Den nya bebisen
Vi vet inte könet. Vi vill inte veta. Vi tog inte reda på könet på Adam, ville inte veta då heller. På ultraljudet förde hon in ämnet på vad vi trodde att det skulle bli och vi avböjde att få veta. För mig skulle det kännas helt fel att redan veta. Det tar vi i november. Självklart är jag nyfiken men jag gissar hellre och litar på visa kvinnor i släkten. Å andra sidan sa varenda en jag mötte när jag väntade Adam att han skulle bli en tjej så jag vet inte hur visa kvinnorna är...?
En annan fråga som också ofta dyker upp är om R skall fortsätta segla. Och ja, det skall han. Vi har alltid, ända sedan vi blev tillsammans, sagt att vi, oss, går före alla jobb i världen. Den dag det blir jobbigt, den dag det inte fungerar, den dag vi inte vill längre så löser vi det då. Kanske känner vi till hösten att fyra veckor är lång tid ifrån varandra, kanske flyter det på lika bra som nu. Vem vet? Det är ingen idé att spekulera i det. Just nu trivs vi väldigt bra som vi har det och skall jag vara ärlig så tror jag inte att jag vill att han skall jobba iland. Tänk så mycket mindre tid vi skulle få ihop?
När vi väntade Adam var det så mycket som snurrade i huvudet. Tankar, känslor, funderingar. Den här gången känner jag mig lugnare på många sätt. Att vara gravid känns inte som att ha flyttat ut i yttre rymden, det känns på gränsen till normalt? Det är ingen obekant känsla. Det bor någon i magen som sparkar och har sig och det är hur mysigt som helst men det känns inte särskilt konstigt. Det jag däremot kan nojja lite över är att man har blivit medveten om hur mycket som kan gå fel. Jag har genomgått en helt komplikationsfri graviditet och förlossning, vi har fått ett helt friskt barn. Det är inte självklart att allt går så bra. Det trodde jag nog förra gången, att om man sett ungen på ultraljud så var läget lugnt. En annan sak som skiljer mellan gravidteterna är vilken koll jag hade förra gången. Jag visste på dagen vilken vecka jag var i, nu plingar sambons telefon till en gång i veckan och meddelar att det är ny vecka. Men för er som undrar så går vi in i vecka 21 nu i dagarna.
Ser oerhört mycket fram emot tiden som komma skall och hoppas jag slipper diverse åkommor den här gången också. Det skall bli fantastiskt att få ett barn till, att få följa en ny liten människa. Visst finns det en och annan fundering om det kommer bli jobbigt till hösten/vintern men jag tror inte det. Nu är man så inne i bebisvärlden. Jag tror att den största omställningen redan är gjord och det var att bli mamma, inte tvåbarnsmamma. Jag är mer förberedd nu. Det som jag upplevde jobbigt under de första veckorna med Adam vet jag nu att det inte är för evigt. Där och då kändes det som om det alltid skulle vara så. Med facit i hand så ser jag att tiden då man ammade 20 gånger per dygn inte var för evigt. Nu har vi en liten ettåring som sitter på golvet och äter äpple helt själv.
Nemenåååååhhhhh!!!!
Ett nytt barn!!! Så underbart!!! Grattis, grattis, grattis!
Inget är så härligt som nya människor! Och om någon nu har åsikter om hur lång tid som förlöper mellan barn 1 och 2 så är det väl bara att skita i det. Dessutom har ni ju planerat detta.
Vilken sort det blir får ni veta när h*n kommer, helt riktigt. Vem sjutton behöver ladda med "rätta" färgen i förväg?
Jätteroligt!!!
Då kan jag LOVA dig att den stora omställningen ÄR att bli tvåbarnsmamma... Herregud, när du kommer hem med ditt första lilla knyte så har du ju bara den att tänka på, ni kan försvinna in i er lilla bubbla tillsammans och amma/sova/mysa/ligga i sängen hela dagen. GLÖM det när du har ett till större barn som kräver sitt. Det är ju inte direkt så att Adam kommer sitta och se söt ut på golvet som han gör nu.
Avundsjuka, trots, gap&skrik och mycket mer därtill kommer ni att få smaka på. Det är INTE lätt!!
Vi fick vår dotter när sonen var 2,5 år, och fram tills dess att tösen var 6 månader, som jag var mammaledig är nog den mest psykiskt påfrestande perioden i mitt liv. Tösen ville BARA vara hos mig, ligga vid bröstet 24/7 och gallskrek så fort hon fick ligga någon annanstans/någon annans famn, och samtidigt skulle jag då ge sonen mat, leka med honom, byta blöja på honom osv osv, allt detta medan lilltösen gallskrek sig blå!! Och så 2 timmars nattsömn på det...
Nejdu, inbilla dig inte att du är inne i "bebisträsket" och att det inte kommer märkas någon skillnad!
Anonym: Jag skrev inte att jag inte tror att det kommer bli någon skillnad. Jag är mycket väl medveten om att det kommer bli en och annan törn på vägen. Däremot så kan jag omöjligt se på framtiden med så negativa ögon som du målar upp. Jag är obotlig optimist och tänker fortsätta vara det. Hela tiden får man höra diverse historier. När vi fick Adam sa merparten att vi aldrig mer skulle få sova, jag har aldrig sovit så mycket som jag gjort under det här året! Det här är rena semestern jämfört mot att vara vaktgående.
Jag förstår på din text att det var tufft för dig att bli tvåbarnsmamma och jag tycker det är kul att du delar med dig. Hur det kommer bli för oss är det ingen idé att sia om, vi tar det som det kommer. Du vet inte, jag vet inte. Att det blir en omställning, det tvivlar jag inte en sekund på.
Det var jag som var för lat för att skriva Sara hahaha. Härligt att du tog dig tid att skriva. Så spännande. Lyssna inte på neggofolk. Klart du är inne i träsket nu. Kommer bli svinjobbigt men det är det ju med ett barn också? Nu har ju jag bara Noah, men släng upp ungen i sjalen och kör på ba'! Blir nog så att minis bara "hänger på" mer än vad Adam gjorde. Blir liksom inte central på samma sätt. Sen blir ju det en vardag för er alla tre med berg och dalbanor och skrik och bråk men ta det chiiiiill ba.
Jag hade ett och ett halvt år mellan mina barn och det är rätt bra egentligen. Sen fick vi en till efter ytterligare ett och ett halvt år och det blev lite många på en gång. Om jag skulle göra om min barnafödarperiod så skullen det bli två först med just den tidsintervallen och två till sen med samma tidsintervall 7 år senare när de två första hade börjat skolan. ;-)
Gud så härligt, är så glad för er =)
Spännande och se vad det blir, vad tror du?? eller vad känner du?
Jag var faktiskt ganska säker på att Meja var en tjej :) Tänkte hon i alla sammanhang och kände bara på mig :P Många sa att jag väntade en pojke :P hehe =)
Hoppas ni har det fint på eran tur!
KRAM
Det är 15 månader mellan mina barn. I många lägen är det lite "tvillingeffekt" eftersom de ligger i nästan samma utvecklingsfaser. Två som testar samma gränser, är lika egocentrerade, bryter ihop för samma saker. Samtidigt är de två som tycker om samma lekar, filmer, spel och småpratar om saker som intresserar dem båda innan de ska sova. De sover skavfötters i samma "långsäng" och har stor trygghet av varandra. Jag tror inte att det finns EN perfekt ålder att få syskon, alla familjer är olika med olika liv såklart.
//Mamma Vild, Linnea i Växjö
