Inlägg om inlägg

Jag vill skriva något. Jag börjar på olika inlägg men inget blir bra. Inget känns intressant. Vi har varit på BVC idag. Samuel har vaccinerats och passerat sju-kilos-strecket. Min lilla dunderklump. Började skriva om vaccinationen men kom ingen vart. Började skriva om att Samuel aldrig har känts som en "liten" bebis men även det raderades. Och nu sitter jag och skriver ett inlägg om inlägg som inte blev bra?! Jag tror det är dags att lägga de nybakta syltgrottorna i en burk, koka vatten till Samuels nattamat och sen krypa ner i sängen. Godnatt!

Sista veckan

I slutet av oktober kom sambon hem, en vecka innan Samuel föddes. Sedan dess har han varit hemma. Men nu börjar påmönstringen närma sig. Imorgon påbörjar vi sista veckan tillsammans. En dryg vecka kvar tills han åker och jag skall vara själv med småpojkarna för första gången.
 
Låter det konstigt om jag säger att jag ser fram emot det? Vissa tycker nog det. Men bara för att min kille drar till sjöss så lägger ju inte jag mig ner och dör i en månad. Halva tiden, halva livet är vi tillsammans. Men jag är livs levande och uppskattar livet och tillvaron även när han inte är hemma. Det är ju också en del av vår vardag. Och jag är redo för vår nya vardag nu. När Samuel var dryga månaden var jag inte redo. Han skrek hela dagarna. Verkligen hela dagarna. Jag undrade om det var så det skulle vara. Men det vände. Det var inte "riktig" kolik. Nu är han för det mesta en glad bebis. Och jag är redo.
 
Många runt omkring verkar oroa sig för hur det ska gå. Jag får frågor från vänner och bekanta. Hur jag ska klara det. De tycker nog att jag är naiv när jag säger att jag inte tänkt på det. Jag gillar inte att tänka på problem som inte exsisterar. Planen för de snart stundande fyra veckorna är endet-löser-sig-inställning. För det gör ju det. Löser sig. Jag har som sagt fått höra att jag är naiv. Kanske rentav lite korkad. En hel del hänger upp sig att Adam inte går på dagis. Borde han inte göra det när jag är själv så mycket? Nja, vi har aldrig känt behovet av en dagisplats. Kanske till hösten. Och när allt kommer till kritan är jag inte själv särskilt mycket. Vi är två precis lika lång tid! Awesome!

Feng Shui?

Jag kan absolut ingenting om feng shui. Jag vet att det har något att göra med hur man möblerar, i vilket väderstreck man sover och så vidare. Eller? Det var min mamma som satte griller i huvudet på mig idag. Jag berättade om hur Adam sover. Som jag skrivit tidigare så har han ju perioder då han sover hela nätter i sitt rum. Det kan handla om någon eller några månader. Sen kommer det en period då han vaknar varje kväll/natt och inte ger sig förrän han kommer in i vårat sovrum. Det handlar också om någon eller några månader. Sådär har han hållt på sedan vi flyttade för ett år sedan.
 
På den tiden han sov i spjälsängen. På sitt alldeles egna sätt.
 
Sedan Samuel hade så ont i magen så vill/kan han inte somna själv utan vi ligger bredvid honom i en 90säng som står direkt på golvet. Spjälsängen har vi slutat använda. Han vaknar varje kväll/natt och istället för att flytta in honom till vårt sovrum, då vi inte vill att bröderna skall bli allt för störda av varandra eftersom vi ändå är två nu, så sover någon av oss kvar i hans säng med honom. Men senaste tiden så har han vid ett flertal tillfällen blivit helt tokig på natten. Det har aldrig hänt tidigare. Han skriker som besatt, påminner om flickan i Excorsisten. Ett tag funderade jag på nattskräck men då ska väl inte barnet gå att kontakta överhuvudtaget? För han är kontaktbar. Men han bara skriker. Skriker, skriker, skriker. Håller oftast på i flera timmar. Han är ju dessutom trött, somnar någon minut för att sedan vakna och skrika. Så kan han hålla på två, tre, fyra timmar. Han verkar inte ha ont, han låter inte rädd, om man frågar om han är hungrig eller törstig svarar han nej. Men han låter helt besatt.
 
Och det var då min mamma började babbla om feng shui. Hon kan om möjligt mindre än mig, frågade bara om jag inte hört om att man inte ska sova i vissa hörn och väderstreck. Tänk om det är så enkelt? Tänk om hans säng helt enkelt är felplacerad?!

