landkrabba

Jag fick nyss se på Facebook att en vän till mig råkat ut för en allvarlig olycka. Han är i skrivande stund på flygplatsen på väg hem till sjukvård i Sverige och sin familj. När jag läser och hör om sjömän som skadat sig så allvarligt som den här killen gjort så blir jag illa till mods. Många tankar far genom huvudet.

 

Jag har gjort några resor som sjukvårdsansvarig ombord. Världens sämsta sjukstyrman kan jag väl tillägga. Dela ut lite receptfria läkemedel, kondomer och en och annan penicillinkur är väl en sak. Något allvarligare hade jag aldrig klarat av att hantera. Vilket jag alltid varit öppen med när nycklarna till sjukhytten överlämnats till mig. Om något allvarligt skulle ske hade någon annan fått ta över, så enkelt är det. Tack och lov har jag aldrig behövt uppleva att en kollega råkat så illa ut.

 

Andra tankar som far genom huvudet är att det kunde varit någon som står mig ännu närmare. Min sambo till exempel. Mina barns far.

 

Killen som råkade ut för olyckan hade väl på sätt och vis "tur". Tur att de var just i Adenviken där det finns så mycket assistans att få. Hans Facebookupdatering innan den idag, att han fått sjukavmönstra på grund av allvarlig skada och sitter nyopererad på flygplatsen, var att de hade en 25 dygns sjöresa framför sig.

 

Det var något jag tänkte på ibland mitt ute på Nordatlanten. Att vi var så mitt ute i ingenstans som man kunde komma. Det var precis lika långt till Irland, New Foundland och Grönland. Vi var långt utanför helikopter-range. Cirka tre dygn till närmsta land. Tre dygn är lång tid. Och då är Nordatlanten ett rätt litet hav när allt kommer omkring...