landkrabba

Vet ni hur man lättast sparar en massa pengar på mellandagsrean? Gå på stan med två ungar som börjar gallskrika så fort man närmar sig en affär. Vet ni hur man lättast spenderar en massa pengar på mellandagsrean? Skickar hem de två gallskrikande ungarna med pappan (som ändå inte är så fascinerad av klädaffärer och rea, ingen större skada skedd).

 

 

Kom hem med lite nytt till Adam. Samuel får nöja sig med brorsans gamla kläder. Lite nytt får det väl bli till honom med. Han är en liten kräkapa så det går åt några fler ombyten till honom än vad det gjorde till Adam. Gick in en sväng på Indiska och lev så glad när jag såg att "min" kofta var på rea. En petrolgrön sak som jag gått och tittat på länge men tyckt att 500 kronor varit för mycket. Ännu bättre att den fanns i min storlek! Sen hittade jag den här underbara klänningen. Inte på rea men va fasen, är det egentligen någon som enbart handlar reaplagg på rean?!

Iförgår gav jag mig ut på årets första joggingrunda. 26e december. Bättre sent än aldrig. Idag var det dags för årets andra runda. Har båda gånger hittat en slinga på 2,5 kilometer vilket känns som en lagom start. Jag tar mig runt och jag är inte särskilt nära döden. Tar det lugnt och försiktigt. Jag har inte sprungit sedan sensommaren 2011. När allt kommer omkring så födde jag ju ändå barn för ett par månader sedan. Men jag känner mig återställd och är taggad till att komma igång med träning och viktnedgång igen. Har fyra kilo kvar tills jag är tillbaks där jag var när jag blev gravid med Samuel (men väger ändå mindre än när jag blev gravid med Adam). Dom kilona ska bort i första hand och sedan skall resten bort. Målet är någonstans mellan 15-20 kilo. En ganska lång resa. Men sedan sommaren 2010 har jag gått ner 13 kilo och då har jag fött två barn under den tiden så det ska nog gå. Det får ta sin tid.

Bättre sent än aldrig, idag kör vi sista inlägget i "julkalendern"!

 

Fem fina saker som hänt under december. Först och främst måste jag säga att det är att Samuels mage har blivit bättre. Det är inte bra men bättre. När han var cirka fyra veckor skrek han från ungefär tio på förmiddagen tills han somnade för kvällen. Han sov knappt på dagarna och kom aldrig till ro. Men olika magdroppar, magmassage, anti-kolik-flaskor samt byte av ersättning har hjälpt honom en del. Dagarna är oftast bra nu, kvällarna lite si och så. Bytte märke på ersättning här om dagen så vi hoppas att det blir ännu bättre och slutligen helt bra!

 

Får även passa på att skryta lite om Adam. Han börjar äntligen visa tendenser på att lära sig att gå! Han har ju varit rätt seg med just den biten, är drygt 18 månader. Men nu går han lite med gå-vagnen, går längs med väggar och möbler och har som mest tagit fem, sex steg utan stöd. Snart så!

 

Ett annat fint minne från december var när vi åkte till Kalmar Läns Museum för att rasta Adam. De har ett fint lekrum inspirerat av piratutställningen de haft i år. Lekte där någon timme och gick sedan runt på stan. Det var dagarna innan jul och det var så mysig stämning på stan. Vi köpte med oss latte från Espressohouse och lallade bara runt.

 

Stora julstöket var även det roligt. Sambon och jag kokade knäck för första gången. Trelitersgrytan stod i kylen fylld med gröt och vi försökte oss på att koka i lilla kastrullen. Det var ett himla passande så att det inte skulle koka över och när den kokat 30 minuter hade den bara kommit upp i drygt 100 grader. Förstod ju att det skulle ta tre och en halv evighet att nå 125 grader så mitt i knäckkoket diskade vi stora kastrullen, hällde över knäcksmeten i den och två minuter senare nådde vi 125 grader. Var osäkra på om knäcken verkligen skulle bli bra på grund av kastrullbytet men den blev perfekt. Så vi ska nog koka knäck nästa år också!

