landkrabba

Det märks verkligen att det har vänt nu. Att det blir ljusare och ljusare för var dag. Var timme. Det är inte beckmörkt när vi äter frukost trots att mina barn är väldigt morgonpigga. Det känns konstigt att sätta på dem pyjamas när det fortfarande är ljust ute. Men kliver man upp vid fem så stoppas man i säng vid sex på kvällen. Och dom klagar inte. Inte jag heller. Mina kvällar är heliga.

 

Tänk så mycket ljuset gör för oss nordbor. Alla blir lite gladare, lite piggare. Det känns inte helt hopplöst att kliva upp. Man längtar efter att få på sig kläder och gå ut. Vår och sommar känns inte så långt bort trots att det fortfarande är rätt många minusgrader och snön ligger kvar. Och just idag känns allt lite extra bra för efter lunch kommer sambon hem. Adam springer till dörren och säger babba varje gång jag säger att pappa kommer hem idag. Det kommer bli ett kärt återseende.

En vän hade skapat ett nytt album på Facebook. 115 bilder från systerbåten. För några sekunder längtade jag ut. Det såg så bekant ut. Så hemma. Bilderna skildrade allt från de där berömda magiska soluppgångarna till containers tillknycklade av sjöberg och roro-däck fulla med jordbruksmaskiner.

 

Jag kan sakna det ibland. Det är rastlösheten som talar. Men även om jag saknar det och vissa dagar leker med tanken att höra av mig till personalchefen och fråga om hon behöver någon som kör en halv törn. Europa ut och över Atlanten. Eller Atlanten och USA. En del av mig skulle vilja testa. Men jag vet varför jag slutade och de känslorna kommer komma tillbaks i samma stund som jag får resan på mailen. Det är inte värt att testa. Det är bättre att leva med de fina minnena och att i rastlösa stunder leka med tanken om att få trampa däck igen.

Nu kan man väl säga att nedräkningen börjat på allvar. Tre veckor av fyra har passerat. Om en vecka är familjen fulltalig igen. Just nu är jag inne i ett rätt skönt flow, det känns som om det skulle kunna rulla på så här hur länge som helst.

 

Första dagarna var jobbiga. Riktigt jobbiga. Barnen sov inte på nätterna och inte på dagarna. Adam skrek i någon timme i samband med nattningen och sen någon timme på natten. Jag grät av trötthet. Jag förstod inte hur jag skulle orka fyra veckor. Sen tror jag att kroppen vande sig vid sömnbristen och allt gick mycket lättare. Vi är fortfarande vakna minst fem gånger per natt, oftast mer. Barnen väcker varandra och vart vi än sover så blir det fel. Men jag är inte särskilt trött längre. Inte så att jag är yr och gråter för allt.

 

Första dagarna skrev jag listor för allt. Jag fnissade lite när jag såg den listan förut idag. Vika tvätt, dammsuga, rensa avloppet var några av mina göromål. Var jag så körd att jag var tvungen att skriva upp att avloppet behövde rensas? Såg jag inte det varje gång jag startade kranen? Men listorna var oumbärliga. Är oumbärliga.

 

När Adam var nyfödd läste jag i en blogg att någon fått rådet att man, när bebisen var gnällig och besvärlig, skulle bestämma vad man skulle göra när bebisen somnat. Sova, kolla på TV, städa. Vad man nu könde för. Det var ett råd jag tog till mig och fortfarande använder mig av. Nu handlar det väl mer om vad jag skall göra när Adam leker självständigt. Slänga ihop en köttfärssås, hänga en tvätt, sortera post. Och visst, ibland är det bra att bara skriva upp de där vardagliga sakerna på en lista annars är det lätt att man står där som ett fån. Vet att man har hundra saker att göra men kan inte komma på en enda. Sån är jag i alla fall. Men ändå fnissar jag. Speciellt åt punkten med avloppet.

 

Vissa saker är rätt strikta här hemma. På kvällen häller jag havregryn och salt i en kastrull och ställer en tillbringare med vatten bredvid. Perkulatorn är laddad. Diskbänken är ren. Jag skriver veckomatsedel och följer den oftast. Mycket mat är sådant man kan förbereda dagen innan. För de dagar då allt skiter sig har vi frysen full med varmkorv och ett lager med snabbmakaroner.

