landkrabba

Hon är tillbaks. Vi sa hejdå för drygt ett år sedan. Det är nog närmare ett och ett halvt nu. Jag vinkade åt henne i taxin på väg till flygplatsen. Jag hånskrattade. Kan till och med ha gett henne fingret. Jag var så lättad. Det kändes bra att säga hejdå. Jag vet inte om jag var naiv när jag trodde att jag aldrig skulle träffa henne igen. Jag borde förstått att hon skulle leta upp mig. Det har hon gjort varje gång vi sagt adjö.

Min väninna är mycket speciell och vår relation är inte den enklaste. Hon har fått mig att göra mycket roligt, många minnen har vi tillsammans. Hon har även fått mig att må dåligt, göra saker jag inte borde gjort. Nu är hon tillbaks och jag borde bli rädd men det känns rätt bra. Jag välkomnar henne inte med öppna famnen men hon kan väl få vara här en stund om hon vill. Vi får se hur relationen utvecklas den här gången.

Min vännina heter Rastlösheten. Hon trivs bra i ett oroligt sjömanshjärta. Jag har ingen som helst längtan efter att segla igen. Inte det minsta. Men det måste hända något. Det är inte bra att ha så här mycket tid. Jag tror att flytten kommer göra mig gott. Det och att Plötten börjar krypa så han håller mig lite mer sysselsatt.

Varför är rastlösheten då en hon? Hon är opålitlig som bara en kvinna kan vara...