Julmarknad på Kalmar slott
Igår var vi på julmarknaden på Kalmar slott. Tror att jag varit på den varje år jag varit i stan när den ägt rum. Det är en mysig marknad, speciellt när det är mörkt och slottet är upplyst och det står massor av marshaller på slottsgården och runt vallgraven. Igår blev det dock bara ett snabbt besök för att handla några av de godsaker vi fastnat för.
Vi väckte en del uppmärksamhet. Jag bar Samuel i trikåsjalen och många kom fram och tittade och kom med fina kommentarer. Sambon bar Adam i Ergon. Adam som besväras av tand nummer 16 och tutar (läs skriker högt, mycket och ofta) mest hela tiden. Vi hann i alla fall handla det vi hade tänkt, hade gjort en prioriteringslista i huvudet då vi misstänkte att det kunde bli precis som det blev. Hann inte med att titta på allt vackert hantverk i år men såvitt jag vet så är det jul nästa år också?!
Livstecken
Well, jag kan ju ge ifrån mig ett litet livstecken då och då. Det är ju knappast för mycket begärt. På dagarna går jag och funderar på blogginlägg, saker som jag vill skriva om. När kvällen kommer är allt bortblåst och om jag överhuvudtaget kommer ihåg att logga in på bloggen så blir inga formuleringar bra och det som lät vasst och intressant i mitt huvud under förmiddagskaffet låter bara blaha.
Tiden susar förbi. På fredag är Samuel fyra veckor. Jag funderar på vad vi gjort de här fyra veckorna egentligen. Vi går upp, äter gröt, går morgonpromenad. Sen hem för fika, vila för Adam och sedan lunch. På eftermiddagen leker vi, myser, gör någon utflykt, äter mat. Och vips så är det barn-TV och läggdags. Adam är väldigt kvällstrött så kvällen här börjar vid fem och mellan halv sex och sex så stensover han. Lillebror är lite mer oförutsägbar än. Men han har rättat in sig i ledet och fattat att på nätterna sover man. Visst, han vaknar ju för mat men somnar om direkt efteråt. Tumme upp för det! Nu hoppas vi att det snart börjar gå lite längre mellan matstunderna. Han är ett ritkigt matvrak som käkar var tredje timme. Med de nya anti-kolik-flaskorna tar det längre tid för honom att äta men magen verkar inte göra lika ont längre även om den studntals besvärar honom.
Hepp. Nu skall jag dyka ner med huvudet i lådan som det står JULSAKER på. Med lite flyt kanske jag har fått upp ljusstakar i alla rum till på söndag?!
Andra prioriteringar
Här inne händer det inte mycket. I verkligheten händer det desto mer. Bloggen har rätt låg prioritet men det är ju kul att se att några tappra läsare hänger kvar! Bloggandet blir väl mer regelbundet sen när livet lugnat ner sig igen. Eller vi i alla fall har fått rutin på saker och ting! Det som tar mycket tid just nu är Samuels mage. Han verkar besväras av magknip och har en eller ett par skrikperioder per dag då han är helt otröstlig. Det är jobbigt att se en så liten människa så ledsen. Sjunger, vaggar, bär, pratar lugnande. Man känner sig maktlös. Testar nu magdroppar och magmassage och hoppas det ska hjälpa. Nästa steg är att testa en annan ersättning. Hoppas innerligt att det inte är något som kommer utvecklas till kolik. Det är jobbigt nu men då är vi två vuxna. För Adam blir ju också lidande av att lillebror är ledsen. Well, det är bara att vänta och se om droppar och massage hjälper. Till dess så bär och sjunger vi och sen sjunger vi lite till.
Rock of Ages
För några månader sedan fick jag buzza Lovefilm. Jag hade aldrig hört talats om sidan innan men fattade snabbt tycke för konceptet. Vi kollar inte särskilt mycket på vare sig TV eller film men det jag gillade är att man får ha filmerna hemma hur länge som helst. Det är ju inte alltid en filmkväll blir av och det är ju trist att lämna tillbaks filmer man inte sett, eller betala tråkiga påminnelseavgifter. Så efter testperioden bestämde vi oss för att fortsätta med det hyrpaket vi fått testa, fyra filmer i månaden för 79 kronor. Vi tänkte att det kommer ju blir betydligt mer tid i soffan framöver när man vill ligga ch gosa med sin lilla bebis hela kvällarna!
