landkrabba

Det börjar dra ihop sig för ytterligare en liten tripp genom Sverige. Åker imorgon eller på torsdag och denna gång är det mina föräldrar som skall få dras med oss i några dagar. De bor på en ö i Bohusläns yttersta kustband, dock finns det broförbindelse så det är inte riktigt så isolerat som jag får det att låta. Däremot upplever just jag ön som isolerad, en plats som jag aldrig skulle vilja bo på. Det är tolv år sedan jag flyttade hemifrån och jag har aldrig längtat "hem". Däremot svider det lite att avståndet är så stort, att det trots allt tar cirka sju timmar med bil. Innan har jag inte tänkt så mycket på det, sen vi fick barn spelar avståndet större roll. När Adam träffar sina morföräldrar tar det ett tag innan han " litar" på dem eller vad man ska säga. Jag vet att det kommer bli bättre ju äldre han blir, jag har själv vuxit upp med morföräldrar på andra sidan landet, men lite trist är det.

Min sambo arbetar som maskinist på ett norkst fartyg. Han har norskt personnummer och skattar i Norge. Det heter att det skall vara så enkelt mellan de nordiska länderna, att det ska finnas samarbetsavtal och liknande som ska göra allt så smidigt. Det heter att välfärdssystemet skall fungera. Det gör det inte.

 

Adam är snart 14 månader. I cirka ett års tid har vi undersökt olika möjligheter för sambon att vara pappaledig. Vi har läst på NAV's (norska motsvarigheten till Försäkringskassan) hemsida, vi har läst på Försäkringskassans hemsida och varit på personliga möten med dem, vi har läst ett examensarbete om just hur de sociala förmånerna påverkas om man som svensk sjöman arbetar i Norge, sambon har fått något liknande ett norskt Bank-ID för att kunna nyttja självbetjäningstjänster och så vidare. Vart vi än vänder oss så slår vi bara huvudet i väggen. Återvändsgränd.

 

Ikväll hittade vi följande exempel hos NAV: "Far arbeider i Nordsjöen og er tre uker på land mellom hver gang han er på jobb. Han kan ta ut fedrekvoten i de perioderne han er på land."

 

Jaha. Så han ska vara pappaledig när han är hemma? Men då är han ju liksom hemma? Suck. Jag går och slår huvudet i väggen. Igen. Att han sen inte kan plocka ut de 60 "öronmärkta" svenska dagarna heller är en annan historia. Han kan inte använda dem och han kan inte skriva över dem på mig. Så med två barn blir det 120 dagar med full ersättning vi förlorar. Jag vet att vi har det lyxigt, att vi får vara tillsammans halva året och det är inte det jag klagar över, det är inte det som stör mig. Det som stör mig är att det som ska vara så enkelt och smidigt inte fungerar. Och ja, det stör väl mig att vi förlorar en hel del pengar på det hela också...

Igår kväll stötte jag på en lite lätt förfriskad före detta kollega till mig. Vi gick vakt ihop en sommar, blev goda vänner men sen när vi mönstrade av gick våra liv åt olika håll. Jag blev med barn, för honom hade studentlivet precis börjat. När han såg mig komma gående ropade han:

 

- Är du på smällen igen eller?!

- Yes! Det är bättre med bebisar än att åka båt vettu.

- Aha! Du vill inte jobba! Du är lat!

 

Jag tycker att hans kommentar är rolig. Att jag är lat. Många andra ojjar sig över hur jobbigt det kommer bli och hej och hå. De kallar mig naiv när jag rycker på axlarna och säger att jag är övertygad om att jag kommer klara av att ta hand om två barn. Två barn och två vuxna halva året, två barn och en vuxen övriga halvan. Det är ingen omöjlig ekvation. Egentligen har kollegan rätt. Jag vill inte jobba. Inte till sjöss. Om man sen är lat för att man väljer att befolka världen, tja, det kan man väl se som man vill. Att leva i mammaland är i alla fall bra mycket lugnare och skönare än att sitta på en flytande plåtlåda på Nordatlanten!

Jag älskar glass. Jag skulle kunna leva på glass. Glass är något bland det godaste jag vet och har alltid varit det. Jag äter allt jag kommer över i glassväg, allt från Piggelin till Ben&Jerrys. Man får inte vara kräsen. Så det är lite extra komiskt när jag insett att Adam är livrädd för glassbilstrudelutten. När vi sitter på balkongen och glassbilen tutar runt i området blir han helt ifrån sig, ögonen får samma skräckslagna blick som när dammsugaren kommer fram och han hoppar direkt bort till mig så han får sitta i knät med huvudet lutat mot mitt bröst. Där är han trygg. Så fort han hör trudelutten igen tittar han på mig, med sina skräckslagna ögon. Jag försöker förklara att glassbilen är snäll, att det är en bra sak. Att glass är bra. Vi får nog helt enkelt göra ett studiebesök vid glassbilen någon dag så han får uppleva det med egna ögon.

Kaffe - check.

Den magiska ögonkrämen - check.

Foundation - check.

Sovande unge - check.

Mera kaffe - jobbar på det.

 

Adam har inatt demonstrerat nya skills. Mellan tre och halv fem tyckte han var en passande tid att uppträda. Han var ju glad och så, så om man bortser från tiden han valde för sin show så var det underhållande. Nu sover han dock och jag ska göra mig i ordning för dagens happening, Kalmar Marknad. Marknader är väl inte min grej egentligen men det finns godis och jag skall hänga med härliga människor. Bra fredag!

 

Årets första blåbär. Mums! Att de dessutom är plockade två minuter från lägenheten gör inte saken sämre. Det ser ut att bli mycket blåbär i år. Där vi plockade hade visserligen någon annan varit före oss men vi fick ihop en halvliter på en halvtimme och det är jag nöjd med. Egentligen blev det mer än en halvliter, mitt sällskap satt så fint i blåbärsriset och mumsade bär tills han var blå i hela ansiktet.