 

Själva julafton var så mysig. Bara R, jag och barnen. Vi bestämde tidigt, redan innan Samuel föddes, att vi skulle vara själva i år. Och det kändes verkligen som helt rätt val. Bara vi. Vår lilla familj. Öppnade klapparna på förmiddagen så att Adam skulle kunna leka med dem under dagen. Gick sedan på långpromenad i det fina vädret så att barnen fick sova och sen hem och duka upp vårt lilla julbord. Det var en dag att minnas även om vi inte gjorde något särskilt. Men det är så jular ska vara tycker jag. Lugna och sköna.

Till slut lyckades vi knäcka koden hur vi skulle få Samuel att sova på dagen. I en veckas tid har vi ställt ut honom i extravagnen på balkongen om vi inte kan vara ute och promenera med andra vagnen. Ju kallare desto bättre hälsar Samuel! Han gallskriker sig igenom påklädningsproceduren, våra barn skulle nog vilja vara nudister då Adam tutar lika mycket han. Han gallskriker när man lägger ner honom i hårdliften och stoppar om honom. Sen somnar han bara man lyfter liften från golvet. Enda problemet är att Claes Ohlssons babyvakter för 99 kronor börjar krångla vid -4 grader...

Det finns många jag älskar men jag tänkte nu skriva lite mer om lillkillen i familjen, Samuel. Idag är han sju veckor. De här veckorna har gått fort och vi har egentligen inte gjort så mycket. Samuel har haft en del problem med magen och stundtals varit väldigt ledsen. Förra veckan skrek han verkligen hela dagarna, från tio på förmiddagen tills när han somnade för kvällen. Den här veckan har det varit bättre, men långt ifrån bra. Men vi hoppas att det bara blir bättre och bättre!

 

Bortsett från det magonda är Samuel är ganska glad filur. Han trivs i sin babysitter där han sitter och tittar sig omkring. Om han sitter där och är nöjd och glad och man tar upp honom för lite bebisgos så blir han förbannad och börjar skrika. Likadant om han börjar skrika i famnen så är det i regel bara att sätta ner honom i babysittern så tystnar han, om han inte skriker för att han har ont vill säga. Då är det inte mycket som hjälper.

 

Han har nu börjat le en hel del. Roligast hittills är när man säger pip pip pip. Igår vände han sig från mage till rygg för första gången. Han sitter helst med huvudet åt vänster och eftersom han sitter och småspyr allt som oftast så luktar han alltid illa på vänster sida men inte på höger.

 

Han är riktigt kass på att sova på dagen. Nu har vi i alla fall kommit underfund med att han kan sova i Emmaljungan på balkongen, påpälsad i overall och åkpåse. Annars somnar han bara i vagnen under promenad. Bortsett från de två första veckorna så är det en enda gång han somnat på mig! På nätterna sover han dock rätt bra. Vaknar var fjärde, femte timme för mat. Men vi brukar boosta honom med en flaska när vi går och lägger oss så det blir bara ett nattmål på det viset.

 

Han har inga direkta favoritprylar än. Han tar nappen ibland men oftast inte. Å andra sidan försöker vi inte överdrivet mycket. Har inte riktigt tid till att sitta ch stoppa in nappen varje gång han spottar ut den... Adam brukar ropa neeej när han ser att Samuel spottar ut nappen, Adam är väldigt förtjust i sin napp. Han försöker då stoppa in den igen. Ibland träffar han munnen, ibland näsan eller ögat. Samuel verkar inte bry sig särskilt mycket om Adams upptåg. Adams senaste sysselsättning är spela i sin enmans kastrullorkester och det låter förjvligt men Samuel, han bara sitter där i sin babysitter och kollar på sitt Libero-bi. Han kanske tycker att det låter fint? Det finns väl viss risk för att min tondövhet har gått i arv...

 

Ja, det var några rader om Samuel. Eller ganska många. Vi hoppas nu för att hans mage slutar bråka så att han kan få vara en glad och nöjd bebis. Bebisar ska inte behöva ha ont, de ska få vara nöjda, glada och lyckliga!

Sambon hade varit en sväng i stan och när han kom hem undrade han vad jag och grabbarna gjort. Samuel sov på balkongen så han hade jag inte så mycket mer att berätta om. Sen kom vi då till Adams och min sysselsättning.