Här om dagen såg vi filmen Rock of Ages. Vi hade inte läst något om den. Allt vi visste var att den låg på topplistan och att det var flera stora skådeseplare med i den. Trodde nog att det skulle vara någon film i stil med Neil Strauss böcker. Sex, drugs and rock'n'roll. Blev dock överraskade när vi insåg att det var en musikal! Musikaler kan vara lite halvtöntiga tycker jag men den här var verkligen bra! Storyn var väl lite förutsägbar men det blev en filmkväll fylld med skön musik med bland annat två av mina absoluta favoritlåtar, Don´t Stop Beliveving och Here I Go Again. Så gillar ni rock så kanske ni gillar den här musikalen!
Dagen i siffror
Antal timmar ensam med småpojkarna: 5
Antal febriga barn: 1
Antal stekta köttbullar: 11
Antal ihopskakade nappflaskor: 2
Antal kaskadspyor: 2
Antal bytta bajsblöjor: 3
Antal koppar kaffe: 2
Antal kaffefläckar på kläderna: 3
Det gick ju bra att vara själv med grabbarna en dag. Var lite nervös när sambon åkte eftersom Samuel skrikit till och från hela förmiddagen men när Adam väl somnade somnade Samuel också. Dock är han svår att "lägga ifrån sig" då han gärna sover på någon av oss. Men efter att ha vaknat, ätit och kaskadspytt så somnade han gott i spjälsängen. Och så länge någon av dem sover är det ju inga problem att vara själv med dem, höhö! Men det känns skönt att det är ett tag kvar tills sambon mönstrar på!
Matsedel
Adam har en längre tid varit lite kinkig när det gäller mat. Korv i alla dess former går ner men inte så mycket mer. För någon månad sedan kastade han precis all mat som inte var korv, riktigt så illa är det inte längre men det är inte helt bra heller. Nu när vi båda är hemma och jag har fått tillbaks tålamodet (det försvann under den sista delen av graviditeten) så tänkte vi ge matlagning ett försök.
Blev inspirerad av Maria när hon här om dagen publicerade deras matsedel för den kommande veckan så i söndags skrev jag ihop en egen. Dock tycker jag att den blev lite trist. Har ni förslag på bra rätter som passar en barnfamilj? Vi vill hitta en bra mellanväg, vuxen mat i barnvänligt format eller vad man ska säga. För även om Korv Stroganoff är gott så går det inte att leva på det dag ut och dag in.
Hur som helst, så här ser vår matsedel ut för den här veckan. Har bara planerat för luncher då Adam äter sin middag redan vid fyra (han lägger sig halv sex, sex) och vi tycker det är för tidigt att äta.
Måndag: En variant av Pasta Carbonara med rökt kalkon
Tisdag: Makaroner och köttfärssås
Onsdag: Hemmagjorda fiskbullar och potatismos
Torsdag: Spenatplättar med apelsin- och morotsallad
Fredag: Tacos
Lördag: Ugnsstekt kyckling och klyftpotatis
Söndag: Stekt falukorv och makaroner
Första veckan med matsedel har snart passerat och det har funkat finfint! Men behöver som sagt inspiration. Kommer inte riktigt ihåg vad vi åt innan vi fick barn?! Tror att vi åt mycket ute och åt mycket "dyr" mat så som oxfilé, goda ostar och plock från Ridderheim-disken. Så tips mottages tacksamt! Tips på mat eller tips på någon kokbok för småbarnsfamljer!
En schyst slagsida
När Adam föddes vändes världen verkligen upp och ner. Vi visste inget. Vi kunde inget. Det var en enorm omställning, att gå från en rätt vanlig 27-åring till att bli mamma. Den här gången är allt mycket lugnare. Än så länge. Världen är inte upp och ner. Den är bara lite lagom sned sådär, en rätt bekväm slagsida.
Ibland blir det kaos såklart. Som när Samuel blir attackhungrig, Adam börjar sympatiskrika, jag steker plättar och sambon står i duschen. Men det löser sig. Saker och ting är inte så stressande den här gången. Nu är det visserligen ett bra tag kvar till sambon återigen mönstrar på men jag har börjat fundera på hur min och småkillarnas vardag kommer se ut. Hur vi ska lösa logistiken på lättaste sätt.
