Grupparbetesproblematik
Jag är inte van vid att skriva grupparbeten. Jag har jobbat till sjöss de senate åren och allt jag skrivit där har varit fartygets styrda kurs och position en gång i timmen. Innan det, när jag pluggade på Sjöfartshögskolan, skrev vi nästan inga grupparbeten. Vi skrev definitivt inga viktiga, det vill säga betygsgrundande, arbeten de första åren. När det väl blev dags för det, under de sista åren, hade alla lärt känna varandra väldigt bra och man visste vem man skulle fungera bra ihop med. Vem som låg på samma nivå.
M och jag skrev examensarbete tillsammans. Vi brann för ämnet vi valt, sophantering, och vi satte ribban högt. Vi skulle ha stipendie för bästa ex-jobb det året. Vi slet hela vårterminen med arbetet. Dagar och nätter spenderades i skolan och de bästa delarna i arbetet kom till efter att vi delat en flaska vin. Människor frågade hur vi orkade, hur vi höll motivationen uppe. Jag vet inte. Men när arbetet var klart var det värt det. På examensdagen fick M och jag gå upp på scen och ta emot stipendie för bästa examensarbete. Yeah!
Det var under denna period som ordet språknazist grundades. Faktum är att det var min älskade sambo och hans vänner som myntade det efter att jag hade korrekturläst deras ex-jobb och spytt rött bläck över det. Men ja, jag är petig med språket. Det kanske inte märks så mycket här i bloggen då detta är "privata" texter, det är texter som egentligen inte spelar någon roll. När jag skriver arbeten, och speciellt akademiska texter, vill jag att språket ska vara perfekt.
En av mina dolda talanger är att jag kan dölja ett tunt och ganska dåligt arbete bakom ett avancerat språk och på det sättet lura läsaren så att han eller hon tror att det står något väldigt vitkigt och läsvärt på pappret. Just nu håller jag på med mitt tredje grupparbete den här hösten. Arbetena innan har varit ganska små, cirka 2500 ord, men det här är större. Till på onsdag klockan 1500 ska vi ha fått ihop 6000 ord i ett arbete som skall knyta samman organisation- och marknadsföringskursen. Vi är fyra gruppmedlemmar och det är vi som jobbat ihop hela hösten. Vi trivs bra ihop, har mycket gemensamt och vi har kul. Men. Alltid detta men...
De kan inte skriva! Jag känner mig så elak som säger det men det är sant. Två av gruppmedlemmarna kan verkligen inte skriva. Det är stavfel, syftningsfel, meningsbyggnadsfel, kommateringsfel och andra grammatiska problem. De skriver dessutom i talspråk och använder förkortningar så som tex, dvs och mha. Man använder inte förkortningar i en akademisk text såvida det inte är vedertagna förkortningar inom ämnet, till exempel PR inom marknadsföring. Språket är även så enkelt, så odynamiskt. Samma ord kan förekomma flera gånger i ett stycke. För att få en dynamisk text använder man sig av en synonymordlista!
I dagsläget har jag skrivit om precis allt de har skrivit. Jag har skrivit om det så att det knappt märks att det handlar om samma sak. Och nu sitter jag här och är irriterad. Jag har gjort så himla mycket mer än de andra men det är ju mitt eget fel. Om jag inte vore språknazist så hade jag inte behövt att göra det. Men jag kan inte blunda för det. Jag kan inte låtsas att jag inte ser alla fel. Jag kan inte lämna in en text jag inte är nöjd med. Jag har på ett fint sätt försökt att säga att delar ur deras texter kanske är lite väl vardagliga men budskapet gick inte fram. Samtidigt irriterar det mig att de inte kan skriva. Trots att de läst våra tidigare arbeten, som vi nästan enbart fått positiv feedback på från opponeringarna, så försöker de inte ens att trolla med orden! Efter det här arbetet funderar jag på att sluta bry mig. Varför ska jag bry mig om inte de andra gör det?
Detta arbetet är jag dock extra petig med då vi har blivit tilldelade ett företag av skolan. Detta företag är en av mina drömarbetsplatser och jag kan definitivt inte lämna arbetet till dem om det inte är bra. Det går inte. Jag har lämnat mitt CV till dem och jag tror att de blev lite intresserade. Jag tänker inte riskera något genom att lämna ifrån mig ett arbete som är medelbra, på gränsen till dåligt. Jag vill briljera. Men sen, när allt är klart, då slutar jag nog att bry mig...
