landkrabba

Varje kväll sjunger jag en godnattvisa för bebisen och berättar att det är natt och att på natten sparkar man med små sparkar. Den sista delen är ett internskämt mellan mig och sambon. Kommer inte ihåg när det kom till men på natten pratar man med små bokstäver. Typ. Inser att det inte låter det minsta kul men det är väl själva grejen med internskämt? För det mesta brukar bebisen lyssna på mig. Eller så är det jag som sover så hårt att jag inte bryr mig om hur den kickar på... Inatt var det dock ett jäkla liv där inne och inga sånger, buffar eller uppmaningar i världen hjälpte. På ett sätt var det väldigt mysigt att ligga där i den stilla natten och konversera med den lill* på vårt alldeles egna sätt. Men att veta att klockan skulle ringa 0615 tog bort en hel del av mysigheten... Och nu är klockan sju och jag är inte alls taggad för en heldag i skolan. Förlåt, huvudkontoret.

En tjej i föräldragruppen berättade om en konversation hon och hennes make hade haft. De hade sett på TV och det handlade om Pontius Pilatus. Hon hade skrattat åt hans namn och frågat vem han var. Hennes make hade bara stirrat på henne och asgarvat. Tjejen i fråga är religionslärare på gymnasienivå...

Det lustigaste som hänt här hittills var den morgonen jag sjasade ner min sambo till tvättstugan. Vi hade tvättid 0700 och jag var inte alls sugen på att gå upp. Däremot låg jag kvar i sängen och berättade vilka plagg han kunde ta med sig ur vår klädhög. Sambon tog tvättkorgen under armen och gick och jag gick upp för att förbereda frukost. Han kommer upp i lägenheten igen och allt är frid och fröjd.

Jag går till badrummet för att sminka mig och börjar fundera på om det är kallt ute.

- Var det kallt ute älskling?

- Jag har inte varit ute än.

En stunds tystnad från min sida Sedan:

- Men, men... Du var ju och handlade?

- Nej, det var jag inte.

- Jo, du gick ut och sen kom du tillbaks?

- Jag var i TVÄTTSTUGAN!

Ytterligare tystnad.

- Just det. Jag tyckte faktiskt att det var konstigt när du kom in genom dörren och inte hade matkassar med dig men jag vågade inte säga något. Jag trodde att du hade väl handlat något väldigt litet...

Vad skall man som gravid gräsänka göra på helgen? Jag känner mig så vansinnigt tråkig när jag bara sitter här i soffan. De flesta av vännerna är out of town. Och de som är kvar befinner sig på helt andra ställen i livet än mig. Det är en nackdel med att skaffa barn först i bekantskapskretsen. Några av vännerna, de som är out of town så klart, har lugnat ner sig och insett att jorden går inte under om man sitter hemma en lördag. De flesta andra av mina vänner och bekanta är ensamstående sjömän som ser öldrickande som en självklar hobby.

Jag ser på Facebook att det verkar vara ett stort kalas på gång ikväll på sjöbefälstudenternas pub. Jag hade kunnat gå dit. Men jag vill inte. Jag vet redan nu att jag inte kommer ha kul. Det är en sak att sitta på en lugn hemmafest eller på en mysig pub med min alkoholfria öl. Då bryr jag mig inte det minsta om att vännerna dricker vin. Det är en annan grej att gå på en studentfest för sjömän. Det blir en viss nivåskillnad om vi säger så...

Så jag antar att jag blir fast här i vår sköna soffa. Plugga ett par timmar, kanske gå och simma och sen TV-mys för resten av kvällen. Trist, javisst! Men jag trivs betydligt bättre med det än att stå nykter i ett folkhav av fulla människor och sjunga what shall we do with the drunken sailor. Jag har gjort det och det var kul. Då.

Jag insåg här om veckan att jag älskar päronsplitt. Det har jag egentligen alltid gjort men en dag i mataffären så insåg jag att just päronsplitt är det absolut godaste jag vet. Ingen direkt craving, mer som en blixt från en klar himmel. Päronsplitt. Måste ha. Nu. Nyss.