Syskonkärlek

 
Att få ett syskon är väl egentligen det finaste man kan få? Det eller en alldeles egen traktor hälsar Adam. Innan Samuel föddes funderade vi självklart mycket på hur Adam skulle ta det, att han skulle bli storebror. Att det skulle flytta hit en ny liten människa som skulle ta mycket uppmärksamhet från honom. Sista månaden av graviditeten pratade jag mycket om att det bodde en bebis i mammas mage, en bebis som skulle komma ut snart, visade bilder på när han var bebis och läste en bok om att få syskon. Om han förstod något så visade han det inte då och helt plötsligt så föddes Samuel.
 
Att bli tvåbarnsförälder kändes rätt självklart och många har pratat om att det är en så stor omställning, att det tar tid att komma in i den nya rollen. Jag håller inte med om det. Det som tog tid var att komma in i nya rutiner men själva föräldraskapet kändes naturligt (och snart kommer alla rutiner ändras totalt igen...!) Och för Adams del verkade det rätt självklart och naturligt att lillebror var här för att stanna.
 
Det skiljer ganska exakt 17 månder mellan våra barn och trots att Adam är "liten" så förstår han så mycket. Redan från första stund så har han varit försiktig på sitt lilla sätt mot Samuel. Sen att försiktighet med hans mått mätt kan vara en napp i ögat eller en leksakstraktor på magen är en annan femma. Motoriken är inte helt hundra men han menar väl. Oss slår han, skriker på och rivs. Men inte Samuel. Men den tiden kommer, det vet jag. Jag har själv en bror som är 15 månader yngre än mig och jag har varit allt annat än snäll mot honom genom åren...
 
Men det är ändå fascinerande att se den syskonkärlek som redan finns. Adam överöser lillebror med pussar, vill gärna försöka få honom att suga på nappen (vilket han är rätt kass på) och vill hjälpa till så gott det går. Han tar av raggsockar och vantar, ger oss blöjor och så vidare. När Samuel börjar gnälla och skrika pekar han på matflaskorna och hämtar kräktrasor. Han vill också torka Samuel runt munnen då han ser att vi gör det i tid och otid eftersom lille herrn småspyr i tid och otid.
 
Man märker att Adam blir orolig när Samuel skriker. Ibland skriker han också, ibland vill han trösta och hjälpa. Men sån tur är så skriker inte Samuel så mycket längre. Det var ju några veckor då han hade väldigt ont i magen och skrek hela dagarna men den tiden är tack och lov förbi. Nu sitter han helst i sin babysitter och kollar sig omkring. Han är rätt osocial på det viset, vill inte sitta i knät men tycker det är kul när vi sitter och pratar med honom så länge han får sitta i sin stol. Knäppa lilla bebis!
 
Det ska bli så roligt att följa de här två grabbarna. Få vara med om all glädje de kommer dela, alla bus och upptåg de kommer hitta på. Ser även på sätt och vis fram emot alla de gånger man kommer få dra isär dem under fighter som är på liv och död, det kommer ju ske så det är ingen idé att tro att de kommer uppföra sig exemplariskt... ;)

Större bil

 
Jag håller på att packa inför den kommande helgen i Karlskrona. Det är första gången jag packar för övernattning med två barn. Det blir en hel del grejer... Ska bli intressant att stuva bagaget fullt på Fårrden imorgon. Vagnen blir väl relativt smidig ihopfälld. Tror jag. Vi brukar bara slänga in den på sniskan i bagaget så att den verkligen täcker hela golvytan. Jag är rätt övertygad om att man kan ställa den på hundra andra sätt som är lite mindre platskrävande. Ändå funderar jag på en större bil. Vi har en Ford Mondeo, en av de största kombibilarna tydligen, men en lastbil med släp vore kanske att föredra medan ungarna är små...?
 
Min mamma har alltid skrattat åt mig när jag packat. Jag har alltid med för mycket. Hon brukar påpeka att det inte är något u-land jag skall resa till, att saker och ting går att köpa. Ni kan ju tänka er då hur jag packade när jag skulle ut på en båt som hade Västafrika som fartområde... Men visst. Saker går att köpa. Men det känns dumt att bara lägga ner två bodys till Samuel när jag vet att han kräks en hel del, det känns bättre att lägga ner tio. Eller femton. Well. Blöjor, våtservetter, käk och flaskor är nerpackat i alla fall. Det är liksom det viktigaste. Dessutom skall jag för första gången ta med en kastrull när jag skall till ett hotell. Varför? För att kyla vattnet till Samuels mat. Hotellet sa att det fanns vattenkokare, annars hade jag väl slängt ner Trangia-köket också...
 

Amning

Idag har det handlat om amning hela dagen på P4 Kalmar. Jag har lyssnat med ett halvt öra, jag är egentligen rätt trött på amningsdebatten. Men amning är ju ett hett, och ganska känsligt, ämne. Det verkar som om många ser det i svart eller vitt. Själv har jag inga positiva erfarenheter alls av amning och är antagligen enligt vissa en sådan som har gett upp för lätt.
 
