Kalmarmilen

Asics GT-2000

Jag är rätt impulsiv av mig. Tidigare i veckan satt jag hemma i soffan och var svettig och äcklig efter att ha varit ute på en joggingrunda. Hög på endorfiner fick jag en riktig snilleblixt. Jag skall springa Kalmarmilen. Dubbelkollade med sambon så han inte hade några planer för den kvällen. Det hade han inte. Så jag anmälde mig, betalade avgiften och uppdaterade min Facebook. Anmälde mig precis till Kalmarmilen. Det är vad det låter som. En mil i Kalmar. Tanken är väl att man ska springa den dessutom. Eftersom jag basunerat ut mitt infall för fan och hans moster så måste jag ju genomföra det hela. Attans.
 
En mil är långt. En mil är jättelångt. En mil är ungefär dubbelt så långt som jag brukar springa! När jag började springa i vintras bestämde jag mig att jag skulle kunna springa en mil innan Samuels ettårsdag den 2 november. Det målet kunde jag bocka av någon gång i försomras då jag en lördagmorgon bara sprang och sprang och sprang med vagnen. Barnen sov och var så söta så jag fortsatte. Kände mig som Forrest Gump. Vid 9,6 kilometer ballade ungarna ur men då fick dom snällt vara urballade 400 meter till.
 
Nu skall jag alltså ge mig på att springa en mil på ritkigt. Utan syskonvagn. Utan något att stödja mig mot. Utan något som gör att man håller ett tämligen lugnt och behagligt tempo. Jag hoppas att klara det under 70 minuter. Det vore så grymt! Jag vore så grym!

Kommentarer
Postat av: Linda Claesson

Skoj! Du fixar det lätt. Jag tror snarare på 62 minuter än 70. :)

Svar: 62 är nog lite väl snabbt för mig, i hemlighet hoppas jag på under 67 men officiellt säger jag 70 ;)
Landkrabba

2013-07-26 @ 23:18:01
URL: http://svartvitkatt.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0