Idag har det handlat om amning hela dagen på P4 Kalmar. Jag har lyssnat med ett halvt öra, jag är egentligen rätt trött på amningsdebatten. Men amning är ju ett hett, och ganska känsligt, ämne. Det verkar som om många ser det i svart eller vitt. Själv har jag inga positiva erfarenheter alls av amning och är antagligen enligt vissa en sådan som har gett upp för lätt.
Jag ammade Adam en månad. Första månaden med första barnet borde vara fantastisk men det var den inte. Jag mådde väldigt dåligt, amningen strulade. Det gick en vecka. Det gick två. Det gick tre. Någonstans kring vecka två började jag fundera på om det verkligen var värt det. Men jag fortsatte. Klart jag skulle amma. Alla skulle ju amma? Adam sög mellan femton och tjugo gånger per dygn och gick knappt upp i vikt. Men jag fortsatte. Efter fyra veckor orkade jag inte mer. Jag fick nog. Jag minns den kvällen jag gick ner till ICA, köpte ett paket BabySemp och två nappflaskor. En med tigrar på och med en flammingos på. När jag kom hem gjorde jag i ordning en flaska mat efter att nogrannt ha läst instruktionerna och när jag matade Adam den kvällen öppnade en ny värld sig. Mitt hjärta fullkomligen svämmade över av kärlek till den där lille krabaten. Det var så härligt att få se honom äta sig mätt, att han kunde äta en hel måltid utan att tappa taget om bröstet. Och efter det såg ajg ingen som helst vits med att fortsätta amma.
Funderade mycket kring amning under tiden jag väntade Samuel. Hur skulle det gå den här gången? Ville jag ens försöka? Jag gav det ett, kanske halvhjärtat, försök men den här gången gav jag upp direkt, redan på BB. Säkert 20 olika barnmorskor och undersköterskor var och hjälpte honom att få tag runt bröstet. Det var ingen som "lyckades" direkt. De slet och drog och efter många om och men sög han ett par tag, tappade greppet och proceduren började om. Jag bröt ihop efter varje amning och till slut gjorde det så ont att jag bara grät och fick andas mig igenom varje gång han ville suga. Hemgången närmade sig och när en barnmorska frågade mig om jag verkligen ville amma så pep jag fram ett nej. Ett beslut jag inte ångrat.
Jag har flera gånger fått kommentarer från okända människor om att jag inte ammar. Kvinnor har sett ett paket ersättning i korgen på ICA och frågat om jag inte ammar. En annan gång var det en förbipasserande dam som sa men lilla vän, får du inte mat från din mamma? när jag satt på en parkbänk och matade Adam. Ett par stycken har fascinerats av att jag bär mina barn i sjal men inte ammar. Under en fika med ett par tjejer från föräldragruppen blev jag och en väninna kallade "ersättningsmorsor", precis som om vi var en annan slags mammor.
Den här gången bryr jag mig inte. Folk får säga och tycka vad dom vill. För oss är inte amning det bästa. Bröstmjölk är visserligen det bästa för barnet men ersättning är det näst bästa och i mitt fall så väger inte bröstmjöken upp en helt nedbruten mamma. Näst bäst är rätt bra det med. Jag vill må bra, orka med vardagen, kunna ge mina barn kärlek och närhet. Och det kan jag utan att amma. För mig är det inte svart eller vitt och jag förstår inte varför man skall skuldbelägga varandra...