landkrabba

blogg.se verkar ju funka finfint idag... Tänk så bortskämd man är. Att ens bli irriterad över en sådan sak...

Klockan är tjugo i nio. Jag har varit vaken i knappt två timmar och hunnit med frukost bestående av rågflingegröt, vad annars? Och allt jag kan tänka på just nu är en stor prinsesstårta! Är det normalt att vara sugen på tårta innan klockan ens slagit tio-fika?

En timmes promenad i ett snålblåsigt Kalmar fungerade som terapi för min lite lätt överaktiva hjärna. Alla jobbiga tankar ersattes med positiva och jag börjar klart och tydligt se hur jag vill att vårt liv skall se ut. Om det blir så är ju en annan sak. Är det något jag lärt mig så är det att inte planera allt för mycket. Jag vet att människor i vår närhet kommer tycka att vi gör lite konstiga saker men vi kommer göra saker och ting på vårt sätt och det kommer bli så bra. Jag bara vet det.

Jag sitter här och funderar på att börja skicka kakor till mina nära och kära som bor på andra platser i landet och undrar hur man ska göra? Är det någon som har erfarenhet av att skicka kakor? Om man bakar till exempel småkakor och lägger i en hård burk och sen skickar det i ett sånt där vadderat kuvert, klarar de av transporten eller är det kaksmulor som kommer fram? Kan man skicka saker som ett paket och att Posten är mer rädd om det än ett brev? Kan i alla fall tänka mig att brev hanteras ganska tufft då det töms ner i säckar och omlastas på flera olika platser i landet... Har aldrig skickat något annat än just brev, innehållande papper, så jag har verkligen noll koll!

Jag vill ha en hobby. Jag behöver en hobby. Jag vill hitta något jag brinner för. Jag skulle vilja påstå att jag aldrig haft en ordentlig hobby. I såna där Mina Vänner-böcker man skrev i när man var liten skrev jag alltid saker i stil med umgås med kompisar, lyssna på musik och så vidare. Idrott var aldrig min grej. Jag var, och är, extremt bollrädd och ute på ön var det bara fotboll och innebandy som erbjöds för barn och ungdommar.

På fritiden idag så tränar jag en del, umgås med vänner och myser i hemmets lugna vrå. Jag är en yngre version av en gammal tant. Jag går gärna och lägger mig tidigt, jag utbyter recept med mina vänner och kan fastna i olika korsord och sudokus. Men inget av det känns som en hobby, ett intresse. Att träna är mer ett måste. Visst tycker jag att det är kul (för det mesta) men jag tycker inte att det är en hobby att simma två gånger i veckan, sitta en stund på en motionscykel och lyfta lite vikter. För vissa, mer inbitna motionärer, är säkert träningen en hobby men för mig känns det som sagt mer som ett måste, även om jag vill göra det. Förstår ni? Att uppge vänner som sin hobby känns inte helt okej heller. Att säga att det ställe man trivs bäst på är soffan är definitivt inte okej...

Efter att ha läst ett flertal bakbloggar har jag förstått att bakning verkar vara ett väldigt stort intresse hos många men jag frågar mig, vart ska jag göra av allt jag bakar i så fall? Jag kan inte äta bakverk varje dag. Jag vill inte äta bakverk varje dag. Och min bekantskapskrets är inte så stor att jag kan skänka bort massor med kakor heller. Men jag gillar verkligen att baa och skulle gärna utveckla mina talanger en aning. Att göra vackert dekorerade tårtor eller cupcakes vore kul!


Ett gansa nytt intresse för sambon och mig är geocaching och det är verkligen en perfekt hobby. Man kommer ut i naturen, får promenera och se vackra saker samtidigt som man har ett mål med promenerandet. Att hitta cachen. Problemet är dock att vi snart har hittat alla cachar i Kalmar och eftersom vi inte har någon bil är det svårt att ta sig vidare. Geocahing kommer definitivt bli ett återkommande inslag på våra framtida resor, oavsett om det bär av till Kanarieöarna eller Västkusten men det kan tyvärr inte bli en varje-dag-hobby.