Ja, det var väl kanske inte det svar han hade förväntat sig där jag stod och kokade ättikslag till sillen. Men sanningen är att det var nästan lite av rysk roulette, i alla fall för Adams del. I ena handen hade jag russin för att muta honom med och i den andra handen hade jag kryddpepparkorn medan jag for runt och letade efter morteln (som jag inte hittade, krossade kornen med D-vitaminflaskan istället). Av Adams reaktioner att dömma så har han inte fått kryddpeppar men jag kan inte garantera att det inte ligger något russin i sillen. Mandel i gröten eller russin i sillen, sak samma!

Vad jag önskar mig i julklapp är lätt. Ett Starbuck's här ute i området där vi bor och jag promenerar runt! Inne i stan finns både Waynes och Espresso House nu för tiden men dit tar det en timme att gå. Å andra sidan måste vi lalla runt med Samuel i vagnen hela dagarna för att han ska kunna komma till ro och sova bort lite av det magonda men det är långt till stan. Så ett Starbuck's här ute i hooden hade inte varit fel. Gärna med barnvagns-drive-in. Tack.

Vissa av er kanske kommer ihåg Lunarstorm? Andra av er kanske aldrig har hört talas om det. Det var i alla fall ett community på nätet, innan Facebook. En dag satt jag och kollade runt på olika profiler och några rader på en sida fastnade jag för. Jag hatar att flyga och det enda jag egentligen kan skryta om är att jag korsat Nordatlanten åtta gånger med båt på en vinter. Jag hade precis korsat Nordatlanten fyra gånger på en vinter och skrev några rader i gästboken. Det var början på en lång vänskap.

 

Till en början hade vi bara kontakt på Lunarstorm. Sen blev det MSN och SMS. Sen träffades vi och ett tu tre så var vi kollegor! S har alltid varit som någon form av bollplank för mig. Han bodde då i Göteborg och jag i Kalmar. Det var skönt att kunna berätta om precis alla tokigheter jag ställde till med för någon som inte kände de andra personerna i historierna. Jag tror nog att han är en av dem som vet allra mest om mig, både bra och mindre bra saker.

 

Idag bor han ännu längre bort än Göteborg och vi har inte träffats sedan jag gick iland. Vilket börjar bli ett tag sedan. Jag önskar att han hade bott aningens närmare än Värmlands djupa skogar men men. När vi arbetade ihop så umgicks vi mycket ombord. Vi har aldrig arbetat "tillsammans" då vi tillhör olika avdelningar men han brukade komma upp på bryggan efter middagen och prata bort några timmar om han hade tid. Eller så tog vi en öl efter vakten. Vi kunde prata i timtal om såväl djupa som ytliga saker. Det är faktiskt en av de saker jag saknar mest med att vara till sjöss. Alla de intressanta diskussioner som jag haft med olika människor uppe på bryggan. Att sitta där och prata över en kopp kaffe medan solen går upp eller ner, valar leker runt fartyget eller sjön slår över containrarna är hur trevligt som helst!

Jag har en drömresa. Jag har drömt om den länge. Några av de tänkta destinationerna är Shetlandsöarna, Orkneyöarna, Skottland, Island, Svalbard, Grönland. Efter gymnasiet var jag nästan på väg. Jag var taggad till tusen men ville inte åka själv. Jag letade resesällskap men alla andra ville hellre till Asien och Australien. Eller en vecka charter till Medelhavet. Så jag lade ner projektet. Dock vill jag gärna komma iväg. Någon gång. Jag kan tänka mig att vi börjar med Skottland och kanske tar en tur upp till Shetland eller Orkney. Island får bli ett eget projekt. Men det dröjer nog några år till. Just de där lite större, häftigare resorna så tycker jag att det är bra om barnen är lite större så att de också får ut något av det. Nu medan de är såpass små duger Sverige bra eller kanske en vecka på all-inclusive på Kreta! Men sen, sen ska det äventyras! När vi slipper släpa på blöjor, ersättning, välling, barnvagnar och liknande.

