landkrabba

2011. Ett typiskt bra år. Mycket bra har hänt och störst av alla händelser är såklart Adams födelse. Imorgon börjar ett nytt år och jag är övertygad om att det kommer bli lika bra. Nyårsafton här hemma blir som den blir. Lägenheten är överfull med flyttkartonger och det är en sabla röra. Planen för kvällen är hämtpizza ur kartong och dela på en flaska Moet. Har packat ner allt utom två champagneglas, två kaffekoppar och bestick.

Jag vill önska er alla ett riktigt gott slut och gott nytt år! Kul att ni är så många som följer mig i mina vardagsbestyr! Någon gång nästa vecka ska jag försöka lägga upp en årssammanfattning i stil med den jag gjorde förra året. Men först ska vi flytta och komma i ordning!

Sitter i vardagsrummet i pyjamas och lyssnar på bortglömd musik. Musik som jag glömt bort. Musik som allmänheten definitivt glömt bort. Jag kan inte sova. Jag har ont i magen, är sur, irriterad och stressad. På måndag ska vi flytta. Klockan noll åtta noll noll knackar flyttfirman på dörren och allt ska vara klart till dess. Allt.

Jag har flyttat förr. Det är inte det. Jag har säkert avverkat bortemot 20 olika lyor sedan jag lämnade föräldrahemmet för drygt ett decenium sedan. Men det här är första gången jag är i kontakt med flyttfirma. Jag trodde att meningen var att jag skulle kunna koppla av. Låta någon annan göra jobbet. Jag förstår att jag då skulle ha valt packning och uppackning och inte bara flyttning av möbler, prylar och pinaler.

Vid tidigare flyttar har lösa föremål mer eller mindre försiktigt östs ner i IKEA-påsar, svarta sopsäckar och vidöppna flyttkartonger. Enligt flyttfirmans hemsida är inte detta arrangemang att rekommendera så saker packas ner i kartong efter kartong. Sakerna viras in i tidningar, stoppas varsamt ner, kartongen stängs och märks tydligt med innehåll och önskad placering. Jag har aldrig packat så här organiserat.

Måndag. Klockan åtta. Allt ska vara klart då. Lösa föremål kan inte slängas in i bagaget. Saker som inte fick plats kan inte tas i nästa lass. Eller nästa. Eller nästnästa. Allt ska vara packat, organiserat, uppmärkt. Jag är inte den organiserande typen om vi säger så... Och nyårsafton kommer spenderas över ett berg kartonger. Romantiskt.

Adam är snart sju månader och äter ganska varierat. Vi började med smakportioner när han var fyra månader och han accepterade maten direkt. Vet inte hur gammal han var när vi uteslöt ersättningen till lunch. Drygt fem månader kanske? Idag äter han gröt till frukost, mellanmål på förmiddagen, lunch samt två mål ersättning. Ett på eftermiddagen och ett innan läggdags. Nu funderar jag på om vi ska börja med välling eller inte.

Adam står sig bra på ersättningen. Han sover från sex på kvällen och vi brukar gå upp mellan sju och åtta på morgonen. Så på så sätt har vi inget "behov" av att börja med gröt eller välling på kvällen. Har förstått att många börjar med mat på kvällen för att barnet skall sova längre. Förr eller senare bör vi väl sluta med ersättning men frågan är vad vi ska ersätta ersättningen med? Gröt eller välling?

Eftersom han redan äter gröt och det fungerar bra så känns det rätt logiskt att ge honom det på kvällen också. Men en annan del av mig vill ge välling. Adam är van vid nappflaska då han fått ersättningen sedan han var cirka fem veckor gammal. Matstunden är väldigt mysig då det är enda stunden på dagen då han ligegr stilla i famnen. Just det är väl ett rätt egoistiskt skäl visserligen... Att ge honom ersättning har varit väldigt smidigt. Vi har kunnat mata honom precis överallt och det blir inget kladd eller söl. Perfekt om man är iväg någonstans där det inte finns barnmatstolar till exempel. Välling finns ju färdigblandad i tetror liksom ersättning, perfekt "nödproviant" i skötväskan.

