landkrabba

Jag hatar att pyssla. Verkligen hatar. För att jag ska pyssla krävs det minst en flaska rödvin och en lång playlist med Lars Winnerbäck. Pysselresultatet blir ju inte vad jag tänkt mig men det blir ganska kul. Och även om jag inte pimplar vin så blir det ändå inte som jag tänkt mig. Normalt så är jag mycket väl medveten om detta men nu är jag gravid, hormonbalansen är totalt fucked up och jag får med jämna mellanrum för mig att jag visst är pysslig, huslig och kreativ. Nu har jag då fått för mig att göra en blöjtårta.

Släkten fick tillskott förra veckan i form av en liten flicka, sambons brorsdotter. Obligatoriska babykläder är inhandlade tills när vi ska åka och titta på underverket och mina graviditetshormoner säger att en blöjtårta vore hur festligt som helst. Verkligen inget som föräldrarna väntar sig. Den lilla del av hjärnan som fortfarande har förståndet i behåll säger att det är en dålig idé, att det inte kommer bli lika bra som på alla bilder jag sett. Gravidhjärnan säger att förståndet är dumt och att jag visst är pysslig och kreativ. Så vi får se hur det går. Ser det ut som kattskit så är det ju bara att stuva undan blöjorna, vi kan ju använda dem själva till hösten. De är för övrigt yttepyttesmå trots att det inte ens är minsta storleken! Well. Fortsättning följer på det här lilla projektet.

Roar mig med "högst vetenskapliga" tester på nätet huruvida vi väntar en pojke eller flicka. En av frågorna var vad jag föredrar på en smörgås, kanterna eller det mjuka i mitten. Eeeh? En smörgås består av typ 5 % kanter och 95 % bröd eller vad man ska säga. Är det inte rätt självklart att föredra det mjuka i mitten? Det är ju det som är själva smörgåsen? Just detta påstående, att man föredrar det mjuka, indikerar att man väntar en flicka. Som sagt, högst vetenskapliga tester.

Jag fick en kommentar från någon som kallar sig S som undrade om jag inte kan skriva lite om den nya bebisen. Och visst kan jag göra det! Den här lilla minimänniskan är beräknad att göra entré i början av november vilket gör att det kommer skilja cirka 17 månader mellan h*n och Adam. En fråga som ofta dyker upp är om det var planerat och ja, det var det. Vi vill båda att det inte skall skilja allt för mycket i ålder mellan våra barn och vi tycker väl inte att ett och ett halvt år är särskilt tätt även om jag förstått att många andra tycker det.

Vi vet inte könet. Vi vill inte veta. Vi tog inte reda på könet på Adam, ville inte veta då heller. På ultraljudet förde hon in ämnet på vad vi trodde att det skulle bli och vi avböjde att få veta. För mig skulle det kännas helt fel att redan veta. Det tar vi i november. Självklart är jag nyfiken men jag gissar hellre och litar på visa kvinnor i släkten. Å andra sidan sa varenda en jag mötte när jag väntade Adam att han skulle bli en tjej så jag vet inte hur visa kvinnorna är...?

En annan fråga som också ofta dyker upp är om R skall fortsätta segla. Och ja, det skall han. Vi har alltid, ända sedan vi blev tillsammans, sagt att vi, oss, går före alla jobb i världen. Den dag det blir jobbigt, den dag det inte fungerar, den dag vi inte vill längre så löser vi det då. Kanske känner vi till hösten att fyra veckor är lång tid ifrån varandra, kanske flyter det på lika bra som nu. Vem vet? Det är ingen idé att spekulera i det. Just nu trivs vi väldigt bra som vi har det och skall jag vara ärlig så tror jag inte att jag vill att han skall jobba iland. Tänk så mycket mindre tid vi skulle få ihop?

När vi väntade Adam var det så mycket som snurrade i huvudet. Tankar, känslor, funderingar. Den här gången känner jag mig lugnare på många sätt. Att vara gravid känns inte som att ha flyttat ut i yttre rymden, det känns på gränsen till normalt? Det är ingen obekant känsla. Det bor någon i magen som sparkar och har sig och det är hur mysigt som helst men det känns inte särskilt konstigt. Det jag däremot kan nojja lite över är att man har blivit medveten om hur mycket som kan gå fel. Jag har genomgått en helt komplikationsfri graviditet och förlossning, vi har fått ett helt friskt barn. Det är inte självklart att allt går så bra. Det trodde jag nog förra gången, att om man sett ungen på ultraljud så var läget lugnt. En annan sak som skiljer mellan gravidteterna är vilken koll jag hade förra gången. Jag visste på dagen vilken vecka jag var i, nu plingar sambons telefon till en gång i veckan och meddelar att det är ny vecka. Men för er som undrar så går vi in i vecka 21 nu i dagarna.

