare för örat igår, var rätt säker på att det värkte hål i förrgår men det syntes ingenting i örat. Elakt virus. Har missat alldeles för mycket på jobbet. Vet att jag inte ska känna dåligt samvete över det men just den här veckan hade jag behövts och det måste vara mr. Murphy och hans förbaskade lag som har ett finger med i spelet eftersom min sambo är på jobbresa just denna vecka.

 

Sommaren 2010 gick jag iland. Tog av mig sjömanskostymen, vilken var mjukisbyxor och Crocs, som bloggbeskrivningen säger. Det kändes bra. Det kändes rätt. Jag blev sedan snabbt gravid och sjölivet kändes långt borta. Sen föddes Adam och sjölivet kändes ett ljusår bort.

 

Det gick lång tid utan att jag tänkte på det. Ett barn blev två och som "sjömansfru" hann jag inte tänka särskilt mycket bland kolik, blöjbyten och nappflaskor när sambon var till sjöss. Sen ändrades allt. Han gick iland. Jag fick ett jobb. Det började som sommarjobb för snart ett år sedan. Jag stortrivdes. Så jag frågade om jag fick vara kvar (läs tjatade lite grann) och vips så blev det tre månader heltid på timmar och sedan ett vick året ut. Och här någonstans så böjar jag känna av det. Att ha gått iland. 

 

Jag har ett jobb jag trivs med. Jag jobbar med ett av mina största intressen och det är awesome. Jag har en familj som jag älskar att komma hem till. Men det där rastlösa sjömanshjärtat. Åh, vad skall jag göra med det? Rastlösheten. Rotlösheten. Känslan över att ha varit på samma ställe i fem år. Egentligen vill jag inte vara någon annanstans. Men ändå, saknar känslan av att vara på väg. Saknar att inte veta vad morgondagen kommer bjuda på. 

 

Jag är inte bitter. Jag ångrar mig inte. Jag är mycket väl medveten att om jag skulle kliva över rampen igen, ombord på ett fartyg, så skulle jag längta hem innan jag ens lämnat in sjöfartsboken. Men det är den där förbannade rastlösheten. Den som förr ständigt klappade mig på axeln. Jag blev kompis med rastlösheten. Vi lärde oss hur vi fungerade tillsammans och efter ett tag rotade jag mig. Men nu är han tillbaks. Rastösheten. Ja, det är en han. Det mesta i min värld är en han. Hur som helst. 

 

Jag vet inte vart jag vill komma. Det är så det brukar bli när jag börjar skriva. Jag skriver en massa men missar slutpoängen. Vad är slutpoängen? Att gräset är grönare på andra sidan? Och går man över till andra sidan är gräset antagligen grönast på första sidan? Jag kommer inte gå till sjöss igen. Inte på många år i alla fall. Men jag leker med tanken. Tyvärr stillar det inte rastlösheten, det matar honom. 

 

Tre små bokstäver. Vård Av Barn. Kollade igenom mina Facebookupdateringar. Om de inte handlar om eld, vilket jag är löjligt fortjust i, så handlar de om vab, vilket jag är mindre förtjust i. Samuel, den minste krabaten har dragit hem ena viruset efter det andra. Det har lett till att han och jag har delat ömsesidigt på bacillerna. På min sjukdomslista under vintern kan jag skriva upp bihåleinflammation x3, halsfluss x2, magsjuka x2, hosta tills det blev spricka i revbenet, influensa och en och annan hederlig förkylning. Han har dock för det mesta klarat sig med 38 graders feber och ett humör som heter duga. Ett par magsjukor och öroninflammationer har väl också hunnits med för hans del.

 

Men nu är det alltså dags för vab igen. Sådär fruktansvärt otimad vab eftersom jag är själv med ungarna den här veckan och dessutom är utlånad till en annan avdelning på företaget. Ett kort vick och jag skulle verkligen behöva vara där. Men jag antar att det här är de beryktade småbarnsåren? Att han efter den här vintern utvecklat ett immunförsvar som heter duga? Och fram tills det immunförsvaret är ordnat så hoppas jag att morgondagen är feberfri så vi kan snurra vidare i ekorrhjulet resten av veckan.

Att försöka ge mig in på att skriva om de två senaste åren och vad som hänt. Well. Det är ett evighetsprojekt. Vi startar här. Med fem bilder från hyfsat nyligen.

 

 

När alla andra rockade sockorna rockade jag skorna. Nog för att jag brukar ränna runt i strumplästen på kontoret men skor, det kändes som det fick mer effekt. Och nej, det är inte första gången jag går ut i omaka skor. Det är därför jag uteslutande äger Converse. Hittar man inte den andra skon kan man ta vilken sko som helst i högen. Det säger en del om vår hall...

 

Snart två år sedan jag skrev något. Funderar ibland på att börja. Frågan är bara hur. Jag saknar min första blogg. Den var rosa och handlade om livet till sjöss, studentliv i Kalmar och alla tokigheter däremellan. Nu blir det inte så mycket tokigheter. Bortsett från i onsdags men det är en historia för sig.

 

Vad har man att skriva om när dagarna består av lämningar, jobb, hämtningar, matlagning och nattningar? Att driva en mammablogg är jag totalt ointresserad av. Visst, jag svamlar gärna och ofta om mina barn men nej, inte mammablogg. Jag försökte ju me vikt- och träningsblogg och det fungerade ju bra. Tappad kilo på tre år, mycket tack vare bloggen. Nu har jag Garmin Connect som jag är lite småkär i och motivationen att gå vidare är tillbaks. Ruskigt nöjd över att ha stått stilla viktmässigt i två år. Det har aldrig hänt förr. Sakta men säkert har ett kilo plus blivit två som blivit tre som blivit fem. Ni fattar. Så vad återstår bloggväg? Vardagsblogg? Well, det skrev jag ju om nyss. 

 

Vakna, kaffe, lämna, jobba, hämta, laga mat, natta, springa/städa/kolla på Grey's Anatomy. Yey vad spännande!

 

Jag funderar. Kanske skriver något förvirrat inlägg under tiden. Kanske startar en ny blogg. Antagligen slutar det i en helt vanlig vardagsblogg det här också. 

 

So long people!