landkrabba

Vi har ingen bil. Jag har inte ens en cykel. I ärlighetens namn vet jag inte om jag kan cykla längre, tror inte att jag cyklat sedan grundskolans obligatoriska cykelutflykter. När jag var liten älskade jag att cykla. Som de flesta ungar. Sen cyklade jag vält och det slutade med operation. Efter det var jag inte särksilt pigg på att cykla igen och nu har det kommit till den punkt då jag är rädd för att cykla. Jag tror inte att jag kan det längre. Och alla vuxna kan väl cykla?! Men det var inte cyklar jag hade tänkt att skriva om.

Som sagt. Vi har ingen bil. Alltså går jag dit jag skall. Tack och lov för att vi fått en unge som älskar att åka vagn! Igår gick jag till IKEA. Att ta sig dit med bil är ett mindre projekt som innefattar tretton trafikljus, sjuttiotre korsningar och en miljonniohundraåttiosex rondeller. Typ. Jag blev nästan lite besviken när jag insåg att jag gick dit på 45 minuter. Så nära! Varför har jag inte gått dit innan?

Mitt dilemma är huruvida denna form av vardagsmotion är godkänd i mina Fyra bra veckor. Är långa promenader i maklig takt motion? Självklart är det det. Egentligen. Jag utgår från att jag brände några kalorier mer än om jag hade lånat en kompis bil. Men kan jag bocka av en av veckans fem obligatoriska promenader genom denna lilla utflykt? Jag låter det vara tills vidare. Blir det inte fem promenader den här veckan så kan jag ju alltid ha den promenaden som ett ess i rockärmen och dra fram!