landkrabba

Han skulle ha kommit hem ikväll. Men SAS ställde in planet och han kommer imorgon istället. Som det var planerat från början. Ändå tjurar jag som en barnunge. Jag, som aldrig äter bröd till frukost, hade köpt pålägg och färskt bröd. Jag, som aldrig dricker juice, köpte det. Vi skulle äta frukost ihop imorgon. Som en familj. Nu ska vi inte det. Vi ska göra det på torsdag istället. Men jag är så jävla ledsen och besviken just nu.

Jag skulle inte vara ledsen ikväll. Jag skulle inte sitta ensam i soffan, gråta och äta upp den fudge jag köpt för att baka karamellbiscotti av. Jag skulle vänta på honom, skina upp i ett leende när jag hörde hans nyckel i dörren. Fy fan vilken skitkväll det blev. Te, fudge, tvättvikning, tårar och Desperate Housewives. Och mitt upp i allt får jag sms om att han druckit champagne och ätit gott med en kollega på flygplatsen i London. Och här sitter jag, med mascarafläckar på kinden och viker kräklappar. Det är inte honom jag är arg på. Självklart inte. Jag vet inte vem jag är arg på. Eller, arg och arg. Snarare besviken.

I mammaland ser alla kvällar likadana ut. Adam somnar klockan sex och det är skönt att ha kvällen för sig själv. Men det är just det. Att jag är själv. En vän skulle kommit över igår. Jag hade sett fram emot det hela dagen. Bakat muffins med en tjurig bebis på armen. Hon var tvungen att jobba över. Min fästman skulle kommit hem ikväll. Jag hade sett fram emot det hela dagen. SAS ställde in planet och han fick dricka skumpa. Jag fick gråta och vika kräklappar. Jaja, den här kvällen skiljde sig ju på något sätt. Jag antar att det är okej att bryta ihop då och då. Nu går jag och lägger mig. Ensam. Lyssnar på Adams andetag. Gråter lite till. Imorgon är det en bättre dag.