Jag är rätt duktig på att planera men jag är kass på att följa den oftast välgjorda planeringen. Jag är alldeles för spontan och har alldeles för mycket tid till att improvisera. Men med två små grabbar hemma känns det som om en plan kan vara bra att ha. Den här veckan har vi för första gången skrivit en veckomatsedel och storhandlat efter den och jag måste säga att bara en så liten sak har gjort vardagen väldigt strukturerad och att man slipper stressen "shit, nu är klockan elva, Adam vaknar snart och vad tusan skall vi äta?!" Jag tror att det är små saker som kommer underlätta mycket. Men vad vet jag. Kanske är det när sambon sticker till sjöss som världen vänds upp och ner på riktigt. Eller så fortsätter den att vara lite härligt sned och lagom spontan.
När Samuel kom till världen
Fredagen den andre november vaknade jag runt klockan fyra. Jag kände att jag hade ont i magen. Ont som kom och gick. Trots att jag fött ett barn innan funderade jag på om det var förvärkar eller om det kunde vara början på förlossningen? Vid fem kände jag att "något" hände och när jag gick på toa förväntade jag mig att se att vattnet gått. Icke. Det var blod. Den morgonen fick ingen lugn start.
Väckte sambon. Adam vaknade. Ringde förlossningen. Rösten darrade. Händerna darrade. De frågade en massa saker och jag svarade så gott jag kunde, yrvaken och lite lätt livrädd. De lugnade mig, sa att det inte var någon fara och vi gick och lade oss igen. Sambon och Adam somnade, själv låg jag mest och buffade på bebisen för att känna att den fortfarande levde.
Dagen rullade på. Vi gick upp. Grabbarna klädde på sig, själv gick jag runt i pyjamas. Ska man föda barn behöver man inte klä på sig var mitt argument. Efter frukost satt jag mest i soffan, tittade på Arga Snickaren och andades igenom värkarna. På förmiddagen började jag må illa, det flimrade lite framför ögonen och jag kallsvettades. Trodde att jag hade fått havandeskapsförgiftning och ringde förlossningen igen. Bad om ursäkt för att jag var världens sjåpigaste omföderska. Återigen lugnade de mig, sa att det inte rörde sig om havandeskapsförgiftning i alla fall. Hepp.
Det blev lunch. Jag sörplade i mig lite yougurt, vad grabbarna åt minns jag inte. Trivdes bra med att sitta vid köksbordet och satt där och stirrade på en tomatfläck på duken. Efter lunch promenerade sambon bort med Adam till barnvakten och körde in bilen i lägenhetsområdet. Vid halv två började jag tröttna på att vara hemma. Var tredje värk började göra så ont att jag sa lite ajaj annars var det rätt lugnt. Men jag kände för att åka in till sjukhuset då det kändes tryggare att vara där.
Bilresan var ingen höjdare. Att åka över gupp gjorde ont. Att stanna vid rondeller och övergångsställen gjorde ont. Kullersten ska vi inte prata om. Ni som varit i Kalmar vet att det finns gott om kullersten i den här byn...
1420 skrevs vi in på förlossningen. De gjorde CTG och det var pest och pina att ligga där på rygg. När CTG'n var klar gick sambon och parkerade om bilen då vi stod på handikapplatsen precis utanför entrén. Under tiden underöskte barnmorskan mig och informerade mig glatt om att jag var fullt öppen?! Hur tusen gick det till? Jag var övertygad om att jag var världens sjåpigaste omföderksa och att de skulle skicka hem mig, trodde att jag max var öppen tre, fyra centimeter. Första tanken som dök upp i huvudet var "det var då själva fan, R är hemma men nu kommer han missa allt för att han är och parkerar om biljäveln!" Jag tror barnmorskan såg vad jag tänkte för hon sa att barnet skulle ner en bit till innan det var dags att föda fram det. Phu.