 

Dagarna rullar på bra. Vi kliver upp mellan fem och sex. Barnen får kläder på sig och vi äter frukost. Sen myser vi här inne en stund och Samuel tar dagens första vila. Han är ju likadan som Adam var, sover bara 30 minuter åt gången. På morgonen går vi ibland till Öppna Förskolan och sen är det lagom med långpromenad vid halv elva, elva när Adam ska sova. Sen lunch och lek och bus här hemma. Ibland blir det ytterligare en långpromenad, när det var barmark blev det lekparken. Eller så gör vi något ärende eller går tillbaks till Öppna Förskolan. Halv fem serveras det kvällsyoggi då Adam tvärvägrar lagad mat till middag. Han äter å andra sidan en lika stor portion som mig till lunch... Sen blir det bad och TV. Samuel lägger sig runt halv sex och Adam mellan sex och halv sju. Det är så skönt att nattningarna nu går bra igen! Jag får ligga bredvid honom tills han somnat, det tar cirka en halvtimme, men han är gosig och ska pussas och klappar mig på kinden och säger mamma. Samuel somnar själv. Bara han får sin napp, snutte och man drar igång musikmobilen så slocknar hans små blå.

 

Jag tycker inte att det varit särskilt svårt de här veckorna. Det tuffa var att sömnbristen kom som en käftsmäll de första dagarna. Nätterna är fortfarande rätt dryga men jag kan tyvärr inte göra så mycket åt det i dagsläget så det är inget att hänga läpp över. Det är som det är och det kommer gå över. Jag är intelagd åt hållet att gnälla och klaga och söka sympatier. Jag ringer min sambo och/eller mamma när det känns jobbigt. Det räcker. Att jag bröt ihop vid bröddisken på ICA när en bekant frågade hur jag mådde dag tre är en annan historia. Men dagarna går bra. Vi har det bra. Vi hittar på saker som både jag och barnen tycker är kul, på något sätt. Men nu är det en vecka kvar och vi längtar. Då skall vi göra saker som hela familjen tycker är kul!

Jag fyller år idag. 29 år. Påbörjat sista året som twenty-something. Men som jag skrivit förr så bryr jag mig inte så mycket om åldern. Inte min egen i alla fall. Däremot så slår det mig ibland att alla andra blir äldre också. Mina föräldrar fyller 60 om några år. För mig är dom någonstans mellan 40 och 45. Själv kan jag helt uppritkigt svara att jag är 23 när någon frågar. Sen får jag tänka en stund och inse att nej, jag är nästan 30.

 

Det kommer bli en mysig dag. Barnen överraskade med skönsång inatt. Den ene sjöng mellan ett och halv fyra och den andre drog igång strax efter fyra. Nu sover de middag och jag skall packa skötväskan. Fina vänner har bjudit oss på lunch och fika. Det är hundra gånger bättre att bli bjuden på sitt kalas istället för att hålla i det själv!

Jag har flera inlägg i huvudet men jag kommer mig aldrig för att sätta mig ner och skriva dem. Hur som helst rullar dagarna på. Vi mår bra. Nu kommer snart en vän hit som jag inte träffat sen 2006 så jag har lite scones att baka. So long!

Morgonstund har guld i mund sägs det ju. Vissa morgnar tycker jag att den snarare har en död bäver i mund. Samuel är morgonpigg och vaknar oftast runt fem. Adam vaknar då han med trots att han vill/bör sova lite till. Jag har inget emot att gå upp klockan fem. Men då är det skönt om man har fått sova på natten. Det fick vi inatt. Två nappinstopp och en matning är resultatet av denna natt. Underbart! Igår tappade jag räkningen efter trettonde gången jag varit uppe. Då snackar vi definitivt död bäver i mund. Men nu sover barnen och det är sådär härligt lugnt i lägret. Det är det positiva med att Adam också vaknar tidigt, när Samuel somnar så går jag och lägger mig med honom i hans säng så får vi sova en stund till båda två. Nu skall jag skall klä på mig i lugn och ro, dricka lite kaffe, lyssna på radion. Njuta av tystnaden. Man vet aldrig hur länge det varar. Hoppas ni får en skön söndag!

Jag har lite beslut att fatta och jag önskar att min sambo var här. De här sakerna rör honom och barnen precis lika mycket som mig och jag vill inte ta besluten själv. Vill inte lita bara på min magkänsla. På ett sätt är det ett stort beslut. Men det är inte oåterkalligt. Känns det inte bra så går det att ändra. Jag hoppas att det blir bra. Jag hoppas att det känns rätt.