Jag hade en ruskigt dålig dag förra veckan. Jag försov mig, kletade mascara på kinden och hällde ut frukostfilen på bordet. Lägg till att kläderna inte passar och en dos hormoner och man får en ganska explosiv cocktail. Min underbara sambo torkade upp filen, sa att jag var fin, försökte krama mig. Han gjorde allt rätt, min underbara man, och jag betedde mig som en kossa. Jag gick aldrig till skolan den dagen. Jag gjorde ett försök men så fort jag kom utanför lägenheten började jag storböla och gick hem igen.

Anar ni hur glad jag blev när jag kom hem igen och insåg att frysen var fylld med päronsplitt? Nu till det fiffiga då. Enligt näringsinfon på lådan står det att en glass innehåller 55 kcal. Det är ju noll och ingenting. Som gravid kvinna bör man tydligen stoppa i sig drygt 2000 kcal per dag. Det motsvarar ungefär 40 päronsplitt! Och fattar ni hur bra det känns när man ligger ömklig i sängen och precis skall hugga in på en andra glass och veta att jag har ett par lådor kvar av dagsransonen. Lovely!

Nu har jag visserligen inte ätit 40 päronsplitt på en dag. Rekordet är faktiskt bara två. Än. Men just vetskapen gör mig så nöjd!

Det känns som om jag bara sprungit runt idag och just nu är det så grymt skönt att sitta med fötterna på soffbordet och bara vara. Jag lär somna här i soffan inom en snar framtid. Besöket hos barnmorskan gick bra. Blodvärde, blodsocker och blodtryck var bra. Hon tyckte att min viktökning på två kilo var helt okej. Och bebis mådde bra. Fick höra hjärtljuden för första gången, cirka 148 slag per minut. Det var en underbar känsla att få höra dem. Blev förvånad över hur högt och tydligt de hördes! SF-måttet var normalt det också, 25 centimeter. Inte för att det säger mig så mycket men ändå... Nu inväntar jag samtal från gamla Nordsjön och längtar efter att få höra sambons röst och få skvallra om föräldraträffen. Jag kan säga så mycket som att det var nog de två mest bortkastade timmarna i mitt liv hittills. Hoppas resterande träffar blir bättre.

Aptråkigt inlägg, jag vet. Men det blir inte bättre än så här just nu!

Idag kommer bli en rolig och spännande dag som inleds med en lång fika med en vän jag inte sett på några månader. Ska bli kul att skvallra och höra hur hon haft det på sin lilla världsomsegling. Sen bär det av till barnmorska och föräldraträff. Har inte varit hos barnmorskan sen inskrivningen i vecka 12 och jag har ingen aning om vad vi ska göra idag. Är nu i vecka 26 så jag antar att hon ska mäta magen och lyssna på bebisens hjärta?

Vårdinrättningar tillhör inte mina favoritplatser på jorden. Faktum är att jag är tämligen livrädd inför att gå till läkare och tandläkare. Barnmorskan är inget undantag. Dock är hon medveten om det och det gick väldigt bra förra mötet trots att hon tog flera rör blod. Men att säga att jag är lugn och avslappnad är att ta i. Självklart är det bra att hon kollar till mig och Mini och jag ser verkligen fram emot att få höra hjärtljuden men jag kan inte påstå att jag längtar.

Det som gör mig irriterad när jag berättat om min rädsla är att många säger att det bara är att vänja sig. Jag kommer inte vänja mig. Jag kommer alltid tycka det är obehagligt och jag förstår inte varför det ska vara så svårt att förstå och acceptera. Min första barnmorska sa just det, att det bara var att vänja sig. Hon ville inte ens lyssna när jag berättade att jag var lite feg och harig (har gärna det inskrivet i min journal) Efter hälsosamtalet med henne grät jag hela vägen hem och ett par dagar till och ringde sen MVC och bytte. Hon jag hade förra gången verkade mycket snällare och mer förstående vilket gör att jag känner mig lite, lite lugnare.

