landkrabba

Det är tö i Kalmar idag. Gatorna är blöta och ishala. Snö och is faller från taken. Det har varit disigt större delen av dagen men nu har dimman tätnat, ser knappt till husen på andra sidan gatan. Jag gillar inte dimma. Det blir så klaustrofobikst på något sätt. Det ät åtsilliga Atlantpassager som jag suttit på bryggan i en dimma som är svår att beskriva hur tät den kan vara. En gång såg vi knapt vindrutetorkarna på fönstrena. Då är det tät dimma! På Atlanten brukar man normalt stöta på dimman ett dygn väster om England. Sen är det dimma i sex dagar tills man kommer in i den kanadensiska skärgården. Dagarna går långsamt och humöret påverkas. Hjärnan känns som bomull och känslorna är gråa. Det är dom även idag. Jag känner mig nedstämd och grå. Det är dimma i mitt inre. Jag har inget att vara ledsen över. Om man bortser från kalkyleringstentan om en vecka så är livet perfekt men i min själ är det tät dimma. Hormoner eller vädret, det kan man diksutera...