landkrabba

Då var vi back in business igen! Har varit fantastiska dagar hos mina föräldrar bland den bohusländska graniten. Resan dit och hem gick över förväntan. Adam skötte sig exemplariskt! Men det var ändå ett litet äventyr att åka tåg ensam med en bebis och ett ton packning. Lämnade vagnen hemma och det är väl både plus och minus med det.

Läser på Facebook om ovädret som komma skall i Nordsjön. 20 meters höga vågor väntas. Livet i mammaland är allt förbaskat bra när allt kommer omkring. Jag ställer kaffekoppen på bordet, kaffekoppen står kvar. Jag tar inte en dusch med livet som insats. Jag sover som en prinsessa. 20 meter höga vågor är inte kul. Jag har visserligen aldrig upplevt det. Mitt "rekord" ligger på 15-16 meter. Det var några jobbiga dygn. Jag hoppas att ovädret kommer vara värst på den norska sektorn, gärna långt norr ut. Sjömannen min ligger och guppar på brittisk sektor...

Jag har tjuvstartat med julpyntet eftersom vi inte är hemma på första advent. Dock går det inte så bra. Stjärnan i sovrummet kan jag inte sätta upp eftersom det sover en liten stjärna där inne. Till ljusstaken i köket behöver jag en förlängningssladd vilket jag inte har. I vardagsrummet har vi fler blommor än vad vi haft åren innan så där får inte ljusstaken plats. Dagens i-lands-problem? Jag tror jag tar mig ett glas glögg och funderar på problematiken!

Adam går och lägger sig runt klockan sex på kvällen. När sambon är i hamn får jag alltid ett sms runt den tiden då han säger godnatt till Adam. På grund av den futtiga men ack så betydande tidsskillnaden så jobbar han då men jag tycker det är lika mysigt varje gång att få läsa upp pappas speciella hälsning...

Pappa kom hem, för vi längtar efter dig...

På torsdag bär det av! Adam och jag ska på äventyr bland den bohusländska graniten! Strax efter åtta på morgonen tar vi direkttåget till Göteborg och därifrån tåg till Uddevalla där mor möter upp med bil och brorsons bilstol. Orkar inte kånka på både vagn och bilstol. Det här är första resan jag ska göra ensam med Adam. Det är faktiskt första gången vi ska åka tåg överhuvudtaget. Jag hade tänkt att "övningsåka" till Karlskrona eller liknande men det har blivit lite bortglömt.

Känner mig rätt löjlig som är lite nervös inför resan. Jag har aldrig åkt tåg med en bebis innan! Vet inte vad jag är rädd för egentligen. Hjälp på och av tåget får jag förhoppningsvis. Jag utgår från att det finns micro ombord och för säkerhets skull så ska jag ta med mig varmt vatten till ersättning och/eller gröt. Skötborden vet jag är läskigt smala men jag har vagnen med och kan byta däri om det känns obehagligt. Adam har hittills inte haft skrikmaraton i fyra timmar så jag tror inte han får det på tåget heller. Men för säkerhets skull tar jag med mig bärsjalen. Vad är det värsta som kan hända liksom?

Den rastlösa delen av mig ville ha äventyr, nu får jag mitt äventyr. Så bring it!

"Adam på tåg" - en månad innan han föddes

Jag har zick-zackat mig fram med 250 meter båt mellan hundratals ankarliggare och kanoter på Lagos Redd. Jag har tuffat fram med 300 meter containerbåt i ett av världens mest trafikerade farvatten. Jag har fått vara med och "fickparkera" denna gigant. Människor har frågat om det inte är svårt, om jag inte är nervös. Nej. Det är busenkelt. Speciellt om man jämför med att navigera i mammaland.

Mammaland är relativt nytt för mig och populationen består av kvinnor. Jag har mest haft killkompisar i hela mitt liv och är väl kanske inte jättebra på att hänga med tjejer. Och i mammaland är det ännu värre. Vad man än säger så missförstår andra det. Om jag tycker en sak så tror en annan mamma att jag tycker hon gör fel. Jösses!

Ett bra exempel är TV-tittande. Jag låter inte Adam se på TV. Inte en chans. Jag har egentligen inget argument för det. Jag tittar själv på TV två timmar i veckan, Bonde söker fru och Grey's Anatomy. Kanske är det därför. Jag tycker han är för liten. Jag tror inte att han förstår. Jag ser hellre att han leker med leksaker, smakar och känner. Och den tid som vi kunde tittat på TV kan jag nu lägga på att sjunga, läsa och kasta runt honom. Andra mammor har blivit mer eller mindre helt ställda när de hört att han inte fått se på TV en enda gång. De går i försvarsställning, säger att det inte är fel att låta barnet titta på TV. Jag har aldrig någonsin sagt att deras ungar inte bör/skall/får kolla på TV. Men min unge får inte göra det. Punkt. Tids nog kommer han nog fastna framför TVn ändå.