Imorgon skall jag på den första föräldraträffen. Jag vet inte hur många andra par som ingår i den. Vid inskrivningen sa barnmorskan att de brukade tussa ihop par i samma område med BF ungefär samtidigt. Tycker inte att jag ser så många gravida i mina hoods så det kanske blir en liten grupp? Jag börjar bli lite nervös och pirrig inför träffen. För det första måste jag gå själv på den då min sambo fortfarande är nordväst om Shetlandsöarna och även om man har rätt till föräldraledigt för utbildningar så står inte rederiet med helikoptertransport tur och retur Kalmar. Dock passade det så bra att han kan vara med på resterande tre träffar så jag ska inte klaga.

Jag undrar vad det kommer vara för andra människor där. Hur de andra paren är. Jag är rädd för att de ska tycka vi är lite knasiga som inte köpt en enda pryl till bebisen. Jag är rädd för att de ska tycka att jag verkar ointresserad som inte läst på någonting om förlossningen och allt som rör den. Men mest rädd är jag för att få den obligatoriska frågan som följer när jag berättar att min fästman är sjöman. Hur ska du klara dig?

Frågan är inte hur jag ska klara mig. Frågan är hur han ska klara sig. Jag är medveten om att jag kommer vara ensamstående mamma halva året men andra halvan är ju sambon närvarande 24/7. Mammor har klarat sig själva i alla tider och visst kommer det säkert bli tufft att sköta allt själv i början men jag kommer klara mig. Nemas problemas. Men hur ska killen klara av att vara ifrån sitt barn halva året?

Jag har arbetat med flera män till sjöss som har barn. Nästan alla de yngre berättar att de reagerat och blivit irriterad på när den frågan ställts till kvinnan, hur ska du klara dig? Jag har seglat med en man som inte kunde öppna filerna som frun bifogade på deras barn. Han sa att saknaden gjorde alldeles för ont. Jag har seglat med flera män som berättat om hur deras barn inte känt igen dem när de kommit hem från sjön, även om de jobbar korta skift på en månad. Jag har seglat med asiatiska män som åkt hemifrån strax efter barnet varit nyfött och kommit hem åtta, nio månader senare. Eller de som mönstrat på strax innan barnet föddes och kommit hem till ett barn som kan krypa. Frågan är hur dessa män klarar sig?

Idag är det lätt med kommunikationen. Internet finns på de allra flesta fartyg även om det är av varierande kvalitet. Program som Skype fungerar inte på grund av bandbredden men vanlig chat och mail fungerar oftast finfint. Det är lätt att ha en direktkommunikation via satellittelefon eller chat som sagt. Det måste ha varit värre förr. När man skickade brev från fjärran hamnar. När fruarna skrev brev till sina sjömän och breven kom fram flera månader senare. Jag kan få tag på min sambo när som helst. Han är bara ett telefonsamtal eller mail bort. Men det är ändå ingen fysisk närvaro.

Som kvinna och man är vi säkra i vår relation. Den är trygg och stabil och visst är det jobbigt att vara ifrån varandra fyra veckor men tiden går snabbt och vi har bägge lärt oss att leva med saknaden. Jag undrar hur det kommer bli med en ny familjemedlem. Jag misstänker att saknaden efter sitt barn är helt annorlunda från den saknad vi känner idag. Dock är jag helt övertygad om att det ordnar sig. Det är ingen idé att tänka på det här nu. En sak är dock säker. Det är inte sjömansänkorna det är synd om. Det är inte frågan om de klarar sig. För det gör de.

Ikväll ska jag på fest. Faktum är att det är den första riktiga festen sedan jag blev gravid och det känns konstigt. Det där med att vara nykter på fest är inte riktigt min grej. Missförstå mig inte, jag skulle aldrig kunna dricka något nu under graviditeten men det känns ändå lite konstigt. När jag var yngre var jag ute och festade mycket och ofta. Jag jobbade som bartender på sjöbefälstudenternas pub Sjösjukan. En bar där personalen ofta var mer berusad än gästerna... Även jag blev äldre och växte upp och de där vilda utekvällarna och efterfesterna byttes mot mysiga middagar med mycket vin.

