landkrabba

Vi har en gosegris här hemma. Han heter Adam och har bestämt sig för att mamma och pappas säng är bästa platsen att sova på. Han gör så i perioder och det är inget vi försöker ändra på. Däremot så sover han ju inte som oss. Det vill säga med huvudet mot huvudgaveln och fötterna nedåt, mot fotgaveln. Helst sover han på tvären. Uppe på en kudde. Min kudde. Varför sova på någon av sambons kuddar som ändå bara ligger där liksom? Så inatt när jag låg vaken och buffades med bebis i magen kom jag på den ultimata lösningen. Nya kuddar!

 

Kuddar i formatet 90 x 50 cm. Då borde det ju bli lite plats över till mitt huvud också?! Så när gosegrisen vaknat från middagsvilan, som han sover i sin säng, då duger den minsann, och käkat lite lunch bär det ut på fredagsshopping. Kuddar har jag spanat in på Sängjätten och örngott på Hemtex. Att det dessutom är barnbidragsdag gör ju shoppingen desto bättre. Jag misstänker att även gosegrisen kommer uppskatta de nya kuddarna!

Julklappsspaningen fortsätter. Jag är ute i god tid i år. Något säger mig att jag kommer ha annat att tänka på när jag normalt brukar tänka på julklappar... Klickade precis hem ett par julklappar till ingen mindre än mig själv! Med tanke på notan för kalaset så kommer ingen annan få julkappar i år ;)

 

Fördelen med att handla julklappar till sig själv tidigt är att man oftast glömt bort att man köpt något och därmed köper något i december också. Presenten till mig själv kommer dock inte sparas till julafton då jag köpt en ERGObaby med spädbarnsinlägg. Jag har länge varit nyfiken på en Ergo och ser verkligen fram emot att testa den, både på stort barn och litet barn.

 

Jag saknar att kunna bära Adam. Jag har ända sedan han var nyfödd burit honom mycket i olika sjalar. Någonstans kring vecka 30 började dock bebis i magen säga ifrån, det var tydligen inte skönt att ha storebror fastsurrad mot sig... Vilket jag kan förstå. Men jag saknar det och jag tror att Adam saknar det. Tyvärr har jag inte fått till någon knytning på ryggen som jag kännt mig säker och bekväm med.

 

Som sagt, jag saknar att bära Adam och jag längtar efter att få bära bebis i magen. Tänk så himla yttepytteliten den kommer vara när den ligger där i trikåsjalen... När jag väntade Adam längtade jag efter första gången vi skulle ut på barnvagnspromenad, den här gången är det helt klart att få ha bebis mot hjärtat, nära nära nära. Men visst, lite mallig kommer jag allt vara när jag traskar runt med Donkey'n. Speciellt med tanke på att den andra julklappen till mig själv blev en Bugaboo Organizer...

Varje gång sambon mönstrat på sedan vi fick Adam blir jag alltid lite konfunderad första morgonen. Hur var det man gjorde nu igen? I en månad har vi varit två som delat på alla sysslor. En klär på Adam medan den andra fixar frukost. Jag kan göra mig i ordning medan sambon leker med Adam. En kokar kaffe medan den andra lägger Adam för förmiddagsvila. Och så vidare.

 

Jag säger inte att det är svårt att vara gräsänka med barn, inte det minsta. Det handlar om att kontrasterna blir så stora. Frukosten fixas smidigt om Adam mutas med ett smörgåsrån medan gröten puttrar. Duscha gör jag med Adam lekande på badrumsgolvet. Man får dock vara beredd på att toarullar och tamponger slängs in i duschen men vad gör det om hundra år? Kaffe kokas lättast med ungen sittande på höften, med snutten tryckt mot örat sådär lite lagom trött. Han gillar ljudet från perkulatorn så när det tystnat är det lagom att lägga honom. Och vips så har den första morgonen passerat utan några som helst problem även att jag funderade vid skötbordet imorse hur det skulle gå. Vi har gjort det här förr. Vi har helt enkelt dubbla uppsättningar med vanor och rutiner.

 

Dagen rullar på. Lunchen är förberedd. Köket är städat efter morgonens "riva-ut-köksskåp-och-lådor-session". Sängen är bäddad. Jag är sminkad och påklädd. Det är lyx att han sover så länge på dagen nu. För ett par månader sedan började Adam sova en gång per dag istället för två. Innan sov han 2 x 30 minuter vilket jag tyckte var hur bra som helst. Nu sover han istället ett pass på mellan 45-60 minuter. På en timme hinner jag att flytta berg om det krävs! Nu sitter jag rastlös och väntar på att han ska vakna så vi kan kramas, läsa, laga mat och sen åka iväg på playdate hos en söt liten tjej med en snäll mamma!

