Att bli äldre
Jag minns när jag fyllde 30. Jag hade influensa och kände mig som 90. Minst. Det var jobbigt att fylla 30. Att sluta vara twenty-something vilket jag ändå var under 10 år. Jag trodde känslan skulle försvinna. Nu har det gått ytterligare två år och jag är fortfarande besvärad över att vara över 30. Varför vet jag egentligen inte. Jag är där i livet jag vill vara. Bra familj, vänner, jobb.
Men något gnager. Rastlösheten. Svensson-livet. Ekorrhjulet. Jag trodde jag var av med rastlösheten. Är det den min åldersnojja beror på?
Förr var rastlösheten något kul. Den tog mig till konstiga platser och udda människor. Nu sitter man här i ett radhus som jag egentligen trivs i men ändå kryper det stundtals i kroppen. En helg borta är inte nog. Jag drömmer om att flytta. Övik ska vara fint har jag hört? Eller Shetland. Denna ständiga dröm om en plats jag aldrig varit på.
Jag vet inte om åldern och rastlösheten hänger ihop. Eller är det bara tankarna från barndomen. Att 30 är gammalt. Att man är vuxen då. Jag är ju vuxen! Jag har familj, silvrig kombi, bolån. Rubbet. Och jag vill ha det. Men det är något med siffran som gnager.
Sen sist
Det är några år sedan jag skrev regelbundet. Mycket har hänt på de åren men att dra varje liten sak i detalj är ju dömt att misslyckas. Men jag mår bra. Min familj mår bra.
Kidsen är två viljestarka busungar. Den store är mamma upp i dagen och den lille är pappa upp i dagen. Helt otroligt att två syskon som dessutom är nära i ålder kan vara så olika. Det skiljer ju 17 månader mellan dem men den lille har växt om den store. Han gillar mat, det har han alltid gjort. Den andre äter frukt. Och bacon.
Själv jobbar jag och har gjort det ett par år. Jag gjorde en kovändning i yrkeslivet, skickade spontanansökan till ett företag jag var riktigt nyfiken på och nu har snart två år gått. Har varit runt på olika avdelningar men om ett par veckor börjar jag där som jag hela tiden har velat jobba och det känns ruskigt bra. Nästan overkligt. Det är inget toppjobb vi snackar om men det är mitt toppjobb. Att få jobba med det man är intresserad av är suveränt!
Vi bor kvar i vårt radhus men min rastlöshet gör sig påmind. När jag blir rastlös vill jag flytta. Det var enklare förr när man satt på andrahandskontrakt istället för bolån. Har dock en dröm om att flytta till Norrland av alla tänkbara platser. Någon gång kanske det blir av.
Här om veckan köpte jag nytt gymkort. Var så stark när man var hemma med barnen och mam bar och bar och bar. Nu jobbar jag på kontor så det är dags. Imorgon kommer jag inte kunna gå och inte heller lyfta armarna för att tvätta håret. Hmpf.
Svammel svammel. Ungefär som förr men inte lika vasst. Det kommer!
Ännu ett försök
Sista tiden har jag tänkt mycket på bloggen. Jag har läst igenom gamla inlägg och insett att jag saknar det lite grann. Eller en hel del.
Så nu har jag laddat ner en app som jag inte riktigt förstår. Min dator checkade ut någonstans under vinterns vab och hostar och snorar fortfarande. Jag tror att den säger virus. Jag har ingen aning om hur man formaterar och grejar och har sig.
Så nu försöker jag ladda upp en bild här och säger godnatt och på återseende. Jag har en målsättning om att skriva mer än ett inlägg per år ;)
Kan man inte få text under bilden?! Gaaah, teknikanalfabet! Får väl tillägga att det inte är min hund utan en hund på besök...
Wings for life - I did it
Nu ska jag vara sådär osvensk och skryta om hur grym jag är. För jag är rätt grym. I alla fall om jag får säga det själv. Igår klockan 13 gick starten för Wings for Life. Som jag nämnt tidigare så har jag inte tränat alls i vinter och de få stackars löppass jag lyckats skrapa ihop de senaste veckorna är inte mycket att hänga i julgranen. Tre kilometer här, nära döden upplevelse vid fem. Jag hade ändå en ambition om att komma en bit ut på Ölandsbron, sisådär åtta kilometer totalt eller något åt det hållet. Åtta kilometer kom och passerade...