 

När jag var liten var jag en drömmare, och det är jag nog fortfarande. Jag hade svårt att passa in. Jag var en pojkflicka som älskade allt som hade med hav, fiske och båtar att göra. Jag lekte gärna i bergen och hade många killkompisar. Men jag tyckte lika mycket om att leka med mina Barbie-dockor och läsa Frida tillsammans med de få tjejkompisar jag hade. Ju äldre jag blev desto svårare blev det att kombinera de båda umgängeskretsarna och någon gång på mellanstadiet förvandlades jag från en ganska populär tjej till en som blev väldigt mobbad. Jag vet fortfarande inte vad som hände. Det gick över en natt.

 

Istället var jag mycket själv, läste, lekte och framförallt drömde. Drömde om hur livet skulle bli när jag blev stor. Vad jag skulle göra. Hur jag skulle leva. Jag visste att det skulle bli bra i framtiden, bara jag kom bort från ön. Började prata om att flytta hemifrån på mellanstadiet och när gymnasiestarten kom kunde mamma och pappa inte hålla mig kvar längre. Och då vände allt.

 

I drömmarna så var jag gift med en blond man, hade två söner som hette Johannes och Jesper och vi arbetade som fiskare. Idag är jag sambo med en blond man, har två söner som heter Adam och Samuel (och Samuel heter Johannes i andranamn) och vi arbetar till sjöss. LIving the dream med andra ord!

Det var väldigt länge sedan jag läste den här boken så jag får erkänna att jag inte kommer kunna skriva någon vettig recenssion av den. Har glömt många detaljer men minns att den var väldigt läsvärd. Handlar om en dansk sjöfartsstad och man får följa människorna i den och deras öden under flera generationer. Huvudpersonen seglar runt på världshaven för att leta efter sin försvunne far. Vi får vara med på segelskutornas tid, ångbåtarnas, under de två världskrigen. En fantastisk bok som bör läsas!

En favoritsak. Vad har jag för favoritsaker egentligen? Det är skillnad på saker man måste ha och saker som är favoriter. Mobilen är ju en sådan pryl som är svår att klara sig utan, datorn likaså. Men de är inga favoriter. Hårfönen är även den ett måste för någon med tunt, platt skandinaviskt hår. Min frisör sa en gång vet du att du verkligen har jätterakt hår? Eh ja, jag är brutalt medveten om det.

 

Det här ämnet var lätt. En person jag saknar väldigt mycket är min mamma. Min mamma bor på andra sidan landet. Det är ganska exakt 45 mil mellan oss. Jag flyttade hemifrån som 16åring och har aldrig haft någon egentlig hemlängtan. Visst har jag saknat min familj men aldrig sådär hjärtskärande mycket. Sen vi fick Adam, och speciellt sedan Samuel föddes, saknar jag mina föräldrar och speciellt mamma väldigt mycket.

 

Det hade betytt mycket att ha dem nära. Att kunna kila över på en kopp kaffe. Att ha någon att prata med. Att kunna få lite hjälp med barnvakt ibland. Här i Kalmar är vi rätt ensamma när det kommer till just den biten. Möjligheterna till barnvakt är inte särskilt stora. Jag har bra kontakt med mina föräldrar och pratar i telefon med mamma flera gånger i veckan. Jag får all den hjälp och stöd jag behöver men allt sker via telefon. Ibland hade det varit skönt att kunna lämna barnen hos henne för att åka och storhandla utan dem. Det vore skönt att kunna äta middag där en kväll i veckan, en middag utan krav och måsten. Bara komma dit och sätta sig vid ett dukat bord. Det hade varit praktiskt att kunna kila över till henne för att låna en stor kastrull eller något annat som jag sällan använder. Det kanske låter som om det är hjälp jag saknar mer än henne men det är inte riktigt sant. Det är henne jag vill ha. Och hennes hjälp. Och hennes famn. Att få en varm kram av mamma är underbart. Jag minns när jag var liten och satt i hennes famn, lutad med huvudet mot bröstet och lyssnade på hennes hjärta. Det skulle jag fortfarande vilja göra.

Framtidsdrömmar. Vill ni höra om de realistiska eller de som är just drömmar? Verkligheten ser väl ut så här: Mammaledig något eller några år till. Plugga vidare och skaffa något tryggt kontorsjobb med fasta tider och lön som strömmar in på kontot alternativt få ett tryggt kontorsjobb med fasta tider och lön som strömmar in på kontot utan mera utbildning. Köpa hus. Ha tid över för friluftsliv, resor och små äventyr med familjen. Leva ett ganska lugnt, stillsamt och vanligt liv. Och så var det då drömmarna.

