landkrabba

Det regnar i Kalmar. Det har gjort det i tre och en halv evighet. Eller om det är två dagar. Igår öste det ner. Verkligen öste. Jag skulle ha åkt med några kompisar till Öland igår. Vi skulle äta paj på ett lantcafé och promenera längs sjömarkerna. Vi enades om att ställa in resan. Trist. Adam brydde sig dock inte så mycket, han sov i min famn hela eftermiddagen medan jag hade ett Private Practice-maraton. För övrigt rekommenderar jag inte de första avsnitten av tredje säsongen till någon som nyligen fått barn. Många tårar fälldes.

Idag öser det inte ner. Idag är det sånt där fint, fint regn. Sånt där regn som till slut tränger genom alla kläder trots att det känns som en fräsch ansiktsdusch i början. Jag vet. Jag fick för mig att gå ut och promenera en timme. Adam hade det mysigt i vagnen under filt och regnskydd. Jag var avundsjuk. Och blöt.

Var dags för besiktning på BVC idag. Plutten vägde in på 4980 gram och mätte 56,5 stolta centimetrar. Mamma är så stolt! Hans viktkurva har sedan vi började med ersättningen pekat rakt upp och nu var han uppe på "normalvikt" för bebisar på sju veckor. Återbesök och mamma-samtal om två veckor, ser redan fram emot det. Föräldraskapet är så nytt och varje dag undrar jag om jag gör "rätt". Att få komma till BVC ger mig kvittens, svart på vitt, att det går bra. Självklart ser jag att han växer och framförallt att han är nöjd men ändå, i en värld full av siffror och mått ger det en viss trygghet att få en siffra, ett mått på att allt är bra. Fyrkantigt? Ja.

Min egen viktkurva ska vi inte diskutera. Hela veckoslutet kommer vara en enda lång fikaorgie och med tanke på det väder som utlovats så är jag inte allt för taggad att ge mig ut på promenad. Tycker inte att regnskyddet till vagnen är särskilt bra, inte i en stad som Kalmar där det blåser från tre håll samtidigt och regn aldrig kommer uppifrån. Att jag blir blöt är väl en sak, att Adam blir det är en helt annan...

Drygt en vecka har gått sedan R mönstrade på sin lilla badbalja för att säga hej till gamla Nordsjön igen. Det betyder att det är tre veckor kvar tills han kommer hem. Tre veckor, det låter ju helt ofattbart lång tid! Nästan lika länge som fyra veckor. Det låter bättre att säga att vi klarat av en fjärdedel. Att det är tre fjärdedelar kvar behöver inte nämnas. Om man tänker att de här veckorna är en tårta, en stor mastig tårta, så är det ju väldigt mycket att äta en fjärdedel. Då tänker man inte på de resterande fjärdedelarna. Jag vet, jag är inte riktigt klok.

Jag är inte blond. Inte av naturen heller. Men jag känner mig så korkad just nu. En ung rörmokarspirant (praktikant? sommarjobbare?) kom förbi precis. Han såg ut att vara 15 men misstänker att han var 18, som rörmokare bör man väl ha körkort? Hur som helst. Han skruvade loss den skruv jag tidigare pillat på och såg att det som satt där under inte var fastskruvat och att det var ett under att det inte läckt innan. Hepp. Jag var ju där och tittade. Men jag har väl aldrig sett insidan på en vattenkran innan?! Jag vågade inte pilla, rädd för att göra mer skada än nytta. Så rörmokarspiranten var här ungefär tre minuter och trettioåtta sekunder och drog åt två skruvar. Något jag själv är högst kapabel till. Pinsamt Anna, pinsamt!

Är några som frågat vart jag köper barnkläder från Name it. Här i Kalmar finns de i ett par affärer som säljer enbart banrkläder. I någon annan stad har jag sett en affär som heter just Name it. Och så finns de att skicka efter på nätet. Jag har dock enbart köpt i butik samt att vi fått en hel del av kläderna i present.

Konsulterade sambon i Nordsjön om den läckande kranen. Han tipsade om vad jag kunde göra men det fortsatte att läcka och det läcker bara mer och mer så rörmokare är tillkallad. Han sa att han antagligen kommer imorgon. Vad betyder det i hantverkartermer...?