Ser oerhört mycket fram emot tiden som komma skall och hoppas jag slipper diverse åkommor den här gången också. Det skall bli fantastiskt att få ett barn till, att få följa en ny liten människa. Visst finns det en och annan fundering om det kommer bli jobbigt till hösten/vintern men jag tror inte det. Nu är man så inne i bebisvärlden. Jag tror att den största omställningen redan är gjord och det var att bli mamma, inte tvåbarnsmamma. Jag är mer förberedd nu. Det som jag upplevde jobbigt under de första veckorna med Adam vet jag nu att det inte är för evigt. Där och då kändes det som om det alltid skulle vara så. Med facit i hand så ser jag att tiden då man ammade 20 gånger per dygn inte var för evigt. Nu har vi en liten ettåring som sitter på golvet och äter äpple helt själv.

Dagens höjdpunkt, ja till och med veckans höjdpunkt, är avklarad. Ultraljudet. I början på november skall en ny liten familjemedlem komma till oss om allt går som det ska. Lycka. Nästan halva graviditeten har passerat och tiden har gått så galet fort. Första veckorna med Adam gick snabbt. Jättesnabbt. Nu har jag knappt hunnit inse att vi väntar ett barn till. Har mått på gränsen till oförskämt bra den här gången också. Det är bara att tacka och ta emot och njuta av tiden här och nu!

Idag är det en vecka sedan Adam föddes. En vecka. Vart tog den tiden vägen? På ett sätt känns det som om han föddes igår. Eller för tre sekunder sedan. På ett annat sätt känns det som om han har varit hos oss i all tid och evighet. Hur livet såg ut innan känns så långt borta...

Det var min sambo som påminde mig om bloggen idag. Han sa att jag hade fått flera nyfikna kommentarer om vad som står på. Ska jag vara ärlig så hade jag helt glömt bort att jag ens hade en blogg!

I söndags 0544 efter drygt 25 timmars värkarbete och cirka sju timmar på själva förlossningen så föddes den finaste lilla grabb jag någonsin sett! Han heter Adam, har en mörk rufsig kalufs och vägde knappt tre kilo. Tio fingrar, tio tår och helt perfekt! Allt är bra med oss allihop och vi håller på att lära känna varandra, komma in i alla nya rutiner, få till det där med amning och så vidare och så vidare. Livet innan Adam känns långt borta, avlägset, trots att det bara är fem dagar sedan han föddes...

Anne ställde följande fråga i ett tidigare inlägg:

Vad tusan behöver man betongborra före man får ett litet barn? ;)

Ja, det kan man fråga sig. I vårt fall har vi borrat upp hyllor. Vi bor trångt. Eller nej, det gör vi inte. Vi bor i en tvåa på 56 kvadrat och vi älskar varje kvadratmeter. Lägenheten är vi. Den är vår. Vi har bott här i två år och jag har älskat varje sekund. Jag vet att vi inte kan bo här för resten av livet men vi är inte redo att flytta riktigt än. Samt att ingen av oss velat flytta mitt under graviditeten, mina studier eller ännu värre, när bebis är nyfödd. Bebis får plats på 56 kvadrat, ingen tvekan om det.

Dock har vi insett att bebis också behöver en del saker och förvaringen i vår underbara lilla tvåa är inte helt optimal. Så vi har optimerat den. Förvaringen. Bakom sovrumsdörren tryckte vi in den billigaste byrån och de billigaste hyllorna IKEA kunde erbjuda och jag är så nöjd. De är inte särskilt snygga och de luktar träslöjd men vi ser ingen vits med att köpa dyra fina saker som vi ändå inte får plats med i den här lilla lyan. Samt att de ändå inte syns bakom dörren.

Förra veckan var vi i simhallen och tog lite magbilder med en undervattenskamera. Lämnade in den på framkallning på Expert och igår var det äntligen dags att hämta bilderna. Sambon trampade in till stan och fick dyrt och heligt lova att inte tjuvkika förrän han kom hem. Nyfikna hoppade vi upp i soffan och såg direkt att det inte var våra bilder!

In till Expert. Expediten kollade igenom alla fotopåsar utan resultat och sa att oftast kommer bilderna tillbaks till dem inom några dagar. Oftast. Tänk om dom inte gör det? Tänk om bebis får för sig att komma ut nu i helgen? Då är det inte så lätt att köpa en ny engångskamera och ta nya bilder nästa vecka...

En tjej i föräldragruppen har fått dille på ananas och jag funderar på om det bara är en sent påkommen craving eller om ananas på något sätt kan bidra till att knodden kommer ut? Hennes man skrev att hon hade fått någon idé om att äta åtta ananasar om dagen. Varför vet jag inte.

