landkrabba

Historien om en kvinnlig styrman som klev upp på land och ynglade av sig

Mest svammel

Det slog mig idag att det är en vecka sedan killen åkte. Den här veckan har gått fort. Jag förstår inte varför. Vi har inte gjort något särskilt. Mer än ändrat våra sömnrutiner så att dagen börjar mitt i natten enligt somliga. Jag ingår inte i kategorin somliga men jag får anpassa mig. Appropå sömnrutiner så sänkte jag spjälsängen idag. Igår satte han sig upp i den för första gången, daig hittade jag honom sittsovandes. Han tyckte inte om att bli nerflyttad, jag tycker inte om att han är nerflyttad. Hur skall jag nu kunna pussa honom godnatt när jag går och lägger mig?

Men en vecka. Det betyder att det är tre kvar. En vecka till och det är halvtid. Hoppas resterande tid går snabbt. När R kommer hem är det vår på riktigt. Inte låtsas-vår då termometern helt plötsligt slår om till sju jevla fucking minusgrader. Tänk att årstiderna spelar sådan roll för oss. Hur vi ser fram emot saker förknippat med årstiderna. Visst, när det är som allra kallat och mörkast så fantiserar jag om att emigrera till Västindien men då skulle jag ju inte längta efter våren, få uppleva våren. Eller den svenska försommaren. Eller hösten med alla dess färger. Eller den första snön. Allt har sin charm.

Tiden är underlig, flexibel och ombytlig... Det förstår man utan tvekan när man lever med en sjöman. Tycker den här vändan gått jättefort hittills. Erik kommer hem igen redan nästa fredag. Känns som om han nyss åkte. Jag bara tackar och tar emot. En annan gång kan det ju kännas som om han är borta ett halvår.

Visst hänger vi upp oss på årstider! Jag tror att det skulle vara väldigt svårt att flytta till ett land utan de årstider vi har. De är liksom inbyggda i oss från barnsben, vi mäter allt vi gör utifrån dem.

eller hur, förutsägbart!

Inte alls underhållande. :)

eller hur, hade man fått pengar för inlägg då hade man kunnat skriva hej och hejdå varje halvtimme :P hehe =)



fin sovställning :) sötnos!