...och jag blev omkörd vid 11 KILOMETER! Fattar ni, 1,1 mil! Nog för att jag har sprungit en mil förr men har aldrig tagit ett steg mer än så. Förrän igår. Jag är så sjukt nöjd och stolt över mig själv. Kan inte riktigt fatta hur jag tog mig så långt. Och det var sjukt häftigt att springa över Ölandsbron! Nu hoppas jag att motivationen för att springa vidare infinner sig :)
Wings for Life
Nästa vecka är det Wings for Life här i Kalmar. Jag anmälde mig i vintras och tänkte att jag hade massor med tid att springa på. Sen slog sjukstugan kvar och jag kom i gång för ett par veckor sedan. Jag hade som mål från början att ta mig över hela Ölandsbron men det kan jag nog glömma. Får nog sikta på runt 8 kilometer istället. Acceptera det och vara nöjd med det.
Var länge sen jag sprang något lopp. För två år sedan sprang jag de flesta lopp, inte de över en mil, här i Kalmar. Förra året blev det bara ett på 5 kilometer. Och nu har jag i det närmsta glömt bort hur man springer. Sätt ena benet framför det andra. Glöm inte bort att andas. Undvik att dö efter ett par kilometer.
Trött. Inte efter löprunda kanske, mer efter öronont, feber och krupp...
På armen syns en Forerunner 15. Har bara haft den i ett par veckor men gillar den. En av de enklare träningsklockorna men den duger bra till mig. Den har GPS och mäter puls samt att den även fungerar som ett aktivitetsarmband vilket är en sjukt bra motivationsfaktor för mig. Ser jag att jag "saknar" ett par hundra steg på kvällen innan jag ska gå och lägga mig joggar jag på stället när jag borstar tänderna för att komma upp i mitt mål. Helt enkelt så rör jag mig mer när jag får "bevis" på det. Sen gillar jag Garmin Connect och all statistik som finns där. Använder några av er Garmin Connect? Ja, jag raggar kompisar ;)
En lång vecka
Det har varit en ganska lång vecka. Samuel har varit sjuk hela tiden och det är först imorgon jag kan skicka iväg honom till förskolan igen. Feber har blandats med öronont och krupp inatt. Var till läkare för örat igår, var rätt säker på att det värkte hål i förrgår men det syntes ingenting i örat. Elakt virus. Har missat alldeles för mycket på jobbet. Vet att jag inte ska känna dåligt samvete över det men just den här veckan hade jag behövts och det måste vara mr. Murphy och hans förbaskade lag som har ett finger med i spelet eftersom min sambo är på jobbresa just denna vecka.
Lite pyssel har blandats med film, joggingturer med vagnen (hu så jobbigt det var!) och utelek i den mån sjuklingen orkat. Bilden ovanför föreställer tydligen teckningar på mammas bil, farfars bil, grannens bil och doktorns öronlampa. Med en stor dos fantasi kanske man kan se det... Men snart är veckan slut och jag hoppas att även vab-säsongen är det!
Inte utan mitt kaffe
När jag gick på gymnasiet förstod jag mig aldrig på kaffe. Inte te heller. När jag sedan som 20åring började som jungman på ett forskningsfartyg blev jag "retad" i mässen för att jag drack saft. Det dröjde inte många dagar förrän jag började ta en kopp kaffe jag med. En fjärdedel kaffe, tre fjärdedelar mjölk och ett par sockerbitar på det. Sen försökte jag att inte grimasera allt för illa när jag drack. Men en dag började den där svarta sörjan smaka gott. Sockret skippades snart men än idag så dricker jag vad andra säger är mjölk med kaffe.