Morgonstund har guld i mund. Det är väl så man säger? Jag har alltid gillat att göra saker på morgonen. Det känns så bra att veta att en del av dagens "måsten" redan är undanstökade. Dock har jag alltid varit extremt morgontrött och när jag varit hemma på vederlag har jag sällan kommit upp före klockan elva. Och då har den där fantastiska morgontiden passerat. Sen gjorde Adam entré i våra liv och vi har nu morgontid i massor.

 

Adam har innan vaknat mellan sex och sju vilket har varit perfekt. Nu har han blivit extremt morgonpigg och tycker gärna att dagen börjar mellan fyra och fem. Jag är väl inte helt enig med honom men det är väl bara att inse att när det kommer till den biten så är det han som bestämmer. Har testat att lägga honom senare men han vaknar ändå tidigt.

 

Imorse jagade jag ut sambo och barn på promenad strax innan sju. Sambon sneglade på klockan och jag hörde hur han mumlade något om nollsexfemtio. Kanske borde jag tagit tillfället i akt att gå och lägga mig igen. Sova en timme till i en tyst lägenhet. Veta att ingen kommer börja skrika. Veta att ingen kommer trycka en napp i ögat. Veta att ingen kommer försöka rumphasa över mitt huvud för att försöka nå sakerna på nattduksbordet. Istället bakade jag sockerkaka, stekte plättar, bäddade rent och dammsög. Nu är klockan strax efter nio, Adam sover och jag kan med gott samvete dricka lite mer kaffe och känna mig redo för dagen! Nu taggar vi för tipspromenad och picknick med svärföräldrarna om ett par timmar!

Fick precis ett mycket trevligt samtal från Försäkringskassan. De har beviljat min ansökan om graviditetspenning! Kände mig lite nerslagen direkt när hon presenterade sig och började ställa frågor, trodde att de inte skulle bevilja den men det handlade om att de inte riktigt förstod innebörden av ord och uttryck som jag använt i min ansökan. Jag är så glad! Och det känns bra att kunna spara de föräldradagarna till senare tillfälle! Och bra service att de hör av sig, undersöker, frågar och är trevliga. Det kan grannlandet i väster gott ta efter lite av...

Sen jag blev mamma har jag börjat minnas så många små vardagliga händelser från min barndom. Det är inga stora märkvärdiga saker. Men det är uppenbarligen minnen som rotat sig djupt och som jag nu vårdar ömt. Jag minns när mamma kom och lade sig i min säng på morgonen efter att pappa gått på sjön på vintern. Klockan kanske var runt sex. Ibland sov vi, ibland låg vi bara och pratade. Hon och jag. Jag minns när jag drack te med mamma, jag kände mig så vuxen. Liptons citronte med massor av honung och mjölk. Jag minns när jag fick åka motorcykel ensam med pappa första gången, på en solocykel. På vår motorcykel hade vi sidovagn så jag hade ju åkt massor av gånger innan. Jag minns när brorsan och jag satt på trappan och åt nektariner och slängde kärnorna under trappan och på allvar trodde att vi skulle ha ett nektarinträd där nästa sommar.

 

Jag brukar tänka på olika fina minnen på kvällen innan jag somnar, när jag ligger i sängen med Adam bredvid. Han är väl för liten för att minnas något av just den här tiden men jag vill att han ska få lika fina, varma minnen att vårda ömt. Sådana där små saker. Saker som kanske egentligen inte är så små. För när allt kommer omkring så är ju vardagen den största delen av ett liv. Jag kommer minnas den här tiden med ett leende.

Jag älskar att trycka på knappar. Speciellt stora röda. Är de dessutom under ett litet skyddande plastlock ser de extra tryckvänliga ut. Ombord på skutan jag jobbade hade vi en stor röd knapp på bryggan, under plastlock, som det stod EMERGENCY CALL ALL ENGINEERS. Jag tittade på den där knappen varje dag. Jag lyfte på locket. Sa att jag motionerade locket. Om man motionerar ventiler och spjäll så kan man väl motionera plastlock också? Det är sådant 4-8-styrmän gör. Vi är (blir) lite knäppare än resten av besättningen.

 

Maskinisterna visste mycket väl hur fascinerad jag var av den knappen så en dag meddelade tekniske chefen att knappen skulle testas. Jag betedde mig som en liten hundvalp. Testa knappen?! Det var ju för bra för att vara sant! Det var ett mycket högtidligt ögonblick då jag lyfte på det lite gnisslande locket, rätade ut mitt knapptryckarfinger och tryckte. Vilken tillfredställelse. Det var så busigt, så förbjudet. Som ni förstår är det ett fint minne jag vårdar ömt. Som sagt, 4-8-styrmän är inte som alla andra.

