landkrabba

Jag blev intervjuad av en 25årig sjökaptesstudent idag. Killen i fråga skrev på sitt examensarbete och intervjuade slumpvis utvalda personer. Jag råkade bli en av dom. Jag har hittills deltagit i flera studier och tycker det är lika kul varje gång. Den här killen verkade väldigt ambitiös och ställde bra frågor. Arbetet handlade om motivation till studierna och arbetet som styrman. När jag tog examen kastade redarna jobb efter oss. Det var sådan brist på folk att ingen visste hur det skulle lösas. Två år senare fanns det inte ett jobb att få. Finanskrisen lamslog svensk sjöfart. Redarna valde att flagga ut, registrera sina fartyg i ett annat land och på det viset få en hel del skattefördelar. Bekvämlighetsflagg kallas det. När ett fartyg flaggas ut försvinner också kravet på att 25% av besättningen skall vara svensk. Svenska sjömän sades upp och asiatiska sjömän anställdes. Deras lön går inte att jämföra med vår. Redarna tjänade pengar och en svensk yrkeskår började sakta dö ut. Exakt hur illa läget är idag vet jag inte men det är tämligen dystert...

Jag minns min sista termin på sjöfartshögskolan. Jag var motiverad. Jag var ambitiös. Jag hade redan under utbildningen fått en anställning i det rederi jag ville jobba i. Det var inte bara jag som kände så. Jag tror att så gott som hela den årskullen, alla klasser, kände likadant. Vi hade drömmar, planer och mål. Att mina drömmar ändrades på vägen hör inte hit. Att jag valde att gå iland har inget med arbetsmarknadsläget att göra utan det är mer personliga skäl. Att jag inte trivdes med att vara borta. Samt att jag nu är gravid förstås. I slutet av intervjun, när killen och jag mest satt och ljög och berättade skrönor, säger han att han funderade på att utbilda sig till sjuksköterska. Han har inte ens avlagt sjökaptensexamen än. Han är fyra månader från att gå upp på scen och ta emot alla fina papper och certifikat. Och han funderar redan på en ny utbildning. Han var dock osäker på om han skulle orka plugga ytterligare tre, fyra år till nu direkt. En del av mig är fortfarande sjöman och jag känner den, bland sjömän, så välkända bitterheten och undrar stilla vad hände med svensk sjöfart?