Jag ammade Adam en månad. Första månaden med första barnet borde vara fantastisk men det var den inte. Jag mådde väldigt dåligt, amningen strulade. Det gick en vecka. Det gick två. Det gick tre. Någonstans kring vecka två började jag fundera på om det verkligen var värt det. Men jag fortsatte. Klart jag skulle amma. Alla skulle ju amma? Adam sög mellan femton och tjugo gånger per dygn och gick knappt upp i vikt. Men jag fortsatte. Efter fyra veckor orkade jag inte mer. Jag fick nog. Jag minns den kvällen jag gick ner till ICA, köpte ett paket BabySemp och två nappflaskor. En med tigrar på och med en flammingos på. När jag kom hem gjorde jag i ordning en flaska mat efter att nogrannt ha läst instruktionerna och när jag matade Adam den kvällen öppnade en ny värld sig. Mitt hjärta fullkomligen svämmade över av kärlek till den där lille krabaten. Det var så härligt att få se honom äta sig mätt, att han kunde äta en hel måltid utan att tappa taget om bröstet. Och efter det såg ajg ingen som helst vits med att fortsätta amma.
 
Funderade mycket kring amning under tiden jag väntade Samuel. Hur skulle det gå den här gången? Ville jag ens försöka? Jag gav det ett, kanske halvhjärtat, försök men den här gången gav jag upp direkt, redan på BB. Säkert 20 olika barnmorskor och undersköterskor var och hjälpte honom att få tag runt bröstet. Det var ingen som "lyckades" direkt. De slet och drog och efter många om och men sög han ett par tag, tappade greppet och proceduren började om. Jag bröt ihop efter varje amning och till slut gjorde det så ont att jag bara grät och fick andas mig igenom varje gång han ville suga. Hemgången närmade sig och när en barnmorska frågade mig om jag verkligen ville amma så pep jag fram ett nej. Ett beslut jag inte ångrat.
 
Jag har flera gånger fått kommentarer från okända människor om att jag inte ammar. Kvinnor har sett ett paket ersättning i korgen på ICA och frågat om jag inte ammar. En annan gång var det en förbipasserande dam som sa men lilla vän, får du inte mat från din mamma? när jag satt på en parkbänk och matade Adam. Ett par stycken har fascinerats av att jag bär mina barn i sjal men inte ammar. Under en fika med ett par tjejer från föräldragruppen blev jag och en väninna kallade "ersättningsmorsor", precis som om vi var en annan slags mammor.
 
Den här gången bryr jag mig inte. Folk får säga och tycka vad dom vill. För oss är inte amning det bästa. Bröstmjölk är visserligen det bästa för barnet men ersättning är det näst bästa och i mitt fall så väger inte bröstmjöken upp en helt nedbruten mamma. Näst bäst är rätt bra det med. Jag vill må bra, orka med vardagen, kunna ge mina barn kärlek och närhet. Och det kan jag utan att amma. För mig är det inte svart eller vitt och jag förstår inte varför man skall skuldbelägga varandra...

Karlskrona

Nästa helg ska vi på en liten minisemester till Karlskrona. Det blir vår första "resa" med fyra familjemdelemmar. Har sedan Samuel föddes mest varit hemma. De första två veckorna bodde vi i vår lilla bebisbubbla och sen började Samuel få ont och skrika så att bubblan sprack. Vi har, mer eller mindre medvetet, valt att stanna hemma. Det har inte varit roligt att göra saker, vara bland människor, när Samuel har varit ledsen. Det är inte roligt för honom, det är stressande för oss och jag antar att det är rätt irriterande för omgivningen att sitta på ett café med en bebis som skriker i ett par timmar. Och kaffet smakar nog inte särskilt gott för en annan heller... Men nu är magen bättre och vi börjar bli tryggare i vårt nya liv, som tvåbarnsföräldrar.
 
Jättegravid i maj 2011 på Marinmuseumet
 
Så Karlskrona då. Inte så exotiskt kanske. Men lite lagom sådär. Ska bo på Scandic och jag ser fram emot att få äta deras frukost två dagar i rad. Sova i hotellakan (hoppas ungarna också uppskattar hotellakan). Jag har varit i Karlskrona förr. Flera gånger. Jag har varit ung, full och dum i den stan. Jag har varit galet förälskad och insett att R och jag verkligen var på väg att bli ett par. Jag har utnämt Glassiären till min absoluta favoritrestaurang. Men jag har aldrig varit där med barn. Vad gör man i Karlskrona med barn? Lekrummet på Marinmuseumet är givet. Har sett att det finns något lekland också. Men mer då? Vet ni något? Adam är ju 1,5 år. Finns det någon stor, rolig lekpark utomhus? Är simhallen något att ha?