Sambon kom tillbaks och jag informerade honom om vad som var på gång. Vi ska föda barn. Typ nu. Sen gick det rätt snabbt. Jag fick testa lustgas och tyckte den var helt okej den här gången. Lustgasen och en brandvarnare i taket var vad jag fokuserade på. De försökte sätta venflon på mig precis när de första krystvärkarna kom. Som vanligt misslyckades det. Jag svor och var allmänt otrevlig. Undersköterskan klappade takten till en låt mot mitt ben. Jag svor och var allmänt otrevlig. De skulle badda min panna med kallt vatten. Vattnet var inte kallt. Jag svor och var allmänt otrevlig. Jag är rätt trevlig som person egentligen och var noga med att be om ursäkt i värkpauserna. Sen svor jag och var allmänt otrevlig igen.
Runt 1515 tog de hål på fosterhinnorna och 1532 kom en hal, slemmig, skrikande liten Samuel ut. Han var så fin. Så perfekt. Och det kändes så naturligt att se att det var en pojke. Allting gick så fort och jag har fortfarande svårt att förstå hur tusan jag kunde vara hemma under hela öppningsskedet. Hade för mig att det gjorde betydligt ondare, tyckte inte att det var så farligt den här gången. Det värsta var, precis som förra gången, när de skulle sätta venflon. Men det var en komplikationsfri förlossning, vi fick vår helt friska lilla fina pojke och jag var inte allt för sargad jag heller. Sen fick jag äta Ahlgrens bilar och var allmänt lycklig!
Om ni vill läsa om hur det gick till när Adam kom till världen har jag skrivit om det här.
Sjalbarn
När Adam föddes fick jag en trikåsjal av två vänninor. De hade läst att det var supertrendigt att bära sitt barn i sjal och tyckte väl att jag skulle bli en cool morsa. Jag var redan nyfiken på att bära i sjal och blev således överlycklig för den fina presenten. Var lite rädd att använda sjalen när Adam var nyfödd, han var ju så skör och ömtålig. Tänk om jag skulle ha sönder honom?! När han var cirka tre månader och huvudet var stadigt så började jag dock bära mycket, flera gånger per dag. Han gillade det. Jag gillade det. Och nu har vi ett nytt litet sjalbarn.
Samuel var bara några dagar gammal när jag testade att knyta upp honom. Han var nymatad, vaken, hade ren blöja och verkade vara på allmänt bra humör. Det tog fem minuter sen stensov han. Bra betyg. Det är ovant med trikåsjalen och knytningarna blir långt ifrån perfekta. Jag har aldrig burit i vaggposition innan men det ger sig. Träning ger färdighet som det så fint heter. Knyta trikåsjal är inte svårt och Samuel ligger bra men det får ju gärna se snyggt ut, att tyget ligger tight hela vägen över axlarna, att det ser bra ut på ryggen och så vidare. Tycker det är kul att han hittills verkar gilla sjalen. Att bära sina barn underlättar vardagen på så många sätt. Och det är mysigt! Samuel får inte samma närhet som Adam fick. Vi har inte tid at ligga på soffan från morgon till kväll och bara titta på honom. Kvällarna är "Samuel-tid". Självklart får han gos och mys däremellan men med sjalen kan jag få ha honom mot bröstet en timme eller två och samtidigt hinna vika tvätt, förbereda lunchen, plocka av på diskbänken, läsa för Adam och så vidare. Typiskt bra grej!
Fredagsmys
För en vecka sedan hade vi det bästa fredagsmyset i världshistorien. Veckan har gått fort, väldigt fort. Jag minns första veckan med Adam. Allt var kaos. Jag var så trött. Så osäker. Så rädd. Och stundtals väldigt ledsen. Den här veckan har bara varit underbar på så många sätt. Och det känns så bra!
Vi har haft fredagsmys idag med. Efter lunch åkte sambon och Adam till simhallen för lek och plask medan jag och Samuel låg i soffan två timmar. Han sov på mitt bröst och allt var så tyst och stilla. Eftermiddagen har fortsatt i samma anda med Adam-gos framför TVn och sedan efterlängtat besök av mina föräldrar. En bra fredag som nu börjar lida mot sitt slut. Life is good.