Att vara sambo med en ingenjör har sina fördelar. Om något krånglar i lägenheten eller behöver fixas så grejar han i regel det. Men vad tusan hjälper det att vara sambo med en ingenjör när han är sisådär sjuttioelva ljusår härifrån och vattenkranen i köket läcker?! Jag är inte helt handfallen. Jag kan också fixa en del. Men just vatten och även el skrämmer mig lite. Går det fel så går det i regel åt helvete. Jag har lagt ut en efterlysning på Facebook efter en handyman men varenda jäkel jag känner verkar vara antingen sjuttioelva ljusår härifrån, en klar nackdel med att bara känna sjömän, eller vara nyblivna mammor med ungefär samma koll på vatten som mig. Så jag löser saken på mitt sätt, lägger en disktrasa runt kranen och stoppar huvudet i sanden. Så länge det inte blir stopp i avloppet kommer det ju inte bli översvämning i alla fall eftersom vattnet rinner ner i diskhon. I bästa fall kanske kranen bara slutar läcka helt plötsligt, bara sådär...?

Och nej älskling, det är inte riktigt så farligt som det låter. Du behöver inte ringa rörmokar-jouren. Än. Vänta tills jag har försökt skruva isär kranhelvetet istället ;-)

Innan sambon mönstrade på lovade jag mig själv att jag skulle testa den korta joggingrundan, den på 2,5 km, i grönområdet när han kom tillbaks. Planen var att han kunde antingen skutta bredvid och dra barnvagnen, eftersom han har betydligt bättre kondition än mig, eller stå vid "målet", redo med första hjälpen. Idag sprang jag rundan. Ensam. Med barnvagn. Eller sprang är väl fel ord. Tog mig fram i en rörelse som påminner om löpning i slowmotion passar bättre. Men jag tog mig runt. Och jag gick inte en enda gång.

11 augusti förra året sprang jag den rundan för första gången någonsin. Jag vägde sju kilo mer än idag och var inte vältränad någonstans. Enligt den dagbok jag förde då så sprang jag rundan på 19:50. Idag, nästan ett år senare, tog rundan 19:28. Under detta år har jag varit gravid och fött barn och inte tagit ett enda löpsteg sedan i september. Dessutom puttade jag omkring på en barnvagn. Behöver jag säga att jag är sjukt nöjd?!

Har en väldigt kinkig och gnällig bebis idag. Han började gnälla igår kväll och inatt är första gången på riktigt länge som han sovit i vår säng. Annars brukar han bara ligga där en timme eller två på morgonen och mysa för att hans mamma inte vill gå upp mellan fem och sex ;) Märker att han är trött men han vill inte sova så nu får det bli långpromenad med vagnen och hoppas att han sover gott och laddar batterierna inför eftermiddagen och är glad då!

Tänkte inatt att det vore så skönt om R legat bredvid. Att peta på honom istället för på kuddberget jag brukar bygga upp för att det inte ska kännas så ensamt. Peta på honom, ge honom kinkig bebis, termos, pulverburk och nappflaska och sen kunna vända mig och sova. Nästan hallucinerade om det ett tag när ögonen gick i kors av trötthet. Men sen kom morgonen och Adam lugnade ner sig en stund och lät mamma sova drygt en timme medan han pratade med flygplanen i sin sängmobil. I eftermiddag ska vi utvärdera gårdagens inköp, babygymmet, lite närmare. Hittills har han varit mycket skeptisk men så har han varit rätt kinkig som sagt...

Kommer ni ihåg den här låten, Pappa är en flygkapten med Magnus Johansson? En fantastisk låt tycker jag. En låt förknippad med många roliga minnen under en Atlantresa julen 2007. Jag har tänkt på den några gånger det sista då Adam har fått flygplan både i mobilen över sängen och på kaklet bredvid skötbordet.