Vad har Ni för erfarenheter av välling och gröt på kvällen? Jag antar att det bara är att prova. Kanske gillar han inte ens välling?!

Mellandagsrea på nätet. Farligt, farligt. Hittade precis en webshop på nätet jag aldrig besökt innan. Klickade snabbt hem detta. Vi börjar bli redo för sommaren nu!

Bebisar och kläder. Hur mycket kläder behöver en bebis ha egentligen undrar en relativt nybliven mamma. Jag var nyss ut med lite saker i bilen och mötte en mamma med en bebis i vagn. Bebisen var i Adams ålder. Ungen hade tjock fleeceoverall och satt nerstoppad i åkpåsen. Det är tio grader ute idag. Plus.

Överlag så verkar det som om jag försöker ge Adam köldskador om jag jämför med vad andra har på sina kiddos. Från BVC fick vi rådet att klä honom som vi klär oss själva. Sitter Adam i åkpåsen har han en tunn vindfleece, mössa och vanliga brallor. Är åkpåsen öppen och temperaturen är strax över nollan har han haft en tunn fleeceoverall. Men idag är det tio grader. I höstas när det var tio grader hade han en kofta på sig i vagnen. Så idag får det bli lusekofta och jag misstänker att ingen kommer bli gladare än han som slipper tjocka ytterkläder.

Jag förstår att det är individuellt, att olika barn är olika varma och så vidare. När jag närmat mig ämnet bebisar och kläder på Öppna Förskolan får jag bara höra du vet vad som är bäst för ditt barn. Klart jag vet det. Jag blir irriterad att människor ens säger så. Man kan väl få fråga om råd, höra hur andra gör ändå? Men jag blir lite fundersam när jag bara vet en till som klär sitt barn som jag klär mitt.

Julkalaset här på ön började i fredags. Julmaten smakades på och igår dukades det stora julbordet upp. Sill, makrill, lax, ål och annat gott från havet. En skinka ställdes också fram för de som ville ha. Personligen avskyr jag griskött i allmänhet och julskinka i synnerhet. Julafton blev lugn, mysig och sådär lagom otraditionell som det brukar bli i vår familj. Idag har resterna ätits upp och julklapparna skall snart packas ner i påsar och fraktas hem till Kalmar. Summa summarum, en fantastisk jul och en bebis som fascinerades mest av snören och matkåsorna vi fick i julklapp.

Någon bild dyker nog upp i nästa vecka, mitt mobila bredband är lite för segt för att ladda upp bilderna...

23e december. Lilla julafton. Och Adams första namnsdag! Det blir mycket firande i december för honom, hans andranamn firades för några dagar sedan!

Vi är nu hos mina föräldrar ute i det bohusländska kustbandet. Vi kom iförgår och var på resande fot största delen av gårdagen. Geocachade ner över Orust och Tjörn och stannade på middag hos en god vän till oss båda. En toppendag. Adam var med om sin 50e geocache, bra jobbat på sex månader! Idag fanns ytterligare en.

Julkänslan är noll och inget. Här är grått. Sådär grått som det bara kan vara i december på västkusten. Det blåser och småregnar lite då och då. Tallen står utanför huset och väntar på att bli inhämtad och påklädd. Sillen ligger i sin lage och hur den gravade laxen mår är okänt. En helt vanlig jul i min familj med andra ord!

Andra mammalediga väninnor börjar så smått planera när de ska gå tillbaks till jobbet. Själv har jag förträngt min arbetsplats. Det känns så avlägset. Jag har kvar min anställning men mer än så är det inte. Faktum är att jag inte ens jobbat för min arbetsgivare! Under min tjänstledighet fick "min" båt ett annat managementbolag. Ett bolag vars rykte inte är så gott och enda anledningen till att jag tackade ja till övergång var på grund av att det förenklar kontakt med banker, Försäkringskassan och så vidare. Så fort de hör av sig och vill ha tillbaks mig ombord säger jag upp mig.