 

Jag skulle vilja bli fyrvaktare på Irland eller i Skottland. Vi bor i fyrvaktarbostaden. Jag jobbar i fyren och sambon har ett mikrobryggeri alternativt så kokar han whiskey. Om det blir det sistnämnda skall whiskeyn heta MacKallmah efter Kalmar. Barnen springer runt på de gröna kullarna i sina hemstickade tröjor (bortse från det faktum att jag inte vet vilken ände man har åt vilket håll på ett par stickor). I verkligheten är jag inte särskilt förtjust i hundar men självklart har vi en liten shetland sheep dog. Den springer också runt på de gröna kullarna. Om sambons whiskeykokande går bra kommer vi köpa ett slott (jag misstänker att man inte blir särksilt rik på att blinka med en lampa i en fyr...)

 

Det är så långt drömmen sträcker sig nu. Vad vi ska göra med slottet vet jag inte. Jag har skrivit om den här drömmen tidigare, såg nu att det är inte så mycket som ändrats... Dröm nummer två, om Grekland och åsnan i trädgården finns bättre beskriven i det länkade inlägget...

Jag börjar acceptera läget. Våra barn sover helt enkelt inte på dagen. Adam sov väldigt lite som bebis. Många kommenterade det och fick flera uppmuntrande rop i stil med att visst kommer sova längre än 20-30 minuter så fort han blir lite mer aktiv, mer rörlig, att han blir trött. Och visst började han sova längre. När han var 16 månader. Nu sover han oftast en vila på 45 minuter.

 

Sen har vi då det senaste tillskottet i familjen, Samuel. Till skillnad från Adam och hans små tupplurar så sover inte Samuel alls. Och man kan ju ganska lätt räkna ut att han inte alltid är så lätt att handskas med när han varit vaken sex, sju timmar. Vi försöker med olika saker. Vyssja i vagnen inne, bära i sjal och sele, gunga i babysittern, bilbarnstolen. I sjal/sele somnar han men sen får man ju bära honom tills han sovit klart vilket ofta handlar om fyra, fem timmar när han varit vaken så länge. Det går inte att lägga ner honom. I vagnen inne sover han bara om man ständigt vyssjar på vagnen och det är lite svårt att i vardagen få in fyra timmars vyssjande. Det som fungerar bäst är om han får somna i vagnen ute under promenaden, då kan han oftast sova vidare i insatsen när vi kommit hem. Men det är inte alltid man kan gå ut på promenad just när det är dags för honom att sova. Som igår och idag då snön verkligen vräker ner! Funderar på om han känner skillnad på vagn och vagn? När vi promenerar använder vi Doneky'n medan vi i lägenheten har vår gamla Emmaljunga. Bor ju på tredje våningen utan hiss (och spiraltrappor!) så tanken på att ta upp och ner syskonvagnen flera gånger per dag är inte så lockande. Å andra sidan, fungerar det så är det ju värt det?!

 

Jag vet att jag går händelserna i förväg men jag funderar på hur det ska bli när sambon åker på jobb. Just nu skulle det vara svårt att ta hand om två barn eftersom jag ständigt måste bära det ena för att han ska sova. Att Adam inte går än och vill bli buren mycket underlättar ju inte. Men vi löser det då. Förhoppningsvis så har Samuel fått till dagssömnen lite bättre då. Eller?!

Jag vet inte om jag har någon favoritlåt. Jag har funderat och funderat men kommer inte på någon specifik. Lyssnar på väldigt blandad musik. Jag kan absolut ingenting. Jag kan tycka att en låt är bra och struntar sen i vem som gjort den, vilket år albumet kom, vem som var sångare i bandet och så vidare. Flera kollegor har skrattat åt mina spellistor i iPoden, lämnade den alltid kvar på bryggan eftersom det var så irriterande att komma upp klockan fyra på morgonen och inse att man inte har någon musik. Speciellt på Nordatlanten. Det är lite ont om radiostationer där.