Medvetet är jag lite restriktiv med båtar till lillkillen. Det känns liksom lite töntigt. Töntigt på samma sätt som att jag varje år vill anamma de marina trenderna men tycker just att det känns töntigt. Kan en sjökapten verkligen bära randiga tröjor med röda och guldiga acessoarer med värdighet? Kan sonen till en sjökapten och sjöingenjör ha båtar överallt? Näe. Flygplan däremot, det är grejer det!

Tips på nyttig snabbmat är spenatgratäng. Supergott och busenkelt och den passar till både kyckling och fisk men är även god i sin ensamhet. Allt man behöver är 400 gram tinad hackad spenat som man kramat ur överflödigt vatten, en burk lättcreme fraiche, fyra ägg, 150 gram fetaost och lite salt och peppar. Gegga ihop allt och låt det stå i ugnen cirka 20 minuter i 225 grader. Enklare blir det inte!

När hushållspappret tar slut, byt ut rullen direkt. Var inte ditt gamla vanliga lata jag och skjut det på framtiden. Framtiden betyder nämligen en kräkande unge och där sitter du utan hushållspapper och alla kräktrasor utspridda överallt i den gigantiska lägenheten på 56 kvadrat. Mitt upp i allt så springer du dessutom till tvättskåpet för att hämta hushållspapper fast det står i städskrubben. När du väl kommer på det, får ut rullen ur plastförpackningen och rivit upp den, ja då har ungen kräkts klart för länge sedan och sitter och jollrar lika glatt som innan helt ovetande om den action som precis inträffat.

Adam sover inte särskilt mycket på dagen. Det har han aldrig gjort. Detta har ju sina positiva sidor då han i regel sover bra på natten. Han somnar i TV-soffan med oss och är sedan vaken bara en gång under vad som kan klassas som natt. Han äter under sen kväll, natt och sedan tidig morgon. Men på dagen. Han somnar i vagnen men det efter en ganska lång promenad. Han vaknar när vagnen står still eller vi kommer hem. Oftast powernappar han mest under dagen. 20 minuter här, 30 minuter där. De negativa sidorna av detta har jag sett sedan jag blev gräsänka.

Hemma finns det alltid saker att göra. Tvätta, diska, städa, laga mat, greja. Dessutom behöver ju jag också städas med jämna mellanrum. Efter maten tidigare i eftermiddags somnade han på mitt bröst. Slumrade lite jag med och lade sedan ner honom på soffan. Han sov. Satte mig vid datorn en stund. Han fortsatte sova och jag bestämde mig för att gå och ta en dusch. Lagom tills jag håller på och massera in inpackningen som ska sitta i tre minuter hör jag ett skrik. Vad gör man? Ja, inte lät jag inpackningen sitta i tre minuter i alla fall!

Jag får så dåligt samvete när jag grejar i hemmet medan Adam är vaken. Han ligger vanligtvis på sitt fårskinn på golvet eller sitter i babyskyddet och oftast är han nöjd. Sen sambon åkte är det så tyst här hemma trots att radion står på. Jag känner skuld för att jag inte pratar, gullar, busar och sjunger konstant för Adam. Jag är rädd för han skall tycka jag är tråkig, att jag inte stimulerar honom tillräckligt.

Självklart så leker och gosar jag med Adam. Flera timmar dagligen. Men eftersom han inte sover särskilt mycket så måste jag ju lämna honom ensam. Eller ensam och ensam, vi bor i en tvåa och han ligger i regel i vardagsrummet om jag inte vet med mig att jag ska vara länge i köket eller sovrummet, då tar jag med honom dit. Det handlar inte om att låsa in honom i ett rum och plocka fram honom först när det blir kväll. Det handlar om att kunna ta en dusch eller sitta vid datorn en stund utan dåligt samvete. Hur gör man?

Vad är det som händer i Norge? Jag kan inte förmå mig till att slå på TVn. Jag har bara läst rubrikerna på nät-tidningarna. Det räcker för min del. Jag mår illa. Jag är rädd. Inte rädd för att det ska hända något liknande här. Inte just nu. Men jag är rädd för framtiden. Jag undrar hur jag ska kunna skydda Adam. Hans liv är mitt liv. Jag har burit honom, fött honom och skall uppfostra honom och se honom växa sig stor. Inte trodde föräldrarna som skickade sina barn på läger att det var sista gången de såg dem. Olyckor kan ske. Bussar kan köra av vägen, färjor kan sjunka. Men en massaker. Och bombdåd i centrala Oslo. Det är inte sådant som sker. Men bevisligen har det gjort det.