Sådär fortsätter det. Mat. Utveckling. Kläder. Sjukdomar. Jag är källkritisk. Jag ifrågasätter saker. Fem års studier på universitetet gör det med en. En simpel fråga och man käftar. Man lägger sig i. Det är idiotiskt. Mammaland är ett fält där trampminorna ligger tätt. Ett enda litet snedtramp och BANG! Det är skönt att jag hittat en vän i mammaland som jag kan prata helt öppet med i alla fall!

En gång i tiden levde jag, mer eller mindre, efter mottot det man inte minns har inte hänt. Den nya tidens motto verkar vara har det inte nämnts på Facebook så har det inte hänt. Jag stör mig när ytliga bekanta hör av sig och påstår saker. Tar saker för givet. Jösses, alla kanske inte vill läsa varje litet steg jag tar?

Det är fascinerande med minnen. Hur lite som kan framkalla en hel kavalkad av minnen. Lyssnar på Imperiet och minns en svunnen tid. En tid då jag var ung, naiv och något mer. Jag vet inte. Det var hösten 2004 och jag var 20 år. Jag hade börjat plugga i Kalmar. Jag var ute på min första praktik. En gammal roro-skorv från mitten på 70-talet. Jag älskade det. Jag var fast. Idag hade jag inte satt min fot på den skutan. Inte en chans. Så mycket fylla, så mycket problem, så mycket intriger. Så skoj för en naiv 20åring. Jag förstår inte hur vi kunde bete oss som vi gjorde. Jag förstår inte att vi fick bete oss som vi gjorde. Trots detta är det med varma känslor jag tänker tillbaks på den tiden. Det var förbaskat kul där och då även om inte vårt beteende var acceptabelt på något sätt.

Vanligtvis brukar tiden när R är på jobb gå fort. Hittills har den stått stilla. Det känns som om han varit ute i tre veckor, i själva verket har han tre veckor kvar. Det suger! Vi pratade nyss. Han tyckte också att det segade sig fram. Flera ombord gnällde och sa detsamma. Jag vet inte vad det är som gör det. Men kan inte någon göra så klockan snurrar lite extra fort?!

GPSen är nerpackad i skötväskan och en liten fikapåse förberedd. Bebis ska bara ha lite lunch och sen sticker vi ut på äventyr med Adams flickvän och svärmor. Geocaching i någon gammal militär kvarlämning står på schemat. Lovely! Vi har "tyvärr" tagit nästan alla gömmor här i Kalmar så varje loggning är guld värd!

Vad ska ni göra idag?

Julen närmar sig med stormsteg och efter den andra, och förhoppningsvis sista, visningen av lägenheten kände jag för att smutsa ner plejset lite. Nedsmutsning sker enklast genom bakning. I alla fall om jag bakar. Har länge velat testa ett recept på saffransmuffins. Sagt och gjort. De var gudomliga!

Ännu en dag med strålande sol. Det känns lite enklare att gå upp då. Överlg så sover vi otroligt bra här hemma men jag kan sakna morgnarna då man bara kunde ligga kvar i sängen och inte göra någonting. Det går inte nu. Adam brukar bestämt meddela när det är dags för gröt.

Nu blir det plock här hemma inför den andra och sista visningen av lägenheten och sen ett schyst avbrott i form av fika med Christine och hennes dotter. Najs! Vi har hittat ett helt underbart café med massor av hembakta kakor samt att det är stooort. Utan problem kan man manövrera omkring vagnarna och det finns en liten hörna med micro, tallrikar, barnbestick, pipmuggar och så vidare. Barnvänliga ställen gillas! Tycker det är lite dåligt med det här i Kalmar tyvärr...

Hon är tillbaks. Vi sa hejdå för drygt ett år sedan. Det är nog närmare ett och ett halvt nu. Jag vinkade åt henne i taxin på väg till flygplatsen. Jag hånskrattade. Kan till och med ha gett henne fingret. Jag var så lättad. Det kändes bra att säga hejdå. Jag vet inte om jag var naiv när jag trodde att jag aldrig skulle träffa henne igen. Jag borde förstått att hon skulle leta upp mig. Det har hon gjort varje gång vi sagt adjö.

