landkrabba

En tredjedel av familjen sover.
En tredjedel av familjen sitter i taxi på väg till tåget.
En tredjedel av familjen sitter i soffan och gråter.

Imorgon återgår jag till gräsänkelivet. Eller single mom med schyst paycheck. Det beror på hur man ser det. Det har varit bra veckor även om livet har varit upp och ner på ett mindre bra sätt. Men efter regn kommer solsken och allt det där. Det som började dåligt ser ut att sluta bra. Hur som helst. Nu skall jag gå och pussa på mina grabbar!

När julen närmar sig brukar jag alltid koka en kastrull risgrynsgröt. Jag älskar risgrynsgröt men trots det så brukar det bara bli ett kok per år. Här om dagen kom jag på att risgrynsgröt borde ju vara en god frukost eller mellanmål för den lille herrn i huset. Sagt och gjort. Kokade en halv sats igår, minus saltet, och serverade det till frukost för samtliga i familjen. Kanel på gröten för oss stora, slät hemmagjord jordgubbskräm för den lille. Succé! Visst, det känns att saltet saknas men det funkar. Och Adam tyckte att mammas hemgjorda RisiFrutti var supersmaskens!

Är det någon som vet om man kan frysa in risgrynsgröt?

När vi började introducera smakportioner för Adam gick vi direkt på burkmaten. Jag tyckte att det verkade alldeles för krångligt att göra egen mat och dessutom var jag livrädd för att jag skulle missa något livsviktigt eller att maten skulle bli rentav farlig på något sätt. När jag började bli varm i kläderna försökte jag göra egna puréer och det gensvar jag fick var gallskrik, gråt och kaskadkräkningar vid matbordet. Självförtroendet fick sig några ordentliga törnar.

Jag testade lite olika saker med helt olika smaker. Lax. Broccolli. Majs. Ägg. Omelett. Inget fungerade. Så jag gav upp. Tänkte att han får väl äta Sempers barnmat tills han flyttar hemifrån. Vad som fick mig att testa ännu en gång vet jag inte. Men efter den gången var det precis som om något lossnade och nu slinker allt ner. Köttfärssås, thaigryta med nudlar, laxburgare, fiskgrattäng, köttgryta med trumpetsvamp, pannkakor, frikadeller. Han får äta samma mat som oss och det går hur bra som helst!

Lite meckigt tycker jag att det är, på grund av saltet. Vi äter mycket fisk och det går inte att salta fisk efteråt. Jag är alldeles för bortskämd när det kommer till fisk. Men i det stora hela fungerar det bra och Adam äter nu hemlagad middag nästan alla dagar i veckan. Lunchen står fortfarande Semper för om det inte finns rester. Hur som helst så är det kul att se att han gillar samma saker som oss och inte har knorrat (läs kaskadspytt) över någonting de senaste veckorna.

I och med plusgradernas entré har även vårkänslorna kommit. Att få vårkänslor är dyrt. Har handlat massor. Vissa shoppar blommiga klänningar, jag har köpt trekkingdojjor, sovsäck, bärstol till Adam, trekkingbyxor och så vidare. Tältet införskaffades annandag jul och nya schysta liggunderlag hittade sambon i Aberdeen. Längtar efter våren nu. Det skall bli en vår och sommar fylld av äventyr och friluftsliv.

Vi är relativt nya inom outdoorvärlden. Geocachat har vi gjort länge men vi känner att det är dags att gå vidare, göra något mer av det. Så vandringar längs Kalmarsund har planerats in och vi siktar på att komma iväg upp till Grövelsjön för vandring där. Boendet blir bekvämt och bra på fjällstationen då vi inte ritkigt vet vad vi gett oss in på ;)

I flera småbarnsmammors bloggar läser jag hur de klagar på sina män. Männen tar inte bebisen några timmar så de får sova, männen är ute och dricker öl med sina polare, männen spelar TV-spel istället för att laga mat. Är det så verkligheten ser ut för många? Faktum är att för mig så kommer det som en chock.

Först och främst så är jag lite småschockad över hur man i en helt öppen blogg kan klaga över sin partner. Om man har problem anser jag att man tar det öga mot öga istället för att skriva en massa pikar i bloggar och på Facebook. Även om problemen fortsätter efter att man pratat så förstår jag inte vad det är som gör att man väljer att hänga ut den som borde stå en närmast.

För det andra så undrar jag över om det i flera hem verkligen kan se ut så? Att kvinnan förväntas sköta allt medan mannen gör manliga saker som att sno bilar i ett TV-spel och ropa på henne när ölen är slut. För mig så är det något som man skämtar om, något som enbart existerar i sketcher och filmer.