I mellandagarna laddade jag ner RunKeeper och gav mig ut på några löparrundor. Jag har aldrig haft RunKeeper innan och blev helt överförtjust när det började trilla in mail som berättade att jag hade slagit personbästa på tid, distans, kalorier, höjd, ja allt. Sa en kväll till min sambo:

 

Men han tyckte det var rätt lugnt att jag mailade med Ronan. Naturligaste sak i världen liksom.

 

Sen kom snön och 20 minus. Det kändes inte så himla motiverande att ut och springa på kvällen. Inte ens om Ronan mailade mig. Igår kom det ett nytt mail från Ronan. Från att ha varit så himla gullig och snäll och peppande var han nu på gränsen till otrevlig. We (varför pratar han om sig själv i plural?!) noticed you haven't tracked any activities with RunKeeper lately. Hepp. Så fort det där jäkla ispansarlagret har försvunnit från cykelvägarna får jag väl ge mig ut på en runda. Med syskonvagn. Allt för att göra Ronan nöjd.

Imorgon är det fredag. Men i mammaland är alla dagar röda. Eller grå. Det beror på hur man ser det. Speciellt när jag är ensam så är det ingen skillnad alls på helg och vardag. Snarare att helgerna är tråkigare eftersom mycket är stängt och det som är öppet öppnar senare. Jag är ju en sån där som står och hänger på låset när Maxi slår upp portarna klockan sju. Vi brukar vara ett gäng. Hälften med barnvagn, hälften med rullator.

 

Jag längtar tills barnen blir lite större och jag börjar jobba. Jag kan sakna den där helgkänslan. Att fredagskvällen är speciell. Att lördag och söndag är lata, sköna dagar. Okej, lata kanske dom inte kommer vara på många, många år men likväl, lediga dagar då man kan göra roliga saker. Laga mat i vindskydd, åka till lekland, se en matiné. Vad som helst. Men som sagt, det får gå ytterligare några år tror jag.

 

 

Idag är det en vecka sedan det blev lite oordning här hemma. Minst sagt. Men vi har klarat den här första veckan och är inte allt för sargade. Visst var jag inställd på att det skulle bli lite kaos men jag trodde inte att pojkarnas sömn skulle påverkas så mycket. Jag hade inte räknat med att Adam, som sovit hela nätter sedan han var fyra månader, skulle börja vakna flera gånger per natt och gallskrika, vissa nätter bortemot två timmar. Jag hade inte räknat med att Samuel som innan bara åt en gång på natten, vid två, skulle börja äta vid elva också. Samt vara vaken en bra stund vid två, tre. Jag hade inte räknat med att Adam skulle bli helt omöjlig att natta. Men nu är det som det är och vi tar en dag i taget.

 

Inatt fick jag i alla fall två timmars sammanhängande sömn. Så välbehövligt! Fick en kommentar i ett annat forum att jag skulle sluta vara så positiv, jag tror det retar folk. Men jag är positiv, det är sån jag är. Sen i tisdags har jag max fått sova 45 minuter åt gången och sen vara vaken ungefär lika länge eller längre. Att sova två timmar gjorde att jag kände mig rätt pigg imorse och det är en klar förbättring mot hur nätterna innan varit. Självklart är det skönare att sova nio timmar men om jag får välja mellan en halvtimme eller två timmar så väljer jag det sistnämnda. Jag tror inte på att gå runt och klaga och gnälla, inget blir bättre av det. Pojkarna kanske inte sover bättre bättre för att jag är positiv, på gränsen till dum, men de sover å andra sidan inte bättre om jag vräker ur mig långa klagovisor heller. Så vi blickar framåt och när allt kommer omkring så är det bara drygt tre veckor kvar!

Om ett par veckor fyller jag år. Jag påbörjar mitt sista år som twenty-something. Snart är jag 30. Jag har alltid tyckt att 30 låtit så gammalt. Jag minns när man satt i skolmatsalen och låtsades att numret som stod i botten på glaset var ens ålder så ljög jag om jag fick en siffra över 30. Men jag börjar släppa de där tankarna. Min sambo fyllde 30 här om dagen, har visserligen inte träffat honom sedan dess men jag tror inte att han blev så ofantligt gammal över en natt. Eller...? Får nog be honom skicka en bild på hur han ser ut nu så jag inte får en chock när han kommer hem...

 

Jag är nöjd med vart jag är i livet. Jag är nöjd med min familj och det liv vi lever. Vad jag skall göra med mitt yrkesliv vet jag inte. En väninna sa en gång jag testade arbetslivet, det var inget för mig och det är väl lite så jag känner just nu. Jag kan inte komma på något jag brinner för utan siktar på ett lite lagom trist kontorsjobb som funkar bra med tider på dagis och annat, allt för att få så mycket tid med familjen som möjligt.