Att segla, arbeta som styrman, känns omöjligt i dagsläget. Jag ska inte säga aldrig men just nu går det inte. Jag vet flera andra kvinnor som seglar trots att de har små barn och jag beundrar dem men för mig går det inte. Att vi har det struligt med föräldraledighet på grund av att sambon arbetar i Norge gör inte saken enklare. När allt kommer omkring så är det en stor fördel om någon av oss är hemma. Om jag förstått saken rätt så är det inte bara att ta ur batterierna ur ungen och ställa in i garderoben...?

Så vad är mina framtidsplaner? Jag vet inte. Just nu vill jag plugga. Två år till och jag har en ekonomexamen. Och en sjökaptensexamen. Jag har inte pluggat och haft barn men det känns som det optimala. Om man har råd vill säga. Att plugga är fritt. Och hittills har jag inte lagt ner 40 studietimmar en enda vecka. Jag kan vara hemma längre, ha Adam mindre på dagis, njuta av tiden tillsammans som en familj när sambon är hemma. I praktiken kanske det blir skitsvårt men i min optimistiska lilla bubbla ser jag inte sådant.

Vissa tycker att jag är en bakåtsträvare när jag säger att jag gärna är hemma några år. Jag är snart 28. Säg att jag är hemma fyra, fem år. Efter denna tid är jag förmodligen klar med barnafödande och de tuffaste småbarnsåren är förbi. Jag har då drygt 30 år kvar av mitt yrkesverksamma liv. Vill jag göra karriär så kan jag nog göra det då. Men jag skulle vara precis lika nöjd om jag fick en receptionstjänst i hamnen eller blev kursadministratör på Sjöfartshögskolan.

Geocaching på Kalmar Flygplats

 

Dagen i vår lilla familj började med en geocache. Har nästan tagit alla i Kalmar och de få vi har kvar spar vi till de dagar då det kliar i fingrarna och GPSen står och hoppar i hallen som en kissnödig hund. Nu är dock GPSen fulltankad med gömmor inför julhelgens äventyr på västkusten. Med lite tur kommer Adam vara med om sin 50e gömma. Inte dåligt för en bebis på sex månader!

Adam är ett monster idag. Har varit det från imorse och still going strong så att säga. Jag är ensam i lägenheten med honom, sambon är på stan och handlar julklappar till mig. Med andra ord så är denna dag ungefär en sådan som de flesta kallar en normal dag. Mamman är hemma med bebisen, pappan kommer hem när mörket lägger sig över nejden. Och jag funderar på vad skillnaden är mellan vårt sjömansliv och ett "vanligt" liv.

Jag vore rik om jag hade fått en krona för varje gång jag fått höra ordet avlastning eller egentid. Jag har förstått att det är viktiga ord för många men jag tycker det är mest blaha. Min så kallade egentid har jag när Adam sover. De dagar han är ett monster är tack och lov lätträknade och när han har en sådan dag skulle jag inte ens drömma om att lämna bort honom. Jag kanske fantiserar om att sätta en röd rea-lapp i pannan på honom men när allt kommer omkring så är det jag och bärsjalen som är bäst för honom där och då.

Men till skillnaden då. Skillnaden mellan att ha en man som kommer hem en gång i månaden och att ha en som kommer hem varje kväll. I vårt fall blir inte skillnaden så stor. Adam somnar klockan sex. Oavsett om pappa kommer hem var fjärde onsdag eller varje dag. De jobbiga dagarna får jag ta själv i vilket fall som helst. Men när han är hemma så är han hemma och jag langar gladerligen över bebis, oavsett om han är glad eller ledsen, till honom.

Men nu sover den arga bebisen, kaffet står och gottar till sig i bistro-kannan och med lite tur hinner jag starta en tvättmaskin, börja göra en köttfärssås till kvällens lasagne och dammsuga. Sover han längre än sina 25 minuter kanske jag även hinner med att sminka mig. Yeah.

Förra veckan skrev jag ju ett lite flummigt inlägg om en remiss. Det var inte jag som fått den utan Adam och det gjorde mig lite hispig. På sexmånaderskollen fick vi inte den förväntade okej-stämpeln i baken. Läkaren hörde några klick från Adams höfter. Hon sa att jag inte skulle oroa mig men det var lättare sagt än gjort. Efter en snabb sökning på Google förstod jag att om det vore något fel på höftleden skulle vi ha en tuff tid framför oss då han är för stor för en von Rosen-skena. Hur som helst så var vi på ortopeden idag och vi fick vår efterlängtade okej-stämpel! Höfterna klickar men är stabila så han knakar väl lika mycket som sin far. Känns skönt. Känns förbaskat skönt!

