Separationsångest
När R är på jobb så bär jag Adam mycket. Det har jag gjort enda sedan Adam var nyfödd. Flera har påpekat att jag inte borde bära honom så mycket, att jag skapar behov. Jag är av åsikten att ett barn kan inte få för mycket närhet och att om Adam vet att han får sitta hjärta mot hjärta med mig när han vill så inbillar jag mig att han blir tryggare av det. Han vet att närheten finns när han behöver. Vissa gånger visar han tydligt att han inte vill åka sjal, att han hellre är själv. Andra gånger kan jag bära runt på honom hela dagarna. Det talas om bärbarn och sjalbarn. Jag antar att det är ett sådant barn Adam är.
Men de sista dagarna är det inte den vanliga närhetstörsten jag ser hos Adam. Det är något annat. Jag antar att det är den beryktade separationsångesten som slagit till. Jag har googlat lite snabbt, läst lite i olika bloggar och forum, men vet inte alls hur jag ska handskas med den nya situationen. Jag antar att jag vänjer mig. Anpassar vardagen. Planerar bättre. Människan är ju rätt anpassningsbar när allt kommer omkring. Hur har Ni och era barn hanterat sådana perioder?
Lily har också blivit lite klängig nu dom senaste dagarna, kanske inte till samma grad som du beskriver men hon gnäller, gnyr och sträcker ut armarna i en gest att jag ska plocka upp henne när hon inte vill leka sj, sitta ensam osv även fast jag sitter bredvid. Hon har inte haft problem med det förut, så jag har helt enkelt blivit hårdare mot henne när det kommer till tid att klättra på mamma :p haha! Om hon vill sitta och klaga så får hon gärna göra det, jag fortsätter sitta bredvid och låtsas som ingenting, så småningom blir hon tyst och hittar något spännande på bordet att leka med ist för att göra onödigt väsen av sig. Jag börjar skolan i mars så en superklängig bebis är det sista jag behöver då :p
Hon har ju lärt sig att hon får ut någonting av att klaga även fast det inte är någt fel. Så jag antar att enda sättet är att lära av henne det på något smidigt sätt. Som mamma får man skilja på önskan och behov och nte alltid ge efter för bebis klagomål tycker jag. Målet är ju ändå att fostra självständiga och glada barn, så det lönar sig i längden tycker jag.