 

En artist som jag alltid tyckt väldigt mycket om är Lars Winnerbäck. Upptäckte honom för snart tio år sedan och lyssnar fortfarande mycket på hans album i perioder. När jag nu sitter och tänker på favoritlåtar så kan jag bara komma på låtar som jag lyssnade på när jag arbetade till sjöss. Kanske för att jag lyssnade på musik på ett annat sätt då. Nu står radion bara på i bakgrunden. Mix Megapol blandas med Rockklassiker och då och då lite P4.

 

En låt som alltid fick mig pigg och på bra humör var Timo Räisänen med Sweet Marie. När livet kändes jobbigt var det skönt att luta huvudet mot den svala ventilen (fönstret) och gråta till Hero of War med Rise Against. Magnus Johanssons Magnus Pappa Är En Flygkapten är en låt som påminner om en väldigt rolig jul mitt ute i ingenstans. En annan låt jag gillar skarpt är Journey's Don't Stop Believing. Ja, som ni ser är det rätt blandat. Och någon direkt favorit har jag inte.

 

Som de flesta andra följer jag ett flertal bloggar och det finns inte en chans att jag kan rada upp alla här. Vissa besöker jag varje dag, andra någon gång i veckan och så finns det dem som jag helt plötsligt kommer på att det var länge sedan jag läste. Gemensamt för de allra flesta bloggarna jag följer är att det är "vardagsbloggar". Vanliga människor som skriver om sitt liv, stora som små händelser. Överlag är det det jag fastnar för, att människor delar med sig. Jag läser hellre ett inlägg med mycket text (helst välskriven, tappar lätt intresset om det är mycket stavfel och särskrivningar) än ett inlägg med en bild och ett par meningar. Med andra ord har jag inte fastnat för Instagram. Kanske upptäcker jag tjusningen med det lagom tills det kommer något nyare, häftigare och bättre?!

Här om dagen fyllde Samuel en månad. Och imorgon fyller Adam ett och ett halvt år. Tiden går bevisligen rätt snabbt. Vi pratade på det idag, sambon och jag. Att det redan är ett och ett halvt år sedan Adam föddes. Tiden har gått fort men livet innan vi fick barn känns så avlägset. Vad gjorde vi då liksom?

 

Livet i vår lilla bebisbubbla rullar på. Vissa dagar är lite tuffare men de flesta är bra. Man kan väl säga som så att de bra dagarna är bra men de jobbiga dagarna är riktigt jobbiga. De första två veckorna var hur lugna som helst. Samuel sov mest hela tiden och vi var väldigt fascinerade av det. Adam var fyra dagar gammal när han började sova en halvtimme åt gången. Det var först när han var 16 månader som han regelbundet började sova cirka 45 minuter i ett svep varje dag. Men efter två veckor började Samuels mage krångla och han skrek ofta, mycket och länge varje dag.

 

Magen på honom är bättre och han börjar bli nöjdare. Han gallskriker inte men gnäller en del på eftermiddagen när han börjar bli trött. Det är bara att inse, våra barn tycker inte om att sova på dagen. Men han sover på natten, vaknar var tredje till fjärde timme för mat och somnar om direkt. Han kräver dock mycket nrähet och sover för det mesta på någon av oss och de stunder han sover på dagen sover han bäst i trikåsjalen. Att bara tänka tanken på att försöka lägga honom i sängen gör att han vaknar direkt.

 

Ibland smyger det dåliga samvetet sig på. Adam har accepterat lillebror och är väldigt försitkig med honom men han är ju bara ett och ett halvt år och kräver en hel del. Speciellt på eftermiddagen när han är trött kan han bli väldigt arg, ledsen och svartsjuk om jag bär eller matar Samuel. Det är svårt att räcka till. Nu är vi ju två vuxna hemma och kommer vara det en månad till så egentligen är det inget problem men det känns i mammahjärtat när barnen skriker och man måste "prioritera". Adam är ju dessutom rätt mammig även om det har blivit mycket bättre sen R kom hem för fem veckor sedan. Jag ammar ju inte vilket gör att Adam kan få vara nära mig när han vill och behöver. Jag förstår inte hur jag skulle få ihop vardagen om jag ammat. Å andra sidan har jag inte en enda positiv erfarenhet av det. Amning för mig är ångest, gråt och problem med att knyta an till sina barn. Gjorde ett halvhjärtat försök den här gången men när ångesten smög sig på och jag bara satt på BB och grät och var livrädd för att Samuel skulle vakna så bestämde jag mig för att det inte var värt det. Jag ville inte förlora den första speciella tiden här gången också bara för att jag kände att man "bör" amma. BabySemp ger finfina barn det också, se bara på mig själv höhö!