Läget i lägret är lugnt. Det händer ingenting. Eller så är det det gör. Vi har börjat flyttpacka, vi far omkring och hälsar på folk och fä, julklappar inhandlas. Dagarna är fullspäckade men ganska ointressanta. Motivationen till att skriva infinner sig inte när det inte finns något att skriva om. Jag hade kunnat fylla sida upp och sida ner med vårt puttinuttiga familjeliv men antar att det är om möjligt ännu mer ointressant att läsa om. Det finns alldeles för många sådana bloggar.

Ugglor. Vad är grejen med ugglor egentligen? Någon som vet? Överallt är det ugglor. Ugglor verkar vara superhett i babyland. Är jag den enda som inte förstår varför? Är jag den enda som är lite rädd för ugglor? När jag var liten brukade vi fira midsommar i mina faddrars sommarstuga mitt ute i den dalsländska skogen. Nära stugen fanns det en övergiven lada och därinne bodde en uggla. Vi var där ett år och tittade på den. Jag minns hur vi smög in i den mörka ladan, hur brädorna knakade och hur vi till slut fick syn på ugglan. Kusligt.

Adam har nyligen börjat att pussas. Det är hur gosigt som helst. Om jag pussar honom på kinden skiner han upp i ett leende och slänger sig mot min kind med vidöppen mun. Där suger han sig fast en stund innan han släpper och ser hur glad som helst ut. Sen börjar proceduren om. Gulligt, gosigt, blött.

Fick någon ryck imorse och kom på att jag ville ut och jogga. Sagt och gjort. Tog mig runt den korta rundan på en tid jag är mycket nöjd med och dagsformen kändes väldigt bra. Tog det lugnt eftersom jag av olika anledningar inte har sprungit på ett par månader men det kanske är dags att ta upp joggingen lite mer regelbundet nu...?

Jag har precis tackat ja till två distanskurser som jag sökte inför vårterminen. Den ena är en grundkurs i logistik och den andra en kurs i interkulturell kommunikation. Den första är jag intresserad av och vet att den blir ett bra komplement, både till min sjökaptensexamen samt till min pågående ekonomiutbildning. Den andra, tja, den lät intressant. Ville egentligen läsa en grundkurs i transporträtt men för att läsa den krävdes grundkurs i logistik.

Bägge kurser är på distans, 50%. Jag vet inte vad jag gett mig in på. Jag har aldrig läst på distans innan och har ingen aning om hur det fungerar. Om det fungerar. Fungerar för mig alltså. Disciplin är inte ett ord som stämmer bra in på mig. Jag pluggar bäst när en lärare står med piska över min rygg. Men det ska bli intressant. Ser faktiskt mer fram emot själva upplägget än kursinnehållet. Vill veta hur det går till. Fungerar det bra ska jag nog försöka skrapa ihop en ekonomiexamen på egen hand. Plocka kurser här och där och kunna vara hemma mer med Adam. Målet just nu är att ha min andra examen klar inom fyra år.

Veckans invägning har uteblivit i flera veckor. Motivationen har inte funnits men vågen har varje vecka stannat på strax under 88 kilo vilket jag varit nöjd med. Inte upp, inte ner. Stilla. Helt okej. Efter en helg fylld med julgodis, hämtmat och öl fick jag dock en smärre chock när jag ställde mig på vågen. Jag kan inte skylla två kilo plus på att jag hade pyjamas på mig. Inte heller kan jag ge all skuld åt röda veckan. Det här är ohållbart. Jag är farligt nära 90 och jag har lovat mig själv att aldrig mer komma över 90 igen. Så. Ny vecka, nya tag. Och den där jävla julen närmar sig med stormsteg. Mat, godis, must. Jag hade kunnat ge mig själv två veckor fritt, säga att jag börjar efter nyår. Gör jag det kommer jag ha passerat 90 med råge. Så jag börjar nu. Eller rättare sagt fortsätter. Motivationen är borta men mer fläsk ska inte få fäste på min kropp.