Outdoor-bebis

Till slut lyckades vi knäcka koden hur vi skulle få Samuel att sova på dagen. I en veckas tid har vi ställt ut honom i extravagnen på balkongen om vi inte kan vara ute och promenera med andra vagnen. Ju kallare desto bättre hälsar Samuel! Han gallskriker sig igenom påklädningsproceduren, våra barn skulle nog vilja vara nudister då Adam tutar lika mycket han. Han gallskriker när man lägger ner honom i hårdliften och stoppar om honom. Sen somnar han bara man lyfter liften från golvet. Enda problemet är att Claes Ohlssons babyvakter för 99 kronor börjar krångla vid -4 grader...

Sova på dagen

Jag börjar acceptera läget. Våra barn sover helt enkelt inte på dagen. Adam sov väldigt lite som bebis. Många kommenterade det och fick flera uppmuntrande rop i stil med att visst kommer sova längre än 20-30 minuter så fort han blir lite mer aktiv, mer rörlig, att han blir trött. Och visst började han sova längre. När han var 16 månader. Nu sover han oftast en vila på 45 minuter.
 
Sen har vi då det senaste tillskottet i familjen, Samuel. Till skillnad från Adam och hans små tupplurar så sover inte Samuel alls. Och man kan ju ganska lätt räkna ut att han inte alltid är så lätt att handskas med när han varit vaken sex, sju timmar. Vi försöker med olika saker. Vyssja i vagnen inne, bära i sjal och sele, gunga i babysittern, bilbarnstolen. I sjal/sele somnar han men sen får man ju bära honom tills han sovit klart vilket ofta handlar om fyra, fem timmar när han varit vaken så länge. Det går inte att lägga ner honom. I vagnen inne sover han bara om man ständigt vyssjar på vagnen och det är lite svårt att i vardagen få in fyra timmars vyssjande. Det som fungerar bäst är om han får somna i vagnen ute under promenaden, då kan han oftast sova vidare i insatsen när vi kommit hem. Men det är inte alltid man kan gå ut på promenad just när det är dags för honom att sova. Som igår och idag då snön verkligen vräker ner! Funderar på om han känner skillnad på vagn och vagn? När vi promenerar använder vi Doneky'n medan vi i lägenheten har vår gamla Emmaljunga. Bor ju på tredje våningen utan hiss (och spiraltrappor!) så tanken på att ta upp och ner syskonvagnen flera gånger per dag är inte så lockande. Å andra sidan, fungerar det så är det ju värt det?!
 
Jag vet att jag går händelserna i förväg men jag funderar på hur det ska bli när sambon åker på jobb. Just nu skulle det vara svårt att ta hand om två barn eftersom jag ständigt måste bära det ena för att han ska sova. Att Adam inte går än och vill bli buren mycket underlättar ju inte. Men vi löser det då. Förhoppningsvis så har Samuel fått till dagssömnen lite bättre då. Eller?!

En månad som tvåbarnsmamma

Här om dagen fyllde Samuel en månad. Och imorgon fyller Adam ett och ett halvt år. Tiden går bevisligen rätt snabbt. Vi pratade på det idag, sambon och jag. Att det redan är ett och ett halvt år sedan Adam föddes. Tiden har gått fort men livet innan vi fick barn känns så avlägset. Vad gjorde vi då liksom?
 
Livet i vår lilla bebisbubbla rullar på. Vissa dagar är lite tuffare men de flesta är bra. Man kan väl säga som så att de bra dagarna är bra men de jobbiga dagarna är riktigt jobbiga. De första två veckorna var hur lugna som helst. Samuel sov mest hela tiden och vi var väldigt fascinerade av det. Adam var fyra dagar gammal när han började sova en halvtimme åt gången. Det var först när han var 16 månader som han regelbundet började sova cirka 45 minuter i ett svep varje dag. Men efter två veckor började Samuels mage krångla och han skrek ofta, mycket och länge varje dag.
 
Magen på honom är bättre och han börjar bli nöjdare. Han gallskriker inte men gnäller en del på eftermiddagen när han börjar bli trött. Det är bara att inse, våra barn tycker inte om att sova på dagen. Men han sover på natten, vaknar var tredje till fjärde timme för mat och somnar om direkt. Han kräver dock mycket nrähet och sover för det mesta på någon av oss och de stunder han sover på dagen sover han bäst i trikåsjalen. Att bara tänka tanken på att försöka lägga honom i sängen gör att han vaknar direkt.
 
