landkrabba

Här om dagen fyllde Samuel en månad. Och imorgon fyller Adam ett och ett halvt år. Tiden går bevisligen rätt snabbt. Vi pratade på det idag, sambon och jag. Att det redan är ett och ett halvt år sedan Adam föddes. Tiden har gått fort men livet innan vi fick barn känns så avlägset. Vad gjorde vi då liksom?

 

Livet i vår lilla bebisbubbla rullar på. Vissa dagar är lite tuffare men de flesta är bra. Man kan väl säga som så att de bra dagarna är bra men de jobbiga dagarna är riktigt jobbiga. De första två veckorna var hur lugna som helst. Samuel sov mest hela tiden och vi var väldigt fascinerade av det. Adam var fyra dagar gammal när han började sova en halvtimme åt gången. Det var först när han var 16 månader som han regelbundet började sova cirka 45 minuter i ett svep varje dag. Men efter två veckor började Samuels mage krångla och han skrek ofta, mycket och länge varje dag.

 

Magen på honom är bättre och han börjar bli nöjdare. Han gallskriker inte men gnäller en del på eftermiddagen när han börjar bli trött. Det är bara att inse, våra barn tycker inte om att sova på dagen. Men han sover på natten, vaknar var tredje till fjärde timme för mat och somnar om direkt. Han kräver dock mycket nrähet och sover för det mesta på någon av oss och de stunder han sover på dagen sover han bäst i trikåsjalen. Att bara tänka tanken på att försöka lägga honom i sängen gör att han vaknar direkt.

 

Ibland smyger det dåliga samvetet sig på. Adam har accepterat lillebror och är väldigt försitkig med honom men han är ju bara ett och ett halvt år och kräver en hel del. Speciellt på eftermiddagen när han är trött kan han bli väldigt arg, ledsen och svartsjuk om jag bär eller matar Samuel. Det är svårt att räcka till. Nu är vi ju två vuxna hemma och kommer vara det en månad till så egentligen är det inget problem men det känns i mammahjärtat när barnen skriker och man måste "prioritera". Adam är ju dessutom rätt mammig även om det har blivit mycket bättre sen R kom hem för fem veckor sedan. Jag ammar ju inte vilket gör att Adam kan få vara nära mig när han vill och behöver. Jag förstår inte hur jag skulle få ihop vardagen om jag ammat. Å andra sidan har jag inte en enda positiv erfarenhet av det. Amning för mig är ångest, gråt och problem med att knyta an till sina barn. Gjorde ett halvhjärtat försök den här gången men när ångesten smög sig på och jag bara satt på BB och grät och var livrädd för att Samuel skulle vakna så bestämde jag mig för att det inte var värt det. Jag ville inte förlora den första speciella tiden här gången också bara för att jag kände att man "bör" amma. BabySemp ger finfina barn det också, se bara på mig själv höhö!

 

Jag kan helt ärligt säga att jag hade inte fixat den här första månaden utan R. Det hade inte gått. Om han skulle åkt på jobb nu i dagarna hade vi fixat det även om det hade blivit en del gap, skrik, tårar och dåligt samvete. Men nu är han hemma minst en månad till, kanske ännu mer. Och då kommer vi definitivt vara redo. Samuel kommer vara två månader och förhoppningsvis lite mer självständig. Kanske kan han ligga några stunder i babysittern/babygymmet. Kanske kommer det gå fem, sex timmar mellan målen på natten. Adam kommer kanske vara självständigare han med då han äntligen börjat träna lite på att gå! Han tar inga steg på "fri hand" men han går längs möbler och ställer sig upp utan stöd. Men läget kanske är som det är nu men då är vi vana vid det. Det har blivit vår vardag. Nu när Samuels magonda är bättre har vi åter börjat få vissa rutiner. Och trots att det är skönt att ha sambon hemma så är jag rätt nyfiken på framtiden. Hur kommer jag och smågrabbarna ha det under den månad han är borta? Vad kommer vi göra? Hur kommer vardagen se ut? Men det märker vi då!