Efter lite logistik- och väderstrul kom sambon hem i torsdags, därav den dåliga uppdateringen. Det fanns en tid då det var lite "stelt" när vi äntligen träffades. Det var i början av vårt förhållande. Under vårt första år tillsammans träffades vi sammanlagt cirka två månader. När den ena var ute var den andra hemma och tvärtom. Jag är glad att vi härdade ut de jobbiga perioderna... Nu är det inte så längre. När han kommer hem är det som om han aldrig åkte. Vi tar vid där vi slutade. Det som idag påminner oss om att en månad passerat är Adam. Han ser inte riktigt ut som han gjorde för en månad sen!

Tiden sen i torsdags har gått fort och vi har gjort allt och inget. Fredagen började med begravning vilket var rätt tungt även om den bortgångne inte var en nära släktning. Men en begravning är en begravning och att se människor säga farväl till en person som togs ifrån dem alldeles för tidigt är jobbigt. Fredagen avslutades med take-away, vin och spel tillsammans med Adams "svärföräldrar". Mycket trevligt.

Igår var Adam och jag chearleeders till sambon som bestämt sig för att ställa upp i klubbmästerskap i tyngdlyftning. Han tävlade i tyngdlyftning och var väldigt duktig när han var tonåring men har inte tränat på åravis. Är mycket imponerad av hans resultat och det jag antar kallas för muskelminne. Han lyfte nästan lika mycket som när han var aktiv inom sporten.

Och idag är det söndag. Vilodag. Mysdag. Grått ute, varmt inne. Typiskt bra. Typiskt mycket bra!

Livet är sådär bra just nu. Sådär bra att jag har annat för mig att blogga. Men jag återkommer i veckan. Nu åter till familjemyset!

Livet är sådär bra just nu. Sådär bra att jag har annat för mig att blogga. Men jag återkommer i veckan. Nu åter till familjemyset!

En remiss. Är det positivt eller negativt? Efter mycket googlande verkar de allra flesta tycka det är positivt, att det är bra att saker och ting kollas upp en gång för mycket än en gång för lite. Egentligen håller jag med. Men ändå. En remiss. Det betyder att något kan vara fel. Att något inte är bra. Det oroar mig. Det oroar mig väldigt mycket. Jag vet inte när remissen kommer. Imorgon? Nästa vecka? Om en månad? I slutet av vårdgarantin? Allt jag ville var att få en okej-stämpel. Nu är det istället tusen tankar som snurrar. Vad kan det vara? Hur ska det gå? Worst case scenario eller en försenad okej-stämpel?

Vart köper jag böldpest och spetälska? Fick tipset igår om att skicka en infekterad plankstek. Ingen kan motstå plankstek. Jag tror jag ska göra det. Cirkus Nordsjön fortsätter att briljera. Vette fasiken när jag får hem karln min. Men det är bra med mig. Det är ingen fara. Det jobbigaste är det faktum att vi ska på begravning på fredag. Inte kul start på ledigheten för honom. Inte kul för mig att gå ensam eftersom det inte är min släktning. Samt att hyrbilen står bokad i sambons namn. Well. Nu ska vi inte måla fan på väggen. Han kanske är hemma imorgon kväll...

Min bästa vän och vapendragare M kom hem från sjön för drygt en vecka sedan. Hon kommer vara hemma ett tag nu. Jag är överlycklig och Adam likaså. Han blev störtförälskad i sin "moster" trots att han inte sett henne sen han var två månader. Denna soliga onsdag inleds med promenad och latte på Shell tillsammans med henne. Jag har sagt det förr, jag säger det igen. Livet i mammaland är förbaskat bra! Kaffe och skvaller dagarna i ända. Och bäst av allt, man får betalt för det!

Ingen man kommer hem imorgon. Men den här gången var jag förberedd på det så jag kommer inte få något tokbryt och gråta ögonen ur mig. Må logisitkansvarig få en släng av böldpest i julklapp. Och till vädergudarna skickar jag ett paket spetälska.