Sista veckorna har jag kollat en del på TV på eftermiddagen. Det har jag aldrig gjort innan. Sambon och jag kallar det för housewive-TV. Serierna påminner om varandra, ingen sticker ut ur mängden. Talkshows eller program som går ut på att någon blir utkastad i slutet. Även reklamen är speciell, allt handlar om smink, hushåll eller barn. Igår såg jag reklam för något acne-medel som jag glömt bort namnet på. Justin Bieber medverkade i reklamen. Jag vet inte vad han är känd för men har förstått att han är stor bland småflickorna. Han sa finnar är inte coolt. Tänkte att det var kanske inte ett så bra uttalande? Tänk att vara 13 år och få höra sin drömprins säga att finnar är ocoolt...

I tisdags åkte som sagt min sambo. Taxin kom på kvällen och vi kommer inte se honom på en månad. Många tårar fälldes och det var helt klart det jobbigaste avskedet hittills. Men en tanke som snurrade i mitt huvud var att jag mitt uppe i allt var så glad att det inte var jag som var tvungen att mönstra på. Jag hade aldrig klarat det.

Jag har fortfarande kvar min anställning i det rederi jag jobbade i innan jag började plugga, innan jag blev gravid. Jag har lekt med tanken att segla igen. Bara tanken på det känns jobbig. Jag trivdes inte med jobbet innan jag blev gravid, något säger mig att jag kommer trivas ännu mindre nu...

Dock ångrar jag inte mina år till sjöss. Jag har många fina minnen. Många skratt och tokigheter har passerat. Jag kom att tänka på detta när jag fikade i stan. Bagel och smoothie. Bagel var standard att käka i USA. Bara för sakens skull liksom. Jag satt och tänkte på när vi liftade i hamnen i Baltimore och fick poliseskort tillbaks. Får man inte göra inte bra. Jag log vid minnet av hur lurade vi blev på en marknad i Abidjan. Lurade och matförgiftade. Tänkte på när vi låg stilla i isen utanför Kemi i två veckor på grund av finsk stuvarstrejk och maten tog slut. Jag mindes en av de galnaste kvällar jag varit med om, också i Baltimore. Vi röjde järnet, hamnade på efterfest efter efterfest på olika krogar, blev utslängda ur en taxi, fick en annan taxi genomsökt i hamnen. Det var cirkus den kvällen.

Jag har i en timme suttit i soffan och försökt kolla på TV. Adam har sovit på min arm. Jag kan inte koncentrera mig på TVn. Jag kan sitta och titta på honom i timtal. Han är så perfekt och jag är så stolt över honom. Tänk att jag och min sambo har lyckats göra något så fint!

Två nätter har gått sedan R åkte och jag börjar få upp lite självförtroende i min nya roll som halvt ensamstående mamma. Adam har sovit som en prins. Det har han visserligen gjort de senaste veckorna men jag hade byggt upp något mardrömsscenario om kolik, magont, förkylningar och massor annat djävulskap i samma stund som R's taxi kom. Två dagar har gått, 26 kvar. Just nu känns det rätt okej trots allt. Vi kommer fixa det här!

När jag för snart ett år sedan startade den här bloggen var det som en viktblogg. Den skulle vara ett hjälpmedel för mig att sakta men säkert gå ner i vikt från ett nästan tresiffrigt tal på vågen. Jag minns att jag vägde mig på gymmet precis i början när jag startat bloggen, innan jag köpte en egen våg, och siffrorna på displayen visade 99,9. Gulp. Ett av de bästa hjälpmedlen för mig var mat- och träningsdagboken jag skrev dagligen. Antagligen urtråkig läsning men den sporrade mig att inte äta det där onödiga för jag var rädd för vad ni läsare skulle tycka om mig då. Jag funderar nu på om jag ska ta upp mat- och träningsdagboken igen.