Det känns så naturligt
Det är många som sagt att det kommer ta tid att komma in i rollen som tvåbarnsförälder, att det kommer vara en så stor omställning. Än är det väl för tidigt att säga att man kommit in i den rollen, vi lever i vår lilla mysvärld. Men vi är i full fart med att skapa oss vår nya vardag. Utgångspunkten är såklart den gamla vardagen, de gamla rutinerna. Adam vaknar fortfarande mellan sex och halv åtta och vill ha frukost. Han sover 40 minuter på förmiddagen. Vill ha lunch efter det. Och så vidare. Och nu skall Samuels rutiner läggas på det här. Trots att det inte ens gått en vecka sedan han föddes så har vi redan skapat oss vanor. Små, små saker. Som promenad efter frukost när båda barn är nymatade och nöjda. Och barn-TV på eftermiddagen när i alla fall Adam börjar bli lite trött. Samuel, han sover mest hela tiden.
Vår BVC-sköterksa var här på hembesök idag. Vägning och lite allmänt prat. Grabben vägde in på 3490 gram så han har passerat födelsevikten med tio gram. Hon frågade hur det kändes att nu ha två barn. Och även om det är lite ovant så måste jag säga att det känns väldigt naturligt. Så självklart på något sätt.
Jag kan ju ärligt säga att jag inte är redo att vara själv med smågrabbarna än. Inte på långa vägar. Om sambon skulle åka på jobb om ett par veckor hade jag nog funderat mycket på hur det skulle gå. Hur jag skulle få ihop vardagen. Alla de där sakerna som jag inte tänkt på innan. Som att vi bor på tredje våningen utan hiss till exempel. Det kommer bli mycket spring i de trapporna med två barn, babyskydd, liggkorg till vagnen, matkassar, soppåsar. Men nu är inte fallet så. Sambon kommer vara hemma till efter nyår. Kanske januari ut. Då är Samuel två, kanske nästan tre, månader. Nya vanor och rutiner kommer vara etablerade, även om det kommer bli ett litet äventyr att vara själv med grabbarna i en månad. Men det är som sagt lång tid kvar. Och den tiden tar vi till vara på!
Tack!
Tack för alla fina kommentarer och gratulationer till oss och vår lilla Samuel! Han är idag fyra dagar och det var just denna dag han var beräknad att göra entré på. Men våra barn verkar ha ärvt min extremt tidspessimistiska sida och ser gärna till att komma i god tid.
Hela lilla familjen mår bra. Vi åkte hem efter två dygn och tar det nu väldigt lugnt. Frysen är full med matlådor och vardagen får vänta. Sambon är ju tjänstledig nu och kommer vara hemma till efter nyår så det finns gott om tid att komma in i nya vanor och rutiner. Ingen stress. Är så glad att han är hemma, att han fick åka hem tidigare.
Samuel är än så länge en trött liten krabat som mest sover, både dagtid och nattetid. Han är ett matvrak utan dess like men märker att han blir nöjdare och nöjdare för var dag. På torsdag kommer vår BVC-sköterska på hembesök för vägning och lite allmänt prat. Tycker väldigt mycket om henne och ser fram emot besöket, även om huvudet kanske inte är proppfullt av frågor den här gången...
Samuel föddes 15.32 i fredags eftermiddag. Det hela gick rätt snabbt, var fullt öppen när vi kom in till förlossningen. Enligt journalen tog det drygt en timme från att vi skrevs in tills Samuel var född. Tio fingrar, tio tår och en mörk liten kalufs. Att se att det var en pojke var så självklart. De allra flesta har gissat på en tjej och att jag skulle gå långt över tiden... Samuel vägde 3480 gram och var 49 cm lång. Ett helt halvkilo större än brorsan med andra ord men ändå så liten. Och Adam, han är en jätte nu! Att bära honom, krama honom, stryka honom över huvudet känns så annorlunda nu. Han är så stor, han kan så mycket. Att han inte är någon bebis längre har jag väl insett men att han är såhär stor?!
Well, det blir lite osammanhängande prat från min sida. Nu väntar vi på att Adam ska vakna så vi kan äta lunch och sen ska vi ut på första promenaden. Igår öste regnet ner hela dagen men idag är det en klar och fin höstdag!
Samuel
Senaste dagarnas bloggfrånvaro beror på att en fin liten Samuel har kommit till världen! Halv fyra igår eftermiddag kikade han ut efter en snabb förlossning. Alla mår bra och livet är sådär härligt upp och ner som det bara är när en ny familjemedlem gjort entré... Ja. Jag återkommer så småningom. Jag har viktigare saker för mig nu, typ bebisgos :)