 

När vi satt där i skogen började jag fundera på hur Adam upplevde situationen. Vi är utomhus flera timmar varje dag men det här var första gången som jag satte ner honom mitt i skogen. Nåväl, så mitt i skogen det kan bli när skogen ligger två minuter från ett stort bostadsområde. Vi lekte tittut bakom träden, han tyckte ormbunkarna kittlades i ansiktet när han försökte hasa sig fram över trädens rötter. Han fick nyplockade blåbär serverade på locket till min lilla hink och jag visade honom hur man plockade bär. Såg att han i alla fall plockade två och stoppade i munnen. Jag såg skogen med helt andra ögon och jag undrar verkligen vad han tänkte. Tänk vilket äventyr det måste vara att vara liten. Möta nya saker i världen varje dag.

 

Innan jag blev mamma trodde jag att alla barn kröp. Först kröp man, sen ställde man sig upp och efter det började man gå. Sen fick vi Adam. Adam som från dag ett hatade att ligga på mage såvida han inte låg på mig eller sambon. Adam gjorde inga som helst ansatser till att lära sig krypa, han satt så fint på sin lilla blöjrumpa och tittade sig omkring. Sen, en dag, började han gunga fram över golvet. Tekniken utvecklades snabbt och han blev raskt en fullfjädrad rumphasare.

Idag bestämde jag mig för att sortera lite bland alla de kubik leksaker vi samlat på oss under det senaste året. När jag städar och organiserar så drar jag ut alla prylar så att det blir ett helt sjukt kaos. På så vis måste jag fortsätta. Om jag bara småplockar lite här och var (så som de flesta städar med med andra ord) tröttnar jag och det är fortfarande lite småstökigt överallt. Så jag hällde ut alla leksaker i alla leksaksbackar. Ni kan ju gissa vem som blev glad?

 

Skulle fiska fram lite saker under soffan på Adams rum men armarna var för korta och jag ser att det ligger en slickepott bland alla triljoner saker på golvet. Frågar om mamma kan få slickepotten och han dyker direkt på den och stoppar den i munnen. Frågar igen om jag kan få den och han hasar bort med den till mig. Jepp, detta är ett sånt där skrytinlägg men eget barn är bäst och så vidare. Jag är ändå sjukt imponerad av att han visste vilken som var slickepotten. Det är inte ett ord vi använder överdrivet ofta. Han kan hämta boll, kloss, snutte och så vidare om man frågar honom men det är ju ord som vi säger flera gånger per dag. Slickepotten har han inte ens sett på länge då den låg i botten av en av backarna. Det är häftigt med hur de lär sig språket och börjar kunna kommunicera med oss vuxna på ett helt annat sätt.

Jag brukar slinka in på Sjalbarn med jämna mellanrum. Har haft mycket nytta av knytinstruktionerna och kollar igenom forumet lite då och då även om jag själv inte är särskilt aktiv. En tråd som är lite spännande är en som handlar om definitionen av sjalmamma/pappa och sjalbarn. Jag förstår inte varför allt skall ha etiketter. Jag bär mitt barn i sjal någon gång i veckan. Ibland kortare stunder inomhus i ringsjal medan vi dammsuger, ibland under en långpromenad i vävd sjal.

Jag ser mig inte som någon sjalmamma. Jag använder vagnen betydligt mer men att säga att man är "vagnmamma" låter ju inte klokt? Kanske beror det på att jag själv är fördomsfull. Att när jag hör ordet sjalmamma tänker jag på någon som inte äger en barnvagn utan endast sjalar. Jag skulle inte kunna leva utan vår vagn. Men jag skulle inte heller kunna klara mig utan något bärredskap. Valet föll på sjalar i olika former och fäger men egentligen kunde jag ju likväl fastnat för en klassisk BabyBjörn. Och definitionen BabyBjörn-mamma låter ju lika knäpp som vagnmamma.

I höstas fick jag höra en rolig kommentar. Jag var på ICA och handlade. Adam satt i trikåsjalen. Jag handlade barnmat bland annat. En tant sa då till mig:
- Jag trodde inte såna som du köpte barnmat?
Jag förstod ingenting. Såna som jag?
- Ja, vegetarian eller vad du nu är.
Nu förstod jag ingenting. Nog för att jag gillar vegetarisk mat och äter en hel del vegetariskt när sambon är på jobb men jag kunde inte förstå vart hon ville komma. Vad hade det med barnmaten att göra?! Jag svarade henne artigt att jag inte är vegetarian. Kvinnan tittade då förvånat på mig och sa helt kort:
- Men något måste du ju vara eftersom du bär ditt barn i en sån där sjal.
Jaha, det var det det handlade om. Sjalen.

När man bär i sjal tittar många nyfiket. Andra glor som om en rymdvarelse precis gick förbi. En och annan knäpp kommentar, som den ovan, har passerat men överlag säger människor att det ser skönt och mysigt ut. Däremot undrar jag ibland vad människor drar för slutsatser om mig. Om mig som mamma som bär sitt barn i sjal. Min förre skeppare skrockade gott när jag berättade om damen på ICA. Han sa att jag skulle svarat henne "du har rätt, jag är visst något. Jag är sjökapten!" Det hade hon nog inte förväntat sig...

Är det verkligen nödvändigt att sätta etiketter på allt? Måste vi kategorisera allt och sätta saker och ting i olika fack?

Vad tycker ni om uttrycket sjalmamma/pappa? Behövs det? Skall vi börja kalla föräldrar som puttar vagn för vagnmamma/pappa?

Adams sexveckorstårta