Ibland smyger det dåliga samvetet sig på. Adam har accepterat lillebror och är väldigt försitkig med honom men han är ju bara ett och ett halvt år och kräver en hel del. Speciellt på eftermiddagen när han är trött kan han bli väldigt arg, ledsen och svartsjuk om jag bär eller matar Samuel. Det är svårt att räcka till. Nu är vi ju två vuxna hemma och kommer vara det en månad till så egentligen är det inget problem men det känns i mammahjärtat när barnen skriker och man måste "prioritera". Adam är ju dessutom rätt mammig även om det har blivit mycket bättre sen R kom hem för fem veckor sedan. Jag ammar ju inte vilket gör att Adam kan få vara nära mig när han vill och behöver. Jag förstår inte hur jag skulle få ihop vardagen om jag ammat. Å andra sidan har jag inte en enda positiv erfarenhet av det. Amning för mig är ångest, gråt och problem med att knyta an till sina barn. Gjorde ett halvhjärtat försök den här gången men när ångesten smög sig på och jag bara satt på BB och grät och var livrädd för att Samuel skulle vakna så bestämde jag mig för att det inte var värt det. Jag ville inte förlora den första speciella tiden här gången också bara för att jag kände att man "bör" amma. BabySemp ger finfina barn det också, se bara på mig själv höhö!
 
Jag kan helt ärligt säga att jag hade inte fixat den här första månaden utan R. Det hade inte gått. Om han skulle åkt på jobb nu i dagarna hade vi fixat det även om det hade blivit en del gap, skrik, tårar och dåligt samvete. Men nu är han hemma minst en månad till, kanske ännu mer. Och då kommer vi definitivt vara redo. Samuel kommer vara två månader och förhoppningsvis lite mer självständig. Kanske kan han ligga några stunder i babysittern/babygymmet. Kanske kommer det gå fem, sex timmar mellan målen på natten. Adam kommer kanske vara självständigare han med då han äntligen börjat träna lite på att gå! Han tar inga steg på "fri hand" men han går längs möbler och ställer sig upp utan stöd. Men läget kanske är som det är nu men då är vi vana vid det. Det har blivit vår vardag. Nu när Samuels magonda är bättre har vi åter börjat få vissa rutiner. Och trots att det är skönt att ha sambon hemma så är jag rätt nyfiken på framtiden. Hur kommer jag och smågrabbarna ha det under den månad han är borta? Vad kommer vi göra? Hur kommer vardagen se ut? Men det märker vi då!

Julmarknad på Kalmar slott

Igår var vi på julmarknaden på Kalmar slott. Tror att jag varit på den varje år jag varit i stan när den ägt rum. Det är en mysig marknad, speciellt när det är mörkt och slottet är upplyst och det står massor av marshaller på slottsgården och runt vallgraven. Igår blev det dock bara ett snabbt besök för att handla några av de godsaker vi fastnat för.
 
Vi väckte en del uppmärksamhet. Jag bar Samuel i trikåsjalen och många kom fram och tittade och kom med fina kommentarer. Sambon bar Adam i Ergon. Adam som besväras av tand nummer 16 och tutar (läs skriker högt, mycket och ofta) mest hela tiden. Vi hann i alla fall handla det vi hade tänkt, hade gjort en prioriteringslista i huvudet då vi misstänkte att det kunde bli precis som det blev. Hann inte med att titta på allt vackert hantverk i år men såvitt jag vet så är det jul nästa år också?!

Andra prioriteringar

Här inne händer det inte mycket. I verkligheten händer det desto mer. Bloggen har rätt låg prioritet men det är ju kul att se att några tappra läsare hänger kvar! Bloggandet blir väl mer regelbundet sen när livet lugnat ner sig igen. Eller vi i alla fall har fått rutin på saker och ting! Det som tar mycket tid just nu är Samuels mage. Han verkar besväras av magknip och har en eller ett par skrikperioder per dag då han är helt otröstlig. Det är jobbigt att se en så liten människa så ledsen. Sjunger, vaggar, bär, pratar lugnande. Man känner sig maktlös. Testar nu magdroppar och magmassage och hoppas det ska hjälpa. Nästa steg är att testa en annan ersättning. Hoppas innerligt att det inte är något som kommer utvecklas till kolik. Det är jobbigt nu men då är vi två vuxna. För Adam blir ju också lidande av att lillebror är ledsen. Well, det är bara att vänta och se om droppar och massage hjälper. Till dess så bär och sjunger vi och sen sjunger vi lite till.