Malin Wollin är en av de bloggerskor jag följer slaviskt. Hennes två bloggar hittar ni här och här. Jag gillar hennes sätt att skriva. Hon är för det mesta vass och slår huvudet på spiken. Hennes ironi och sarkasm passar mig som handen i handsken och jag kan inte låta bli att skratta åt alla de människor som inte förstår. Som blir upprörda, irriterade och provocerade. För det är det hon gör Malin. Gör människor upprörda, irriterade och provocerade. Och skriver förbaskat bra!

För någon vecka sedan skrev hon en krönika i Aftonbladet om egentid. Det är så rätt. Så bra. Har du barn och funderar över vad egentid egentligen är? Lyssna noga där du sitter. Är det tyst? Då har du egentid. Jag tycker inte att det är svårare än så. Jag vet att många inte håller med mig. Jag läser fler mammabloggar än vad jag kan räkna till på mina fingrar och tår och begreppet egentid återkommer i de flesta av dem.

Föräldrar uppmuntras till egentid. Att det är viktigt. Att relationen blir bättre. Att man orkar mer. Att den tid man spenderar med barnet blir mer kvalitativ. Men för de allra flesta så verkar egentid innefatta spa, höga klackar, manikyr eller liknande. Varför? Igår skrev jag om hur jag dricker mitt kaffe vid köksbänken när Adam sover förmiddag/lunch. Det är något jag ser fram emot varje dag. Det är egentid. Även om jag avskyr ordet i sig.

En ytlig bekant lämnade bort sitt barn när barnet var dryga månaden för hon behövde egentid, hon behövde ut och festa. Slå klackarna i taket. Jag minns när Adam var en månad, jag vågade knappt släppa honom ur sikte. Än mindre åka till ett annat landskap för att partaja. Hittills har vi haft barnvakt en gång. En kväll. Vår femårsdag. Adam sov hela tiden och barnvakterna tittade på TV. Det var en väldigt trevlig kväll och jag längtar tills vi kan gå ut och äta nästa gång. Men ska jag vara ärlig har jag inget behov av att göra det veckovis. Inte heller har jag något behov av manikyr, glitter, glamour eller spa.

Jag är mamma nu. I grund och botten är jag samma ironiska och glada Anna. Men jag är mamma. Adams behov går först. Jag har anpassat mig. Sambon har anpassat sig. Och Adam har rutiner som passar oss. Han får inte styra på det sättet. En god middag hemma är minst lika bra som en kväll på stan. En lång dusch när Adam somnat är mitt lilla vardags-spa. Vin och hämtpizza på golvet tillsammans med Christine ersätter de galna singelkvällarna på stan. Hyrfilm är nästan lika mysigt som bio. Livet ändras. Människor ändras. Vanor ändras.

Jag antar att alla förr eller senare vill vara ifred en stund men det är just begreppet egentid som stör mig. Att det är något som måste bokas in i kalendern för småbarnsföräldrar. Och att egentid inte kan vara de där små stunderna av vardagslyx. Vardagslyx kan man få in varje dag. Jag vet att alla bebisar inte är en sådan tröttmössa som Adam men jag har inte hört om någon bebis som är vaken 24/7. Njut när tillfälle ges. Det behöver inte vara svårare än så. Ett glas vin. Tapas från Ridderheims plockdisk. Ben&Jerry's. DVD-box. Man får göra det bästa av situationen!

Bil måste vara det minst ergonomiska redskapet som finns för att ta sig framåt.
Snacka om att lättjan bedrar visheten - tacka vet jag skor som transportmedel.

Följande ord stod på en ytlig bekants Facebook igår. Om det är hans egna ord eller någon vis gammal grek som sagt det låter jag vara osagt. Jag tyckte det var kloka ord. Handen på hjärtat, hur många tar egentligen bilen när man likväl kunde ha gått eller cyklat?