 

Jag var 24 när jag tog sjökaptensexamen. Det är bara fem år sedan. Men så mycket som har hänt sedan dess! R och jag har köpt bostadsrätt, fått barn, sålt bostadsrätt och köpt en större, köpt en silvrig kombi, fått ett barn till. Jag har seglat styrman i några år, läst 60 hp på ett HRM-program och varit mammaledig. När jag stod där på examensdagen trodde jag nog inte att livet skulle se ut så här. Jag trodde nog mer på att jag skulle segla överstyrman, vara på väg mot att få ut sjökaptensbrevet, leva ett ganska lyxigt liv med R på ledigheterna med mycket resor och god mat. Men tänk så mycket bättre allt blev!

Har ni sett IKEA-reklamen? Den där dom sover på alla tänkbara ställen i huset och när morgonen kommer ligger barnet och sover gott i dubbelsängen? Jag vågar gissa att det är rätt många småbarnsföräldrar som känner igen sig. Vi har precis börjat nattvandra lite här hemma.

 

 

Adam har ju i ett års tid sovit inne hos oss till och från. Förut sov han ju i spjälsängen så då fick vi snällt hämta honom men nu kommer han gående (ja, han har äntligen lärt sig att gå!) ibland och ibland sitter han i sängen och skriker och får hämtas. När sambon var hemma sov en av oss inne hos honom då vi köpte en 90säng till honom så att den andre sov i sovrummet med Samuel. Men nu när jag är ensam så sover vi ju allihop i vårt sovrum, Samuel i spjälsängen dock.

 

Familjens yngsta medelm är vädligt morgonpigg och tar gärna dag runt tre, fyra. Det är inte okej. Fem går jag med på men tre, nej. Så då är det vår tur att nattvandra. Tar med Samuel, sätter honom i babysittern och lägger mig i Adams säng. Ibland somnar Samuel om, ibland tror jag att han sitter där och kollar sig nöjt omkring ett par timmar. Jag vet inte. Jag brukar somna om. Resonerar som så att om han är tyst så är allt bra. Jag tänker inte börja leka och gulla klockan tre. Så när morgonen kommer så ligger Adam på tvären i dubbelsängen och är dubbelt så stor som han brukar vara.

 

När vi köper hus har vi sagt att vi ska köpa två stycken 105 eller 120sängar att ställa bredvid varandra. Vi utgår från att barnen kommer sova hos oss i perioder och vi har inget emot det så då är det bättre att göra plats så att alla kan sova gott. Min bror sov alltid hos mina föräldrar. Vaknade på natten och gick till dem. Jag var så avundsjuk. Jag ville också sova där men jag vaknade ju aldrig nattetid?! Barnen verkar inte ha ärvt dom generna...

I tisdags åkte sambon, därav den dåliga uppdateringen. Allt har varit upp och ner här hemma. Trodde inte att Adam skulle ta det så hårt då det gått bra innan men nu har ju pappa varit hemma betydligt längre än vanligt, han har blivit äldre, fått en lillebror. Mycket som ändras. Dagarna går bra men nätterna är jobbiga. Adam sover väldigt oroligt och barnen väcker varandra (och mig!). Men det ordnar sig nog snart intalar jag mig.

 

Att vara ensam med två barn är ju nytt för mig och det kommer ta ett tag innan jag kommit in i mina rutiner, veta vad som funkar, hur jag skall göra saker. Men vi har fått på oss rena kläder varje dag och får mat i magen. Lägenheten är stökig men inte helt katastrofal. Tvättmaskinen är igång, det är dammsugit och diskmaskinen tömd. Att jag äter Gott&Blandat till middag är en annan historia. Så jag tycker att vi lyckas rätt bra ändå.

 

Ska väl inte sticka under stol med att dom första dagarna har varit jobbiga. Jag har brytit ihop och gråtit men jag vet ju att det blir bättre, Jag kan inte döma ut något efter fyra kvällar. Är fylld med ny energi (och antagligen hög på socker) efter att ha träffat en god vän idag. Nu skall jag hälla 1,5 dl havregryn i en kastrull, salta lite och ställa en kanna vatten bredvid. Sen skall perkulatorn laddas, frukostbordet skall dukas och sen blir det sängen. Förberedelse är a och o. Det och smörgåsrån och nyponsoppa!