Dagen i siffror

Antal timmar ensam med småpojkarna: 5
Antal febriga barn: 1
Antal stekta köttbullar: 11
Antal ihopskakade nappflaskor: 2
Antal kaskadspyor: 2
Antal bytta bajsblöjor: 3
Antal koppar kaffe: 2
Antal kaffefläckar på kläderna: 3
 
Det gick ju bra att vara själv med grabbarna en dag. Var lite nervös när sambon åkte eftersom Samuel skrikit till och från hela förmiddagen men när Adam väl somnade somnade Samuel också. Dock är han svår att "lägga ifrån sig" då han gärna sover på någon av oss. Men efter att ha vaknat, ätit och kaskadspytt så somnade han gott i spjälsängen. Och så länge någon av dem sover är det ju inga problem att vara själv med dem, höhö! Men det känns skönt att det är ett tag kvar tills sambon mönstrar på!

En schyst slagsida

När Adam föddes vändes världen verkligen upp och ner. Vi visste inget. Vi kunde inget. Det var en enorm omställning, att gå från en rätt vanlig 27-åring till att bli mamma. Den här gången är allt mycket lugnare. Än så länge. Världen är inte upp och ner. Den är bara lite lagom sned sådär, en rätt bekväm slagsida.
 
Ibland blir det kaos såklart. Som när Samuel blir attackhungrig, Adam börjar sympatiskrika, jag steker plättar och sambon står i duschen. Men det löser sig. Saker och ting är inte så stressande den här gången. Nu är det visserligen ett bra tag kvar till sambon återigen mönstrar på men jag har börjat fundera på hur min och småkillarnas vardag kommer se ut. Hur vi ska lösa logistiken på lättaste sätt.
 
Jag är rätt duktig på att planera men jag är kass på att följa den oftast välgjorda planeringen. Jag är alldeles för spontan och har alldeles för mycket tid till att improvisera. Men med två små grabbar hemma känns det som om en plan kan vara bra att ha. Den här veckan har vi för första gången skrivit en veckomatsedel och storhandlat efter den och jag måste säga att bara en så liten sak har gjort vardagen väldigt strukturerad och att man slipper stressen "shit, nu är klockan elva, Adam vaknar snart och vad tusan skall vi äta?!"  Jag tror att det är små saker som kommer underlätta mycket. Men vad vet jag. Kanske är det när sambon sticker till sjöss som världen vänds upp och ner på riktigt. Eller så fortsätter den att vara lite härligt sned och lagom spontan.

När Samuel kom till världen

Fredagen den andre november vaknade jag runt klockan fyra. Jag kände att jag hade ont i magen. Ont som kom och gick. Trots att jag fött ett barn innan funderade jag på om det var förvärkar eller om det kunde vara början på förlossningen? Vid fem kände jag att "något" hände och när jag gick på toa förväntade jag mig att se att vattnet gått. Icke. Det var blod. Den morgonen fick ingen lugn start.
 
Väckte sambon. Adam vaknade. Ringde förlossningen. Rösten darrade. Händerna darrade. De frågade en massa saker och jag svarade så gott jag kunde, yrvaken och lite lätt livrädd. De lugnade mig, sa att det inte var någon fara och vi gick och lade oss igen. Sambon och Adam somnade, själv låg jag mest och buffade på bebisen för att känna att den fortfarande levde.
 
Dagen rullade på. Vi gick upp. Grabbarna klädde på sig, själv gick jag runt i pyjamas. Ska man föda barn behöver man inte klä på sig var mitt argument. Efter frukost satt jag mest i soffan, tittade på Arga Snickaren och andades igenom värkarna. På förmiddagen började jag må illa, det flimrade lite framför ögonen och jag kallsvettades. Trodde att jag hade fått havandeskapsförgiftning och ringde förlossningen igen. Bad om ursäkt för att jag var världens sjåpigaste omföderska. Återigen lugnade de mig, sa att det inte rörde sig om havandeskapsförgiftning i alla fall. Hepp.
 
Det blev lunch. Jag sörplade i mig lite yougurt, vad grabbarna åt minns jag inte. Trivdes bra med att sitta vid köksbordet och satt där och stirrade på en tomatfläck på duken. Efter lunch promenerade sambon bort med Adam till barnvakten och körde in bilen i lägenhetsområdet. Vid halv två började jag tröttna på att vara hemma. Var tredje värk började göra så ont att jag sa lite ajaj annars var det rätt lugnt. Men jag kände för att åka in till sjukhuset då det kändes tryggare att vara där.
 
Bilresan var ingen höjdare. Att åka över gupp gjorde ont. Att stanna vid rondeller och övergångsställen gjorde ont. Kullersten ska vi inte prata om. Ni som varit i Kalmar vet att det finns gott om kullersten i den här byn...
 