 

Jag kan helt ärligt säga att jag hade inte fixat den här första månaden utan R. Det hade inte gått. Om han skulle åkt på jobb nu i dagarna hade vi fixat det även om det hade blivit en del gap, skrik, tårar och dåligt samvete. Men nu är han hemma minst en månad till, kanske ännu mer. Och då kommer vi definitivt vara redo. Samuel kommer vara två månader och förhoppningsvis lite mer självständig. Kanske kan han ligga några stunder i babysittern/babygymmet. Kanske kommer det gå fem, sex timmar mellan målen på natten. Adam kommer kanske vara självständigare han med då han äntligen börjat träna lite på att gå! Han tar inga steg på "fri hand" men han går längs möbler och ställer sig upp utan stöd. Men läget kanske är som det är nu men då är vi vana vid det. Det har blivit vår vardag. Nu när Samuels magonda är bättre har vi åter börjat få vissa rutiner. Och trots att det är skönt att ha sambon hemma så är jag rätt nyfiken på framtiden. Hur kommer jag och smågrabbarna ha det under den månad han är borta? Vad kommer vi göra? Hur kommer vardagen se ut? Men det märker vi då!

I augusti 2004 körde mina föräldrar mig till Kalmar. Jag hade blivit antagen som reserv till sjökaptensprogrammet och hade fått antagningsbeskedet på fredagen. På söndagen var vi på väg. Kåren hade ett boende som i folkmun kallades Flyget. Det var en gammal militärförläggning vid flygplatsen. Samma dag som jag åkte från Västkusten åkte M från norra Norrlands inland. Hon hade samma mål. Flyget och sjökaptensprogrammet. 

 

Vi fick dela rum, M och jag. En tredje tjej bodde också i samma rum men henne håller vi utanför det här. Vi hade inget gemensamt. M och jag fann dock varann. Vi drack sött sliskigt vin och levde ett hårt studentliv i tre veckor innan det var dags för första praktiken. Vi hängde upp lakan med silvertejp runt vårt fönster som saknade gardiner. Vi la en rutig kökshandduk på bordet i det sjaskiga köket. Vi färgade håret på fyllan och kladdade ner den redan skitiga tvättstugan.

 

Under utbildningen hängde M och jag i olika kompisgäng men vi hade ett speciellt band mellan oss och trots att vi inte umgicks ofta fanns vi där för varandra. Och finns där idag också. Nu för tiden umgås vi ofta. Jag kallar M för moster när jag pratar med barnen om henne. Hon var den jag ringde den dag jag förstod att Samuel skulle födas. Jag ska föda barn idag, kan du åka till Babyproffsen och hämta ett babyskydd? De har stängt imorgon. M satte morgonkaffet i halsen och har efteråt undrat hur jag kunde vara så lugn och konkret. Har man två minuters värkvila finns inte tid att småprata om vädret.

 

Egentligen är vi rätt olika. Vi kommer från olika bakgrunder, vi har olika intressen och vi är extremt olika till utseendet. När jag var gravid skämtade vi om att jag var en flodhäst och hon en giraff. Men på djupet är vi lika och kan prata om allt i timmar. Jag är glad att jag har en så fin vän, så nära geografiskt. Alla andra flydde Kalmar, vi blev kvar. Jag är glad att det var just hon som valde att stanna.

Inne hos Maria hittade jag den här listan som är tänkt som en julkalender:

Tanken är enkel. Ett inlägg om dagen fram tills jul (och ni får ha överseende med om det inte blir inlägg alla dagar!). Jag tyckte det verkade som en kul idé. Bloggen blir förhoppningsvis lite mer levande och med lite mer varierat innehåll än nu. Just nu kretsar det mesta runt barnen, vilket kanske inte är så konstigt egentligen. Men nu kör vi. Här är ett inlägg om ingen mindre än mig själv!