Det som talar för att jag ska göra det är att det antagligen kommer fungera som förra året, att jag inte stoppar i mig den där extra kakan för jag är rädd för att redovisa det. Det som talar mot är att jag dels har lärt mig att äta bättre samt att jag nu inte har all tid i världen att blogga. Jag hinner inte uppdatera varje dag. Jag fortsätter fundera helt enkelt.

Min sambo åkte idag. Efter tolv underbara veckor tillsammans var det dags för jobb igen. Han, jag och Adam fick sex av de veckorna ihop. Tårarna rann när han åkte. Jag hulkade och snorade. Det här avskedet var hundra gånger värre än alla avsked innan. Vi klarar oss utan varandra i en månad. Vi vet vart vi har varandra och under hela vårat förhållande har någon, eller bägge, av os varit till sjöss. Den här gången är det annorlunda. Den här gången är en liten underbar Adam med i bilden.

Jag är nervös för hur det skall gå. Adam och jag skall vara själva i fyra veckor. Kommer tiden gå snabbt? Kommer det gå långsamt? Kommer jag klara att vara ensamstående mamma? För det är ju vad jag på sätt och vis är. Under dessa sex veckor har vi skapat rutiner och sen vi lade ner amningsprojektet för ett par veckor sedan fungerar allt jättebra. Glad mamma. Glad bebis. Men. Rutinerna bygger ändå på att vi har varit två. Sambon har kunnat roa och mysa med lillkillen medan jag har sprungit ner till ICA, i tvättstugan eller bara gått och dragit täcket över huvudet. Att springa ner i tvättstugan är inte bara att springa ner längre. Rutinerna kommer ändras igen. För Adam blir kanske inte skillnaden så stor. För mig blir den enorm. Något säger mig att bärselen kommer bli min bästa vän!

Tack för era tips om intressanta bloggar! Perfekt att kolla igenom en regnig dag som denna! Surfandet varvas med Private Practice, bebisgos, mys med sambon och lunchfixande :) På återseende!

Igår blev lillkillen sex veckor. Det firades med tårta dekorerad med egenplockade blåbär. Yummie! Nu blir det dock ingen tårta för min del på ett tag. Invägningen imorse var lite av en besvikelse men nu är det nystart som gäller. Lets go!

Den tjej i föräldragruppen jag fått bäst kontakt med och träffat några gånger utanför själva gruppen har påbörjat ett projekt som hon så fint döpt till Projekt Fläsksvål. Vad det går ut på kan ni ju lista ut. På söndag börjar mitt projekt som inte har något namn än. På söndag är Adam sex veckor och tydligen klassas man inte som nyförlöst då. Så mina dåliga ursäkter är slut. Så det så.

Idag har vi varit på första föräldraträffen efter förlossningen. Alla åtta par har fått sina bebisar. Den första kom i slutet på maj och den sista i slutet av juli. Var en mysig stund med kaffe, bullar och mycket prat och nyfikna blickar på alla de andra bebisarna. För en som inte sett en bebis flrrän hon fick upp sin egen på bröstet är det rätt fascinerande att se hur de andra beter sig och höra hur de låter. Gång på gång slog det mig hur lika de är, speciellt med sina läten. Gurgel, pip och stön.

Nu blir det sängen för en lite småtrött mamma medan sambon och lillkillen kollar på TV. De sista kvällarna har han, Adam alltså, varit vaken rätt länge vilket resulterat i att han sover till bortemot klockan sex. Det är lite lyx i det här hushållet. Dock blir Nyhetsmorgon rätt tjôtigt när man kollar på det från första nyhetssändningen till sista... Dagens i-landsproblem.

När jag satt och filade på de sista små justeringarna av vårat projektarbete i slutet av maj totalkraschade min dator. Min fina lilla röda dator. En röd glansig Acer med 13" skärm. Liten, smidig och snygg. Den var aldrig särskilt bra egentligen men jag gillade den. Mest på grund av utseendet. När det kommer till teknik är det just det det handlar om för min del, utseendet. Prestandan är inte lika viktig. Insidan. Jag är fåfäng. I regel använder jag inte ens en tiondel av alla finesser som ingår. Jag kallade min förra dator för min röda lilla vän. Det var till och med själva datornamnet. Nu har jag köpt en svart dator. En Samsung med glansigt lock. Jag funderar på om det verkligen är politiskt korrekt att kalla den för min svarta stora vän...?