 

Det är tydligt att Adam ärvt sin mors fascination för röda knappar. Han har nyligen börjat resa sig upp och imorse, när jag duschade, börjar han skrika lite lätt panikartat. Ungefär på samma sätt som när jag startar dammsugaren och han inte sitter i ringsjalen. Jag anade vad som hade hänt. Tvättmaskinen. Ungen hade startat tvättmaskinen. Det är lätt. Bara vrida på ett vred för att ställa in temperatur och sen trycka på den största knappen. Den som blinkar rött. Jag förstår att han inte kunde motstå.

Vet ni vad jag gillar? Ljudet av en sovande bebis i kombination med doften av nybryggt kaffe. Det betyder en stunds lugn och ro. 30 minuter minst. Ibland nästan en timme. Minutrar som bara är mina. Då jag dricker kaffe, städar, diskar, duschar, bäddar och dricker lite mera kaffe.Vet ni vad som är ännu bättre? Att Adam fortfarande sover två gånger per dag så jag får ytterligare en halvtimme på eftermiddagen. Vardagslyx!

Flygande Jakob har man ju hört talas om. Jag tror dock inte att jag smakat det. Banan i mat är något bland det vidrigaste jag vet. Kombinationen banan, ananas, curry och jordnötter är om möjligt ännu värre. Nu är det väl visserligen ingen curry i Flygande Jakob men ändå.

 

Här hemma har all mat fått vingar just nu. Det är frustrerande. Jag är inte orolig för att han inte får i sig tillräckligt, något eller några mål brukar oftast slinka ner utan allt för våldsamma protester. Och han skulle kunna leva på frukt. Och korv. Att inte kladda med mat är något som sitter djupt rotat i mig. Vissa saker Adam gör har jag förståelse för, jag skulle vilja göra likadant själv ibland men som vuxen så lägger man sig inte på golvet och gallskriker eller slår huvudet i en kökslucka. Men att slänga mat på väggar, tak och andra runt matbordet, man gör det ju inte! Det är väl just det som är så frustrerande.

 

Jag är mycket väl medveten om att han är 14 månader och jag antar att det hör till. Att alla barn matvägrar, kastar och kladdar. Men det blir några djupa andetag vid matbordet varje dag. Han finner sig inte i att bli matad längre så att försöka med det gör situationen ännu värre. Har läst lite i olika forum och bloggar om olika strategier. Det finns lika många som det finns föräldrar. Jag testar lite olika. Det som fungerar bäst, men långt ifrån hundraprocentigt, är att ignorera honom. Fortsätta äta, prata, låtsas som det regnar. Ibland slutar han självmant. Gör han inte det så plockar jag undan tallriken och försöker efter en halvtimme. Ibland kan man distrahera honom med ett smörgåsrån eller knäckebröd. Ibland fungerar ingenting. Dagar då han vägrat nästan all mat gör jag vad man inte ska göra, ställer fram någon annan mat. Speciellt till middag. Annars vaknar han på kvällen och är hungrig och det känns "värre" att ge honom mat då än att ställa fram ett par smörgåsar när han egentligen borde ätit stekt fisk och potatis. Jag antar att han inte kommer kasta mat när han är tonåring, jag antar att det går över någonstans på vägen. Till dess tar jag djupa andetag, testar olika strategier och sanerar köket så gott det går.

Sambon åkte imorse. Det kändes tungt. Det är aldrig roligt att säga hejdå. Jag kommer nog aldrig vänja mig vid just avskeden. När de första dagarna väl passerat då är läget lugnt igen. Visst, man saknar varandra men jag hittar snabbt tillbaks till de "nygamla" rutinerna och dagarna rullar på. Fyra veckor går snabbt. Tyvärr går de fyra veckorna han är hemma ännu snabbare...

 

Många jag seglat med har sagt att den värsta tiden de seglat har varit när deras barn har varit två, tre år. Att barnen då förstår så mycket, att de är medvetna om att pappa är borta, men att tidsuppfattningen är obefintlig. Hur förklarar man för ett litet barn hur mycket 28 dagar är? 28 dagar kan likväl vara ett ljusår för dem.