Kaffe är gott. Och smakar extra gott i vissa situationer. Som i sovsäcken utanför tältet när solen precis har gått upp. Eller efter maten, självklart kokat på stormkök. Eller när man är i stan och köper en takeaway-kaffe och känner sig som världens coolaste lattemorsa (fast man egentligen bara är en trött kaffemoster). Eller som nu. När barnen sitter i soffan, äter frukost och tittar på film. De har inte ens försökt slå ihjäl varann än (tro mig, det kommer snart). Morgonsolen lyser in i köket och det är nästan ovanligt tyst i huset. Lugnet före vab-stormen?
Och med det sagt vill jag säga godmorgon och önska er en fin dag!
Att gå iland
Sommaren 2010 gick jag iland. Tog av mig sjömanskostymen, vilken var mjukisbyxor och Crocs, som bloggbeskrivningen säger. Det kändes bra. Det kändes rätt. Jag blev sedan snabbt gravid och sjölivet kändes långt borta. Sen föddes Adam och sjölivet kändes ett ljusår bort.
Det gick lång tid utan att jag tänkte på det. Ett barn blev två och som "sjömansfru" hann jag inte tänka särskilt mycket bland kolik, blöjbyten och nappflaskor när sambon var till sjöss. Sen ändrades allt. Han gick iland. Jag fick ett jobb. Det började som sommarjobb för snart ett år sedan. Jag stortrivdes. Så jag frågade om jag fick vara kvar (läs tjatade lite grann) och vips så blev det tre månader heltid på timmar och sedan ett vick året ut. Och här någonstans så böjar jag känna av det. Att ha gått iland.
Jag har ett jobb jag trivs med. Jag jobbar med ett av mina största intressen och det är awesome. Jag har en familj som jag älskar att komma hem till. Men det där rastlösa sjömanshjärtat. Åh, vad skall jag göra med det? Rastlösheten. Rotlösheten. Känslan över att ha varit på samma ställe i fem år. Egentligen vill jag inte vara någon annanstans. Men ändå, saknar känslan av att vara på väg. Saknar att inte veta vad morgondagen kommer bjuda på.
Jag är inte bitter. Jag ångrar mig inte. Jag är mycket väl medveten att om jag skulle kliva över rampen igen, ombord på ett fartyg, så skulle jag längta hem innan jag ens lämnat in sjöfartsboken. Men det är den där förbannade rastlösheten. Den som förr ständigt klappade mig på axeln. Jag blev kompis med rastlösheten. Vi lärde oss hur vi fungerade tillsammans och efter ett tag rotade jag mig. Men nu är han tillbaks. Rastösheten. Ja, det är en han. Det mesta i min värld är en han. Hur som helst.
Jag vet inte vart jag vill komma. Det är så det brukar bli när jag börjar skriva. Jag skriver en massa men missar slutpoängen. Vad är slutpoängen? Att gräset är grönare på andra sidan? Och går man över till andra sidan är gräset antagligen grönast på första sidan? Jag kommer inte gå till sjöss igen. Inte på många år i alla fall. Men jag leker med tanken. Tyvärr stillar det inte rastlösheten, det matar honom.
Årets mest använda ord
VAB.
Tre små bokstäver. Vård Av Barn. Kollade igenom mina Facebookupdateringar. Om de inte handlar om eld, vilket jag är löjligt fortjust i, så handlar de om vab, vilket jag är mindre förtjust i. Samuel, den minste krabaten har dragit hem ena viruset efter det andra. Det har lett till att han och jag har delat ömsesidigt på bacillerna. På min sjukdomslista under vintern kan jag skriva upp bihåleinflammation x3, halsfluss x2, magsjuka x2, hosta tills det blev spricka i revbenet, influensa och en och annan hederlig förkylning. Han har dock för det mesta klarat sig med 38 graders feber och ett humör som heter duga. Ett par magsjukor och öroninflammationer har väl också hunnits med för hans del.
Men nu är det alltså dags för vab igen. Sådär fruktansvärt otimad vab eftersom jag är själv med ungarna den här veckan och dessutom är utlånad till en annan avdelning på företaget. Ett kort vick och jag skulle verkligen behöva vara där. Men jag antar att det här är de beryktade småbarnsåren? Att han efter den här vintern utvecklat ett immunförsvar som heter duga? Och fram tills det immunförsvaret är ordnat så hoppas jag att morgondagen är feberfri så vi kan snurra vidare i ekorrhjulet resten av veckan.