Min väninna är mycket speciell och vår relation är inte den enklaste. Hon har fått mig att göra mycket roligt, många minnen har vi tillsammans. Hon har även fått mig att må dåligt, göra saker jag inte borde gjort. Nu är hon tillbaks och jag borde bli rädd men det känns rätt bra. Jag välkomnar henne inte med öppna famnen men hon kan väl få vara här en stund om hon vill. Vi får se hur relationen utvecklas den här gången.

Min vännina heter Rastlösheten. Hon trivs bra i ett oroligt sjömanshjärta. Jag har ingen som helst längtan efter att segla igen. Inte det minsta. Men det måste hända något. Det är inte bra att ha så här mycket tid. Jag tror att flytten kommer göra mig gott. Det och att Plötten börjar krypa så han håller mig lite mer sysselsatt.

Varför är rastlösheten då en hon? Hon är opålitlig som bara en kvinna kan vara...

Jag hör från alla andra som är mammalediga att de har så mycket att göra. Att de inte har tid till det mest basala som att äta och klä på sig. För varför går man annars runt i plysch-dressar med tryck på arslet för? Jag har det motsatta problemet. Jag har alldeles för mycket tid!

Jag har aldrig haft så här mycket tid innan. Vi håller oss sysselsatta, det känns inte som om vi "sitter av tiden" men jag hinner med så otroligt mycket på dagarna. Hemmet har aldrig varit så här städat. Kakburkarna är välfyllda. Tvättkorgen är nästan alltid tom. Jag funderar på om Adam är helt sensationellt snäll. Han ligger mer än gärna i sitt babygym. Han sitter gärna i babysittern och tittar på. Och är han kinkig så får han åka sjal och då stortrivs han. Han får inte all min uppmärksamhet när han är vaken. Inte hela tiden. Självklart busar vi, läser och kramas också. Är jag en dålig mamma för att jag diskar medan han snackar skit med Pingu? Är jag Sveriges sämsta hemmafru som inte fattar vad man ska göra när man är hemma egentliegn?

Jag funderar på om min vän Rastlösheten är på väg tillbaka...

Jag behöver hjälp!

Sitter och planerar och drömmer mig bort inför sommaren 2012. Fjällvandring står på schemat. Vare sig sambon eller jag har fjällvandrat innan och vi kommer dessutom ha en ettåring i sjal eller bärstol med oss. Är det någon av er som har lättvandrade fjäll att rekommendera? Är just nu lite inne på Grövelsjön, bo på fjällstationen och göra dagsutflykter. Har någon varit där?

När man är till sjöss händer det titt som tätt att man missar olika högtider. Jag har firat min födelsedag i januari trots att jag fyller i februari. Jag har firat jul andra advent. Och i tisdags firade vi fars dag. Fars och mors dag, komersiella jippon egentligen. Ungefär som Alla Hjärtans Dag. Men det är alltid kul att fira lite extra och i tisdags myste vi tillsammans, de sista timmarna som en hel familj för den här månaden.

Och älskling, Adam sa pappa är bäst förut! Eller ja, han sa iiiiiiiiihh aaaabbblöööhh men det är fri översättning som gäller!

På söndag och tisdag är det öppen visning av vår lägenhet. Känns konstigt. Främmande människor ska gå omkring och kolla runt. Jag vet inte hur mycket jag skall städa. Att det ska vara rent är ju självklart men hur undanplockat och opersonligt ska det vara? Inför fotograferingen fick inte ens en enda jacka hänga kvar i hallen och fotografen muttrade och suckade när han såg skötbord och spjälsäng och sa att man normalt plockar undan sådant. Jaha?

Från mäklaren har vi fått ett papper om homestyling light. Det står att alla garderober skall vara städade. Det ska vara ordning i skafferierna. Det går inte. Vi har alldeles för mycket saker. Jag skall försöka gömma undan så mycket babystuff som möjligt men öppna garderobsdörrarna, det gör man på egen risk!

Om jag på en visning öppnade en garderob och det var oordning där skulle jag inte bry mig. Skulle ni? Skillnad skulle det kanske vara på en villavisning, om det var oordning i garage, förråd, snickarsjapp och så vidare. Då kanske man skulle börja undra hur huset egentligen är skött. Men om kläderna ligger i en hög i garderoben, om det väller ut leksaker ur en garderob, om det står en kasse med allmänt lösöre bland klänningarna. Jag skulle inte bry mig. Så jag hoppas att eventuella spekulanter inte är allt för känsliga...