 

Pappas lilla supplybåt

 

Än är vi inte där än. För varje jobbperiod som sambon åker ut på så pratar vi tydligare och tydligare med Adam. Förklarar att pappa ska till jobbet. Att pappa jobbar på en båt. Jag har visat bilder idag. Vi har byggt en båt i Duplo. Men jag tror inte att så mycket av budskapet går fram om jag ska vara ärlig. Han tittar på båten, säger däää och sliter sen den i stycken. Alternativt hasar han iväg för att pilla på något annat. Jag tror dock att han märker att pappa inte är hemma. Imorse tittade han väldigt mycket på den tomma sidan sängen. Han har även tittat mycket och frågande på den tomma platsen vid matbordet. Vad som rör sig i det lilla huvudet vet jag inte. Jag försöker sysselsätta honom mycket de första dagarna just för att vi, antagligen är det mest för min egen skull, inte skall känna av tomheten så mycket. Men om någon dag är jag tillbaks på banan och dagarna blir veckor och helt plötsligt har det gått fyra veckor!

 

Jag antar att många föräldrar känner igen sig i en eller flera av bilderna ovan. Efter att ha spenderat natten i den åttonde positionen så hittade jag den här bilden. Underbar. Adam sover inte alltid hos oss. Han får avgöra det själv. Första veckan hemma från BB sov han hos oss. Sen sov han i spjälsängen så gott som varje natt tills han var tio månader. Då sov han istället så gott som varje natt hos oss i ett par månader. Nu sover han själv allt som oftast. Men vissa kvällar vaknar han och det märks direkt om han vill ha vatten och bli klappad på huvudet eller om han vill sova hos oss. När han ligger någotlunda stilla är det underbart att samsova med sitt barn. När han sitter vid huvudet och river en på kinden, sparkas i ryggen eller försöker lägga sig över ansiktet är det mindre mysigt. Men det har sin charm det med på något sätt.

 

Vilken sovstil är det som gäller hemma hos Er?

 

Jag har fått berättat för mig hur både jag och min bror satt i fisklådor som barn när vi var med mamma och pappa på bryggorna. Nu var det dags för Adam att föra traditionen vidare! Den lilla rumphasaren gör ju inga som helst försök till att gå iväg så han satt väldigt bra i lådan. Han hoppade fram och tillbaka i den, tittade sig omkring och fick leka med en klolös tångkrabba vi fiskade upp. Nästa sommar kommer inte vara lika lugn. Då blir det flytväst med en tamp i att surra fast runt kranen mitt på bryggan... ;)

För några veckor sedan lovade jag mig själv att jag inte skule renovera något mer. Arbetsbyxorna var för små och jag var komatrött. Igår kom jag på att jag har ju ett par sletna gamla shorts som jag hade fram till dagarna innan Adam föddes och därmed var ett besök i färghandeln berättigat. Men det blir inget avancerat den här gången. Ska bara måla över en skrikig fondvägg i en lugn, grå nyans.

 

Jag är rastlös. Jag har varit ledig 14 månader nu. Det är en speciell känsla. En semester som aldrig tar slut. Som inte tar slut än på länge. Det är inte det att jag inte vill vara hemma, jag är gärna hemma med barnen så länge som möjligt. Jag är 28 år, arbetslivet finns kvar om tre, fyra, fem år när hemmafruandet är slut. Eller som en kompis sa, jag har testat arbetslivet, det var inget för mig. Kanske vore det annorlunda om jag faktiskt hade haft ett jobb att återvända till. Det har jag inte nu. Eller egentligen har jag det. Jag är anställd. Mammaledig. Men att kliva över rampen igen känns inte aktuellt. Inte på något sätt. Så jag är mellan två jobb.

 

Men tillbaks till rastlösheten. Jag har alltid varit rastlös, det var nog den som drev mig till sjöss. Har ingen längtan efter att ständigt vara på väg men jag vill att det ska hända saker. Jag vill ha saker att göra. Jag vill ha projekt. Att jag kan vinna VM i ohändighet är en annan femma. Jag försöker och oftast lär jag mig något på kuppen.

 

Jag hör hur andra föräldralediga knappt hinner duscha och laga mat. Jag vet inte vad jag gör för "fel". Jag har all tid i världen. Antar det beror på att Adam sover så mycket. Han sover oftast två gånger 30 minuter på dagen. Det är lyx. På 30 minuter hinner jag dammsuga, duscha, plocka ur diskmaskinen, hänga en tvätt, dricka kaffe och kanske till och med slänga in något gratäng i ugnen. Allt det där tråkiga, ångestskapande. Efter det kan vi leka och busa. Och klockan sex ringer mat och sovklockan för lille herrn och jag har en hel lång kväll för mig själv. Och på kvällarna klättrar jag på väggarna. Alternativt river ner tapeter och inser att om man inte har jobb så skapar man sig jobb.