1420 skrevs vi in på förlossningen. De gjorde CTG och det var pest och pina att ligga där på rygg. När CTG'n var klar gick sambon och parkerade om bilen då vi stod på handikapplatsen precis utanför entrén. Under tiden underöskte barnmorskan mig och informerade mig glatt om att jag var fullt öppen?! Hur tusen gick det till? Jag var övertygad om att jag var världens sjåpigaste omföderksa och att de skulle skicka hem mig, trodde att jag max var öppen tre, fyra centimeter. Första tanken som dök upp i huvudet var "det var då själva fan, R är hemma men nu kommer han missa allt för att han är och parkerar om biljäveln!" Jag tror barnmorskan såg vad jag tänkte för hon sa att barnet skulle ner en bit till innan det var dags att föda fram det. Phu.
 
Sambon kom tillbaks och jag informerade honom om vad som var på gång. Vi ska föda barn. Typ nu. Sen gick det rätt snabbt. Jag fick testa lustgas och tyckte den var helt okej den här gången. Lustgasen och en brandvarnare i taket var vad jag fokuserade på. De försökte sätta venflon på mig precis när de första krystvärkarna kom. Som vanligt misslyckades det. Jag svor och var allmänt otrevlig. Undersköterskan klappade takten till en låt mot mitt ben. Jag svor och var allmänt otrevlig. De skulle badda min panna med kallt vatten. Vattnet var inte kallt. Jag svor och var allmänt otrevlig. Jag är rätt trevlig som person egentligen och var noga med att be om ursäkt i värkpauserna. Sen svor jag och var allmänt otrevlig igen.
 
Runt 1515 tog de hål på fosterhinnorna och 1532 kom en hal, slemmig, skrikande liten Samuel ut. Han var så fin. Så perfekt. Och det kändes så naturligt att se att det var en pojke. Allting gick så fort och jag har fortfarande svårt att förstå hur tusan jag kunde vara hemma under hela öppningsskedet. Hade för mig att det gjorde betydligt ondare, tyckte inte att det var så farligt den här gången. Det värsta var, precis som förra gången, när de skulle sätta venflon. Men det var en komplikationsfri förlossning, vi fick vår helt friska lilla fina pojke och jag var inte allt för sargad jag heller. Sen fick jag äta Ahlgrens bilar och var allmänt lycklig!
 
Om ni vill läsa om hur det gick till när Adam kom till världen har jag skrivit om det här.

Sjalbarn

 
När Adam föddes fick jag en trikåsjal av två vänninor. De hade läst att det var supertrendigt att bära sitt barn i sjal och tyckte väl att jag skulle bli en cool morsa. Jag var redan nyfiken på att bära i sjal och blev således överlycklig för den fina presenten. Var lite rädd att använda sjalen när Adam var nyfödd, han var ju så skör och ömtålig. Tänk om jag skulle ha sönder honom?! När han var cirka tre månader och huvudet var stadigt så började jag dock bära mycket, flera gånger per dag. Han gillade det. Jag gillade det. Och nu har vi ett nytt litet sjalbarn.
 
Samuel var bara några dagar gammal när jag testade att knyta upp honom. Han var nymatad, vaken, hade ren blöja och verkade vara på allmänt bra humör. Det tog fem minuter sen stensov han. Bra betyg. Det är ovant med trikåsjalen och knytningarna blir långt ifrån perfekta. Jag har aldrig burit i vaggposition innan men det ger sig. Träning ger färdighet som det så fint heter. Knyta trikåsjal är inte svårt och Samuel ligger bra men det får ju gärna se snyggt ut, att tyget ligger tight hela vägen över axlarna, att det ser bra ut på ryggen och så vidare. Tycker det är kul att han hittills verkar gilla sjalen. Att bära sina barn underlättar vardagen på så många sätt. Och det är mysigt! Samuel får inte samma närhet som Adam fick. Vi har inte tid at ligga på soffan från morgon till kväll och bara titta på honom. Kvällarna är "Samuel-tid". Självklart får han gos och mys däremellan men med sjalen kan jag få ha honom mot bröstet en timme eller två och samtidigt hinna vika tvätt, förbereda lunchen, plocka av på diskbänken, läsa för Adam och så vidare. Typiskt bra grej!

Fredagsmys

 
För en vecka sedan hade vi det bästa fredagsmyset i världshistorien. Veckan har gått fort, väldigt fort. Jag minns första veckan med Adam. Allt var kaos. Jag var så trött. Så osäker. Så rädd. Och stundtals väldigt ledsen. Den här veckan har bara varit underbar på så många sätt. Och det känns så bra!
 
Vi har haft fredagsmys idag med. Efter lunch åkte sambon och Adam till simhallen för lek och plask medan jag och Samuel låg i soffan två timmar. Han sov på mitt bröst och allt var så tyst och stilla. Eftermiddagen har fortsatt i samma anda med Adam-gos framför TVn och sedan efterlängtat besök av mina föräldrar. En bra fredag som nu börjar lida mot sitt slut. Life is good.