Vad återstår då? Scrapbooking kanske? Eller lära mig att sticka. Hur tusan lär man sig det förresten? Jag har aldrig stickat något i hela mitt liv. Faktum är att jag var så kass i syslöjden att jag inte behövde vara där om jag inte ville. Ja, jag blev mer eller mindre utkörd. Brodera korsstygn kan jag faktiskt och tycker till och med att det kan vara lite kul men jag vill inte ha en massa broderier på väggarna och det känns omotiverande att brodera för att sen lägga i en låda. Om det inte vore för att jag är rätt hundrädd så hade jag kunnat tänka mig en liten Shetland Sheepdog att tävla i agility med. Men det funkar inte heller. Tyvärr är jag inte särksilt kreativ heller annars kunde jag ju köpt ett staffli och börjat måla. Men modern konst kan ju se ut lite hur som helst, det kanske vore något?

14 februari. Valentines Day. Alla Hjärtans Dag. En dag på året som väcker så otroligt många minnen och känslor. Vissa minns rosutdelningen i skolan, en del med glädje andra med den ledsamhet det innebar att inte få någon ros. På min skola delades det aldrig ut rosor, däremot kunde vi skicka kort. Korten var billiga, kostade bara en krona styck vilket ledde till att man skickade hälsningar till allt och alla. Jag har fortfarande alla kort sparade i en skokartong hemma hos mamma och pappa. Andra minns hur de firat tidigare år. Kanske blev det en galen utekväll med tjejerna, kanske var det en romantisk middag, kanske till och med en förlovning.

Jag tycker Alla Hjärtans Dag är en ganska trevlig högtid. Visst, det är ett kommersiellt jippo och det blir lite för mycket med alla söta nallebjörnar som finns i vartenda skyltfönster men ändå. Jag gillar det. Man behöver inte gå på alla försäljningstrix. Det är en dag som går i romantikens tecken. Är man i ett förhållande tycker jag att en god middag och en bukett rosor livar upp en grå februaridag. Är man singel brukar dagen innebära en kul kväll med vännerna. Hur som helst tycker jag att det är lite kul. Även om jag inte är särskilt traditionell så tycker jag att man kan ta tillvara på högtider och skapa något eget av dem. Och en högtid i februari bör man ta extra mycket vara på. Vad finns det annars att fira i denna korta men trista månad?

I år är jag gräsänka denna dag. Förra året satt min sambo och jag på det underbart vackra glashotellet i Kosta. Vi njöt i spa-avdelningen och på kvällen intogs en god trerätters i den fina matsalen. I år blir inte ett dugg sämre. Min goda vännina T kommer över och vi ska äta spagetti, köttbullar och tomatsås. Lady&Lufsen. Till efterrätt tänkte jag bjuda på mina äpplemuffins med vaniljvisp. Det kommer bli en bra kväll.

Jag ska bara en morotskaka nästa helg hade jag tänkt. Eller rättare sagt morotscupcakes. Problemet är att jag vet inte vilket recept jag ska göra? Jag har aldrig tidigare gjort morotskaka och efter en snabb sökning på Google insåg jag att det finns lika många recept som det finns bagare... Leilas recept verkar ju väldigt populära överlag när man kollar runt bland bloggar och liknande, är det någon som testat hennes variant på morotskaka? Eller är det någon som har ett annat recept att dela med sig av?

Jag har funderat på när pojkar är för stora för att följa med sina mammor in i omklädningsrummet i simhallen? Jag förstår att det är väldigt individuellt men förr eller senare kommer ju en punkt då pojken helt enkelt är för stor. Det händer då och då att jag känner mig lite illa till mods i duschen och bastun just för att det är en pojke där som enligt mig borde klara sig själv. Idag var det en kvinna där med två pojkar. Jag är dålig på att uppskatta åldrar men den ena borde ha varit ungefär fem, sex år och den andra nio, tio. Det verkade inte vara något "fel" på den äldre pojken, han klarade sig själv. Jag tyckte att han var för stor för att vara med inne i damernas omklädningsrim. Han tittade på kvinnorna i omklädningsrummet på ett annat sätt än vad ett nyfiket litet barn. Är det någon annan som har tänkt på det här eller överreagerar jag?

Jag försökte tänka tillbaks på när jag var liten. Mamma tog aldrig med oss till simhallen då vi bodde lite off. Men vad jag minns så börjae man ha gympa i första klass och jag har inget minne av att gymnastikläraren var med i omklädningsrummet för att se att vi duschade och blev rena och fina...