Nästa vecka, eller möjligtvis veckan efter det, ska Adam och jag ut på äventyr. Vi skall åka tåg från Kalmar till Göteborg och därifrån vidare med lokaltrafiken upp genom Bohuslän! Mycket spännande. Tänk, det var länge sedan jag tyckte att den tågresa skulle bli spännande... Känns som om allt kan hända. Allt från en tillfällig släng av narkolepsi till skrik-kalas...

Ni vet hur grabbar blir när de är förkylda? Det klagas, stånkas, pustas och de gnäller så man blir tokig. Jag har en sådan i lägenheten just nu. Den här grabben visar dock sitt missnöje med allmän skrikfestival så fort jag vänder bort huvudet och inte riktar 130% uppmärksamhet mot honom. Kan inte vara lätt att vara riktigt förkyld för första gången... Jag menar, jag stod ju med ena benet i graven i lördags fast eftersom jag uppnått en mycket aktningsvärd ålder så vet jag att det går över. Det blir bättre. Jag dör inte. Stackars liten plutt fattar inte vad som händer. Så han skriker. Och gråter. Och stånkar, pustar och gnäller. Tack du visa kvinna som kom på att man kan bära sitt barn inlindat i ett tygstycke! Om det inte vore för bärsjalen vore jag fast i babygymmet...

Så var dagen kommen. Den där dagen. Dagen då det var dags att vinka av en tredjedel av familjen. Suck. Det är aldrig kul. Ett tag tyckte jag att det blev värre och värre för varje avsked men nu har det planat ut en aning. Nu är det mest jobbigt där och då. En månad går snabbt och jag vet ju att vi klarar oss bra.

Att vara sambo med en sjöman är ibland lite knepigt. Att dessutom själv vara sjöman gör inte saken enklare. Men när allt kommer omkring så har vi det riktigt bra. Hade R haft ett vanligt jobb hade han i bästa fall kommit hem när Adam får kvällsmålet. I sämsta fall hade han kommit hem efter att han somnat. Adam är väldigt punktlig när det kommer till kvällssömnen. Mellan 1758 och 1804 somnar han. Vi hade då fått helgerna tillsammans som en familj. Nu får vi varannan månad tillsammans. Dygnet runt. Det finns för- och nackdelar med båda varianterna. Men just nu passar det här oss bra!

Det här med bloggande är svårt. Ibland tappar jag motivationen. Jag vet inte vad jag vill skriva. Hur jag vill skriva. Från början var jag anonym. Men det är så förbaskat tråkigt. Skall man vara helt anonym så får man verkligen vara en i mängden. Jag är inte en i mängden. Jag vill inte vara en i mängden. Om någon som känner mig hittar hit så fattar de rätt snabbt vem jag är.

Internet är litet. Alldeles för litet. Jag vill skriva för människor jag inte känner. Människor som inte känner mig. Ingen av mina vänner vet att jag har en blogg. Jag har ingen länk till den på Facebook. Jag har aldrig berättat om den. Men helt plötsligt så inser jag hur litet internet är. Och jag vet inte hur jag ska göra. Hur jag ska gå vidare.

Det är inte det att jag står för mina åsikter. Det här handlar om något annat. Det handlar om att jag vill kunna skriva fritt, få lite feedback, bara flumma ut lite utan att behöva tänka på vilka som läser. Vilka som kan ta illa upp. Jag vill inte att ytliga bekanta skall diskutera mitt liv.

Har gått med en förkylning obeskrivligt länge. Har känts bättre några dagar men igår kväll smällde det till och jag blev sjuk. Jag är extremt ynklig när jag är sjuk. Det är så synd om mig. Lyx är då att ha en karl som går ut med bebis på långpromenad och handlar godis, glass och skvallertidningar. Jag ska nog överleva detta också! På ett sätt är jag glad att det bröt ut nu, innan R åker. På ett sätt känns det jäkligt trist att jag ska snörvla, hosta och klaga mig igenom vår sista helg tillsammans den här gången.

Dimman ligger tät över Kalmar. Det är en nackdel med maritimt klimat. Denna ständiga dimma på hösten och våren. Tittar man ut ser det ut som bomull, i huvudet känns det som bomull. Dagarna går och jag vet inte vad vi gör. Leker, busar, myser. Var på en ganska rolig utställning på Kalmar Länsmuseum här om dagen som handlade om diverse plastföremål i hemmet. Var himla läckert att se alla plastföremål uppradade efter en färgskala och en hel del minnen från barndommen väcktes till liv. En sån kakburk hade farmor! En sån tratt använder mamma fortfarande!