En annan kompis, ogravid sådan, äter ananas av ett annat syfte. Hon har hört att man luktar gott av det. Det komiska med den här kompisen är att hon trodde att man luktade gott i största allmänhet och blev väldigt generad när det uppdagades att det var mellan benen man tydligen luktar gott. Så jag funderar varför föräldragrupppstjejen käkar ananas. För att det är gott? För att bebisen skall komma? Eller för att lukta gott när en vilt främmande människa ska titta in ens intima delar på nära håll? Tyvärr känner jag henne inte så väl för att våga fråga...

Min mormor ringde i måndags. Jag orkade inte svara för jag låg i soffan och halvsov och sen glömde jag att ringa upp. Ringde upp igår istället. Hon var säker på att jag var på BB. Ringde sen min mamma för att försöka reda ut vem av oss som betalar min försäkring egentligen. Hennes första fråga när hon svarade var är du på BB? Antar att det är den fråga man kommer få ett tag framöver.

Så eftersom jag inte skrivit något på några dagar kan jag ju likaväl annonsera ut här också att nej, jag är inte på BB. Och jag tror inte det kommer hända något än på ett bra tag. Tio dagar kvar till BF. Bebisen kommer när den kommer. Fram till dess storstädar jag lägenheten!

Idag går vi in i vecka 39 vilket gör att det är två veckor kvar till BF. Hela tiden har det ju sagts att BF är plus minus två veckor så nu är vi in tha zone. Inte för att jag tror det kommer komma någon bebis vare sig idag eller imorgon eller inom en rimligt snar framtid men ändå. Folk frågar om jag har några känningar. Jag vet inte vad jag ska känna. Förvärkar och sammandragningar är okänd mark för mig. Molvärk i rygg och mage likaså. Jag frågade min barnmorska om det var ett tecken på att jag kommer gå över tiden, att jag inte känner något. Hon sa nej. Det hade inget med det att göra. Bebis ligger fixerad, tydligen rätt långt ner också enligt henne, och kan komma när som helst. I en blogg tillhörande en tjej i föräldragruppen läste jag att hennes barnmorska sagt precis tvärtom angående känningar. Hon har haft mycket sammandragningar, värk och annat djävulskap och där hade barnmorskan sagt att bebisen antagligen kommer titta ut vilken dag som helst. Hon är beräknad en dag innan mig.

Men jag har ingen brådska. Det känns onödigt att skriva att vi längtar efter Mini. Det är väl klart att vi gör det. Men vi är redo oavsett om h*n kommer om en vecka eller tre. Jag har haft en otroligt lätt graviditet hittills, kan inte komma på något att klaga på mer än bristen på mögelost, blodiga biffar och rödvin och jag känner att jag bör hålla tyst om det när jag läser och hör om hur andra har det. Så vill bebis stanna i magen några veckor till så är det helt okej. Vi är redo i vilket fall som helst.

För första gången i mitt liv har jag kokat lemonad. Jag vet inte ens om jag druckit det innan! Lemonad känns som något som härstammar från förr. Något som söta barn säljer i gamla filmer och serietidningar alternativt något en piffig amerikansk hemmafru serverar i skuggan på sin veranda.

Vi är hopplöst dåliga på att ta magbilder. Jag vet att många gör det vecka för vecka men det har aldrig fallit oss i smaken. Dessutom har jag väldigt svårt att vara seriös på det fåtal bilder vi tagit så det är ett minst sagt varierade resultat. Däremot har vi köpt en engångskamera för undervattensbruk och tänkte gå till simhallen och fota någon dag. Har sett sådana magbilder i tidningar och dom ser ju sjukt coola ut. Nu tror jag inte att resultatet blir lika bra med en kamera från Claes Ohlsson men ändå. Det är värt ett försök!

Jag vaknade imorse och var pigg och glad. En av sambons kusiner kommer på besök idag och det är så turligt att hon är min favorit av hans kusiner. Jag hade stora planer och skulle baka muffins med jordgubbar och vit choklad och projektet drog igång strax efter åtta. Vispade, rörde och så sjuss in i ugnen. Projekt kolasnittar påbörjades sedan och då upptäcker jag att jag har ju glömt äggen i mina lyxiga muffins! Blev sur och när muffinsarna var ute ur ugnen var de platta, degiga och oätliga. Så det som skulle hamna i min mage hamnade i sopkorgen. Tårarna sprutade och jag slängde snabbt ihop en hallonpaj istället. Jag ville inte baka hallonpaj. Jag ville baka lyxiga jordgubbsmuffins!

När såna här incidenter sker blir jag helt förkrossad. Jag gråter, jag snörvlar, jag svär. Det är något som börjat de sista veckorna. Det handlar om misslyckanden i hushållet överlag. En blomma som dör. En bebisstrumpa som inte kom med i tvätten bland de andra bebissakerna. Några misslyckade muffins. Jag känner mig som en dålig kvinna. En dålig blivande mamma. Hur ska jag kunna ta hand om ett barn om jag inte ens kan få med alla strumpor i tvätten eller slänga ihop några muffins?