Självklart har jag gått på fest eller ut på krogen och varit nykter förr men jag tycker inte att det är kul. I början på kvällen är det väl ingen skillnad men ju mer klockan blir desto större blir gapet mellan de som dricker alkohol och de som inte gör det. Man känner sig helt enkelt lite smartare...

Ikväll är det en hemmafest. Jag vet inte hur stor men det kommer vara en del folk jag aldrig träffat innan och en del bekanta ansikten. Det ska sjungas Singstar och dricka bål. Jag har köpt en flaska med ICA's äpplecider. Jag tror inte att värdinnan tänkt på att jag inte dricker något. Jag känner mig rätt löjlig som ens funderar på det här, att det känns konstigt att gå på fest nykter...

Jag känner för att vara sådär tjejig och skrika till allt och alla och ingenting:
- Det är ingen som förstår mig!

För grejen är, det är ingen som förstår mig. Eller tror man bara det när man tror att ingen förstår en?

Jag kan antingen skriva ett inlägg till om hur synd det är om mig och hur ensam jag är och bla bla bla eller så kan jag gå och lägga mig och vakna imorgon som den vanliga glada Anna. Jag gör det sista. Godnatt.

Jag försöker formulera ett inlägg men det går inge bra. Jag skriver. Och raderar. Skriver igen. Och raderar på nytt. Jag är lite deppig och försöker få fram varför. Det är svårt. Speciellt eftersom jag inte vet varför. Jag är ingen drama-queen. Jag är rätt jämn i mitt humör. Så gott som alltid glad och positiv och det är väldigt lätt att göra mig ännu gladare. Ett par snälla ord, en kram, en blomma, en kaka. Vad som helst kan göra min dag. Därför tycker jag att det kan vara lite jobbigt och påfrestande att falla ner i ett deppträsk och gråta för allt och inget utan att riktigt fatta varför.

Jag har förstått att jag hittills kommit lindrigt undan när det gäller hormoner och humörsvängningar. Mina hormoner har visat sig genom att jag vill baka i tid och otid. Me like. Hellre det än att explodera eller börja gråta över minsta lilla. Sen kommer det dagar, som idag, då jag befinner mig i det där deppträsket. Det började med ett telefonsamtal med en person som gjorde mig lite sur. Det fortsatte med ett sms från en kompis som inte visste om hon kunde komma på vår frukostdejt imorgon eftersom hon skule dricka vin ikväll. Där någonstans började jag känna mig som världens ensammaste människa och saknaden efter min älskade sambo blev hundra gånger värre. Får man som kvinna i Sverige 2011 säga att man behöver en man? Rättelse. Jag behöver inte en man. Jag behöver min man. Han kommer hem i mitten på nästa vecka. Allt känns lite lättare när jag har hans axel att gråta mot, snora ner och lämna svarta mascarafläckar på.

Det var med stor spänning och nyfikenhet jag började prova kläderna som kom idag. Baddräkten var sådär. Satt helt okej över rumpa och mage men inte lika bra över bysten. Jag trodde inte att axelbanden var korsade i ryggen och jag trodde definitivt inte att den skulle vara så uringad. Den kommer säkert funka att simma i men jag tror inte att den lämpar sig så bra till vattenfympan då det blir en del hopp och skutt...

Nästa sak i påsen var en amningsbehå. Vet egentligen inte varför jag beställde den. Brösten läcker inte mjölk än och jag sover inte med behå men jag kommer ju behöva den tids nog så det var ju inte ett helt onödigt köp. Vad ska jag säga om den då? Det stod att den var mjuk. Och mjuk var den. Väldigt mjuk. Jag har rätt stor och tung byst och det kändes lite som att ha lite elastiskt tyg över boobsen, mer som skydd än som stöd. Känns som om tuttarna hänger vid knäna. Har ju hört att risken/chansen att bli gravid medan man ammar är väldigt liten och jag förstår varför, med denna kreation på lär det ju inte bli så mycket sexy time. Fast det är klart, man kan ju släcka lampan...