Jag älskar leggings. När de blev moderna svor jag att jag aldrig skulle ta på mig ett par. De påminde om barndomens tights och långkalsonger. Endast någon månad senare var jag fast. Leggings är skönt och smidigt och perfekt för mig som verkligen hatar nylonstrumpor. Jag får rysningar bara jag tänker på att ta på mig ett par. Det är något med materialet. Jag vet inte. Men. Leggings är leggings. Leggings är inte byxor. Och som jag antyder i rubriken. Cover your ass!

Det som gömms i snö kommer upp i tö...

Ett gammalt känt ordspråk. Det är extra påtagligt här i stan nu när nästan all snö och is smält. Hela vintern har man varit tvungen att gå med blicken riktad i backen för att hålla koll på eventuella isfläckar. Nu när snön försvunnit borde man inte behöva titta vart man sätter fötterna. Eller?

Jag tror aldrig att jag sett så här mycket hundbajs på gatorna förr! Det är överallt och jag förbannar de hundägare som inte plockar upp efter sin bästa vän. Jag vet att dom flesta antagligen plockar upp men med tanke på den mängd bajs som ligger på gatorna så måste det under vintern ha varit mer än en hundägare som levt efter det gamla ordspråket. Om man plockar upp skiten under de månader det inte är snö, varför gör man det inte när det är snö? Varför sparkar man bara lite snö över och tror att det inte syns? Varför sätter man händerna mot öronen och skriker bingobingobingo? Det är mer än en gång de sista veckorna som jag trampat i skiten och det är inte trevligt. Händer det aldrig att hundägare som inte plockar upp efter hundarna trampar i en stinkande hög? Får de sig inte en tankeställare då?

Jag älskar Brago-kex. Vissa tycker att de är torra och tråkiga men jag tycker de är underbart goda. Perfekta vardagskex liksom. Kanske inget man dukar upp med på ett fint kalas men som kaka till kaffet en tråkig måndag duger de alldeles utmärkt. För ett tag sedan såg jag i hyllan att det fanns Brago Fullkorn. De är knappt märkbart nyttigare än vanliga Brago-kex men jag tyckte att de var värda att testa. Dagens insikt är dock att Brago Fullkorn inte smakar som vanliga Brago.

Jag brukar väldigt sällan läsa Kissies blogg. Hon har helt enkelt inget som tilltalar mig. Dock surfade jag in där nyss och helt plötsligt kom jag att tänka på ett samtal som ägde rum på sjöbusarnas pub Sjösjukan här i Kalmar för många år sedan. Att citera det är omöjligt med ämnet var i alla fall fula ragg. Någon hävdade att i USA kunde man minsann stämma Marlboro om man fick lungcancer, man kunde stämma McDonald's om ens barn blev feta och det var ingen omöjlighet att stämma Starbucks om man brände sig på tungan. En tanke utvecklades. Kunde man stämma Carlsberg för alla fula ragg?

Sitter och skriver rent lite anteckningar från arbetsrätten och skall skriva ordet misskötsamhet. OpenOffice Writer tycker inte att detta ord finns utan föreslår istället simskötsamhet. Vad tusan är simskötsamhet?

Och ja, jag har rätt tråkigt.

Min sambo köpte ett par grapefrukter för ett tag sedan. Den ena åt han upp, den andra kastade jag igår då jag hatar grapefrukt. Graefrukterna har legat i fruktskålen med de andra frukterna och nyss när jag åt en clementin så luktade och smakade den grapefrukt! Dagens i-lands-problem, jag vet. Men jag hade ingen aning om att frukter med tjockt skal kunde ta smak av varandra!

Imorgon åker vi till Malmö för en liten weekend. Funderar på det här med packning. En fin stass att ha på operan är given liksom mina nya sköna mammajeans och sköna koftor. Men vad ska man ha på fötterna då? Vi kommer gå en hel del då geocaching står på schemat så sköna skor är ett måste. Jag tittar på mina vita Converse. De står i skohyllan. De vill ut. De har fått vårkänslor nu när det finns gröngula gräsplättar mellan snön. Men. Ständigt detta men. Enligt nyheterna verkar ju Skåne stå under vatten så gummistövlar alternativt vadarstövlar kanske är ett bättre alternativ? Jag tittar på mina grova walkingdojjor från Salomon. Visserligen är de lågskor men de står emot en del väta och är sköna men dom är mer lämpade för terräng än för storstad. Dagens i-landssproblem.