Det känns så naturligt

Det är många som sagt att det kommer ta tid att komma in i rollen som tvåbarnsförälder, att det kommer vara en så stor omställning. Än är det väl för tidigt att säga att man kommit in i den rollen, vi lever i vår lilla mysvärld. Men vi är i full fart med att skapa oss vår nya vardag. Utgångspunkten är såklart den gamla vardagen, de gamla rutinerna. Adam vaknar fortfarande mellan sex och halv åtta och vill ha frukost. Han sover 40 minuter på förmiddagen. Vill ha lunch efter det. Och så vidare. Och nu skall Samuels rutiner läggas på det här. Trots att det inte ens gått en vecka sedan han föddes så har vi redan skapat oss vanor. Små, små saker. Som promenad efter frukost när båda barn är nymatade och nöjda. Och barn-TV på eftermiddagen när i alla fall Adam börjar bli lite trött. Samuel, han sover mest hela tiden.
 
Vår BVC-sköterksa var här på hembesök idag. Vägning och lite allmänt prat. Grabben vägde in på 3490 gram så han har passerat födelsevikten med tio gram. Hon frågade hur det kändes att nu ha två barn. Och även om det är lite ovant så måste jag säga att det känns väldigt naturligt. Så självklart på något sätt.
 
Jag kan ju ärligt säga att jag inte är redo att vara själv med smågrabbarna än. Inte på långa vägar. Om sambon skulle åka på jobb om ett par veckor hade jag nog funderat mycket på hur det skulle gå. Hur jag skulle få ihop vardagen. Alla de där sakerna som jag inte tänkt på innan. Som att vi bor på tredje våningen utan hiss till exempel. Det kommer bli mycket spring i de trapporna med två barn, babyskydd, liggkorg till vagnen, matkassar, soppåsar. Men nu är inte fallet så. Sambon kommer vara hemma till efter nyår. Kanske januari ut. Då är Samuel två, kanske nästan tre, månader. Nya vanor och rutiner kommer vara etablerade, även om det kommer bli ett litet äventyr att vara själv med grabbarna i en månad. Men det är som sagt lång tid kvar. Och den tiden tar vi till vara på!

Tack!

Tack för alla fina kommentarer och gratulationer till oss och vår lilla Samuel! Han är idag fyra dagar och det var just denna dag han var beräknad att göra entré på. Men våra barn verkar ha ärvt min extremt tidspessimistiska sida och ser gärna till att komma i god tid.
 
Hela lilla familjen mår bra. Vi åkte hem efter två dygn och tar det nu väldigt lugnt. Frysen är full med matlådor och vardagen får vänta. Sambon är ju tjänstledig nu och kommer vara hemma till efter nyår så det finns gott om tid att komma in i nya vanor och rutiner. Ingen stress. Är så glad att han är hemma, att han fick åka hem tidigare.
 
Samuel är än så länge en trött liten krabat som mest sover, både dagtid och nattetid. Han är ett matvrak utan dess like men märker att han blir nöjdare och nöjdare för var dag. På torsdag kommer vår BVC-sköterska på hembesök för vägning och lite allmänt prat. Tycker väldigt mycket om henne och ser fram emot besöket, även om huvudet kanske inte är proppfullt av frågor den här gången...
 
Samuel föddes 15.32 i fredags eftermiddag. Det hela gick rätt snabbt, var fullt öppen när vi kom in till förlossningen. Enligt journalen tog det drygt en timme från att vi skrevs in tills Samuel var född. Tio fingrar, tio tår och en mörk liten kalufs. Att se att det var en pojke var så självklart. De allra flesta har gissat på en tjej och att jag skulle gå långt över tiden... Samuel vägde 3480 gram och var 49 cm lång. Ett helt halvkilo större än brorsan med andra ord men ändå så liten. Och Adam, han är en jätte nu! Att bära honom, krama honom, stryka honom över huvudet känns så annorlunda nu. Han är så stor, han kan så mycket. Att han inte är någon bebis längre har jag väl insett men att han är såhär stor?!
 
Well, det blir lite osammanhängande prat från min sida. Nu väntar vi på att Adam ska vakna så vi kan äta lunch och sen ska vi ut på första promenaden. Igår öste regnet ner hela dagen men idag är det en klar och fin höstdag!

Samuel

Senaste dagarnas bloggfrånvaro beror på att en fin liten Samuel har kommit till världen! Halv fyra igår eftermiddag kikade han ut efter en snabb förlossning. Alla mår bra och livet är sådär härligt upp och ner som det bara är när en ny familjemedlem gjort entré... Ja. Jag återkommer så småningom. Jag har viktigare saker för mig nu, typ bebisgos :)

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0