M och jag skrev examensarbete tillsammans. Vi brann för ämnet vi valt, sophantering, och vi satte ribban högt. Vi skulle ha stipendie för bästa ex-jobb det året. Vi slet hela vårterminen med arbetet. Dagar och nätter spenderades i skolan och de bästa delarna i arbetet kom till efter att vi delat en flaska vin. Människor frågade hur vi orkade, hur vi höll motivationen uppe. Jag vet inte. Men när arbetet var klart var det värt det. På examensdagen fick M och jag gå upp på scen och ta emot stipendie för bästa examensarbete. Yeah!
Det var under denna period som ordet språknazist grundades. Faktum är att det var min älskade sambo och hans vänner som myntade det efter att jag hade korrekturläst deras ex-jobb och spytt rött bläck över det. Men ja, jag är petig med språket. Det kanske inte märks så mycket här i bloggen då detta är "privata" texter, det är texter som egentligen inte spelar någon roll. När jag skriver arbeten, och speciellt akademiska texter, vill jag att språket ska vara perfekt.
En av mina dolda talanger är att jag kan dölja ett tunt och ganska dåligt arbete bakom ett avancerat språk och på det sättet lura läsaren så att han eller hon tror att det står något väldigt vitkigt och läsvärt på pappret. Just nu håller jag på med mitt tredje grupparbete den här hösten. Arbetena innan har varit ganska små, cirka 2500 ord, men det här är större. Till på onsdag klockan 1500 ska vi ha fått ihop 6000 ord i ett arbete som skall knyta samman organisation- och marknadsföringskursen. Vi är fyra gruppmedlemmar och det är vi som jobbat ihop hela hösten. Vi trivs bra ihop, har mycket gemensamt och vi har kul. Men. Alltid detta men...
De kan inte skriva! Jag känner mig så elak som säger det men det är sant. Två av gruppmedlemmarna kan verkligen inte skriva. Det är stavfel, syftningsfel, meningsbyggnadsfel, kommateringsfel och andra grammatiska problem. De skriver dessutom i talspråk och använder förkortningar så som tex, dvs och mha. Man använder inte förkortningar i en akademisk text såvida det inte är vedertagna förkortningar inom ämnet, till exempel PR inom marknadsföring. Språket är även så enkelt, så odynamiskt. Samma ord kan förekomma flera gånger i ett stycke. För att få en dynamisk text använder man sig av en synonymordlista!
I dagsläget har jag skrivit om precis allt de har skrivit. Jag har skrivit om det så att det knappt märks att det handlar om samma sak. Och nu sitter jag här och är irriterad. Jag har gjort så himla mycket mer än de andra men det är ju mitt eget fel. Om jag inte vore språknazist så hade jag inte behövt att göra det. Men jag kan inte blunda för det. Jag kan inte låtsas att jag inte ser alla fel. Jag kan inte lämna in en text jag inte är nöjd med. Jag har på ett fint sätt försökt att säga att delar ur deras texter kanske är lite väl vardagliga men budskapet gick inte fram. Samtidigt irriterar det mig att de inte kan skriva. Trots att de läst våra tidigare arbeten, som vi nästan enbart fått positiv feedback på från opponeringarna, så försöker de inte ens att trolla med orden! Efter det här arbetet funderar jag på att sluta bry mig. Varför ska jag bry mig om inte de andra gör det?
Detta arbetet är jag dock extra petig med då vi har blivit tilldelade ett företag av skolan. Detta företag är en av mina drömarbetsplatser och jag kan definitivt inte lämna arbetet till dem om det inte är bra. Det går inte. Jag har lämnat mitt CV till dem och jag tror att de blev lite intresserade. Jag tänker inte riskera något genom att lämna ifrån mig ett arbete som är medelbra, på gränsen till dåligt. Jag vill briljera. Men sen, när allt är klart, då slutar jag nog att bry mig...
Kommentarer
Postat av: Malin
Grupparbetsproblematiken kan verkligen vara jättesvår! Det är bra att bry sig om att det ska vara en korrekt svenska i texten men det finns en viss gräns.
När vi skulle skriva vår C-uppsats så skrev jag den tillsammans med min kompis och en annan kille. Han är en riktig språkpolis! Varje mening skulle vara perfekt från första sekund vilket gjorde att det tog jättelång tid för honom att skriva en enda mening. Därför gjorde jag och kompisen 90 % av hela uppsatsen. När vi hade skrivit ett utkast till en text i uppsatsen så det första han gjorde var att han klagade på språket! Och klagade och klagade. Medan han själv inte hade skrivit ett endaste dugg. Så ja, det är bra att vara noga med språket så länge det inte går för långt. Jag skulle aldrig skriva en akademisk text där och använda orden: man, vi och talspråk. Men vi är alla olika och lärarna vill ha texterna på olika sätt.
Trackback