Tredje och sista saken i den lilla påsen var en top som jag blev mycket nöjd med. Den satt bra och detaljerna över axlar och nyckelben gjorde sig rätt bra. Om man pimpar till sig med lite smink, smycken och annat bling-bling blir den en rätt okej partytop.

Fick precis sms-avi att jag har ett DHL-paket att hämta! Antar att det är kläderna jag beställde från Lovely MAMA förra veckan. Hittade ju en baddräkt till kanonpris och slängde även ner en tröja och en amningsbehå i den virtuella shoppingkassen. Nu återstår att se om det passar... Jag är inte så haj på det här med att handla på nätet och drar mig alltid för det, just för att jag är rädd för att kläderna inte skall passa. Just nu befinner jag mig dessutom mitt emellan två storlekar vilket gör det lite extra spännande! Men jag tog den större storleken, jag lär ju knappast bli mindre... Och behå-storlekar ska vi inte prata på, speciellt inte när storlekstabellen såg ut så här:


I sms-avin stod det att paketet finns att hämta på ett utlämningsställe jag aldrig hört talas om. Kände inte igen vare sig butiksnamnet eller gatan. Kollade upp det på hitta.se och såg att stället ligger på helt andra sidan stan. Fram tills för en vecka sedan var ICA, 200 meter från där vi bor, utlämningsställe för brev och paket men inte längre. Så jag får helt enkelt ge mig ut på upptäcksfärd i Kalmar. Såg dock på kartan att utlämningsstället ligger farligt nära MAX. Lika bra att gå dit direkt efter lunchen och inte senare ikväll när hungern gör sig påmind...

Jag hatar kroppkakor. Hata är ett starkt ord men det finns inget annat ord som beskriver den avsky jag känner inför denna maträtt. Första gången jag såg en kroppkaka var i Karlskrona 2003. Jag var jungman på ett fartyg och jag var iland för att handla godis, tamponger och andra förnödenheter. I ICAs kyldisk såg jag dessa små gråa bollar och jag undrade vad det var. Jag klämde och kände och tyckte att de såg ganska oaptitliga ut. Det dröjde ytterligare några år innan jag smakade på dessa hemska bollar.

I Småland i allmänhet och Öland i synnerhet är kroppkaketraditionen stark och det är det godaste folk vet. Jag förstår dom inte. Första gången jag smakade på kroppkakor var på en middag hos min sambos bror och dennes öländska flickvän. Jag och min sambo hade nyligen träffats och jag jobbade på att göra ett gott intryck inför släkten så jag tvingade i mig en kroppkaka. Efter det trodde dom ju att jag tyckte om det så vid kroppkakesammankomsterna försökte jag trycka i mig en kroppkaka och sen äta massor med knäckebröd. Det har även hänt att jag i obevakade ögonblick skjutit över min söndermosade kroppkaka på sambons tallrik. Detta var före jag blev gravid.


I höstas var jag inne på ICA en helt vanlig onsdag eftermiddag och det slutade med att jag fick rusa ut med handen för munnen. Varför? Jo, onsdagar är kroppkakedag på ICA och det står en dam där och säljer hemlagade kroppkakor ur en stor kastrull. Det stinker i hela affären. Jag har försökt att undvika ICA på onsdagar men idag glömde jag helt bort det. Lyckligtvis är jag bättre på att hantera lukter nu (eller om jag inte är lika känslig?) och har utvecklat en bra teknik för att slippa andas med näsan.

Jag är dock en obotlig optimist och försöker se positiva saker i precis allting. Det positiva med att gå runt på ICA illamående på grund av kroppkakestank? Jag köpte inget lösgodis! Godissuget försvann på nolltid! Jag kan ju tillägga att kroppkakedisken står farligt nära chips och lösgodis. Mycket strategisk placering...