För någon vecka sedan länkade jag till ett inlägg i 14 år och Gravid till 15 år och Morsa's blogg. Hon berättade i det inlägget att hon, drygt en månad efter förlossningen, var gravid igen. Det har spekulerats om det bara var ett PR-trick, för att få fler läsare eller inte. Jag vet inte. Jag skrev i mitt förra inlägg att jag inte tänker dömma henne, inte på nätet i alla fall men efter hennes senaste inlägg vet jag helt enkelt inte vad jag ska säga eller tycka.

För några dagar sedan fick hon missfall. Det spekuleras ju självklart om huruvida även detta är ett PR-trick. Hon har bloggat lika öppet om detta som om allt annat och samma dag som missfallet och dagarna efter har hon skrivit flera inlägg om annat. Visat babykläder hon fått till sin dotter, lagt upp party-bilder från när hon och hennes kille var på kryssning i helgen och så vidare. Igår kväll lades dessa rader upp:

"Hej! Förlåt att jag bara uppdaterat 3 gånger idag, jag är hemma hos Kevin nu. Jag åkte till honom för vi skulle prata ut. (Suck,igen!) Jag vet .. man skrämmer bort mannen om man pratar ut. Gammalt utryck men i ett förhållande måste man väl kunna prata ut??!

Förlåt att jag bara uppdaterat tre gånger. Förlåt?! Tjejen har precis fått ett missfall, om hon nu inte ljuger om detta, och ber nu sina läsare om ursäkt för att hon inte bloggat som vanligt? Vilket liv är som vanligt efter ett missfall? Själv har jag tack och lov inte fått något men jag kan tänka mig att jag inte hade satt mig vid datorn och laddat upp party-pics från senaste kryssningen dagen efter. Och det där om att man skrämmer bort mannen? I ett riktigt förhållande måste man kunna prata. De är föräldrar! Hur ska de kunna uppfostra sin doter om de inte kan prata?

Jag blir rädd när jag läser hennes blogg. Hon är själv bara ett barn men förstår det inte. Jag är glad att jag inte är i hennes situation. Jag vet inte varför jag fortsätter att följa henne när jag blir rädd, irriterad och ibland nästintill illamående. Jag antar att det är lite som vid en trafikolycka, man vill inte titta men ändå gör man det... Jag vet inte. Är det så att hon ljuger ihop en historia för höga läsarsiffror är hon bara patetisk. Om inte tycker jag synd om henne. Jag tycker synd om henne på delvis på grund av missfallet men också så mycket annat.

Det här var inte ett snällt inlägg. Jag vet.

Jag har ett par drömmar som jag gärna förlorar mig i. Det är drömmar som jag vet bara kommer förbli just det, drömmar. I dagsläget har jag inga planer alls på att förverkliga dem men jag trivs ändå med att leka med tanken hur det hade blivit om jag hade förverkligat dem. Drömmarna är av stuket sälj allt du har för att testa något helt nytt. Vissa säljer hus och hem och seglar jorden runt, andra flyttar till Sydamerika. Jag drömmer om att bli fyrvaktare på norra Irland eller Skottland.

Jag har aldrig varit på Irland eller i Skottland men jag har sett kusten genom kikare flera gånger. De vackra gröna kullarna, de höga vita fyrarna med små fyrvaktarbostäder intill. Nu misstänker jag att även England och Irland gått över till obemannade automatiserade fyrar men som sagt, det här är en dröm. Eftersom det är en dröm får jag romantisera allt. Jag ser en klar höstdag framför mig. Himlen är för en gångs skull blå och kullarna är vackert gröna. R och jag bor där med vår familj. Vi har två barn, lika blonda som sin far, och en katt. Kanske även en shetland sheepdog. Ingen av oss är hundmänniskor i verkligheten men en hund passar bra in i drömmen, där jag går i en tätstickad ylletröja på promenad över kullarna. Hunden springer utan koppel bredvid. Vi odlar våra egna grönsaker och på gården går det några höns. Självklart fiskar vi vår egen fisk. Efter att jag lämnat fyren efter nattens pass åker jag ut och drar de garn jag satte kvällen innan. I den här drömmen har R öppnat ett eget whiskeydestilleri. Jag kan absolut ingenting om whiskey och vet definitivt inte hur man kokar den men han har ett litet destilleri och lagrar whiskeyn på fina ekfat innan den säljs till Sverige under något klatschigt namn som MacKallma.


