Vem är det som är ensam?
Den sista tiden har jag fått höra flera gånger att jag är ensam så mycket. Och visst, min sambo är borta varannan månad men jag har aldrig sett det som att jag är ensam för det. Om det är någon som är ensam så är det väl han? Jag får vara hemma med barnen, jag kan träffa mina vänner när jag vill. Hur som helst.
Har hamnat i flera diskussioner om detta ämne med mammor på Öppna förskolan. Kvinnor som jag inte känner skall jag väl tillägga. En punkt som alla kommer till är varför Adam inte går på dagis. Jag är ju ensam så mycket. Men jag ser det inte så. Vänd på det. Vi är två vuxna som är hemma på heltid varannan månad. Varför skulle vår son på 20 månader behöva gå på dagis 15 timmar i veckan när båda hans föräldrar är hemma? 15 timmar i veckan. Det är nästan en halvtidstjänst. Just det där med barnomsorgen är ju ett rätt känsligt ämne och många höjer på ögonbrynen när jag säger att vi tänker vänta ytterligare med inskolning. Vi behöver inte det än. Adam behöver inte det än. Vi är två vuxna halva året. Övriga halvan är jag hemma. På heltid. Jag har all tid i världen till att ta hand om barnen och andra göromål. Det fungerar bra för oss.
Ibland undrar jag hur det hade varit om R jobbat iland. Hade jag inte varit ensam då? Han hade åkt på morgonen, kommit hem på kvällen. Barnen hade antagligen redan somnat. Jag hade fått dra runt verksamheten här hemma ändå. Enda skillnaden hade varit att på en tvåmånadersperiod hade vi haft helgerna tillsammans. Åtta dagar. Nu har vi 28 dagar tillsammans då vi båda är lediga. Jag förstår att det liv vi lever kan verka främmande, och kanske rentav skrämmande, för en del. Men det liv som många andra lever är precis lika främmande för mig, för oss. Jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt. Inte just nu. Å andra sidan så vet jag ju inget annat...
Jag fick en (anonym) kommentar här i bloggen för någon vecka sedan att jag skulle sluta spela sådan superkvinna. Jag tycker inte att jag är någon superkvinna. Jag är en helt vanlig småbarnsmorsa som lever ett lugnt och behagligt liv hemma med mina barn. Jag behöver inga superkrafter eftersom vi inte har någon vardag att pussla ihop. Ingen stress. Vi kliver upp när vi vaknar, gör vad vi vill under dagen och går och lägger oss när vi är trötta. Mañana mañana. Jag vet att det kommer se annorlunda ut den dag jag börjar jobba, då får jag kanske plocka fram superkrafter, men det är många år kvar till dess!
Kommentarer
Svar:
Jag tycker att det går bra att vara hemma med båda två. Vi vill gärna vänta med förskola så länge som möjligt, Adam är ju inte särskilt gammal än. Tidigast till hösten men känns det bra för alla så är det möjligt att vi skjuter på det tills han närmar sig tre. Känner man att det fungerar så är det ju bara att köra på. Jag har väldigt svårt att tänka mig att jag kommer ångra mig när jag blir gammal att jag var hemma med båda två :) Har ju fått en kontakt via Veteranpoolen nu och jag hoppas att det kommer bli ett bra alternativ till barnomsorg. Imorgon skall Adam vara ensam med henne för första gången :) Förra veckan var hon här och lekte med honom en timme medan jag satt i gästrummet och sydde. För vår del känns det helt klart bättre att lämna barnen till en snäll tant några timmar i veckan än dagis när dom är så här små. Jag vet ändå inte vad jag skulle sysselsätta mig med 15 timmar i veckan om inte Adam var hemma?!
Landkrabba
Svar:
Ja, vi försöker hitta egna lösningar som passar oss och vårt liv. Kommunal barnomsorg väntar vi gärna med så länge det går. Men Veteranpoolen, ja, det är pigga pensionärer. De erbjuder det mesta inom hushållsnära tjänster så som barnpassning, gräsklippning, målning, husfix, städning och så vidare. Tror även att de har "paket" som inkluderar bland annat veckohandling och göra matlådor, vara "sällskap" till äldre, ensamma människor och så vidare. Efter RUT-avdrag blir det inte särskilt dyrt heller. De veteraner jag träffat verkar väldigt nöjda. De är ju helt fria att tacka ja eller nej till uppdrag, vissa jobbar någon enstaka timme då och då och andra flera timmar i veckan. Jag gillar konceptet och det känns väldigt tryggt att lämna Adam, och så småningom Samuel, till en äldre person med erfarenhet av barn.
Landkrabba
Trackback