Vi har ingen bil. Har inte haft det på två, tre år. Något sånt. Bilen vi hade började bli gammal och srkuttig och vi bestämde oss för att sälja. Vi pratade på att köpa en annan bil. Jag ville ha en röd bil med fyra hjul och ratt. Sambon ville inte ha en röd bil. Och där var det slutdiskuterat. Det blev ingen bil och nu har flera år gått sedan den dagen.

Många frågar hur vi klarar oss utan bil. Vissa tror till och med att vi skämtar när vi berättar att vi inte har någon bil. När vi berättade för människor att vi skulle få barn möttes vi av svaret men nu måste ni ju skaffa en bil. Vi klarar oss mycket bra utan bil. Vi bor i ett mysigt område. Har 200 meter till ICA, fem minuters promenad till BVC och knappt 20 minuter in till centrala Kalmar. Dessutom går det bussar precis utanför fönstret var tionde minut. Jag vet att många bor och jobbar på sådant vis att det skulle ställa till vardagen alldeles för mycket att inte ha en bil. Jag vet att för vissa är det omöjligt att leva utan bil. Men jag är övertygad om att det finns rätt många bilägare därute som använder bilen av lathet. Av rena bekvämlighetsskäl.

Adam och jag promenerar vart vi ska. Ska vi till stan så går vi. Ska vi till IKEA så går vi. Det tar knappt 40 minuter att promenera dit. Det är ingen lång promenad ändå tycker människor att jag är galen som går dit ut. Med barnvagn dessutom. Herrejösses!

I januari ska vi flytta till ett bostadsområde lite utanför stan. Där finns mataffärer, vårdcentral, BVC, skola, dagis och annat man som småbarnsförälder behöver. Bussar går var tionde minut. Eller om det är var tjugonde. Jag kommer från en ö där bussarna gick var tredje timme, jag tycker det är lyx så länge bussarna går oftare än så. Från vårt nya bostadsområde in till stan kommer det ta cirka 40 minuter att promenera. Det är inte långt. Inte egentligen.

Tids nog kommer vi köpa en bil. Vi är fortfarande oeniga. Jag vill ha en röd. Det vill inte sambon. Dock har vi lyckats enas om vad vi inte vill ha. Vi vill inte ha en V70. Och absolut inte en silvrig bil. Jag har nämligen en tendens att tappa bort bilen på stormarknadsparkeringar... Vi vill dessutom ha en kombi. Jag säger som en av sambons vänner sa när han fick höra att vi väntade barn, bodde i en tvåa och inte hade bil. Det ordnar sig säkert.

Lillkillen i huset blir sex månader idag. Hipp hurra för honom! Dagen har varit mysig. Ett nalle- och blomsterbud anlände med hälsning från fadern i Nordsjön och av mig fick han nya nappar och smörgåsrån. Alla säger att tiden går så fort, jag kan inte göra annat än att hålla med. Dock håller jag inte med när alla säger njut, det går så fort. Självklart njuter jag men jag vill leva i nuet. Många säger att det var så skönt innan barnen lärde sig att fara omkring på golvet och liknande. Jag bara längtar tills Adam gör det. Jag älskar att få se hur den lilla människan lär sig nya saker och växer upp. Det är ju nu det börjar bli kul. Första månaderna var mysiga, absolut, men nu kan vi ju göra saker tillsammans. Han skrattar åt saker jag gör och säger. Vi kan gå till lekparken och gunga. Vi kan leka. Vi har ett socialt liv tillsammans. Och det blir bara bättre och bättre för var dag och jag kan inte göra annat än att längta till morgondagen!

När Adam var liten, yttepytteliten, fick jag ett klokt råd. Världen var då så uppochner så jag kommer inte ihåg vem jag fick det av tyvärr. Är det någon som känner sig träffad får ni ta äran åt er! Personen sa att jag, innan han somnade, skulle bestämma vad jag skulle göra. När han somnat. Det kunde vara vad som helst. Sova. Dricka kaffe. Städa. Titta på TV. Det är nog ett av de bästa råden jag fått i mammaland!