Fem bilder
Att försöka ge mig in på att skriva om de två senaste åren och vad som hänt. Well. Det är ett evighetsprojekt. Vi startar här. Med fem bilder från hyfsat nyligen.
När alla andra rockade sockorna rockade jag skorna. Nog för att jag brukar ränna runt i strumplästen på kontoret men skor, det kändes som det fick mer effekt. Och nej, det är inte första gången jag går ut i omaka skor. Det är därför jag uteslutande äger Converse. Hittar man inte den andra skon kan man ta vilken sko som helst i högen. Det säger en del om vår hall...
När jag inte rockar sockor och skor så rockar jag. Gärna i Mötley-tröja. Laddad som tusen inför Sweden Rock i år. Kickstart my heart, finns ingen bättre låt att cykla till jobbet till. Eller att springa till. När mat lagas är det dock Volbeat som gäller. Allt enligt tvååringens önskemål. Yssna! Våbee! Duktig bebis. Ja, han är ingen bebis längre. Han är två och ett halvt. Men ändå bebis.
Påsken spenderades i Malmö. Jag är inte särksilt hönsmammig av mig men även jag var rädd för att tappa bort kidsen i storstan. Så jag knöt fast röda heliumballonger i dem. Mycket billigare än att operera in GPS-sändare i dem. Säkert skonsammre också.
Jag fick en punschpralin i påskägget på jobbet. Jag säger inget mer om den. Det kanske bara är jag som associerar fritt och fick ett smärre skrattanfall.
Såhär spenderar jag helst min tid. I ett vindskydd. Första övernattningen med hela familjen bockades av under förra helgen. Vi har lyxen att bo en halvmil från ett naturreservat med flera vinskydd. Fyraåringen och jag har dock vintertältat lite i trädgården i vinter. Det är enda stället han sover som en stock på, när han får sova ute. Jag funderar allvarligt på att köpa en tältkåta och slå upp på permanent basis i trädgården. Alternativt timra ett vindkydd. Efter att ha varit vaken fem gånger varje natt i fyra års tid verkar det som en alldeles perfekt lösning. Grannarna tycker redan att jag är lite udda så de hade nog inte ens reagerat.
Ett försök?
Snart två år sedan jag skrev något. Funderar ibland på att börja. Frågan är bara hur. Jag saknar min första blogg. Den var rosa och handlade om livet till sjöss, studentliv i Kalmar och alla tokigheter däremellan. Nu blir det inte så mycket tokigheter. Bortsett från i onsdags men det är en historia för sig.
Vad har man att skriva om när dagarna består av lämningar, jobb, hämtningar, matlagning och nattningar? Att driva en mammablogg är jag totalt ointresserad av. Visst, jag svamlar gärna och ofta om mina barn men nej, inte mammablogg. Jag försökte ju me vikt- och träningsblogg och det fungerade ju bra. Tappad kilo på tre år, mycket tack vare bloggen. Nu har jag Garmin Connect som jag är lite småkär i och motivationen att gå vidare är tillbaks. Ruskigt nöjd över att ha stått stilla viktmässigt i två år. Det har aldrig hänt förr. Sakta men säkert har ett kilo plus blivit två som blivit tre som blivit fem. Ni fattar. Så vad återstår bloggväg? Vardagsblogg? Well, det skrev jag ju om nyss.
Vakna, kaffe, lämna, jobba, hämta, laga mat, natta, springa/städa/kolla på Grey's Anatomy. Yey vad spännande!
Jag funderar. Kanske skriver något förvirrat inlägg under tiden. Kanske startar en ny blogg. Antagligen slutar det i en helt vanlig vardagsblogg det här också.
So long people!
Kalmarmilen - del 2
Jag är inte världens snabbaste bloggerska. Inte heller den bästa. Jag skulle till och med vilja påstå att jag är en rätt långsam och kanske rentav dålig bloggerska. När jag äter ute så har jag alltid ätit upp halva tallriken innan jag kommer på borde jag fota det här? Halva vitsen är liksom borta då. Det är sällan jag "tänker blogg". Men men.