Jag har sovit bra inatt. Och igår natt. Jag har fått solstrålar på näsan de sista dagarna. Jag har ätit bra. Jag har tränat sådär lite lagom. Ändå slocknade jag efter lunch som en klubbad säl och sov en timme på soffan. Jag vaknade för att jag var godissugen. Om jag hade haft något godis hemma hade jag garanterat gått upp, ätit det och sen somnat om. Det känns som om jag är hundra år. Alternativt att jag hade kunnat sova i hundra år till. Men just nu kan jag bara tänka på lösgodis. Jag överväger dock att försöka somna om för att sluta tänka på godis.

Imorse var min plan för dagen att skura hemmet. Då var det enda jag kunde tänka på hur gott det skulle lukta när golv och bänkar var torkade med Grumme Grönsåpa. Att kliva ur min lilla kokong och dra fram städprylarna finns inte på kartan just nu. Jag vet att kylen är skrämmande tom men att gå ner till ICA, nyvaken och med ett godissug som inte är av denna värld, känns inte som en bra idé. Eller? Sockret kanske får mig speedad? Såpass speedad att jag i alla fall hinner städa vår lilla toalett innan jag däckar igen? Och mitt upp i allt funderar jag på hur eller om jag orkar gå på kvällens vattengympa.

Har märkt de sista gångerna jag varit i simhallen att min bikini börjar bli lite väl liten. Det är ju inte bara magen som växer... När vi hoppade igår på vattengympan var jag lite nojjig för att boobisarna skulle skumpa ut så idag gjorde jag slag i saken och började leta nya badkläder på nätet. Jag har faktiskt aldrig handlat kläder på internet innan! Är alltid orolig för att det inte ska passa och tycker det blir så jobbigt att skicka tillbaks och så vidare så därför var idag första gången jag klickade i den där rutan lägg i kundkorgen.

Hittade en vanlig, tråkig svart baddräkt för 259 kronor. Det tyckte jag var alldeles lagom. Hittade varianter som var betydligt finare i både färg och form men eftersom jag numera är smålänning tar jag seden dit jag kommer och är snål. Vill inte betala flera hundralappar för ett badplagg jag bara kommer använda under resterande tid av graviditeten. Så det fick bli svart. Och tråkigt. Men billigt!

Har precis anmält mig och sambon till en informationsträff på Försäkringskassan angående föräldrapenning. Jag har kollat en del på det på nätet och det ser inte så svårt ut. I alla fall inte om man är och jobbar som de flesta andra. Men vi är ju såklart inte som alla andra. Jag var sjöanställd av ett svenskt managementbolag, tog tjänstledigt för studier, fartyget jag arbetade på bytte manager och numera är jag anställd och tjänstledig från ett bolag med säte på Britiska Öarna. Att ha sjöinkomst är något som myndigheter är väldigt ovana vid och det ställer ofta till problem. Har tappat räkningen på de duster jag haft med CSN och Skattemyndigheten. Min sambo då. Ja, han är ju svensk medborgare men jobbar heltid i Norge, för ett norskt rederi och skattar därmed på andra sidan fjälltopparna. Även han har sjöinkomst. Hoppas att någon kan förklara och bena ut från vilka länder vi egentligen ska söka hjälp från!

En egen variant av de kakor som jag kallar Fiffi-rutor. En chokladsockerkaka från en kokbok, glasyr från en annan och chokladströssel eftersom vår kokos tydligen gick ut 2007 (så mycket har jag bakat innan...) Glasyren är fortfarande kladdig men jag vill ju inget hellre än att skära upp den och se om den smakar så gott som den luktar! Perfekt att frysa in i portionsbitar och kunna ta fram vid behov.

Onsdag morgon och lika kallt och grått som dagarna innan. Fortfarande lika förkyld men jag är vid gott mod i alla fall. Låg länge var i sängen och myste. Buffade på den lill* i magen som buffade tillbaks. Kände de första små klena sparkarna på utsidan magen här om dagen. Min sambo kommer hem om först två veckor så då är nog inte bebis så klen längre :) Mysigt att ligga kvar i sängen på morgonen, är lite löjlig och pratar och sjunger för Mini men h*n verkar gilla det och det gör jag med!