landkrabba

Historien om en kvinnlig styrman som klev upp på land och ynglade av sig

Ska ni verkligen?

 

En sak vi får höra lite då och då är om vi verkligen skall göra det vi gör. Tälta. Vandra. Geocacha där marken inte består av asfalt. Det hela började när vi drog iväg på tälttur på Öland förra året. Jag var gravid i vecka 37 och den lilla turen möttes med stor skepcis. Huvudargumentet var såklart vad vi skulle göra om förlossningen startade. Antagligen samma sak som vi hade gjort hemma, det vill säga begett oss till sjukhuset. Motargumentet från vår sida var att människor på Öland också är höggravida och föder barn, det är ingen som ojjar sig över huruvida de kan ta sig till sjukhuset eller inte. Vore det bråttom hade vi väl lämnat tältet och satt en lapp på det "hej,förlåt att vi bryter mot allemansrätten men vi är och föder barn". Det hade säkert accepterats som ursäkt. Vore det superbråttom hade vi väl gjort vad människor i brådskande situationer gör, ringt 112.

 

 

Nu föddes inte Adam i ett tält på Öland utan på ett förlossningsrum i Kalmar ett par veckor senare. Några dagar efter förlossningen tog vi våra första stapplande (okej, det var väl jag som stapplade lite) steg ut i det grönområde vi promenerat dagligen i. Det var vår första långpromenad och jag minns den fortfarande. På Adams en-veckas-dag var han med och fann sin första geocache. Åter höjdes ögonbryn. Kunde man verkligen ägna sig åt geocaching med en helt nykläckt bebis? Veckorna blev månader. Människor undrade om vi var riktigt kloka när vi släpade vagnen över stock och sten ut till Islandsberg på västkusten. Har man köpt en vagn för 8000 får den allt bekänna färg! Sen kom nästa grej. Kunde man verkligen koka vatten till mjölkersättningen på ett stormkök? Varför skulle man inte kunna? Kokt som kokt.

 

Månaderna blev såsmåningom till ett helt år och det var äntligen dags för Adam att få sova i tält första gången. Flera har frågat om vi verkligen menar allvar, tälta med en ettåring? Vi har fått frågor om vem som skall vara barnvakt när vi skall tälta.

 

Det här med friluftsliv är rätt nytt för oss. Viljan har funnits länge men det är först nu vi verkligen fått en spark i baken. Vi testar oss fram. Vi gör inga avancerade utsvävningar. Ett par nätter i tält och lite kokta makaroner känns inte som en rymdfärd. Det känns som en bra start för att vi skall känna oss trygga, för att Adam skall känna sig trygg. Jag förstår inte varför tält, stormkök och kängor skrämmer så många. Jag förstår inte varför de anser att kombinationen barn och friluftsliv är nästintill omöjlig. Det är ju nu man verkligen har tid! Jag är mammaledig, R går hemma på vederlag halva året. Vi har all tid i världen. Varför skall vi inte ta tilvara på den? Vi skapar minnen och lärdomar på vårt sätt. Vi kommer alltid minnas den fina morgonen i Seby i måndags. Vilken vanlig måndagmorgon hemma kommer man ihåg?

Jag tycker ni är jättehäftiga som gör så mycket. Jag kommer mig inte för att göra det, varken gravid eller har barn, så jag är imponerad och inspirerad av att ni gör det. Fortsätt med det! Vi har blivit alldeles för bekväma och rädda av oss i samhället. Underbart för Adam och den kommande att få uppleva naturen!

Det är ju grymt! Helt fantastiskt. Barn älskar ju naturen och varför skulle inte ett barn kunna sova i tält?! Hade vi haft mer pengar så vi kunnat köpa lite ordentlig utrustning så hade vi (jag hahaha) dragit ut direkt!

Hehe, vi känner igen oss :p Men ungen har ju överlevt både att åka sjal inne i Stockholm när jag var själv och hade två hundar, samt en vecka i tält på Gotland innan 2-månadersdagen. Jag tror inte folk förstår hur smidigt det är :)

Jisses vad folk tycker saker... Ni känner er son bäst och vet vad han och ni klarar. Fortsätt precis så som det passar er!
/ Ulrika

Hej!
När jag var gravid sa en vän till mig "Linnea, vad du än gör med dina barn, bli inte för bekväm då blir du isolerad och deprimerad". Hon känner min aktiva personlighet och visst stämde det! Att friuftsliv dessutom är väldigt mycket billigare än många inomhusaktiviteter gör inte saken bättre :)
Jag lägger till dig på min lista och kikar snart in igen.
Hälsningar Mamma Vild, Linnea i Växjö

Jag tycker det är härligt och befriande! Kör på precis som ni vill. inte fasen skulle ni göra saker som är faaaarligt för barnen. frisk luft är väl nyttigt har jag hört?!

De är nu 2 och 3 år. Fulla av liv, spring i benen, funderingar, fantasi och bus. De slåss, retas, kramas och pussas mer än någonsin :)