Det jag vill komma till är Kalmarmilen. Det milslånga loppet jag deltog i i onsdags. Min första mil utan syskonvagn. Mitt första lopp. Jag kom i mål. Och jag var så sjukt stolt! Familj och goda vänner mötte mig vid målet och när de sa att jag var grym kunde jag inte göra annat än att hålla med. Jag var självklart inte snabbast men jag kom inte sist. Jag sprang hela vägen. Tiden, en bit över 67 minuter, är jag nöjd med den med. Jag siktade på under 70 och det klarade jag med god marginal. Målet för framtiden är såklart milen på en timme men det är en bit kvar dit. Tills dess så sträcker jag lite extra på mig för den enligt mig väl genomförda Kalmarmilen. Om fyra veckor är det dags för Nattloppet!
Sjukstuga
Vi har haft lite sjukstuga här hemma sista veckorna. Det började med att Adam blev hängig och sedan började få ett rött märke runt ena örat. Eftersom han hade en fästig för några veckor sedan ringde vi vårdcentralen direkt och fick tid samma dag. Läkaren konstaterade snabbt att det var borrelia och skrev ut penicillin. Sedan var allt frid och fröjd i några dagar innan båda barn blev förkylda. Adams förkylning blev sedan röda prickar på bål och i ansiktet och vi ringde 1177 och fick tid på jouren på lördag morgon då prickarna blivit fler, större och rödare. På söndag morgon var vi tillbaks igen på jouren då han såg ut som på bilden ovan. Båda läkare sa samma sak, antingen ett elakt förkylningsvirus eller en allergisk reaktion på penicillinet. Om det är allergi lär vi märka det nästa gång han ska äta penicillin. Men fläckarna börjar blekna, han har börjat äta igen och mammahjärtat slår lite lugnare.
Kalmarmilen
Asics GT-2000
Jag är rätt impulsiv av mig. Tidigare i veckan satt jag hemma i soffan och var svettig och äcklig efter att ha varit ute på en joggingrunda. Hög på endorfiner fick jag en riktig snilleblixt. Jag skall springa Kalmarmilen. Dubbelkollade med sambon så han inte hade några planer för den kvällen. Det hade han inte. Så jag anmälde mig, betalade avgiften och uppdaterade min Facebook. Anmälde mig precis till Kalmarmilen. Det är vad det låter som. En mil i Kalmar. Tanken är väl att man ska springa den dessutom. Eftersom jag basunerat ut mitt infall för fan och hans moster så måste jag ju genomföra det hela. Attans.
En mil är långt. En mil är jättelångt. En mil är ungefär dubbelt så långt som jag brukar springa! När jag började springa i vintras bestämde jag mig att jag skulle kunna springa en mil innan Samuels ettårsdag den 2 november. Det målet kunde jag bocka av någon gång i försomras då jag en lördagmorgon bara sprang och sprang och sprang med vagnen. Barnen sov och var så söta så jag fortsatte. Kände mig som Forrest Gump. Vid 9,6 kilometer ballade ungarna ur men då fick dom snällt vara urballade 400 meter till.
Nu skall jag alltså ge mig på att springa en mil på ritkigt. Utan syskonvagn. Utan något att stödja mig mot. Utan något som gör att man håller ett tämligen lugnt och behagligt tempo. Jag hoppas att klara det under 70 minuter. Det vore så grymt! Jag vore så grym!
Fotografering
Imorgon skall vi ha fotografering av vår lägenhet. Det är lite pyssel och plock med det. Det tar längre tid än man tror. Det är tråkigare än vad man tror. Mäklaren vi säljer via erbjuder en gratis konsultationstimme med en homestylist. Jag undrade vad hon skulle säga om vårt röriga hem. Vi gillar färg, form och mönster. Jag brukar skämta om att vi är både färg- och mönsterblinda. Hon tyckte dock att vi skulle ha kvar all färg. Phuu!