Igår åkte Adam båt för första gången! Det går numera en passagerarfärja över Kalmarsund, från Kalmar till Färjestaden. Adam var dock inte särskilt imponerad utan sov hela överfarten och på hemfärden klunkade han glatt i sig en flaska BabySemp innan han somnade igen. I Färjestaden var det mulet och blåsigt och lite lätt svinkallt men lunch intogs och fyra geocachar fanns. Adam har nu hittat sex stycken!

Lille herrn i huset blir fyra veckor idag. Fyra veckor! Det är nästan obegripligt att så många veckor gått sedan vi fick träffa honom och hålla honom för första gången. Tiden har bara rusat iväg och trots att man vid slutet på varje dag tycker att den dagen var underbar och bäst så blir nästa ännu bättre. Det här är en fets, ett äventyr, utan dess like!

Runt halv fem på morgonen den fjärde juni vaknade jag och hade ont i magen. Typiskt tänkte jag och försökte somna om. Det onda försvann och jag hann precis somna innan det kom tillbaks. Sådär höll det på och vid fem gick jag upp och satte mig i soffan med en kudde på magen och en bok i händerna. Det onda kändes som mensvärk och kom i intervaller och för skojs skull testade jag värktimern jag laddat ner till mobilen. De kom med cirka fyra minuters mellanrum och höll i sig i cirka en minut. Att det skulle vara riktiga värkar fanns inte ens med som ett alternativ i mitt huvud. Tog förgivet att det var så de beryktade förvärkarna skulle kännas. Jag var nämligen väldigt inställd på att gå både en och två veckor över tiden. Att föda innan utsatt datum, nä sånt händer inte mig.

När jag gick och lade mig igen vaknade sambon och frågade hur det var, om jag hade just förvärkar. Svarade att något var det ju i alla fall. På förmiddagen ringde vi till förlossningen eftersom värkarna fortsatte att vara regelbundna och gjorde lite mera ont för varje timme som gick.

- Hej, jag heter Anna och jag funderar på om det är dags för mig att föda barn snart.

Snackade med barnmorskan och hon hörde hur jag pustade mig genom värkarna och hon sa att vi var välkomna till förlossningen när vi ville. Tack för det. Dagen gick. Vägrade äta något annat än Kalaspuffar till lunch, laddade upp med några avsnitt Private Practice och till middag lurade sambon i mig köttfärssås och fullkornspasta för att ladda lite. En fras som ofta sades här hemma var vi ska bli föräldrar idag eller imorgon, vi ska få en bebis.

På kvällen, vid tio, ringde vi förlossningen igen och frågade om vi fick komma dit. Jag hade kunnat vara hemma längre men klockan började bli mycket, jag var trött och otroligt nyfiken på om jag hade öppnat mig något överhuvudtaget. Så det sista packades i BB-väskan (som packats under dagen) och diverse kassar och vi började gå. Vi bor cirka 400 meter från Länssjukhuset och äger ingen bil så att promenera dit kändes logiskt. Det var den längsta promenad jag gått...

Väl på förlossningen fick jag en sån där urtjusig skjorta med ännu tjusigare nättrosor. För att dölja spektaklet ville jag ha mina pyamasbyxor på mig, kände att det var inte dags än på ett bra tag att föda barn. Efter undersökning fick jag veta att jag var öppen cirka fyra centimeter och de började erbjuda mig smärtstillande. Jag ville bara vandra omkring. Förlossningen låg öde den natten och vi traskade runt i korridorerna. Ett par timmar senare var det dags för en ny undersökning. Jag hade öppnat mig ytterligare ett par centimeter och de föreslog att jag skulle bada. Jag var skeptisk då jag inte gillar varmt vatten men de var så övertygande så jag sälade mig ner i badkaret. Det slutade med att jag nästan greps av panik och tyckte väl bara att det var skönt om jag stog på knä i vattnet så det kändes meningslöst. Fast jag fick ett glas iskall körsbärssaft vilket gjorde badet lite trevligare.