Min andra fantasi handlar om att vi bor i Grekland. Varje gång vi är i Grekland tänker jag på det när vi åker omkring på en moped. Att jag skulle vilja bo där. I drömmen är det självklart R och jag och våra två barn. Den biten är min största dröm och den kommer bli verklig. R och jag med gemensamt efternamn och två underbara ungar... Vi bor som sagt på en  i Grekland. Jag jobbar som författare eller kanske krönikör. I vilket fall som helst kan jag jobba på distans, sitta under olivträdet i vår trädgård med laptopen i knät. R är konsult av något slag. Han är en framstående sjöingenjör som rings in för olika uppdrag men även han kan jobba mycket hemifrån trädgården. Även där har vi katt och höns och kanske till och med en get. Ibland slänger jag in en åsna också... Under tiden lär vi oss det grekiska språket hjälpligt och jag hjälper ofta till på vår favoritrestaurang. Den här drömmen spinner ofta iväg 20, 25 år. Våra barn är vuxna och har flyttat hem till Sverige men vi blev kvar. De kommer dock ofta och hälsar på och har med sig sina respektive. Vi visar dem ön som blivit vårt hem och äter goda grekiska middagar... Drömma får man ju göra!

Jag har funderat en del idag på vad jag ska bli när jag blir stor. På riktigt. Tanken är ju att jag ska fullfölja vårterminen också men efter det, efter mammaledigheten, har jag ingen aning. Det är så mycket jag vill bli. Jag läser jobbannonser och det är så många jobb som tilltalat mig det sista. Jag var så ung, naiv och oerfaren när jag började läsa till sjökapten. Jag ångrar inte ett enda år till sjöss, det har varit en rolig och lärorik tid men hade jag fått välja om idag så hade jag inte gjort samma val. Det finns så många spännande yrken. Och så många spännande utbildningar. Sjökaptensutbildningen är väldigt smal. Efter fyra års studier erhåller man sjökaptensexamen och kan börja segla andrestyrman. Efter det blir man överstyrman och till slut skeppare. Kapten. Efter ungefär sex år kan man hämta ut den högsta och slutgiltiga behörigheten, sjökaptensbrevet. Innan man dock blir kapten, befälhavare, dröjer det dock tiotals år för de flesta...

Självklart finns det landjobb inom sjöfart också. Försäkringsbolag, rederikontor och befraktare för att nämna några. De allra flesta vill dock att man skall ha det eftertraktade sjökaptensbrevet. Jag kan tänka mig att fortsätta arbeta med sjöfart, fast från land, men vet att det kommer bli tufft att hitta ett jobb. Men som sagt, det är så mycket annat som lockar. Biträde i en fin fiskdisk, säljade i underklädesaffären Change, informatör på kommunen, jobba med turism... Jag kan göra listan hur lång som helst. Dock känner jag att jag är inne på rätt spår med min nya utbildning. Jobba med människor, jobba med personal. Det är något jag verkligen skulle vilja göra. Bli rekryterare, personalchef, jobbcoach eller jobba på arbetsförmedlingen. Efter mammaledigheten skall jag söka jobb men får jag inget så kommer jag nog ta tillbaks min plats på utbildningen och fullfölja den. Framtiden känns spännande!

Sista tiden har jag följt den här bloggen. Hon är femton år och har precis fått ett barn. Våra liv är så olika och jag dömer henne inte även om jag är glad att jag inte blev gravid som fjortonåring. Jag hade inte klarat det. Precis som många andra tycker jag dock att hon är lite väl öppen i bloggen. Hon skriver öppet om alla turer med hennes pojkvän och jag undrar hur hennes dotter kommer reagera när hon blir äldre. Bloggen är väl inte värre än när Linda Rosing nuppade i TV men ändå. Men ett av de senaste inläggen i hennes blogg är det här. Drygt en månad efter förlossningen är hon gravid igen. Eller ett test visar positivt i alla fall. Antar att det an finnas graviitetshormoner kvar i kroppen så nära inpå. Men ändå. Hon skriver själv att hon inte vill ha ett barn till just nu och jag undrar i mitt stilla sinne hur hon kunnat försätta sig i den här situationen. Som sagt, jag vill inte dömma henne. Speciellt inte öppet på internet. Men jag är glad att jag inte är i hennes kläder just nu...