Jag är på sätt och vis ensamstående mamma halva året (fast med en schystare paycheck). Jag tycker inte att det är några som helst problem i att ensam sköta bebis och hem. Däremot skulle jag aldrig tolerera att R inte lyfte ett finger när han är hemma. Jag är inte ute efter en totalt jämn fördelning hemma. Jag lagar gärna mat eftersom jag tycker det är kul. Jag viker gärna tvätten eftersom jag vet att jag är bättre på just det. Och om jag dammsuger, gör det någon skillnad? Nej. Men om den där känslan skulle komma, att det är jag som gör allt. Att han inte gör någonting. Att han prioriterar uteliv, TV-spel och träning framför oss. Det är då jag tror man är ute på djupt vatten. Men om man nu har kommit till den punkt, varför skriver man då ett irriterat blogginlägg? Varför avreagerar man sig i sin blogg som man har länkat till från Facebook? Varför vill man att alla skall läsa, allt från kollegor till sysslingar? Och vad tycker den stackars karlstackarn? Hans motivation till att göra något hemma lär ju knappast öka...

Det händer mycket just nu. Händer mycket i verkligheten och lite i bloggen kan vi väl sammanfatta det hela med. Arbetet i lägenheten går framåt. Gästtoaletten är ju som sagt klar och jag tackar för de fina kommentarerna. Jag tackar för kommentarer överlag, jag har inte riktigt orken och tiden att svara på dem just nu. Adams rum är även det så gott som klart och gästrummet är möblerat och klart. Det kommer komma lite bilder nästa vecka. Imorgon kommer mina föräldrar på ett första besök i denna lägenhet och på måndag skall vi ha kafferep med sambons släkt. Efter det kommer bilderna. När de har fått se hur vi bor. Det är mycket kvar men det känns som om vi är en god bit på väg.

Det är inte bara i lägenheten det händer mycket. Det händer mycket i huvudet också. Tankar som snurrar och far. Saker som mal. Den framtid som kändes så avlägsen för ett tag sedan börjar nu komma farligt nära. Skall jag plugga till hösten måste jag söka i april. Om två månader. Då måste vi även sätta Adam i dagiskö.

Innerst inne vill jag inte att han skall börja på dagis i augusti. Det är för tidigt. Han kanske inte ens kan gå då?! Jag vill vara hemma ett tag till. Stundtals känns det som om jag vill vara hemma mer än ett bra tag. Vi har föräldradagar så att jag kan vara hemma hela hösten i alla fall. Jag tror jag skall göra så. Studier kan vänta. Jobb kan vänta. När allt kommer omkring så ska vi ju ändå jobba tills vi blir 75. Lika bra att ta en liten paus.

Vi var på BVC idag. Vår nya sköterska ställde lite allmänna frågor för att få sig en uppfattning om vilka vi är och hur vårat liv ser ut. Hon frågade om Adams kost och jag berättade om vad och när han äter. Sen frågade hon vad han åt på natten. Jag blev helt ställd. Natten? Vad har jag nu missat? Ska han äta då? Han sover ju på natten? När vi sedan berättade om lille herrns sömnvanor sa hon att det var sådant vi inte borde prata allt för högt om bland andra föräldrar. Vi är så bortskämda...

Ungen fick för övrigt en okej-stämpel i baken. Drygt 9,2 kilo väger kolossen och mäter 72 centimeter. Duktig bebis. Tänk att han har mer än tredubblat sin vikt nu. Hon var imponerad av hans kurva. Adam vägde ju knappt tre kilo när han tittade ut och inte så väldans mycket mer efter en månads amning. Efter att BabySemp gjorde entré i hans liv gick kurvan spikrakt upp och nu växer han precis som han "ska".

Hon frågade hur jag hade tagit sitauationen att sluta amma redan efter en månad och jag antar att jag kommer bli stenad nu av amningsfascister men jag är så glad att jag tog det beslutet. Ersättningen har fungerat klockrent för oss och resulterat i en bebis som växer och en mamma som orkar med vardagen. Win-win helt enkelt.

Drygt två år efter att ha avlagt sjökaptesexamen bestämde jag mig för att gå iland. Jag kom in på en utbildning inom ekonomi och HR och ingen var gladare än mig. Eller rättare sagt, nästan ingen annan var glad. Flera kollegor och andra inom branschen ifrågasatte mig. Sa att det var slöseri med sådana som mig som tagit upp en utbildningsplats. Tagit plats från någon som kanske verkligen hade velat jobba till sjöss hela livet. Hur många som nu vill det...? Hur som helst. Samma höst som jag gick iland blev vi gravida och helt plötsligt var det ingen som ifrågasatte någonting.

På Facebook ser jag hur en efter en går iland. Både kvinnor och män. De gifter sig. Skaffar barn. Vissa tröttnar. Andra prioriterar familjen. Idag såg jag att en av de som hånade mig mest för ett och ett halvt år sedan nu sökt ett landjobb. Jag undrar vad det var som gjorde mitt val så annorlunda? Varför var det okej att håna mig när dessa personer nu själva gör exakt samma sak?