landkrabba

Nu kan man väl säga att nedräkningen börjat på allvar. Tre veckor av fyra har passerat. Om en vecka är familjen fulltalig igen. Just nu är jag inne i ett rätt skönt flow, det känns som om det skulle kunna rulla på så här hur länge som helst.

 

Första dagarna var jobbiga. Riktigt jobbiga. Barnen sov inte på nätterna och inte på dagarna. Adam skrek i någon timme i samband med nattningen och sen någon timme på natten. Jag grät av trötthet. Jag förstod inte hur jag skulle orka fyra veckor. Sen tror jag att kroppen vande sig vid sömnbristen och allt gick mycket lättare. Vi är fortfarande vakna minst fem gånger per natt, oftast mer. Barnen väcker varandra och vart vi än sover så blir det fel. Men jag är inte särskilt trött längre. Inte så att jag är yr och gråter för allt.

 

Första dagarna skrev jag listor för allt. Jag fnissade lite när jag såg den listan förut idag. Vika tvätt, dammsuga, rensa avloppet var några av mina göromål. Var jag så körd att jag var tvungen att skriva upp att avloppet behövde rensas? Såg jag inte det varje gång jag startade kranen? Men listorna var oumbärliga. Är oumbärliga.

 

När Adam var nyfödd läste jag i en blogg att någon fått rådet att man, när bebisen var gnällig och besvärlig, skulle bestämma vad man skulle göra när bebisen somnat. Sova, kolla på TV, städa. Vad man nu könde för. Det var ett råd jag tog till mig och fortfarande använder mig av. Nu handlar det väl mer om vad jag skall göra när Adam leker självständigt. Slänga ihop en köttfärssås, hänga en tvätt, sortera post. Och visst, ibland är det bra att bara skriva upp de där vardagliga sakerna på en lista annars är det lätt att man står där som ett fån. Vet att man har hundra saker att göra men kan inte komma på en enda. Sån är jag i alla fall. Men ändå fnissar jag. Speciellt åt punkten med avloppet.

 

Vissa saker är rätt strikta här hemma. På kvällen häller jag havregryn och salt i en kastrull och ställer en tillbringare med vatten bredvid. Perkulatorn är laddad. Diskbänken är ren. Jag skriver veckomatsedel och följer den oftast. Mycket mat är sådant man kan förbereda dagen innan. För de dagar då allt skiter sig har vi frysen full med varmkorv och ett lager med snabbmakaroner.

 

Dagarna rullar på bra. Vi kliver upp mellan fem och sex. Barnen får kläder på sig och vi äter frukost. Sen myser vi här inne en stund och Samuel tar dagens första vila. Han är ju likadan som Adam var, sover bara 30 minuter åt gången. På morgonen går vi ibland till Öppna Förskolan och sen är det lagom med långpromenad vid halv elva, elva när Adam ska sova. Sen lunch och lek och bus här hemma. Ibland blir det ytterligare en långpromenad, när det var barmark blev det lekparken. Eller så gör vi något ärende eller går tillbaks till Öppna Förskolan. Halv fem serveras det kvällsyoggi då Adam tvärvägrar lagad mat till middag. Han äter å andra sidan en lika stor portion som mig till lunch... Sen blir det bad och TV. Samuel lägger sig runt halv sex och Adam mellan sex och halv sju. Det är så skönt att nattningarna nu går bra igen! Jag får ligga bredvid honom tills han somnat, det tar cirka en halvtimme, men han är gosig och ska pussas och klappar mig på kinden och säger mamma. Samuel somnar själv. Bara han får sin napp, snutte och man drar igång musikmobilen så slocknar hans små blå.

 

Jag tycker inte att det varit särskilt svårt de här veckorna. Det tuffa var att sömnbristen kom som en käftsmäll de första dagarna. Nätterna är fortfarande rätt dryga men jag kan tyvärr inte göra så mycket åt det i dagsläget så det är inget att hänga läpp över. Det är som det är och det kommer gå över. Jag är intelagd åt hållet att gnälla och klaga och söka sympatier. Jag ringer min sambo och/eller mamma när det känns jobbigt. Det räcker. Att jag bröt ihop vid bröddisken på ICA när en bekant frågade hur jag mådde dag tre är en annan historia. Men dagarna går bra. Vi har det bra. Vi hittar på saker som både jag och barnen tycker är kul, på något sätt. Men nu är det en vecka kvar och vi längtar. Då skall vi göra saker som hela familjen tycker är kul!