Idag tänker jag inte så mycket på det. Vad jag gör under hans korta sömnperioder på dagen har blivit rutin. Ungen sover bara mellan 20-35 minuter. Jag kokar en lite för stor kopp kaffe. Jag börjar dricka den stående vid diskbänken. Sen plockar jag undan så gott det går. Plock, plock, plock. Med jämna mellanrum återvänder jag till diskbänken för att sörpla lite mera kaffe. En tvättmaskin är laddad, lunchdisken diskad och spisen avtorkad. Så om ni ursäktar, nu måste jag återvända till diskbänken och mitt kaffe!

Och ja, man skulle kunna bära kaffekoppen med sig men nej. Dricka kaffe vid diskbänken är min grej.

Har fått ett litet hemmafruryck och kokar risgrynsgröt. Det är ju så gott! Jag äter bara risgrynsgröt dagarna kring jul, varför? Och den gröt jag kokar gör sig själv. Perfekt, då kan jag slänga upp mina raggsocksfossingar på soffbordet och kolla Private Practice. Är inne på säsong tre nu. Hur ska det gå nu när Sam fick veta att Addison ligger med Pete...?

I lokaltidningen står det om en berusad man som klättrat upp i stans stora julgran på torget. Polisen fick plocka ner honom. Jag blev inte ens förvånad när det senare på Facebook visade sig att jag kände honom. Tror att det blir bra att lämna stan, komma ut till ett familjevänligt område och lära känna lite mer normalt folk än ensamstående sjömän med lätta alkoholpromblem... ;-)

Här om dagen träffade jag en väninna som också blev mamma för några månader sedan. Vi har inte träffats på tre år men för några veckor sedan drog hon iväg ett sms för att kolla om jag hade samma nummer när hon rensade sin telefonbok. Messade lite fram och tillbaka och det visade sig att vi fått barn med ett par månaders mellanrum. Kul!

Hur som helst så började vi prata om nattning och hur vi gör. Här hemma så börjar mystimmen klockan fem. Då sjunger vi, läser ramsor och böcker. Under mystimmen är det 100% uppmärksamhet till Adam. Inga telefoner. Inga datorer. Inget annat. Bara han och jag. Eller hans pappa när denne är hemma. I slutet av mystimmen åker nattblöja och pyjamas på och dagens sista flaska BabySemp skakas ihop. Maten får han sedan i sovrummet där belysningen är dämpad. Just denna rutin kommer jag behöva ändra när han får tänder och tandborstning skall in efter kvällsmålet men den dagen, den sorgen. När flaskan är slut får han hänga över min axel, rapa och vi kramas lite. Jag tackar för dagen som varit. Pussar honom. Säger att mamma och pappa älskar honom. Pussar honom igen. Lägger ner honom i sängen. Ger honom napp, snuttefilt och snuttedjur. Säger godnatt. Och så går jag.


Men hur kan du lämna honom ensam i sovrummet? frågade min vän. Jag har alltid tagit det som en självklarhet, att han ska somna själv. Det är sällan han knorrar vid nattningen. Ofta ligger han och pratar men då går jag in efter fem, tio minuter och ger honom nappen så brukar han stensomna. Är han ledsen lämnar jag honom inte skrikande såklart men de kvällarna är få. Då är det oftare han vaknar efter ett par timmar, antagligen av en dröm. Han är ledsen, jag tar upp honom, har honom i famnen, sjunger för honom och när han är lugn lägger jag ner honom så han får somna om. Själv. Väninnan menade på att han kände sig rädd, osäker, att det var en självklarhet att finnas hos sitt barn tills detta somnat. Men om han vore rädd och osäker hade han väl knappast dragit snuttefilten över huvudet och somnat inom loppet av trettio sekunder alternativt jollrat glatt med sina flygplan för att sen somna?

Adam (läs hans mor) har blivit smått beroende av Polarn o. Pyrets kläder. Jag var inne i butiken i Kalmar idag och drabbades av ett enormt ha-begär. Det i kombination med att Försäkringskassan varit vänliga att skänka en slant även denna månad kunde göra situationen farlig. Men jag hade bråttom och kön var enorm (läs två personer) så jag gick därifrån tomhänt.

Så nu undrar jag om det är någon som varit i Po.P's butik i Kosta Outlet? Är det något att ha eller mest skräp som det brukar vara på outlets?