Skrota runt i arbetsbrallor

På kvällarna traskar jag runt i mina alldeles förstora arbetsbyxor och en t-shirt med rederilogga. Det väcker lite minnen. Byxorna är fläckiga. Färg och spackel från de senaste dagarnas arbete. Färg och fett från tiden ombord. Jag börjar bli nostalgisk och det är en härlig känsla.

När jag klev av rampen i juli 2010 i Antwerpen var det med glädje. Sista resan hade varit en katastrof på många sätt och det kändes så rätt att lämna skutan då. Jag var tacksam att jag lämnade båten, och folket, då. Hade jag lämnat tidigare hade jag kommit tillbaks. Jag trivdes för bra. Jag försökte mig på ett par andra fartyg men varje gång återvände jag till moderskeppet. Sista resorna gick allt utför och den absolut sista resan var spiken i kistan. De fina minnena var dimmiga och ilska och irritation hade tagit över. Nu har jag kommit till den punkt att jag bara minns det positiva igen och det är underbart.

Jag minns alla härliga morgonvakter. Alla intressanta, och djupa, samtal på bryggan i soluppgången. Jag minns valarna och delfinerna. Jag minns skaldjursmiddagarna i Halifax. Shoppingen i USA. Skratten i skitmässen. Avmönstringslyckan. Sucken av lättnad när vi lämnade USA bakom oss och styrde kosan över Atlanten. Grillkvällarna. Det fanns så mycket som var bra. Och det är det jag minns nu. Jag vill inte ut men bitterheten är borta. Det är ju det som är det fina med oss människor, att vi efter ett tag glömmer och bara kommer ihåg det vackra.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0