Någonstans mitt uppe i allt började jag surra om glass och väl tillbaka på rummet fick jag en bägare av undersköterskan. Jag hann äta ett par skedar innan nästa värk kom och jag tappade aptiten. Sambon åt dock gladerligen upp resten.

När jag var öppen cirka åtta centimeter ville de koppla mig till CTG'n men på grund av att jag hade så ont i ryggen att jag inte kunde ligga still på rygg så tog barnmorskan hål på fosterhinnorna för att kunna sätta en skalpelektrod på lillen. Här någonstans fick jag testa lustgasen också. Jag kände ingenting och blev mycket besviken. Sen spydde jag och vägrade använda den igen. De erbjöd mig akupunktur, sterila kvaddlar och något mer men eftersom jag är stickrädd så ville jag avvakta tills det blev riktigt jävligt. Hittills tyckte jag att det värsta hade varit när de satte ett venflon i handen på mig...

Jag fortsatte hålla mig krampaktigt vid mitt gåbord och ett tu tre var det dags att börja krysta och de fick truga upp mig i sängen igen. Jag var trött nu efter drygt ett dygns värkarbete. Jag sa att jag inte orkade mer. Men 0544 den femte juni föddes vår lilla Adam, 49 centimeter lång och 2930 gram. Han hade tydligen snurrat in sig i navelsträngen då han hade den runt halsen, midjan och foten. Jag har alltid misstrott alla som sagt att efter deras barn fötts så glömde de smärtan direkt. Nu förstår jag vad de menar. Nu i efterhand tycker jag att blodtrycksmätningarna, när de satte venflon samt när de sydde mig var det som var värst, det som gjorde mest ont. Under hela förlossningen intalade jag mig själv att det skulle bli värre men helt plötsligt var allt över. När de sedan frågade mig hur jag upplevt förlossningen var allt jag kom på det var inte så farligt som jag trodde.

Att få träffa Adam, ha honom mot mitt bröst, känna den pyttelilla kroppen mot min. Jag kan inte beskriva känslan! Jag kan inte heller beskriva hur gott den där brickan med mackor och O'boy smakade eller hur skönt det var att ta en dusch...! ;)

Efter att i en knapp veckas tid haft en väldigt gnällig bebis som sovit dåligt och velat ha mat i tid och otid ringde vi BVC. En sak är att amma var tredje timme, en annan sak är det när lillen vill ha mat var 1,5-2e timme och kvälls- och nattamningarna tar cirka en timme. Jag var faktiskt lite rädd för att be om hjälp, rädd för att få amningspropaganda tryckt ner i halsen tills det sprutar ur öronen. Jag blev så lättad när sköterskan direkt föreslog att vi skulle ge honom lite ersättning som komplement till amningen när han inte verkar nöjd. Så de sista dagarna har han fått en slurk på eftermiddagarna samt ett större mål innan sänggående då det är kvällarna som varit jobbiga. Och vilken skillnad!

Till att börja med så sover han cirka fyra timmar på natten innan han ammas. Han är mycket lugnare, sover i egen säng (eller ja, hårdliften), gnyr inte hela tiden och vaknar inte för minsta lilla. Samt att hans mamma är mycket piggare och gladare. Win win helt enkelt. Jag vet med mig att vi kommer sluta amma helt inom en överskådlig framtid. Vi har försökt. Vi har sölat, kladdat, gråtit och varit allmänt uppgivna och frustrerade. När jag gav honom flaska första gången var det en ny värld som öppnade sig för mig. Adam var nöjd och lycklig, jag kunde se honom, se att han var nöjd och lycklig. Jag blev nöjd och lycklig. Det kändes som en tung sten försvann från mitt bröst och det kändes underbart att få mata honom, inte ångestladdat.

Bröstmjölk må vara det bästa men som min kloka mor sa, det är ju rätt bra om det är bra för mig med. Att helamma i sex månader hade inte fungerat för mig. Jag hade gått in i en vägg, var så säkra. Jag tänker delamma honom några veckor till eller kanske till och med någon månad. Men jag är så lättad över att ha hittat något som fungerar för oss!